Varför är min hund alltid glad?

[J R Auk]

Hmm, frågan kan lyda så här. Finns det något fall då hundar har varit olyckliga då deras hälsa, kost och tillvaro varit tillfredställd?

Människor kan vara deprimerade även om de besitter hälsa, bra kost, och lever ett normalt liv. Men finns det något djur på denna planet som känner olycka fast än dessa fall är tillfredställda?

Jag skulle nog då säga att det handlar om att du lägger olika betydelse i "tillvaro". Och att det är skälet för människans sorg.

[Algotezza]

Att studera sin egen hund väcker en del tankar. Min hund verkar tex alldrig deppa. Kanske är det så att människan är det enda djuret som drabbas av deprissioner. I så fall kan man ju ställa sig frågan varför? En hund lever ett enormt enkelt liv.
Min hund har ingenting. Han äger ingenting. Han har inget jobb. Han har ingen familj och han är ta mej fan till och med oskuld. Han har heller ingen vettig fritidssysselsättning. Lik förbannat är han alltid så oehört glad och lycklig. Att vara så lycklig borde väl vara alla levande varelsers mål. Man ställer sig frågan: Vad gör vi människor för fel?

Jag har sett både sorgsna hundar och hundar som skäms. Det är en myt att de är glada bara därför att de viftar på svansen.

MVH

Algotezza

[J R Auk]

Att studera sin egen hund väcker en del tankar. Min hund verkar tex alldrig deppa. Kanske är det så att människan är det enda djuret som drabbas av deprissioner. I så fall kan man ju ställa sig frågan varför? En hund lever ett enormt enkelt liv.
Min hund har ingenting. Han äger ingenting. Han har inget jobb. Han har ingen familj och han är ta mej fan till och med oskuld. Han har heller ingen vettig fritidssysselsättning. Lik förbannat är han alltid så oehört glad och lycklig. Att vara så lycklig borde väl vara alla levande varelsers mål. Man ställer sig frågan: Vad gör vi människor för fel?

Jag har sett både sorgsna hundar och hundar som skäms. Det är en myt att de är glada bara därför att de viftar på svansen.

MVH

Algotezza

En myt? Stämmer det inte väldigt bra med vad du säger?

För en människa skrattar väl ofta just för att hon skäms? Eller menar du att din första mening inte har någon relation med den andra du framför?

[J R Auk]

Och det är väl ingen som säger de är glada för att de viftar på svansen. Jag trodde det var för att de var glada som de viftar på svansen  :shock:

[Algotezza]

Att studera sin egen hund väcker en del tankar. Min hund verkar tex alldrig deppa. Kanske är det så att människan är det enda djuret som drabbas av deprissioner. I så fall kan man ju ställa sig frågan varför? En hund lever ett enormt enkelt liv.
Min hund har ingenting. Han äger ingenting. Han har inget jobb. Han har ingen familj och han är ta mej fan till och med oskuld. Han har heller ingen vettig fritidssysselsättning. Lik förbannat är han alltid så oehört glad och lycklig. Att vara så lycklig borde väl vara alla levande varelsers mål. Man ställer sig frågan: Vad gör vi människor för fel?

Jag har sett både sorgsna hundar och hundar som skäms. Det är en myt att de är glada bara därför att de viftar på svansen.

MVH

Algotezza

En myt? Stämmer det inte väldigt bra med vad du säger?

För en människa skrattar väl ofta just för att hon skäms? Eller menar du att din första mening inte har någon relation med den andra du framför?

Vi drar ju ofta slutsatsen att hunden är glad därför att den viftar på svansen. Däremot kan det finnas fler budskap med en viftande hundsvans än glädje, t.ex. underkastelse eller inställsamhet. Men kanske inte direkt att den skulle kunna skämmas då - det var lite otydligt uttryckt.

De hundar jag mött som skämts (man kan se de i deras blick också) har förstås ofta i stället haft svansen mellan benen på ett icke-viftande sätt.


Vad du väl också är inne på är om hundar kan vara ambivalenta i sina känslouttryck och vifta på svansen därför att de är förlägna på samma sätt som vi kan skratta till när vi blir förlägna. Har du några belägg för att det kan vara så? Jag har ett par egna exempel: katter som spinner högt när det, av andra tecken att döma, borde vara irriterade. Men samma sak gäller väl där att kattspinnande kan tolkas på måpnga sätt beroende på  den aktuella situationen.

Ett par katter vi hade slickade varandra intensivt som ett tecken att visa makt (tolkade vi det som), medan slickande annars är tecken på närhet och ömhet. Våra katter blir väl alla med tiden miljöskadade, antar jag.

Jag tror att hundar oftast har mer direkta och entydiga känslouttryck, d.v.s. hunden som viftar på svansen är bara glad och inget annat och hunden med svansen mellan benen skäms bara och är t.ex. inte ironisk.

Har du träffat på djur som har visat tecken på humor, förutom t.ex. valpar och kattungar som leker (möjligtvis)? "Den ironiska bofinken Knut", eller nåt...

MVH

Algotezza

[J R Auk]

Japp det har jag. Jag har flera gånger fått känslan av att en hund bedömer en. Låter kanske konstigt. Men jag har fått känslan att från dess värderingsnorm så har jag gjort bort mig, den skrattar åt mig.
Själv har jag inte hållt med, men det har jag förklarat som olika värderingsnormer

Sen tycker jag det verkar som att detta med hierarkin verkar viktigt för hundens beteende. Det vill säga att den antar olika roller beroende på vem den är nära.

Det syns tydligt på hundar som är beskyddande när det är en svag flockmedlem, kanske något barn till husse eller matte, medan det beteendet mattas av om flockens ledare är närvarande.

På samma sätt verkar det som att djur i allmänhet har mycket lättare att överlåta ansvaret, kan helt utelämna sin bedömning om någon som innehar en högre position finns där för att bedöma. Det tror jag inte vi människor kan, vi kan inte ge upp våran positions, oavsett hur den inordnas i hierarkin, krav på dom över omvärlden. Eller så är det något mer personligt för mig. Det är svårt att säga för mig.

Fast om jag tänker mig hur det skulle vara i en värld där man levde i en stam, och sanningen förmedlades av de äldsta. Så skulle det nog bli mera likt hundens totala tillit till en annans bedömning. Det är svårt att se hur mycket vår skeptisism är kulturellt förankrad.

[Algotezza]

Japp det har jag. Jag har flera gånger fått känslan av att en hund bedömer en. Låter kanske konstigt. Men jag har fått känslan att från dess värderingsnorm så har jag gjort bort mig, den skrattar åt mig.
Själv har jag inte hållt med, men det har jag förklarat som olika värderingsnormer

Hund med kritisk blick?

Sen tycker jag det verkar som att detta med hierarkin verkar viktigt för hundens beteende. Det vill säga att den antar olika roller beroende på vem den är nära.

Det syns tydligt på hundar som är beskyddande när det är en svag flockmedlem, kanske något barn till husse eller matte, medan det beteendet mattas av om flockens ledare är närvarande.

På samma sätt verkar det som att djur i allmänhet har mycket lättare att överlåta ansvaret, kan helt utelämna sin bedömning om någon som innehar en högre position finns där för att bedöma. Det tror jag inte vi människor kan, vi kan inte ge upp våran positions, oavsett hur den inordnas i hierarkin, krav på dom över omvärlden. Eller så är det något mer personligt för mig. Det är svårt att säga för mig.

Djur som är flockdjur, t.ex. hundar, är beroende av hierarkin. En hund som blir osäker på vem som bestämmer blir odräglig, och försöker ta över ledarskapet över husse/matte. Våra huskatter är inte flockdjur på samma sätt och riskerar därför inte bli lika odrägliga när de inte vet vem som bestämmer. De gör ofta som de vill ändå. Är mer svårdresserade ön hundar. Är det tecken på intelligens eller motsatsen om ett djur är lättdresserat?

Fast om jag tänker mig hur det skulle vara i en värld där man levde i en stam, och sanningen förmedlades av de äldsta. Så skulle det nog bli mera likt hundens totala tillit till en annans bedömning. Det är svårt att se hur mycket vår skeptisism är kulturellt förankrad.

Vi människor är degenererade flockdjur, skulle jag vilja säga. En flock som blir för komplex och numerärt omfattande mister sin socialiserande och hierarkiserande funktion.

Ang. vår skepticism (mot att ingå i en flock) är vår flock kontraproduktiv, eftersom denna skepticism mot flockmentalitet är betingad av att den ses som ett positivt värde av flocken.

Det är intressant att se att ju mer nonkonformistisk man vill verka desto mer lik blir man alla andra nonkonformister. T.ex. att klä sig i svart för att signalera originalitet, konstnärlighet och kreativitet.

MVH

Algotezza

[Skogsälvan]

Tror du att din hund alltid är glad så tror jag inte att du kan tolka din hunds signaler rätt. Jag har iaf inte stött på någon hund som är konstant glad. Hur skulle ett MH-test funka med den hunden tro?

[Skogsälvan]

Vilken ras har du förresten?

[Banana tree]

Jag tycker mig kunna se samma tendenser hos unga barn. Det måste ju onekligen vara härligt att bara kunna vara sådär lycklig. Nu är det sällan jag är med unga barn, men de gånger jag träffar mina yngsta kusiner (de är väl drygt fem år eller något sådant) så märker jag att det liksom smittar av sig på mig. Jag blir också sådär lycklig, utan egentlig anledning. Man skulle kanske bli en dagisfröken eller ja, dagis ... magister? ... eller vad det nu heter. Pedofil?

Vår förmåga att känna olycka och vara deprimerade är till vår nackdel, undra hur Moder natur tänkte där...

[StefanW]

Tror du att din hund alltid är glad så tror jag inte att du kan tolka din hunds signaler rätt. Jag har iaf inte stött på någon hund som är konstant glad. Hur skulle ett MH-test funka med den hunden tro?

Nej, jag menar inte att den är konstant glad. Självklart kan även den reagera negativt på en del situationer, men eftersom den som någon skrev inte kan "tänka" går den heller inte och ältar dessa situationer. Eftersom den lever i nuet har den inga skuldkänslor för vad som hände i går och ingen oro för vad som skall hända i morgon, så tror jag att den heller inte har samma förmåga att göra sig olycklig som människan har.
Människan må betrakta sig som den mest utvecklade djurarten, men frågan är om detta per automatik betyder att vi är lyckligast. Jag tvivlar.
Och vad är det egentligen människan strävar mot? Är det inte lycka, så vad är det då?

[StefanW]

Vilken ras har du förresten?

Det är en helt underbar Flat Coated Retriver hanne  :D

[Skogsälvan]

Trevlig ras, jag har en schäfer

[Algotezza]

Jag tycker mig kunna se samma tendenser hos unga barn. Det måste ju onekligen vara härligt att bara kunna vara sådär lycklig. Nu är det sällan jag är med unga barn, men de gånger jag träffar mina yngsta kusiner (de är väl drygt fem år eller något sådant) så märker jag att det liksom smittar av sig på mig. Jag blir också sådär lycklig, utan egentlig anledning. Man skulle kanske bli en dagisfröken eller ja, dagis ... magister? ... eller vad det nu heter. Pedofil?

Vår förmåga att känna olycka och vara deprimerade är till vår nackdel, undra hur Moder natur tänkte där...

Barn har nära mellan skratt och tårar. Jag minns min barndom ganska väl, trots att det är över femtio år sedan jag var barn. Jag kommer ihåg lvad jag lekte och vad jag funderade på, men jag kan inte minnas att jag kände mig mer glad överlag då än nu. Under mina depp-perioder har det inte bara varit mörker, utan också stunder av magisk angstglück mitt i mörkret.

Tidigt var tänkandet min högsta njutning även om jag inte hade verbala begrepp för allt. Jag hade ett eget tänkarträd där jag klättrade upp och satt och tänkte på det jag upplevt den senatse tiden. Ibland var det martyrtankar, ibland ljusa, ibland mörka tankar, precis som nu. Så jag var väl ett lillgammalt barn och nu en barnslig vuxen.

Barndomen som en enbart ljus och glad och lycklig tid är för mig en myt som det riktigt skräller om. Den odlar jag inte men jag odlar mina egna minnen från den tiden, eller håller dem vid liv. Vill ni kan jag berätta om ljus och mörker från min barndom men det får bli en annan tråd i så fall.

MVH

Algotezza

[Banana tree]

Jag tycker mig kunna se samma tendenser hos unga barn. Det måste ju onekligen vara härligt att bara kunna vara sådär lycklig. Nu är det sällan jag är med unga barn, men de gånger jag träffar mina yngsta kusiner (de är väl drygt fem år eller något sådant) så märker jag att det liksom smittar av sig på mig. Jag blir också sådär lycklig, utan egentlig anledning. Man skulle kanske bli en dagisfröken eller ja, dagis ... magister? ... eller vad det nu heter. Pedofil?

Vår förmåga att känna olyckVår förmåga att känna olycka och vara deprimerade är till vår nackdel, undra a och vara deprimerade är till vår nackdel, undra hur Moder natur tänkte där...

Barn har nära mellan skratt och tårar. Jag minns min barndom ganska väl, trots att det är över femtio år sedan jag var barn. Jag kommer ihåg lvad jag lekte och vad jag funderade på, men jag kan inte minnas att jag kände mig mer glad överlag då än nu. Under mina depp-perioder har det inte bara varit mörker, utan också stunder av magisk angstglück mitt i mörkret.

Tidigt var tänkandet min högsta njutning även om jag inte hade verbala begrepp för allt. Jag hade ett eget tänkarträd där jag klättrade upp och satt och tänkte på det jag upplevt den senatse tiden. Ibland var det martyrtankar, ibland ljusa, ibland mörka tankar, precis som nu. Så jag var väl ett lillgammalt barn och nu en barnslig vuxen.

Barndomen som en enbart ljus och glad och lycklig tid är för mig en myt som det riktigt skräller om. Den odlar jag inte men jag odlar mina egna minnen från den tiden, eller håller dem vid liv. Vill ni kan jag berätta om ljus och mörker från min barndom men det får bli en annan tråd i så fall.

MVH

Algotezza

Heh, du var mig en komplicerad unge då. Och ett tänkarträd var ju bara för charmigt. Jag tror jag var för upptagen för att egentligen tänka över saker och ting. Så länge jag hade mitt LEGO och min radio så var jag nöjd. Jag minns det i alla fall som att jag i överlag var mycket lyckligare då. Men visst, jag målade nog upp en liten för ljus bild av barndomen. Fast jag kan inte erinra mig att jag var olycklig utan någon anledning som jag lätt kan bli (eller snarare är) nu. Blev du det under din barndom eller?