Algotezza skrev:Skogsälvan skrev:Inom traditionerna som förespråkar medition så uppmuntras det parallellt till att känna en allomfattande kärlek och empati. För att uppnå detta måste man göra avkall på sina känslor. Det är bara att glömma kåthet och passion, ilska och gapskratt.
Men nu pratade jag om att rita upp och ner, se mönster. Se världen. Det är också ett sätt att se sig själv.
Vad grundar sig allomfattande kärlek och empati på om inte känslor? Indolens? Apati? Likgiltghet?
Du skiver ju i princip "man uppmuntras till att
känna en allomfattande kärlek och empati och för att uppnå detta måste man göra
avkall på sina känslor". Vad är det man "skall känna" och vilka "känslor skall man göra avkall på"? Hur skall du ha det? Låter som ologiskt nonsens. Skall man sluta känna för att känna allomfattande kärlek? Finns det "fina/höga" och "fula/låga" känslor?
Det finns väl fler känslor och känslor på betydligt fler nivåer än dem som handlar om kåthet och passion, ilska och gapskratt?
MVH
Algotezza
(Ledsen att mitt svar dröjde, jag har varit i skogen.) Det är väldigt svårt för mig att försöka beskriva vad jag menar, men jag gör ett försök.
Allomfattande kärlek och empati i den styrkan handlar snarare om förnuft än känslor. Det handlar om en medelväg, upplösas och förenas i alltet.
Jag väljer ändå att kalla dessa känslor. Känslorna försvinner inte helt när man uppnår "högre" meditationstoppar (kanske gör det vid de högsta?), men en omvandling sker. Sjunker en kontinent ner i havet så känner man empati, men man gråter inte hysteriskt ala pingskyrkan eller något annat utåtagerande. Det känns inte inuti på detta starka sätt heller. Man ska känna närhet, kontakt och acceptans. Samtidigt ska man se allt som flyktigt. Alla starkare känslor ska man göra avkall på. Tantra framstår ju vid första ögonkastet som kåthet manifisterad i ett religiöst utövande med exstas som mål. Det beror nog på att det är sexuella element involverade. Tantra är snarare en strikt, diciplinerad form av sex som det handlar om. Inom buddhismen har du den åttafaldiga vägen. Inom taoismen är ju huvudspåret att skippa referensramarna med bra och dåligt, minimera känsloflödet. Inom hinduismen ses allt som ett kretslopp.
Jag vet som sagt inte om det är rätt väg att gå och jag följde inte lämmeltåget, men jag vet faktiskt hur det är att vara i det stadiet. Jag var som en betraktare, inte en aktör i livet. Paradoxalt var jag en aktör i högsta grad. Ursvårt att förklara.
Ologiskt Nonsens borde kanske vara mina mellannamn. Jag presenterar bara några smulor som jag själv har upplevt. Det kan man ta med en nypa salt om det smakar bättre då. Jag vill inte råda någon. Kruxelikruxet är bara att jag omgärdas av spärrar av att prata med någon om det här eftersom allt man säger kan ha inflytande. Därför vill jag helt enkelt inte skriva mer detaljerat om det här. Tipset är bara att om du vill knalla dessa vägar är det bara att glömma allt du lärt dig, släppa taget om allt. Det är det meditationen går ut på. Men visst kan man käka en näve chips utan att bli fet precis som man kan meditera lite för att slappna av och komma i bättre kontakt med sig själv.
