Avantgardet skrev:
Tråkigt att du inte ser någon poäng i att upplysa dina medmänniskor om denna upplysning, kanske förvägrar du mig denna upplysning för att du inte anser mig värdig den? Vet inte vad din teisho menade, då det enda vi har är upplevelser och vi likväl alltid talat om dem och förklarat dem för varandra. Vad gör denna upplevelse (upplysningen) annorlunda i detta avseende? Kan bara tänka mig ett enda skäl till detta, och det är, tyvärr, att det nonsens.
Auk, vi kan väl ändå inte vända tillbaka till barnaårens "varför - därför", och kalla detta upplysning. Varför mystifierar du? Varför göra det hela så oåtkomligt för förnuftet?
Kanske kan jag hitta på ett begrepp för mitt eget sinnestillstånd och sitta på mina höga hästar och mena att alla borde sträva, metodiskt, efter att efterapa mig?
Jasså tog du till dig den chansartade kommunikationens möjliga vara så till pass att du nu menar oss kunna kommunicera något så komplext som "upplysning"?
Varför skulle vi tillbaks till barnaårens "varför-därför" och hur ser du mig mena på det? Det jag snarare talar om är att dikotomierna uppstår i "identifikationen" något som gör, saker, till vad de inte är. Men ack ändå så behövligt för oss om vi skall navigera runt oss i detta gytter.
Som Hume insåg, kausaliteten ligger inte i världen den ligger hos oss, världen möter väl snarare sig själv än lagarna kan tänkas.
Varför det kan låta som svårt att nå det för förnuftet är för att jag ser det som ett upphörande av förnuftet. Insikten om dess donnatur, och att det aldrig i enbart förnuftet står att finna svar.
Intuitivt måste sanningen sökas, med
både känsla och förnuft som leder denna intuition fram. Du vet att jag talat om det förut, att dra sina slutsatser utan att oroa sig för vägen tanken tar för att komma dit. Att tänka utan tid och enbart manifestera mönstret.
Men, men, det här är mina tankar. Jag gör inga anspråk på allmänglitighet. Mitt språk, min kropp, mina tankar. Det funkar för mig, och som en kompass så anger det vägen mitt sökande tar.
Nån gång så kommer jag veta vad jag skall fråga mig, det är jag säker på, tills dess så observerar jag. Och låter denna form min observation huserar i göra utfall när observationen smakar allt för bittert. Jag söker slappna av i mig.
Avantgardet. Zen är anarki, utan regler. Så det finns inte så mycket att förespråka som metod. Därav min fråga, jag hittar aldrig någon som säger hur, bara att, och det relativt det som provocerat utmälet.
Varför sådan reaktion, Avantgardet?
Skulle du reagera om jag sade mig vara lång? Inte säger jag väl i det att jag är längre än?

The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno