Sun

[Åkes granne]

DET är förvisso en viss tillfredställelse i att ha dragit sin existensdefiniering så långt -eftersom det kommer en medvetenhet, en visshet om större och mer äkta världar. (Fick en sådan -VERKLIG "andlig"/religiös upplevelse igårkväll, vilket var det som väckte medvetenheten om "förlusten" jag skrev om.)

Upplevde naturen, livet på sådant sätt ibland innan jag var 17 ungefär, när det sedan blev trendigt att studera "illusionerna". Det är därför religioner och andliga cirklar bryter ner MEDVETNADETS VÄXANDE. Kommentarer?

Jag har börjat känna en personlig HOLISTISK INTUITION när jag "ser in" i bilder.. Upptäckte detta igår som sagt, vilket gav en sann känsla av trygghet, eller vad jag ska säga. Ordet är så fult när man inte använder det i en riktig mening.

Studerade samma bild idag kort, och inser hur "depressionen" lurar oss med bortstötandet av potential till transcendens. Insåg:


När jag ser de vanliga STRUKTURERNA i livets konst -så ser jag SKUGGAN; och därför råder "plattheten".


När jag ser med öppet ÄRLIGT hjärta -så ser jag in i väsendet BORTOM -genom minnet av TIDEN /evigheten -i framtid (alltså strukturen -ren).






Är så uppgången i det som egentligen inte finns igen -men kan citera den text jag i -verklig "andlig insikt" ("fate" på det som är större än mig) alltså.. (jag försöker begripa mina naturliga möjligheter -jag har inte råd att tappa bort mer av mig..)

"Jag fattade allt nu (01:51) Vem min verkliga natur är. Hur medmänsklig värme känns. Tolerans, stor transcenderad världsbild/kulturell betingelse. Verklig tillhörighet, och summan av KÄRLEK. Verkligheten efter lidandet. Healandet och kunskapen. Befrielsen från överdrifter, girighet och brist på perspektiv. Valfrihet och djup gemenskap på en kollektiv ickepersonlig nivå, inom hela den djupa personliga öppenheten. Sanningen. Friheten. Den RIKTIGA människan, utan vulgäritet och ytliga neuroser. Den inre stabiliteten och renheten från all religiös fanatism eller andra falska grupptvång. Transcendental världsskönhet och lugn, kreativitetens obehindrade utrymme för den upphöjda RENA intentisiten i levnadskonsten, evigt bortom begreppens bojjor. Att "inte behöva".


Det här en en VERKLIG religiös upplevelse. Så som livet verkligen är. Allt annat var sorgens och frustrationens egna påhitt. Jag känner en stor vilja att lära och lära mig det osjälviska -bortom all patetisk natur och alienerad galenskap. Att ge på riktigt utifrån en inre förståelse för människans inre värdighet och behov. Vill se världen med rena ögon och det stora ljuset från konsten. Det är verkligen meningen nu. Jag begriper hur jag hatat mig själv så stort under mitt liv, och hur enormt djupt det sitter begravt. Jag måste hitta en länk att bryta upp det och hitta ärligheten med det liv jag fått."


Det kändes verkligen som jag FATTADE ALLT. (Jag har tyvärr inget annat spårk över än denna genomskinliga "icke-sentimentalitet" -det finns ingen snobbism där -jag har bara inget jordiskt att RELATERA min "sanning" till! Men ordet är inte vackert -det är innebördens storhet i en helad HISTORIAS mystik och uppriktighet som är det.)

(Alltså -jag tror jag hade tagit livet av mig ganska snart annars -om jag inte nu börjar INSE hur att ta mitt förnuft till fånga, dvs.)


Kan säga att jag nådde min INRE NATUR ytligt med djupt, när jag efter begrundandets "löfte" uppmärksammade mina TANKARS "myt" -dvs. anledningen till att mina "ord till mig själv" ALDRIG "går in" -eftersom de just är uttryckta till den mottagande; det är en RUNDGÅNG; det är MIN PROJICERADE DÖD, och inget annat.. -Som alltså TRYCKER NER "Kvinnan" i mig, försöker ställa sig över i sin dumhet. Men; insåg att VETANDET är usprunget till tankarna -vilket FÖRDJUPADE "lugnet" i mig, och gjorde verkligheten mer rent solid, djup -GENOM mitt sinnes "vägledning".

[Åkes granne]

Jag tror mer på att föra in de filosofiska och psykologiska diskurserna i vardagen, eller helt enkelt tillämpa dess begreppsapparater. Det är ett enkelt val på av litteratur, egentligen. Om vi tänker oss litteratur i vid bemärkelse - innefattandes allt från reklam till vårt eget medvetandes inre tal, konversationer, musik, nyheter, vad som helst. Problemet är bara att om man lever "akademiskt", på det sätt jag här beskrivit, så finns risken att man blir alldeles för vidsynt och klok.

Det är precis samma sak som något jag kallar för "andliga insikter" (jag visste ju bara inte vad jag skulle kalla det -dessutom tycker jag att en begreppsmässig restriktion i den "andliga" kapitulerade studien, som många människor har hanterat -skulle leda till självbedrägerier. Eftersom vi ändå tillslut visste vad det handlade om.)

En del människor ser musiken och det sociala som statiskt -eftersom de inte "förlåtit" livet (obs! i brist på bättre ord.)

[Avantgardet]

Nja, jag håller inte riktigt med. Vi gör oss en massa föreställningar om saker just för att språket ger sken av att spegla verkligheten. Vi har ett ord för Gud och en hel diskurs kring dennes väsen, Gud som ett nav för en massiv textproduktion, och därigenom gör vi oss föreställningen om att denne finns. Samma med själ, som är djupt rotat i språket, och en massa annat metafysiskt joller. Det räcker inte med att ta bort orden, bara så där, utan vi måste tänka om också. Vi måste grunna på dessa ord, göra oss av med dem utan att det komma saknas något - det är a och o.

[Åkes granne]

Nja, jag håller inte riktigt med. Vi gör oss en massa föreställningar om saker just för att språket ger sken av att spegla verkligheten. Vi har ett ord för Gud och en hel diskurs kring dennes väsen, Gud som ett nav för en massiv textproduktion, och därigenom gör vi oss föreställningen om att denne finns. Samma med själ, som är djupt rotat i språket, och en massa annat metafysiskt joller. Det räcker inte med att ta bort orden, bara så där, utan vi måste tänka om också. Vi måste grunna på dessa ord, göra oss av med dem utan att det komma saknas något - det är a och o.

Ja. Jag förstår vad du menar.

Vi behöver tänka om och omdefiniera tidigare definitioner. Annars förstår vi inte att vi "finns", eftersom alla sagt till oss att vi inte "finns" -de vet inte vilka vi är. Att prata om "Gud" som något intressant, är en identitetsfixerad hybris och dödsrädsla -vi får ingen kontakt med varandra. Om man kommuinicerar med någon som tappar förståelsen för motpartens vilja -alltså inte längre ser människan, för att denne "går i Gud" -då är det riktiga problem. Erfor detta nyligen med en kille som jag råkade uppgivla till det religiösa, jag tror jag hotade hans självvärde på något sätt -vilket ledde till att själva meningen med vår dialog dog -det är väldigt känsligt för det patetiska. (Precis som det sabboterar potential med att försöka prata med människor som har en blind, enkel "Guds-förnekan". Men vi tenderar att lyckas med detta bättre, eftersom det bekräftar någon slags vetskap om vårt värde, förnuft.)


Samtidigt så skulle vi alla naturligt "tro" på Gud om vi fortfarande hade barnets medvetenhet om naturen. Vi separerar oss från närvarons påtagliga fullständighet -genom vårt intellekts uppväxts omvända hantering av subjektivism; det "konkreta". Sen börjar några av oss då söka  ..efter "Gud", den förlorade tilliten i tryggheten. "Icke-identiteten". Jag bröt mirakulöst igenom en depression genom att höja mig över min begreppsidentitets absurditets dysfunktion i naturlig cyklicitet för 1 ½ år sen. Jag transcenderade drömmen/sömnen -mindes livets skapelse, och denna nyskapande identitet -jag var odödlig. Och? Jo, eftersom jag hade levt i en kombination av konkretiserad teoretisk självuppfattning, krossat kaosarat hjärta och fullständig blockering i förmågan att ta in nya perspektiv, så ledde denna befrielse till att jag förstod vad Gud var (eller var Gud fanns), förstås. Men om jag skulle hamna i samma tillstånd idag låt oss säga, -då skulle jag kanske förstå att Gud INTE finns -just eftersom det jag trodde att jag var inte stämde. Men föreställ er uppvaknandet efter den stora fysiska döden -kommer vi här landa i förståelsen för Guds ickeexistens? Nej jag tror knappast det. Men samtidigt kan vi inte göra oss feta på våra nuvarande gränslösa tillhörigheter av livets repertoar i sin icke-spontana verklighet, eftersom det skulle göra oss bisarra.


En hel del människor har en nästan tvångsmässig tendens att försöka "hjälpa" individen/massan, från deras "andliga missuppfattning" -"befria" dem från "tvånget" -men detta är en bumerang, kollektivet/helheten blir inte av med fixeringen, så länge vi inte förstår Gud -det är A-kurs, och en slags osäker omogenhet i mänsklighetens hjärta. Idealt är en ..värld, där vi förstått Gud -och därför inte behöver bevara, tro, etc. -eftersom vi vet att Gud inte finns. Människan som har tagit sitt ansvar -som livets upplevelse. Samtidigt skulle vi spontant kunna upptäcka Gud i filosofins ärlighet t.ex, men det gör ingenting eftersom vi inte är rädda för det längre -som vi faktiskt har varit i vårt sökande efter kaos-eliminering. Allt "själs-snack" är alltid lite av en förolämpling av människan, men hon måste på något sätt förstå SIG SJÄLV, och återfå sin frihet. Jag ser ingen "resurs" i att bevara "Guds begrepp". Mitt MÅL är att KUNNA förstå filosofin, det konstnärliga, etiska, osv. Men eftersom jag är i min utveckling så BÖRJAR jag likt många andra "som Gud" -eftersom jag är uttråkad och omotiverad annars. Vi måste på något sätt känna till säkerheten i vårt löfte om livet.


Men att kasta de andliga orden bara för att fördjupa en filosofisk mognad, går jag inte med på. Testar att helt glömma allt jag någonsin sett i mina existensiella utforskningar, och det återger en tillvaro av samma "förträngda sorg" i den stora begränsningen av att "inte förstå". En känsla av ett "tak"/instängdhet -samma ramverk som jag med intensitet drog efter mig hösten 06, vilket kollapsade allting (vilket inte är något helt dåligt -men det är inte sanningen heller.) En allvarlig känsla av något djupt osant penetrerar mig när jag börjar gå in i detta tekniska, faktiskt. Livet känns som ett självförstorat helvete -och filosofierna och teorierna blir oseriösa i sin projicerade trotsiga meningslöshet.  

Jag hade som sagt extremt svårt att begripa livets natur under min sena barndom, vilket inte är något udda med tanke på budskapen i min kulturella/familjära uppväxt. Jag försökte förstå Gud -men det blev som "en Gud", vilket ÄR just den upplevelse av det andliga, som depressionsromantiska medvetandefilter skapar i sin bearbetade subjektivism. Jag studerade för 2 år sen enkom min "begrepps-värld" och dess förmågor utifrån barndommens minnen -vilket skapande en bild av "medvetandes" verktyg. Detta var ju oerhört blockerande, för mig från att se livet. Det hindrade mig från att uppleva "filosofi".. Saken är att man tenderar att "erkänna" mentala strukturer (själv-acceptans av transformatoriska upprepande "hinder"/villkor) -i den fas av "förfall" man befinner sig.


Nu har jag studerat Gud -så nu vet jag att detta finns, att detta är livet -så jag kan bjuda in, bjuda hem, mina oskyldiga metafysiska naturupplevelser, och åter förena mig med mina värden -vilket är grunden till nytt liv och social fördjupning och växande. Jag har inte sett någon "storhet", någon "konst" i ordets begripning av det existensiella gudomliga, utan jag är ambitiös och skyndar mig för att få det avklarat. Det vi lär oss är ju möjligheterna till möjligheter -annars har vi blivit förvirrade av det vi kallade Gud.


Tänkte precis på det där med upplevelsen av att man vet att man måste dö för att förenas med det nya -vidrörandet av det rena, verkliga i min natur. Det är det som många ohela människor med rädslor och utan jagrespekt sett som att hitta "den goda kraften", och där börjar glaumoriseringen och den estetiska uppskattningen av styrkan i all sorts SVAGHET.

[Åkes granne]

Kan säga att jag nådde min INRE NATUR ytligt men djupt, när jag efter begrundandets "löfte" uppmärksammade mina TANKARS "myt" -dvs. anledningen till att mina "ord till mig själv" ALDRIG "går in" -eftersom de just är uttryckta till den mottagande; det är en RUNDGÅNG; det är MIN PROJICERADE DÖD, och inget annat.. -Som alltså TRYCKER NER "Kvinnan" i mig, försöker ställa sig över mitt henne, i sin dumhet. Men; insåg att VETANDET är usprunget till tankarna -vilket FÖRDJUPADE "lugnet" i mig, och gjorde verkligheten mer rent solid, djup -GENOM mitt sinnes "vägledning".

Man "ställer sig längre bort" -och det renar verkligheten, och plockar fram nya värden i tillvaron, och tingen. Man blir mer medveten om vad man vill bevara och vad som är viktigt.


Det man kan uppmärksamma med detta, det är att man plötlisgt inser att den rituella identiteten är ett "bekräftelsetvång", man genomskådar alltså värdet i handlingarna -vilket leder till att man förstår sin gamla "feghet". Alla konster man lagt sig till med -typ meningen med att dricka en kopp te vid denna tidpunkt, ser "perverst" ut. (Det är som att ha försatt sig i en illusorisk låtsaskonverastion med sin döde make.)

Man kan se detta i människors SOCIALA värderingar, hur de rör sig förutsägbart och samtidigt är medvetna om sina inre sårs känsliga värdighet. Det är smärtsamt att inte kunna krossa något sånt -alla LÖGNER pulserar genom läckaget -och man vet hur manipulerad man kan låta sig bli.

[Avantgardet]

Det jag motsätter mig är ingalunda upplevelser, hur de nu än ter sig, utan gesten att sortera dem som "metafysiska". Varför gör du det?

Vi måste också minnas att vad vi upplever till stor del beror på vilka glasögon vi bär på oss.

[Åkes granne]

gesten att sortera dem som "metafysiska". Varför gör du det?

Personlig trygghetsintegrering i vidare-utvecklandet av min "holistiska" självupplevelse, mitt behovsskapande av nya möjligheter. Det som finns inom det "påtagliga" känns ur-vuxet, vilket skapar "ångest" (svårigheter med byggandet av varaktiga PERSONLIGA perspektiv.)


Annars är risken ofta stor att man automatiskt finner sitt värde, genom igenkänningen av andras "mönster" i den sociala trendens ganska stora meningslöshet -i egenbehovet av "sunt förnuft". Det är viktigt att inte lämna bort sig själv till omedvetandets kontroll -och fly in i det ANDRA implicit fört över på en, som det kvinnliga (tja -i min upplevelse) och "godkända" -i blind upprepning. Då blir tillvaron ovärdig och lös. Eftersom det är en stor icke-förnyelse, vilket långvarit förbittrar.


Personligt: Jag FINNS i den mänskliga känsligheten, bakom ruinerna -och har alltid ett PERSONLIGT genuint värde att erbjuda i mig själv i mitt behovsskapande i individualitetens uppbyggande av varkatig FRIHET. Men jag missar ofta detta av rädsla för konfrontationen -då vant in i mental bortkopplad frånvaro och ritualiserade MINNEN.

Kan fortsätta beskriva utifrån mig som ett "exempel" här: Och -det svåraste -men enda healandet förstås, är att erkänna alla delar, alla olika "plan" som jag SEPARERAT mig genom, som mitt hela själv. Förstår ju egentligen, om jag tar det stilla, att allt jag emotionellt "föreställt" mig som någonting bortom eller utanför mig, alla de "andra" som jag värderat utifrån egna skillnander -är självprojicerade trauman/kulisser som hindrar mig från att landa i min egen självrelaterande hela upplevelse. Och allt det här har jag bara HITTAT PÅ -alla meningsskapande dramatiserade "attacker" utifrån... När konfrontationen tas på allvar ser jag ormens rörelse, och min hemliga genuina intention att fullfölja min integreringsrörelse i ett fullföljande av hela BILDEN, så att jag kan hitta den riktiga UPPLEVELSEN av föreningen av min historias säkrade ambitioner. Men jag råkontrollerar fortfarande min natur helt -av goda skäl har jag brutalt LURAT MIG SJÄLV under hela existensen. Jag måste ta reda på vad det är jag sårats så av, vilken uråldriga FÖRLUST det handlar om. Det här handlar ju om mig själv -även om jag plockar in föreställningar av neurotisk jagosäkerhet, så är det fortfarande ett inre skådespel med många rum.


En annan sak jag vill tillägga som synonym till dialogens separering med "Guds-glorifieringen" -det är likadant med de utplockade TEORIER [mental dualism] som andra (egentligen) använder som i ett "säljande" i avsikt av stabilisera sin jagmakt. Själv har jag under lång tid intresserat mig för dessa "produkter" för att jag alltid försökt förstå på djupet vad andra egentligen menar med saker, med mig, och sig själva. Det som händer är att jag fixerat allt som inte är jag med blicken -för att påbörja mitt "existensiella inflytande". Och detta leder till egen jag-alinering, i fortsatta kedjereaktioner -om man inte medvetet söker samvetsgrann tolerans (som sedan ger frukterna av analyserna.)

Vi måste också minnas att vad vi upplever till stor del beror på vilka glasögon vi bär på oss.

Som jag sa med jämnförandet av "tomma tankar" och "minnen" -VERKLIGA tankar (alltså "funderingar"/meningsfulla reflektioner av självupplevelse) KRÄVER relatering till SIG SJÄLV (dvs. sinnena.) Annars är det "vi tänker" helt enkelt MINNEN av det vi VAR -illusoriskt bortträngt (ofullföljda saker vi sa, nyligen tänkte säga, uppfattade utifrån) -som vi försöker "ta kontrollen på", vilket leder till frustrerade upprepningar -icke-definierat material som försöker leva vidare genom mental onani, -avständhet och "frågestress".

[Avantgardet]

Vet inte varför du envisas med att göra saker så gud förbannat krångliga och obskyra, blir det inte besvärligt?

[Åkes granne]

Du, jag tänkte precis på det. Och jag tror det handlar om att jag vill bevara min "individualitets inre ...sanning" -samtidigt som jag "undrar" vad min frustration över allt det urvuxna handlar om! Haha.

Jag menar.. mina föräldrar. Allt det jag identifierat mig med -offrat mina INRE AMBITIONER; bara för att få tillgång till träskverksamheten jag "kommer ifrån".. för att känna mig värd mitt eget intellekt, för att vara dödssäker på den moraliska expansionens osjälviska äkthet.

Anledningen var att jag just nu nyligen spontant insåg mig själv prata (argumentera moraliskt -transfomera min aggressvitet, som bygger på rapellerande symbios med familjebilden) -med dem precis som MÄNNISKOR -ingen jävla annat, vilket är min evolutionära "avvsikt" med hela grejen.

Det är så frukstansvärt. Mamma och pappa förenas i icke-föreningens neurotiska polariserade patologiska självomsorg; i att tävla om så mycket MAKT över TESTDJUREN (vi barnen) som möjligt -dvs. vara BEROENDE av oss, för att försvara sina egna identiteter som fragmenterade uppstorade förfall -bara för få tillgången till att BEKRÄFTA deras egna FÖRÄLDRAROLLER -för att genom analys KOMMA ÖVER deras egna riktigt riktigt traumatiserade (DESILLUSIONERADE) barndomsförhållanden -genom just den vägen också.

Det är inte NATURLIGT att ha som ENDA KONTROLL/missbruk -att tvångsmässigt överföra sina INRE DOLDA/undermedvetna självkrav/förlorade ambitioner på nästintill VUXNA BARN -utan omvägar eller ens en objektivt uttalad MENING. Kaosets konflikt pågår ständigt -100%.




Känner mig väldigt barnslig; men så är det kanske också -detta är inte ett exempel på mina djupare sidor, utan en kreativt hantering av min "närvaros hyperaktivitet" som jag innan beskrivit i sig själv -undertryckta frihet, osv. Eftersom detta är ständigt närvarande så står jag nästan FÖR nära för att ens se det; vilket är den där upplevelsen av "isolerad förståelse" som jag jobbar med, att förstå sig själv så bra att man tappat de inre resursernas egen "vilja" av hemmablindhet och längtan till "transcendens" -UTAN att visa just den moralviljan i ambitiös närvaro/handling, eftersom man själv glömt bort sin naturliga existens, och identifierat sig med "driftens inre mening" i sig, i någon jävla konstnärlig neuros.

[Åkes granne]

Alltså, för att förklara nudå -"klimatet" som ständigt flyter igenom mina ådror, som jag inte vet vad jag ska göra med.

Mamma började vant börja prata "med sig själv" (med min närvaro som ursäkt) -om min systers "psykproblem", minns faktiskt inte ens vad det gällde -men det gäller ju inget realistiskt heller. Okej -men jag reagerar på detta på ett "uppriktigt"/ofamiljärt sätt för en gång skull -och råder henne att SKÖTA SIG SJÄLV vilket skulle balansera hennes neurotiska tomgång-ambivalens ("-jag är en väldigt balanserad människa": upp och ner-pendlade gungrörelser med uppvända handflator för att omedvetet illustrera balans, osv.) Eller nej fel -det var jag som först sa att hon skulle ta tag i sig själv, när hon började försöka "behaga" mig i köket i morse -jävligt obehagligt, med "psykotiska" leenden (allvar)..

Men sen när vi "kommer in" på min syster (som jag till skillnad från mamma ser som en vän med, trots riktigt illa beteende från hennes sida) -men okej, vad säger "min" mor i "försvar"? Jo: "-så betedde sig XX (hennes ex, och min "gudfar") "..som 40-åring".. (när jag säger att hennes "psyklabilitet" är en motreaktion på det fula bondage mamma lägger upp hela tiden..)

Hallå?

Jag har verkligen SETT IGENOM verkligheten -vilket gjort mig till en BUDBÄRARE [psyk-eliminerat/censurerat] av en levande psykoscentral.

Precis innan jag gick ner hit, sa min mamma som kommentar (till att jag åter frågade vad fan hon är ute efter när hon gjorde intrång i min lillasysters kläder -som är 15 ÅR!): att jag skulle "fråga" specifika två "fruar" från Danderyd "vad de skulle säga".. (vilka dessutom framavlat traumatiserade uppblåsa problemindivider utan egen vilja..)


Jag frågade "-vem vill du vara?"  och hon sa "-en vanlig människa"

Exakt. Detta är precis så som jag själv brukade agera; jag dvs. pratade intensivt hela tiden om det djuppsykologiska utifrån komplicerad/primitiv personlig religiositet hemma, för att uppenbara problemen -jag dvs. SÖKTE MIN IDENTITET -precis som mamma gör på andra sätt (pervers facination för "överklass" och ritualistisk vulgosadism mot barn -vilket hon transparent FÖRSVARAR) Detta är alltså i stadiet när man INTE är mottaglig för egen introspektion i relation till dialogens maktkamper. (Den "ointelligens" som Skorpionen/Pluto alltid innebär.)


Grejen är -tyvärr, att man MÅSTE DÖDA DETTA KONTINUERLIGT; för att "erkänna" det. Annars leder till att man varje dag (självklart) lever om samma drama -där självintegriteten blir mer och mer osynlig i sin gränslöshet; att man dvs. "inte ser" .."att det händer" -men någonstans vilar här potentialen till "ultimat sanning", också.

[Avantgardet]

Fast begår du inte exakt samma "fel" som din mamma när du lägger dig i hur hon ska sköta sig?

[Åkes granne]

Nej. Jag brukar annars inte lägga mig i, jag spelar så mycket på mitt hat över den nedvärderande identifikationen med hennes (och pappas) kroniska extremneurotiska självupptagenhet (av mer omedvetet slag) -och av den anledningen brukar jag bara vilja hålla mig undan -trots att jag då i "hast" (som hon gör) stöter fram mina själviska anledningar till bevisandet av "detta jag". Nej. Jag gav KÄRLEK -dvs. min LIVSVILJAs signum -ett spotant FRIHETSUTTRYCK. Anledningen till att det där var så patetiskt i sin framtoning hade att göra med att jag så plötligt kom på vad det är jag -"handlar om".


Återkommer snart med en verkligare bild av innebörden av självcentrering.

[J R Auk]

Egentligen förstår jag inte vad som oroar dig Åkes granne.

Det är som om du missar hela poängen med processen. Du är uppenbarligen på väg att lösa konflikten, hitta ett sätt att få friktionen att minska.

Är inte det som tröstar att man gör något? Att man söker, att man är i en process av omvandling?

Jag får intrycket av att du vill vara klar, bli färdig.

Och jag tvivlar på att man någonsin kan sträva efter att bli färdig. Det är något självmotsägande i det. Strävan varandes det som måste tas undan innan klarhet kan sätta in.

Det verkar också som du fastnar i situationer med dina föräldrar.

Själv drog jag hemmifrån så fort jag fick chansen just på grund utav det. Vårat samhälle idag tillåter inte samtal om hur vi utvecklar oss själva. Frågor om hur man bör utveckla sig antas oftast för radikala för att sysselsätta en "vanlig" människa.

På så sätt så kommer ens utveckling, om man strävar efter någon "högre" form av detta, att utmana de världsbilder som har antagits av de i ens närhet.

De har sina bilder för att klara av det liv som sysselsätter dem. Med långvariga opersonliga relationer genom arbete, och ett djupt konsensus om sedlighet och moral med den antagna sociala grupperingen.

Folk definierar sig genom varandra, så om man inte harmonierar med sin omgivning i sin utveckling kommer det att ske en kamp, som är ofrånkomlig utan acceptans på ett väldigt existentiellt plan, mellan deras världsbild och den man själv söker.

Så antingen så får man iklä sig masken och dölja sina intentioner på att transcendera "verkligheten" och låta deras världsbild vara rådande. Med de problem som självklart uppstår i en sådan situation av brist på ärlighet.
Men det enda valet, som jag ser det, är annars att skära sig fri från den situation där man måste vara i samvaro med motståndare till ens världsbild.


Med föräldrar är detta extra komplicerat då många väljer att definiera värdet av sitt liv från sin bild av sina barns liv. De kan inte göra separationen.

När du kan föra ett samtal där ni intar distanserade positioner till varandras världsbilder så kommer klyftan läka och samtalen kan nog då ta vid.

[Åkes granne]

Jag har försökt "flytta", osv. länge -men det blir bara oseriösa grejer, av praktiska skäl, eftersom jag har massa luckor i mina studier bl.a.

Jag får intrycket av att du vill vara klar, bli färdig.

Och jag tvivlar på att man någonsin kan sträva efter att bli färdig. Det är något självmotsägande i det. Strävan varandes det som måste tas undan innan klarhet kan sätta in.

Jag har alltid känt mig "färdig" -i sig själv. Jag försöker väl forma detta, hitta ett strukturerat uttryck för den jag verkligen vill vara -förbi den restmaskin av familjära mönster och minnen man sett sig själv som. Det är viktigt att förstå att dessa betingelser är något som man kan använda i byggandet av en tolarant integritet -något mycket verkligare, ohämmat.

Det behövs en säkerhet ("praktiskt" -i syntes till det sociala i "traumat") för att få tillgång till att frammejsla sin verklig individ och frihet; som bara kan återfinnas inom ett center av ömsesidig accepans och enkel förståelse. Insåg nyligen när jag pratade med min mamma ..alltså, jag återförenades med det där ytterst ursprungliga frågandet, vad som i denna verklighet representerar det man faktiskt står för. (Shit nu här skrek hon till mig igen -eftersom jag hade skurit annanasen på "fel" sätt.) Kommentar: Just nu genom verklighetsreflektionen i och med reagerandet -så sjunker min mentala klarhet ner i ett "tvivlande" -och det tar udden av syftet med det här. Det är ganska allvarligt.

Kan försöka beskriva det jag menar -men det verkar inte finnas någon "mening" här längre, eftersom mitt medvetande blev passivt. (Det här är ingen social "känslighet" alls så, det är en subjektivitet upphöjd i det mentala uttrycket av struktur/om-definiering.)

Nej -känns meningslöst, jag minns inte ens själva "klarheten" i teorin, det blir personligt oseriöst. Ja, du ser här hur svårt det blir att BLI färdig.. -dvs. fullfölja ens identitet -i ett helt jag.

(Det som börjas spåras är hur mina föräldrar använder djupa manipulationer och nedvärderingar för att hypnotisera CENTRUMET -dvs. deras barn. Det är obehagligt. "-Sätt gränser." -det är bara ett påhittat drama-verktyg utan innebörd, som används som en självklarhet i människans desperata jagsökande i alla tomhet; för att känna "trygghet" -dvs. MAKT/andelar i andras beroende/behov -genom historians stolthet över sin eget lätthet i att "lyckas"/ett perverst kultur-arv; djuppsykologisk tillhörighet, dvs.)

(Men det var alltså inte detta jag planerade att gå in på -återkommer ev. lite senare.)

[J R Auk]

Egentligen vet jag inte vad jag skall säga till dig.

Spontant!

Du är fin, du lever, du lär.

Jag förstår inte ångesten, jag tycker du borde glädjas.

Du skriver bra, önskar jag kunde förmedla mig så.

Varför smickra? Ja det frågar jag mig.