Skattehatande nyliberaler räddade av skattemedel...
Moderator: Moderatorgruppen
Hejsan!
Här kommer gottlibs bevis för att Bodström har drivit igenom, och berett vägen för FRA-lagen:
"...Bodströmsamhället är en i bloggosfären uppkommen pejorativ term, uppkallad efter Sveriges före detta justitieminister Thomas Bodström (s), för att beskriva vad kritikerna uppfattar som dennes vision av ett storebrorssamhälle, ett samhälle där brottsbekämpningen alltid har företräde framför den personliga integriteten. Begreppet myntades av bloggaren Oscar Swartz, i samband med debatten kring EU:s datalagringsdirektiv som Bodström var drivande bakom...."
Jaha, så du utgår alltså från en bloggare? Antingen är du ju helt korkad, eller också är du sverigedemokrat med moderata vibbar!
Ho ho ho ho......hur kan en del bli så extremt borta med vinden.....ho ho ho......en bloggare är hans källa......ho ho ho......
:lol: :lol:
Hur gammal är du vännen? Är du ens född? Sällan har man välan sett en så korkad och vilsen figur som denne......ho ho ho.....
MVH
bigj
Här kommer gottlibs bevis för att Bodström har drivit igenom, och berett vägen för FRA-lagen:
"...Bodströmsamhället är en i bloggosfären uppkommen pejorativ term, uppkallad efter Sveriges före detta justitieminister Thomas Bodström (s), för att beskriva vad kritikerna uppfattar som dennes vision av ett storebrorssamhälle, ett samhälle där brottsbekämpningen alltid har företräde framför den personliga integriteten. Begreppet myntades av bloggaren Oscar Swartz, i samband med debatten kring EU:s datalagringsdirektiv som Bodström var drivande bakom...."
Jaha, så du utgår alltså från en bloggare? Antingen är du ju helt korkad, eller också är du sverigedemokrat med moderata vibbar!
Ho ho ho ho......hur kan en del bli så extremt borta med vinden.....ho ho ho......en bloggare är hans källa......ho ho ho......
:lol: :lol:
Hur gammal är du vännen? Är du ens född? Sällan har man välan sett en så korkad och vilsen figur som denne......ho ho ho.....
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Varsagod, dessa tva lankar kanske kan hjalpa lite :
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=45928&a=530389
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=2 ... os=extra_0
Bodstrom skall inte tro att hans tidigare uttalanden ar bortglomda. Usel lag, for ovrigt. Alla riksdagsman som varit involverade i detta bor skammas.
/Levee
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=45928&a=530389
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=2 ... os=extra_0
Bodstrom skall inte tro att hans tidigare uttalanden ar bortglomda. Usel lag, for ovrigt. Alla riksdagsman som varit involverade i detta bor skammas.
/Levee
Nua bakslag för de totalitära...
Hejsan!
Levee har också kommit in med två källor. Jag kollade in dem, och hittade inte en enda lag som Bodström drivit igenom som ens är i närheten av FRA. Men levee kanske kan peka ut den åt oss! Kan han inte, så har vi fått fast en lögnare till!
Mest pinsamt är att liberaler, sverigedemokrater och andra totalitärt troende här på sajten så mangrant kritiserar Bodström, som faktiskt stoppade en liknande lag att lagfästas - medan de inte alls knystar om att den fascism de själva röstat fram faktiskt har drivit igenom denna lag!
Men så är det alltid med dessa totaltärt troende tokar, de skyller på andra för att slippa erkänna att de själva röstat fram den dynga som de sedan ångrar att de gjorde! :D
MVH
bigj
Levee har också kommit in med två källor. Jag kollade in dem, och hittade inte en enda lag som Bodström drivit igenom som ens är i närheten av FRA. Men levee kanske kan peka ut den åt oss! Kan han inte, så har vi fått fast en lögnare till!
Mest pinsamt är att liberaler, sverigedemokrater och andra totalitärt troende här på sajten så mangrant kritiserar Bodström, som faktiskt stoppade en liknande lag att lagfästas - medan de inte alls knystar om att den fascism de själva röstat fram faktiskt har drivit igenom denna lag!
Men så är det alltid med dessa totaltärt troende tokar, de skyller på andra för att slippa erkänna att de själva röstat fram den dynga som de sedan ångrar att de gjorde! :D
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Mera totalitära steg....
Hejsan!
Så har då den totalitära agendan äntligen gjorts mer synlig även inom EU.
Kolla denne:
"Registrering av bloggare föreslås
Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning har röstat för ett initiativbetänkande om att registrera och kontrollera bloggare.
Förslaget är tänkt att klargöra bloggares legala status och kategorisera dem utifrån åsikt och agenda. Parlamentet ska rösta om förslaget i höst.
Initiativtagaren, den estländska socialdemokratiska parlamentarikern Marianne Mikko, menar att yttrandefriheten gynnas om man ser namn och bild på den som skriver."
Källa: SVT Text, torsdag 26 juni, 2008
Minnsan, totalitarismen kommer från länder där redan raslagar tillämpas.....i detta fall Estland - och dessutom av en som kallar sig för Socialdemokrat!
Annars är det ju de borgerliga i "Allians för ökad fattigdom och kriminalitet" här i Sverige som står för de totalitära kliven in i Reinfeldt-samhällets Ayn Rand-inspirerade värld av mörker där fruktan, maktfullkomlighet och Orwells 1984 kommer allt närmare den enskilde medborgaren! :lol:
MVH
bigj
Så har då den totalitära agendan äntligen gjorts mer synlig även inom EU.
Kolla denne:
"Registrering av bloggare föreslås
Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning har röstat för ett initiativbetänkande om att registrera och kontrollera bloggare.
Förslaget är tänkt att klargöra bloggares legala status och kategorisera dem utifrån åsikt och agenda. Parlamentet ska rösta om förslaget i höst.
Initiativtagaren, den estländska socialdemokratiska parlamentarikern Marianne Mikko, menar att yttrandefriheten gynnas om man ser namn och bild på den som skriver."
Källa: SVT Text, torsdag 26 juni, 2008
Minnsan, totalitarismen kommer från länder där redan raslagar tillämpas.....i detta fall Estland - och dessutom av en som kallar sig för Socialdemokrat!
Annars är det ju de borgerliga i "Allians för ökad fattigdom och kriminalitet" här i Sverige som står för de totalitära kliven in i Reinfeldt-samhällets Ayn Rand-inspirerade värld av mörker där fruktan, maktfullkomlighet och Orwells 1984 kommer allt närmare den enskilde medborgaren! :lol:
MVH
bigj
Att verka för det goda...
För att återgå till ämnet. Kom att tänka på bankkrisen i början av 90- talet . Den var egentligen inte var borgarnas fel från början. De bara fortsatte på sossarnas linje sedan November revolutionen - 85 och framåt. D.v.s. att avreglera kreditmarkanden genom att i större utsträckning ta bort riksbankens roll att kunna reglera den och därigenom kunna spela en mindre aktiv roll i landets ekonomi.
Detta gjorde att de privata pankerna kunde låna ut pengar hur som helst och hur mycket som helst. När sen folk inte kunde betala tillbaks sina lån fick skattebetalarna rädda bankerna genom bankakuten och de företag som hade lånat och inte kunde betala tillbaka fick vackert se till att avskeda folk. På ett slag blev ett par 100.00 arbetslösa och nästan lika många hushåll och företag satta i konkurs. Utom bankerna.
Och vilka är det som brukar föreslå skattesänkningar och ibland rent av avskaffandet av all beskattning. Jo, bankernas chefer och dess beskyddare.
Detta har svensk ekonomi aldrig riktigt återhämtat sig ifrån. Det är inte fel att betala skatt men skall den gå till att betala diverse nyliberala myspysares misstag. Vad är då vitsen?
Ett exempel: Min morfar var under sitt yrkesverksamma liv, d.v.s. från han var 15 till han fyllde 60 aldrig sjuk. Han jobbade ibland dubbelt och betalade därigenom in mycket skatt. När han således blir gammal och behöver sjukvård för att fabriken han jobbade på hade gjort honom sjuk. Vad får han för alla de miljoner i skattepengar han har betalat in? Naaadaa! Sjukvården måste spara (bland annat p.g.a. bankkrisen och dess effekter) och anser att det inte är lönt att lägga resurser på en gammal fabriksarbetare. Så de kommer med svep skäl och operationen dröjer och dröjer. På så vis blir hans hälsa sämre och sämre och till slut...
Hade vi haft ett försäkringssystem så hade min morfar kunnat skaffa sig ypperlig sjukvård med kompetent personal. Privata sjukhus är ju måna om sitt rykte.
Jag menar inte att vi ska avskaffa de offentliga sjukvården eller göra den sämre. Men försäkringssystem likt det i US borde vara ett alternativ. Eller? (Ähhh...nu kom jag ifrån ämnet iaf)
Detta gjorde att de privata pankerna kunde låna ut pengar hur som helst och hur mycket som helst. När sen folk inte kunde betala tillbaks sina lån fick skattebetalarna rädda bankerna genom bankakuten och de företag som hade lånat och inte kunde betala tillbaka fick vackert se till att avskeda folk. På ett slag blev ett par 100.00 arbetslösa och nästan lika många hushåll och företag satta i konkurs. Utom bankerna.
Och vilka är det som brukar föreslå skattesänkningar och ibland rent av avskaffandet av all beskattning. Jo, bankernas chefer och dess beskyddare.
Detta har svensk ekonomi aldrig riktigt återhämtat sig ifrån. Det är inte fel att betala skatt men skall den gå till att betala diverse nyliberala myspysares misstag. Vad är då vitsen?
Ett exempel: Min morfar var under sitt yrkesverksamma liv, d.v.s. från han var 15 till han fyllde 60 aldrig sjuk. Han jobbade ibland dubbelt och betalade därigenom in mycket skatt. När han således blir gammal och behöver sjukvård för att fabriken han jobbade på hade gjort honom sjuk. Vad får han för alla de miljoner i skattepengar han har betalat in? Naaadaa! Sjukvården måste spara (bland annat p.g.a. bankkrisen och dess effekter) och anser att det inte är lönt att lägga resurser på en gammal fabriksarbetare. Så de kommer med svep skäl och operationen dröjer och dröjer. På så vis blir hans hälsa sämre och sämre och till slut...
Hade vi haft ett försäkringssystem så hade min morfar kunnat skaffa sig ypperlig sjukvård med kompetent personal. Privata sjukhus är ju måna om sitt rykte.
Jag menar inte att vi ska avskaffa de offentliga sjukvården eller göra den sämre. Men försäkringssystem likt det i US borde vara ett alternativ. Eller? (Ähhh...nu kom jag ifrån ämnet iaf)
Hejsan!
Dorian funderar. Och det skall man göra, särskilt när det gäller ekonomin!
Men några tillrättalägganden bör göras om den ekonomiska utvecklingen - det var inte sossarna, utan samtliga borgerliga partier, plus sossarna som började avreglera ekonomin under 1980-talet.
Hur var det egentligen, hur fungerade 1980-talets ”marknader" egentligen – kreditmarknaden, och hyresmarknaden? Det var främst frågan om extrem spekulation! Några år in på 1990-talet stagnerade ekonomin och slutade nästan att röra på sig. Enligt alla nationalekonomiska ”regler” borde då räntor och hyror sjunka. Gjorde de det? Naturligtvis inte - i stort sett har de stigit sedan dess. De har stigit av två skäl, ett evigt och ett rent nutida. Det eviga skälet är att penningherrarna önskar kompensera sig, på din och kundernas bekostnad, för förluster de lidit på grund av sin egen inkompetens. Det nutida är att de också är i stånd att göra det, genom sin makt att sätta marknadsmekanismerna ur spel till sin egen fördel.
Denna makt har de i sin tur därför att de reella, betydande aktörerna på "marknaden" är så få och väl kända - inga anonyma sabotörer kan fördärva villkoren bakom ryggen på dem genom att erbjuda lägre hyror och räntor - men också därför att modern data- och förvaltningsteknik ger helt andra möjligheter till kontroll och styrning än tidigare. Det är möjligheter som tagits tillvara av penningherrarna men inte av våra valda ombud. Därmed är de demokratiska krafterna satta ur spel! Tvärtom har regeringarna sedan 1994 lämnat från sig nästan alla medel för kontroll av ekonomi och kapitalrörelser, under några marknadsfundamentalistiska finansministrar som faktiskt var socialdemokrater! En bakomliggande faktor verkar vara att en statsmakt som ser som sin uppgift att med alla medel befrämja den härskande klassens exploatering av samhället verkar ha tagit över den ideologiska kompassen! Något åtminstone socialdemokratiska regeringar förr om åren åtminstone aktade sig för att förknippas med, och som de tidigare alls inte så öppet visat, och i samma omfattning bejakat.
Under 1980-talet har politikerna, även socialdemokraterna, förmodligen gjort ännu mer än penningherrarna själva för att manipulera marknadsekonomin. De har gjort det genom att systematiskt gynna koncentrationstendenserna i det svenska näringslivet, något som i och för sig började redan under 1950-talet. Småföretagsamhet har för dem framstått som något föråldrat och inte värt att satsa på! Vad som kommit i stället är stordriften. Ett rikt differentierat stadsliv har ersatts av parkeringshus, Hötorgscity och varulador av typen IKEA, Stormarknader m.m! Ett differentierat näringsliv har ersatts av monopolföretag, vilkas spekulationer mot den svenska valutan hösten 1992 ledde till att miljarder försvann ut ur Sverige!
Samtidigt har socialdemokraterna hyst en paradoxal nostalgi för den styrda marknadsekonomin. Man har visat den genom vissa försök att bevara gångna tiders äggmarknader (att inte lägga alla äggen i samma korg utan sprida ut dem) genom marknads- och kartellagstiftning - som hängt mindre skurkar men som genomgående lämnat de stora skurkarna i fred. Och framför allt har man gjort det genom att försöka konservera en föråldrad och ekonomiskt dödsdömd företagsstruktur inom jordbruket, en struktur som gjort familjejordbrukarna till bankernas ränteslavar och jordbruksnämndernas livegna. Man kan alltså knappast anklaga socialdemokratin för att ha fört en konsekvent illvillig politik. Sammanbrottet för dessa försök att modifiera kapitalismen i folkvänlig riktning är bara ett av de många bevisen för att socialdemokratin och dess "blandekonomi" nått vägs ände. När sedan borgerlighetens ideologer försöker tuta i oss sina varianter av kapitalismens välsignelser, blir lögnen dubbel. Varför blev det då så fel? För det första lever vi inte i en marknadsekonomi utan i en kapitalistisk ekonomi, och för det andra ter sig välsignelserna minst sagt tvivelaktiga. Detta är en dröm, en reaktionär dröm. Marknadsfundamentalisternas försök att återvända till fattighusens, barnauktionernas och lungsotens idylliska och lönsamma artonhundratal är dömt att misslyckas, eftersom vi inte kan återvända till det förflutna. Den enda utvägen i vår belägenhet är att ta kontrollen över ekonomin och styra den på ett demokratiskt och planmässigt sätt. Alternativet är ett allt djupare elände där endast återkommande katastrofer bjuder på uppiggande omväxling.
Vad hände i Sverige under 1980-1990-talen?
Det som drev igång denna förändring är alltjämt höljt i dunkel. Varför övergav socialdemokraterna den demokratiska vägen för att istället byta spår till en mer folkfientlig stig? Ingredienserna har varit flera och alla har de saknat acceptans hos medborgarnas flertal.
Avskaffandet av valutaregleringen innebar att vi förlorade kontrollen över vår ekonomi och därmed utlandsskulden. Avskaffandet av bankregleringarna orsakade därefter bankernas spekulationshysteri. EES-avtalet innebar en icke folkligt förankrad EU-anpassning, skattereformen innebar ett övergivande av den solidariska skattepolitiken, därefter EG-ansökningen som hållits utanför alla valrörelser och inlämnades mot majoritetens önskemål. Krispaketen som inte diskuterades utan beslutades av en liten grupp politiker helt utan insyn och demokratisk debatt.
Makthavarna under 1980-talet agerade som om de helt hade glömt bort att demokrati också handlar om delaktighet, istället handlade de allt mer som en slags direktörer, inte som representanter för folkviljan. Landshövding Ingemar Eliasson påpekade en gång i D-N att den svenska förvaltningsmodellen med problembeskrivning, debatt och därefter beslut ersatts av en ny modell – ”Gärna debatt men först ett rejält beslut”. Eliasson skrev vidare att den traditionella vägen ”ibland var en trög process”. En sådan väg är dock viktig i en demokrati. Det har sedan 1980-talets slutskede istället växt fram en slags ”nomenklatura” av politiker, tjänstemän och företagsledare vilka mer ser demokratin som ett störande moment och ett hinder i deras yrkesutövning. Ur ett sådant elitistiskt förhållningssätt föds alltid förakt för folket. SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson kallade i en debattartikel i D-N svenska folket för ”gnällspikar”. Ett annat exempel är folkpartiets dåvarande kommunalråd i Stockholm, Lennart Rydberg. Han såg två hot mot demokratin – medborgarna och journalisterna. Det var dags för dessa att skärpa sig, menade Rydberg. Själv ville han gärna ge väljarna en utskällning för deras bristande samhällsansvar. Han ville i klartext ha ett lydigare folk, och okritiska journalister.
I en ledarsida på D-N stod det att statsministern och Assar Lindbeck skulle få tala ”ostört” till folket, utan några näsvisa journalister som ställde frågor.
Ett annat tecken på försök till att kringgå tryckfrihetsförordningen var då man sålde Stockholmssjukhusen S:t Göran och Sabbatsberg till utländska bolag. Detta läckte ut och den ansvariga tjänstemannen, Ann Lindblom, försökte då göra läckan till ett brottsmål genom att polisanmäla sig själv och 25 andra tjänstemän och politiker som misstänkta för sekretessbrott. Avsikten var att tvinga Justitiekanslern att ingripa och åtala den som läckte ut det hela. Syftet var att inskränka den medborgerliga granskningen av vad politiker och tjänstemän sysslar med.
År 1990 framkom det att av landets dåvarande 284 kommunstyrelseordföranden ansåg 67 procent att ”den demokratiska processen försvårar beslutsfattandet”. Reportern Lars Schmidt, som gjort undersökningen, visade också att 61 procent ansåg att det lokala självstyret inte var stort nog. En av sju ordförande i kommunerna hade ofta tagit beslut utan att gå den formella vägen. 81 procent av dem ansåg att det var lätt att ”enas över partigränserna”.
Politikerna hade inga svårigheter att komma överens med andra politiker, men hade desto större problem med demokratin och medborgarna. Lennart Johansson (s), i Uddevalla visade att han hade skapat en ”etableringsgrupp” som sysslade med organiserat lagbryteri. Tomtköp, etableringar, motorvägsbyggen osv. beslutades först av en mindre grupp politiker och tjänstemän, därefter gick de till fullmäktige och blev godkända i efterskott. Inga politiker från den borgerliga oppositionen hade några invändningar mot detta förfarande. Besluten togs i kommunalrådsberedningen, där mötena inte var offentliga, inte ens dagordningen var det. Därmed gick man förbi allmänhetens insyn på planeringsstadiet, och diskussionerna tillkom först när besluten redan var fattade.
När många medborgare ifrågasatte dessa metoder, inte minst miljövänner mot motorvägsbygget, blev Lennart Johansson rasande ”... Om en demokrati skall fungera så krävs det et regelverk” påstod han. Själv ansåg han sig inte behöva hålla sig till något regelverk, han kringgick det ständigt – men medborgarna, som blivit manipulerade och inte fått varken insyn eller möjligheter till påverkan, måste ändå godta alla beslut. Denna syn fanns alltså redan år 1990, då 60 procent av landets kommuner ännu styrdes av socialdemokraterna.
Sådana strukturer utanför regelverket ledde under 1980-talet till många katastrofala ekonomiska baksmällor i kommunerna. Vem minns idag Stockholms 450 spekulationsmiljoner? Eller Uppsalas förlorade 80 miljoner i valutaspekulationer? Huddinges markaffärer? Gemensamt var att de försämrade de kommunala ekonomierna.
Demokratin som styrsystem inte längre utgjorde basen för makteliten åren kring 1990. Att det kunde bli så berodde till stor del på att kommunallagen ändrades år 1991 och började gälla året efter. Efter denna nya lag kunde eliterna fatta beslut över medborgarnas huvuden.
Vad gäller de av Dorian föreslagna privatiserade försäkringssystem som finns i USA kan man göra processen kort. Omkring 80 procent av amerikanerna vill byta ut dem mot en variant som liknar den svenska, skattefinansierade. Så här har Dorian troligen kommit helt på kollosionskurs med den amerikanska verkligheten! :wink:
MVH
bigj
Dorian funderar. Och det skall man göra, särskilt när det gäller ekonomin!
Men några tillrättalägganden bör göras om den ekonomiska utvecklingen - det var inte sossarna, utan samtliga borgerliga partier, plus sossarna som började avreglera ekonomin under 1980-talet.
Hur var det egentligen, hur fungerade 1980-talets ”marknader" egentligen – kreditmarknaden, och hyresmarknaden? Det var främst frågan om extrem spekulation! Några år in på 1990-talet stagnerade ekonomin och slutade nästan att röra på sig. Enligt alla nationalekonomiska ”regler” borde då räntor och hyror sjunka. Gjorde de det? Naturligtvis inte - i stort sett har de stigit sedan dess. De har stigit av två skäl, ett evigt och ett rent nutida. Det eviga skälet är att penningherrarna önskar kompensera sig, på din och kundernas bekostnad, för förluster de lidit på grund av sin egen inkompetens. Det nutida är att de också är i stånd att göra det, genom sin makt att sätta marknadsmekanismerna ur spel till sin egen fördel.
Denna makt har de i sin tur därför att de reella, betydande aktörerna på "marknaden" är så få och väl kända - inga anonyma sabotörer kan fördärva villkoren bakom ryggen på dem genom att erbjuda lägre hyror och räntor - men också därför att modern data- och förvaltningsteknik ger helt andra möjligheter till kontroll och styrning än tidigare. Det är möjligheter som tagits tillvara av penningherrarna men inte av våra valda ombud. Därmed är de demokratiska krafterna satta ur spel! Tvärtom har regeringarna sedan 1994 lämnat från sig nästan alla medel för kontroll av ekonomi och kapitalrörelser, under några marknadsfundamentalistiska finansministrar som faktiskt var socialdemokrater! En bakomliggande faktor verkar vara att en statsmakt som ser som sin uppgift att med alla medel befrämja den härskande klassens exploatering av samhället verkar ha tagit över den ideologiska kompassen! Något åtminstone socialdemokratiska regeringar förr om åren åtminstone aktade sig för att förknippas med, och som de tidigare alls inte så öppet visat, och i samma omfattning bejakat.
Under 1980-talet har politikerna, även socialdemokraterna, förmodligen gjort ännu mer än penningherrarna själva för att manipulera marknadsekonomin. De har gjort det genom att systematiskt gynna koncentrationstendenserna i det svenska näringslivet, något som i och för sig började redan under 1950-talet. Småföretagsamhet har för dem framstått som något föråldrat och inte värt att satsa på! Vad som kommit i stället är stordriften. Ett rikt differentierat stadsliv har ersatts av parkeringshus, Hötorgscity och varulador av typen IKEA, Stormarknader m.m! Ett differentierat näringsliv har ersatts av monopolföretag, vilkas spekulationer mot den svenska valutan hösten 1992 ledde till att miljarder försvann ut ur Sverige!
Samtidigt har socialdemokraterna hyst en paradoxal nostalgi för den styrda marknadsekonomin. Man har visat den genom vissa försök att bevara gångna tiders äggmarknader (att inte lägga alla äggen i samma korg utan sprida ut dem) genom marknads- och kartellagstiftning - som hängt mindre skurkar men som genomgående lämnat de stora skurkarna i fred. Och framför allt har man gjort det genom att försöka konservera en föråldrad och ekonomiskt dödsdömd företagsstruktur inom jordbruket, en struktur som gjort familjejordbrukarna till bankernas ränteslavar och jordbruksnämndernas livegna. Man kan alltså knappast anklaga socialdemokratin för att ha fört en konsekvent illvillig politik. Sammanbrottet för dessa försök att modifiera kapitalismen i folkvänlig riktning är bara ett av de många bevisen för att socialdemokratin och dess "blandekonomi" nått vägs ände. När sedan borgerlighetens ideologer försöker tuta i oss sina varianter av kapitalismens välsignelser, blir lögnen dubbel. Varför blev det då så fel? För det första lever vi inte i en marknadsekonomi utan i en kapitalistisk ekonomi, och för det andra ter sig välsignelserna minst sagt tvivelaktiga. Detta är en dröm, en reaktionär dröm. Marknadsfundamentalisternas försök att återvända till fattighusens, barnauktionernas och lungsotens idylliska och lönsamma artonhundratal är dömt att misslyckas, eftersom vi inte kan återvända till det förflutna. Den enda utvägen i vår belägenhet är att ta kontrollen över ekonomin och styra den på ett demokratiskt och planmässigt sätt. Alternativet är ett allt djupare elände där endast återkommande katastrofer bjuder på uppiggande omväxling.
Vad hände i Sverige under 1980-1990-talen?
Det som drev igång denna förändring är alltjämt höljt i dunkel. Varför övergav socialdemokraterna den demokratiska vägen för att istället byta spår till en mer folkfientlig stig? Ingredienserna har varit flera och alla har de saknat acceptans hos medborgarnas flertal.
Avskaffandet av valutaregleringen innebar att vi förlorade kontrollen över vår ekonomi och därmed utlandsskulden. Avskaffandet av bankregleringarna orsakade därefter bankernas spekulationshysteri. EES-avtalet innebar en icke folkligt förankrad EU-anpassning, skattereformen innebar ett övergivande av den solidariska skattepolitiken, därefter EG-ansökningen som hållits utanför alla valrörelser och inlämnades mot majoritetens önskemål. Krispaketen som inte diskuterades utan beslutades av en liten grupp politiker helt utan insyn och demokratisk debatt.
Makthavarna under 1980-talet agerade som om de helt hade glömt bort att demokrati också handlar om delaktighet, istället handlade de allt mer som en slags direktörer, inte som representanter för folkviljan. Landshövding Ingemar Eliasson påpekade en gång i D-N att den svenska förvaltningsmodellen med problembeskrivning, debatt och därefter beslut ersatts av en ny modell – ”Gärna debatt men först ett rejält beslut”. Eliasson skrev vidare att den traditionella vägen ”ibland var en trög process”. En sådan väg är dock viktig i en demokrati. Det har sedan 1980-talets slutskede istället växt fram en slags ”nomenklatura” av politiker, tjänstemän och företagsledare vilka mer ser demokratin som ett störande moment och ett hinder i deras yrkesutövning. Ur ett sådant elitistiskt förhållningssätt föds alltid förakt för folket. SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson kallade i en debattartikel i D-N svenska folket för ”gnällspikar”. Ett annat exempel är folkpartiets dåvarande kommunalråd i Stockholm, Lennart Rydberg. Han såg två hot mot demokratin – medborgarna och journalisterna. Det var dags för dessa att skärpa sig, menade Rydberg. Själv ville han gärna ge väljarna en utskällning för deras bristande samhällsansvar. Han ville i klartext ha ett lydigare folk, och okritiska journalister.
I en ledarsida på D-N stod det att statsministern och Assar Lindbeck skulle få tala ”ostört” till folket, utan några näsvisa journalister som ställde frågor.
Ett annat tecken på försök till att kringgå tryckfrihetsförordningen var då man sålde Stockholmssjukhusen S:t Göran och Sabbatsberg till utländska bolag. Detta läckte ut och den ansvariga tjänstemannen, Ann Lindblom, försökte då göra läckan till ett brottsmål genom att polisanmäla sig själv och 25 andra tjänstemän och politiker som misstänkta för sekretessbrott. Avsikten var att tvinga Justitiekanslern att ingripa och åtala den som läckte ut det hela. Syftet var att inskränka den medborgerliga granskningen av vad politiker och tjänstemän sysslar med.
År 1990 framkom det att av landets dåvarande 284 kommunstyrelseordföranden ansåg 67 procent att ”den demokratiska processen försvårar beslutsfattandet”. Reportern Lars Schmidt, som gjort undersökningen, visade också att 61 procent ansåg att det lokala självstyret inte var stort nog. En av sju ordförande i kommunerna hade ofta tagit beslut utan att gå den formella vägen. 81 procent av dem ansåg att det var lätt att ”enas över partigränserna”.
Politikerna hade inga svårigheter att komma överens med andra politiker, men hade desto större problem med demokratin och medborgarna. Lennart Johansson (s), i Uddevalla visade att han hade skapat en ”etableringsgrupp” som sysslade med organiserat lagbryteri. Tomtköp, etableringar, motorvägsbyggen osv. beslutades först av en mindre grupp politiker och tjänstemän, därefter gick de till fullmäktige och blev godkända i efterskott. Inga politiker från den borgerliga oppositionen hade några invändningar mot detta förfarande. Besluten togs i kommunalrådsberedningen, där mötena inte var offentliga, inte ens dagordningen var det. Därmed gick man förbi allmänhetens insyn på planeringsstadiet, och diskussionerna tillkom först när besluten redan var fattade.
När många medborgare ifrågasatte dessa metoder, inte minst miljövänner mot motorvägsbygget, blev Lennart Johansson rasande ”... Om en demokrati skall fungera så krävs det et regelverk” påstod han. Själv ansåg han sig inte behöva hålla sig till något regelverk, han kringgick det ständigt – men medborgarna, som blivit manipulerade och inte fått varken insyn eller möjligheter till påverkan, måste ändå godta alla beslut. Denna syn fanns alltså redan år 1990, då 60 procent av landets kommuner ännu styrdes av socialdemokraterna.
Sådana strukturer utanför regelverket ledde under 1980-talet till många katastrofala ekonomiska baksmällor i kommunerna. Vem minns idag Stockholms 450 spekulationsmiljoner? Eller Uppsalas förlorade 80 miljoner i valutaspekulationer? Huddinges markaffärer? Gemensamt var att de försämrade de kommunala ekonomierna.
Demokratin som styrsystem inte längre utgjorde basen för makteliten åren kring 1990. Att det kunde bli så berodde till stor del på att kommunallagen ändrades år 1991 och började gälla året efter. Efter denna nya lag kunde eliterna fatta beslut över medborgarnas huvuden.
Vad gäller de av Dorian föreslagna privatiserade försäkringssystem som finns i USA kan man göra processen kort. Omkring 80 procent av amerikanerna vill byta ut dem mot en variant som liknar den svenska, skattefinansierade. Så här har Dorian troligen kommit helt på kollosionskurs med den amerikanska verkligheten! :wink:
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Jbig skrev:- det var inte sossarna, utan samtliga borgerliga partier, plus sossarna som började avreglera ekonomin under 1980-talet.
Ja, vilket framkom i mitt inlägg....du tar alltså det jag skriver och lägger i din egen mun. Aja baja!
Våra inlägg är rätt lika, idémässigt. Enda skillnaden är att du beskriver demokratins kris på ett kommunalt plan, vilket är helt riktigt men detta böjade långt tidigare än -90. Demokratins urholkning började på allvar med kommunreformerna -52 och -71, då vi gick från ca 2000 kommuner till 280 på två decennier. Regeringarna slog isönder byalagen och den lokala demokratin lades i händerna på ett fåtal kommunpampar d.v..s den centraliserades. Vilket sedan kunde leda till den kommunallag du nämner. Kausalkedjan är alltså lite längre.
Jbig skrev:Tvärtom har regeringarna sedan 1994 lämnat från sig nästan alla medel för kontroll av ekonomi och kapitalrörelser
Än en gång är kausalkedjan längre. Men det är riktigt att EG/EU har urholkat möjligtheten för svenska folkets möjlighet till medbestämmande och att besluta om sin tillvaro. Skulle nog säga att regeringar världen över lämnade ifrån sig dessa medel i början av 70- talet när Bretton Woodsystemet avvecklades. Det kollapsade inte p.g.a. bl.a. USA: s ökade utgifter till Vietnam kriget o.s.v. som proffstyckarna påstår. Det var självklart en faktor men hade USA inte övergett Bretton Woods samarbetet hade de antagligen kunnat reglera penningflödet som gick till krigskostnaderna. Sen har det bara gått utför. Allt snack om det glada 80- talet är bogus.
Jbig skrev:Ingredienserna har varit flera och alla har de saknat acceptans hos medborgarnas flertal.
Det är säkert sant. Men gjorde de något motstånd? Nix! Där är problemet...konsensus.
Jbig skrev:Vad gäller de av Dorian föreslagna privatiserade försäkringssystem som finns i USA kan man göra processen kort. Omkring 80 procent av amerikanerna vill byta ut dem mot en variant som liknar den svenska, skattefinansierade. Så här har Dorian troligen kommit helt på kollosionskurs med den amerikanska verkligheten! :wink:
De där siffrorna skulle jag allt vilja se. Låter ganska otroligt eftersom de flesta amerikaner inte är några skattefantaster direkt.
Sen undrar jag hur jag kan komma i kollisionskurs med en verklighet jag alrdig har upplevt. Mitt påpekande byggde mest på antaganden.
Visst det är riktigt att den gamla demokratiska ordningen (vilken inte var särskilt demokratisk i förstaläget) har gjort att medborgaren har fått mindre att säga till om. Sossarna har sedan saltsjöbadsavtalet varit bundis med arbetsgivarna. När Gunnar Sträng var finansminister hade han en uppgörelse med Wallenbergsfären att de fick göra precis som de ville inom det svenska näringslivet bara de stannade i landet, o.s.v. Listan på hur sossarna och borgarna har svikit och bedragit svenska folket kan göras lång. Nu börjar jag och Jbigen låta som ett par rättshaverister. :lol:
Hejsan!
Gottlib han försöker med det sista halmstrået. Här har vi proposition 06/07:63
"I propositionen föreslås ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet. Ändringarna innebär att mandatet för försvarsunderrättelseverksamheten anpassas från "yttre militära hot" till "yttre hot" och att det uttryckligen anges att verksamheten endast får avse utländska förhållanden. Vidare förtydligas gränsdragningen mellan polisiär verksamhet och försvarsunderrättelseverksamhet. Det föreslås också tydligare regler avseende inriktning och rapportering av underrättelser samt att samhällets funktioner för inriktning och kontroll av försvarsunderrättelseverksamheten skall förstärkas."
Men du glömmer en sak, vännen lille, en proposition är ingen färdig lag - det är ett förslag! Det antogs således ej! Alltså hittade du alltså inget alls om det där "Bodströmssamhället" eller att denne skulle ha konspirerat ihop något övervakningssamhälle.
Propositionen ovan gjordes ju till en borgerlig sak den 8 mars 2007. Därefter drevs den i förra veckan antagna FRA-lagen igenom.
Sålunda stämmer absolut ingenting av det gottlib, eller Levee för den delen, försöker framhävda. Se det som det är istället, den totalitära FRA-lagen infördes mot befolkningens vilja av en samling totalitära halvgangsters i regeringsställning. (Halvgangsters enär Reinfeldt utbetalt löner under avtalsnivåer, någon har skaffat sig högskolepoänger från utlandet genom att köpa dem, de har alltså inte studerat till dessa poänger, andra, redan utslängda fifflare, har söpet i tjänsten, åter andra har skattefifflat, haft svart arbetskraft, några har trots att de är miljonärer inte betalt TV-licensen, osv osv.)
Det är de borgerliga, och totalitära, partierna som för oss in i det totalitära mörker, där galningar som Ayn Rand tillbedjes, där helkorkade nötter och rasister som sverigedemkokraterna ges ökat inflytande och där fattigdomen dagligen ökar. :lol:
Hittills, lille vännen, har du inte haft en siffra rätt. Du framförde som källor en samling texter där flertalet inte ens hade med frågan att göra. Ett råd, lille vännen, läs först igenom det du tror dig se. Det är ju ofta som så att korttänkta existenser ofta reagerar reflexmässigt på något de tror är ett lyft för dem! Men när vi som vet lite mer synar det hele så framträder ju komiken i deras inlagor! Om du inte förstår, lille gottlib, försök ha någon förståndig vuxen med dig när du läser texterna! Eller rådfråga gärna bigj innan du sänder ut det hela, så kan ju vi hjälpa dig att framställa det så att folk rent av tror att du är "sakkunnig"......ho ho ho ho ho.....
Dorian således!
Visst kan man göra en orsakskedja längre, man kan gåp till stenåldern om man vill! Men jag avgränsade till den tid då förändringarna skedde, alltså 1980-1990-talen!
Sedan tror Dorian att medborgarna accepterade den omgjorda kommunala verkligheten. Icke sa Nicke. De fördes bakom ljuset av de styrande politikerna, och processen maskerades på olika sätt. Jag återkommer till det!
I USA vill man alltså ha ett bättre försäkringsskydd, allmän och "fri" läkarvård och annat, det trodde jag alla visste om - även här. Men tydligen icke. Redan Bill Clinton försökte införa ett sådant system, men det stoppades av andra politiker i den högre politiska sfären i USA!
Vad innebar då denna nya kommunallag?
För det första fick kommunerna rätt att avskaffa alla traditionella nämnder, inklusive socialnämnd och miljö- och hälsoskyddsnämnd. Man behövde nu enbart ha organ eller nämnder som skiljer själva myndighetsutövningen från det politiska organ som verkställer besluten. En sådan nämnd kallas för ”beställarnämnd”, och systemet innebar att man redan första året, 1992, avskaffade 6000 fritidspolitiker. Därmed försvann en stor andel kompetens som tidigare varit en garant mot alltför vansinniga beslut, eftersom dessa visste hur besluten skulle drabba vanliga människor. Idag finns inte denna spärr längre, och resultaten ser vi, allt mer av vanvård och misär sprider sig i samhället. Även kommunernas miljöarbete försämrades snabbt och följderna låter inte vänta på sig.
Genom att införa medvetet vaga formuleringar kring beslutsfattandet har makten flyttats från kommunfullmäktige till kommunstyrelsen i kommunerna. Allmänheten utestängs från insyn i kommunernas beslutsfattande liksom debatter kring viktiga frågor tonas ned. Fullmäktige måste nu bara besluta i ”ärenden av principiell beskaffenhet eller av större vikt” Och vem bestämmer vad som är det? Kommunstyrelsen naturligtvis, och därmed försvann en stor del av den demokratiska processen. Den nya civilministern i den borgerliga regeringen som tillträdde 1991 ansåg att kritiken mot denna nya kommunallag var ”hjärnspöken” hos dess belackare när klagomål inkom under våren 1993. Bara ett halvår senare stod det klart att kritikerna fått rätt. Det visade sig att redan första året med den nya lagen, hade 132 kommunfullmäktigemöten ställts in runt om i landet. Den vanligaste orsaken angavs vara att besluten delegerats som nu blivit legalt. Därmed sattes en del av den kommunala demokratin ur spel, och insynen minskade för allmänheten. Nedläggningen av Komvux gymnasieutbildning i Växjö lades exempelvis ned utan att frågan togs upp i fullmäktige, utan i en nämnd. Här var lokala socialdemokrater och centerpartister oroade av denna nya utveckling. Ett socialdemokratiskt oppositionsråd i Järfälla oroades år 1992 över att de borgerliga ställt in ett kommunfullmäktigemöte för att det inte fanns något att ta upp – trots att landet då befann sig i den värsta krisen sedan 1930-talet. Han ansåg att den kommunala demokratin hotades av den nya kommunallagen.
Den nya lagen innebar att besluten kunde delegeras till tjänstemännen i kommunerna. Något som direkt motverkar allmänhetens insyn av vad som beslutas i kommunerna. Detta öppnade vägen för den s.k. beställar/utförarmodellen som nu praktiseras i våra kommuner. Detta innebar att man delade in kommunen i mindre verksamhetsbitar, där varje del ansvarade ekonomiskt för sitt eget område, som dessutom skall drivas enligt affärsmässiga principer. Budgeten tilldelas av de styrande politikerna, vilka även bestämmer vad de vill ha för pengarna. De konkreta detaljerna, eller utförandet, bestäms därefter av den lokala chefen. Detta fick oanade konsekvenser för medborgarna. Skolor kunde läggas ned, utlandsresor företagas av tjänstemännen på skattebetalarnas bekostnad, pedagogiska principer för förskoleverksamheten förändras, eller de gamlas behov omprövas utan att de valda politikerna hade möjligheter att ingripa eller påverka besluten. Vem har då ansvaret när något inte fungerar? Ja, det är problematiken verkligen blir uppenbar. När förskolan i Nyköping lades ned, protesterade föräldrarna hos den ansvarige politikern, moderaten Peder Wachtmeister. Denne svarade att han inte hade ansvaret utan att det låg hos tjänstemännen. Dessa protesterade då i sin tur mot honom, och därmed visade det sig att ingen hade ansvaret för besluten längre. Allmänheten vet inte längre av vilka de skall utkräva ansvar! Detta var förmodligen medvetet infört, av tjänstemännen, i den nya kommunallag som började tillämpas år 1992.
I Sollentuna ryktades det om att man skulle införa stordagis med upp till 100 barn per grupp – en praktisk omöjlighet. Detta skrämde en del föräldrar, och man krävde svar. Då meddelades man från politikerhåll att dessa bara stod för ”rambesluten”, och att ansvaret nu låg hos de lokala cheferna inom ”resultatenheterna”. Dessa lokala chefer ville inge ge någon information efter som de inte behövde det, påstod de. Inte heller de hade något ansvar efter som de bara utförde det politikerna hade beslutat, ansåg dessa. Efter att föräldrarna talat med länsstyrelsen fick de besked om att beslut måste överklagas inom två veckor. Några överklaganden av ”hypotetiska effekter” av de ekonomiska rambesluten kunde inte göras. Därmed hade föräldrarna hamnat i moment 22, cirkeln var sluten, det fanns inte längre möjligheter för väljarna att utnyttja sina medborgerliga rättigheter.
Samma utveckling blev det i skolorna, där rektorerna avsiktligt stängde ute föräldrar som ville ifrågasätta de nya pedagogiska modeller som verkade syfta till att bryta sönder skolklasser och förstöra vänskapsband mellan eleverna. Detta hände bl.a. i Vaxholm. På liknande sätt innebar den nya lagen att skollokalernas hyror höjdes och rektorerna fick ansvar även för en snålt tilldelad budget. I Åkersberga lades fritidshemmet ned, men eftersom kontraktet på lokalerna löpte på flera år, tvingades kommunen betala för tomma lokaler i flera år. Exemplen är många på liknande resursslöseri ute i kommunerna efter det att den nya kommunallagen börjat verka.
Men det finns mer, mycket mer......
MVH
bigj
Gottlib han försöker med det sista halmstrået. Här har vi proposition 06/07:63
"I propositionen föreslås ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet. Ändringarna innebär att mandatet för försvarsunderrättelseverksamheten anpassas från "yttre militära hot" till "yttre hot" och att det uttryckligen anges att verksamheten endast får avse utländska förhållanden. Vidare förtydligas gränsdragningen mellan polisiär verksamhet och försvarsunderrättelseverksamhet. Det föreslås också tydligare regler avseende inriktning och rapportering av underrättelser samt att samhällets funktioner för inriktning och kontroll av försvarsunderrättelseverksamheten skall förstärkas."
Men du glömmer en sak, vännen lille, en proposition är ingen färdig lag - det är ett förslag! Det antogs således ej! Alltså hittade du alltså inget alls om det där "Bodströmssamhället" eller att denne skulle ha konspirerat ihop något övervakningssamhälle.
Propositionen ovan gjordes ju till en borgerlig sak den 8 mars 2007. Därefter drevs den i förra veckan antagna FRA-lagen igenom.
Sålunda stämmer absolut ingenting av det gottlib, eller Levee för den delen, försöker framhävda. Se det som det är istället, den totalitära FRA-lagen infördes mot befolkningens vilja av en samling totalitära halvgangsters i regeringsställning. (Halvgangsters enär Reinfeldt utbetalt löner under avtalsnivåer, någon har skaffat sig högskolepoänger från utlandet genom att köpa dem, de har alltså inte studerat till dessa poänger, andra, redan utslängda fifflare, har söpet i tjänsten, åter andra har skattefifflat, haft svart arbetskraft, några har trots att de är miljonärer inte betalt TV-licensen, osv osv.)
Det är de borgerliga, och totalitära, partierna som för oss in i det totalitära mörker, där galningar som Ayn Rand tillbedjes, där helkorkade nötter och rasister som sverigedemkokraterna ges ökat inflytande och där fattigdomen dagligen ökar. :lol:
Hittills, lille vännen, har du inte haft en siffra rätt. Du framförde som källor en samling texter där flertalet inte ens hade med frågan att göra. Ett råd, lille vännen, läs först igenom det du tror dig se. Det är ju ofta som så att korttänkta existenser ofta reagerar reflexmässigt på något de tror är ett lyft för dem! Men när vi som vet lite mer synar det hele så framträder ju komiken i deras inlagor! Om du inte förstår, lille gottlib, försök ha någon förståndig vuxen med dig när du läser texterna! Eller rådfråga gärna bigj innan du sänder ut det hela, så kan ju vi hjälpa dig att framställa det så att folk rent av tror att du är "sakkunnig"......ho ho ho ho ho.....
Dorian således!
Visst kan man göra en orsakskedja längre, man kan gåp till stenåldern om man vill! Men jag avgränsade till den tid då förändringarna skedde, alltså 1980-1990-talen!
Sedan tror Dorian att medborgarna accepterade den omgjorda kommunala verkligheten. Icke sa Nicke. De fördes bakom ljuset av de styrande politikerna, och processen maskerades på olika sätt. Jag återkommer till det!
I USA vill man alltså ha ett bättre försäkringsskydd, allmän och "fri" läkarvård och annat, det trodde jag alla visste om - även här. Men tydligen icke. Redan Bill Clinton försökte införa ett sådant system, men det stoppades av andra politiker i den högre politiska sfären i USA!
Vad innebar då denna nya kommunallag?
För det första fick kommunerna rätt att avskaffa alla traditionella nämnder, inklusive socialnämnd och miljö- och hälsoskyddsnämnd. Man behövde nu enbart ha organ eller nämnder som skiljer själva myndighetsutövningen från det politiska organ som verkställer besluten. En sådan nämnd kallas för ”beställarnämnd”, och systemet innebar att man redan första året, 1992, avskaffade 6000 fritidspolitiker. Därmed försvann en stor andel kompetens som tidigare varit en garant mot alltför vansinniga beslut, eftersom dessa visste hur besluten skulle drabba vanliga människor. Idag finns inte denna spärr längre, och resultaten ser vi, allt mer av vanvård och misär sprider sig i samhället. Även kommunernas miljöarbete försämrades snabbt och följderna låter inte vänta på sig.
Genom att införa medvetet vaga formuleringar kring beslutsfattandet har makten flyttats från kommunfullmäktige till kommunstyrelsen i kommunerna. Allmänheten utestängs från insyn i kommunernas beslutsfattande liksom debatter kring viktiga frågor tonas ned. Fullmäktige måste nu bara besluta i ”ärenden av principiell beskaffenhet eller av större vikt” Och vem bestämmer vad som är det? Kommunstyrelsen naturligtvis, och därmed försvann en stor del av den demokratiska processen. Den nya civilministern i den borgerliga regeringen som tillträdde 1991 ansåg att kritiken mot denna nya kommunallag var ”hjärnspöken” hos dess belackare när klagomål inkom under våren 1993. Bara ett halvår senare stod det klart att kritikerna fått rätt. Det visade sig att redan första året med den nya lagen, hade 132 kommunfullmäktigemöten ställts in runt om i landet. Den vanligaste orsaken angavs vara att besluten delegerats som nu blivit legalt. Därmed sattes en del av den kommunala demokratin ur spel, och insynen minskade för allmänheten. Nedläggningen av Komvux gymnasieutbildning i Växjö lades exempelvis ned utan att frågan togs upp i fullmäktige, utan i en nämnd. Här var lokala socialdemokrater och centerpartister oroade av denna nya utveckling. Ett socialdemokratiskt oppositionsråd i Järfälla oroades år 1992 över att de borgerliga ställt in ett kommunfullmäktigemöte för att det inte fanns något att ta upp – trots att landet då befann sig i den värsta krisen sedan 1930-talet. Han ansåg att den kommunala demokratin hotades av den nya kommunallagen.
Den nya lagen innebar att besluten kunde delegeras till tjänstemännen i kommunerna. Något som direkt motverkar allmänhetens insyn av vad som beslutas i kommunerna. Detta öppnade vägen för den s.k. beställar/utförarmodellen som nu praktiseras i våra kommuner. Detta innebar att man delade in kommunen i mindre verksamhetsbitar, där varje del ansvarade ekonomiskt för sitt eget område, som dessutom skall drivas enligt affärsmässiga principer. Budgeten tilldelas av de styrande politikerna, vilka även bestämmer vad de vill ha för pengarna. De konkreta detaljerna, eller utförandet, bestäms därefter av den lokala chefen. Detta fick oanade konsekvenser för medborgarna. Skolor kunde läggas ned, utlandsresor företagas av tjänstemännen på skattebetalarnas bekostnad, pedagogiska principer för förskoleverksamheten förändras, eller de gamlas behov omprövas utan att de valda politikerna hade möjligheter att ingripa eller påverka besluten. Vem har då ansvaret när något inte fungerar? Ja, det är problematiken verkligen blir uppenbar. När förskolan i Nyköping lades ned, protesterade föräldrarna hos den ansvarige politikern, moderaten Peder Wachtmeister. Denne svarade att han inte hade ansvaret utan att det låg hos tjänstemännen. Dessa protesterade då i sin tur mot honom, och därmed visade det sig att ingen hade ansvaret för besluten längre. Allmänheten vet inte längre av vilka de skall utkräva ansvar! Detta var förmodligen medvetet infört, av tjänstemännen, i den nya kommunallag som började tillämpas år 1992.
I Sollentuna ryktades det om att man skulle införa stordagis med upp till 100 barn per grupp – en praktisk omöjlighet. Detta skrämde en del föräldrar, och man krävde svar. Då meddelades man från politikerhåll att dessa bara stod för ”rambesluten”, och att ansvaret nu låg hos de lokala cheferna inom ”resultatenheterna”. Dessa lokala chefer ville inge ge någon information efter som de inte behövde det, påstod de. Inte heller de hade något ansvar efter som de bara utförde det politikerna hade beslutat, ansåg dessa. Efter att föräldrarna talat med länsstyrelsen fick de besked om att beslut måste överklagas inom två veckor. Några överklaganden av ”hypotetiska effekter” av de ekonomiska rambesluten kunde inte göras. Därmed hade föräldrarna hamnat i moment 22, cirkeln var sluten, det fanns inte längre möjligheter för väljarna att utnyttja sina medborgerliga rättigheter.
Samma utveckling blev det i skolorna, där rektorerna avsiktligt stängde ute föräldrar som ville ifrågasätta de nya pedagogiska modeller som verkade syfta till att bryta sönder skolklasser och förstöra vänskapsband mellan eleverna. Detta hände bl.a. i Vaxholm. På liknande sätt innebar den nya lagen att skollokalernas hyror höjdes och rektorerna fick ansvar även för en snålt tilldelad budget. I Åkersberga lades fritidshemmet ned, men eftersom kontraktet på lokalerna löpte på flera år, tvingades kommunen betala för tomma lokaler i flera år. Exemplen är många på liknande resursslöseri ute i kommunerna efter det att den nya kommunallagen börjat verka.
Men det finns mer, mycket mer......
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Hejsan!
Gottliben får allt större problem med verkligheten. Efter att först ha domderat över hur hemskt allt var och alla lagar som sades vara genomdrivna av herr Bodström så har verkligheten filat väck det mesta - och det som återstår är just verkligheten. Av de 180 lagförslagen, ett var elfte dag, återstår således ett halvt! Och så naturligtvis Reinfeldt-samhällets orwellska mörker! :lol:
Nu lite mer om den svenska omvandlingen från folkhem till en nyliberal varulada....
Beställar/utförar-modellen
Många förstår inte riktigt vad denna modell egentligen står för, än mindre varför den existerar. I stora drag går den ut på följande: Under 1980-talet växte det fram en uppfattning bland främst politiker och mediefolk, men delvis även hos delar av allmänheten, att tjänstemän och många politiker hade vuxit ihop för mycket. Många ansåg att tjänstemännen fått för stor makt på bekostnad av politikerna, och att tjänstemännen styrde fullmäktige genom sina beredningar. Många kommunala makthavare drömde om en organisation som fungerade friktionsfritt mellan politiker och tjänstemän. Parallellt med dessa tankegångar utvecklade en del arbetsgivargrupperingar inom SAF liksom delar av finansdepartementet en syn där den offentliga sektorn allt mer sågs som et problem. Tidigare såg flertalet, även statstjänarna, i samhället den offentliga sektorn som en tillgång. Dessa båda strömningar fann varandra i några år in på 1980-talet. Folk på finansdepartementet och SAF kallade det hela samstämmigt för att skapa en ny modell där ”målstyrningen” skulle vara den ledande principen. Grovt sett gick det hela ut på att den kommunala organisationen skulle delas upp i en beställande del (politikerna) och en producerande del (dagis, skolor, äldrevård, kultur, socialvård o.s.v.)
Tanken med den nya modellen var att när de politiska prioriteringarna blev tydligare, skulle det bli effektivare – samtidigt som politikerna inte längre skulle blanda sig i och ”detaljstyra”, som det hette. Eftersom dessa grupper, storföretagarna och deras betalda megafoner inom ekonom- och journalistkasterna, även påstod att den offentliga sektorn var ”ineffektiv”, borde man införa konkurrens och marknadsmekanismer i den kommunala verksamheten. Varje enhet skulle bli en egen resultatenhet, och även läggas ut på privata entreprenörer, eller drivas som ”personalkooperativ” eller ”föräldrakooperativ”. Politikerna skulle beställa tjänster, och tjänstemännen skulle utföra dem, så var tanken. Sedan skulle politikerna gå ut med anbudsförfarande, och verksamheterna auktioneras ut till de lägstbjudande. Detta genomfördes under 1990-talet, med förödande konsekvenser. Inte konstigt då att all form av service blev försämrad! Vissa privatiseringar undantogs dock eftersom dessa erhöll kraftiga subventioner, inte minst gällde det de privata friskolorna. Inte någonstans i Europa subventionerade man dessa privata alternativ som i Sverige. Nu kunde man bara i efterhand undersöka om utförarna verkligen uppfyllde villkoren i kontrakten, när skadan redan var skedd alltså! Allmänheten skulle reduceras från medborgare till kund. Som köpare skulle kunden nu avgöra vilken verksamhet vi vill satsa på.
Problemet dessa nymodigheternas riddare glömde bort var vart allmänheten skulle vända sig om det hela inte fungerade? Vem skulle ha ansvaret?
Hela denna del av modellen var mer eller mindre borttänkt när modellen till slut lanserades år 1991. Medborgarna var helt enkelt bortglömda i diskussionerna om de kommunala styrsystem i den nylanserade modellen när den blev färdigtänkt och presenterad för allmänheten år 1991. Istället hade man under flera år bara haft kommunernas politiker och tjänstemän för ögonen – och hur de bäst skulle kunna styra kommunens verksamheter. Varför var det så? Jo, stora och genomgripande förändringar i ett samhälle brukar vara framdrivna av opinioner bland medborgarna. Så var det inte i fallet med den nya kommunallagen. Något större folkligt missnöje fanns inte med hur kommunerna styrdes eller deras service. Visserligen var allt fler missnöjda med den statliga offentliga sektorn, men flertalet var ännu mot slutet av 1980-talet positiva till den kommunala servicen. Sanningen är att omorganisationen i kommunerna var ett elitprojekt och de privata institutionernas ökande inflytande över politiken från tidigt 1980-tal och framåt. Dessa krafter ville ha modeller från det privata näringslivet. Det förklarar samtidigt varför det folkliga deltagandet började tonas ned, det folkliga inflytandet minskas och närmast glömmas bort. För så fungerar det i det privata näringslivet, de flesta som jobbar har sällan något att säga till om inom det privata näringslivet!
Björn Rombach, forskare och ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm, redovisade fyra års arbete runt beställar/utförarmodellen och sågade det mesta av den. Detta väckte ramaskri bland modellens tillskyndare, inte minst hos de två konsulter som var säljare av modellen (!)
Man menade bland tillskyndarna av den nya modellen att man borde ge den en chans, och att det var för tidigt att utvärdera systemet innan det hade provats. Från annat håll påstods att modellen underlättade jobbet för de kommunanställda tjänstemännen, därför att deras handlingsutrymme därmed utökades rejält. Deras möjligheter att bli lokala smådirektörer precis som i näringslivet hägrade för dem. Åter andra forskare, t.ex. Björn Brorström och Stefan Johansson från Förvaltningshögskolan i Göteborg, ansåg att denna modell helt enkelt inte skulle fungera, därför att det inte går att exakt formulera målen på ett entydigt sätt. Därmed kan man heller inte utkräva ansvar, menade man! Björn Rombach menade vidare att politikerna måste vara de som medborgarna kan utkräva ansvar ifrån, det är en av deras viktigaste roller som kommunalpolitiker. Om detta förfelas, hamnar makten hos tjänstemännen och allmänhetens inflytande minskar i samma grad, menade Rombach. När Nacka kommun satte politikerna i en nämnd raskt upp olika mål, men man fick snart bakläxa från tjänstemännen – målen var för många och omöjliga att omsätta i praktiken. Därefter minskades målen och utarbetades dessutom i kommunledningskontoret – tjänstemännen hade därmed även formulerat målen. På andra håll fick man andra typer av problem, eftersom det var utförarna som även skulle granska huruvida målen som satts upp fungerade i praktiken, fanns det oanade möjligheter till fuskande och manipulerande av uppföljningen av resultaten. För stor uppföljning av resultaten motverkar ju syftet med att effektivisera verksamheten. Beställar/utförarmodellen är en av de mest verklighetsfrämmande modeller som någonsin skapats, ett typexempel på en skrivbordsprodukt som inte har haft en enda kontakt med verkligheten.
MVH
bigj
Gottliben får allt större problem med verkligheten. Efter att först ha domderat över hur hemskt allt var och alla lagar som sades vara genomdrivna av herr Bodström så har verkligheten filat väck det mesta - och det som återstår är just verkligheten. Av de 180 lagförslagen, ett var elfte dag, återstår således ett halvt! Och så naturligtvis Reinfeldt-samhällets orwellska mörker! :lol:
Nu lite mer om den svenska omvandlingen från folkhem till en nyliberal varulada....
Beställar/utförar-modellen
Många förstår inte riktigt vad denna modell egentligen står för, än mindre varför den existerar. I stora drag går den ut på följande: Under 1980-talet växte det fram en uppfattning bland främst politiker och mediefolk, men delvis även hos delar av allmänheten, att tjänstemän och många politiker hade vuxit ihop för mycket. Många ansåg att tjänstemännen fått för stor makt på bekostnad av politikerna, och att tjänstemännen styrde fullmäktige genom sina beredningar. Många kommunala makthavare drömde om en organisation som fungerade friktionsfritt mellan politiker och tjänstemän. Parallellt med dessa tankegångar utvecklade en del arbetsgivargrupperingar inom SAF liksom delar av finansdepartementet en syn där den offentliga sektorn allt mer sågs som et problem. Tidigare såg flertalet, även statstjänarna, i samhället den offentliga sektorn som en tillgång. Dessa båda strömningar fann varandra i några år in på 1980-talet. Folk på finansdepartementet och SAF kallade det hela samstämmigt för att skapa en ny modell där ”målstyrningen” skulle vara den ledande principen. Grovt sett gick det hela ut på att den kommunala organisationen skulle delas upp i en beställande del (politikerna) och en producerande del (dagis, skolor, äldrevård, kultur, socialvård o.s.v.)
Tanken med den nya modellen var att när de politiska prioriteringarna blev tydligare, skulle det bli effektivare – samtidigt som politikerna inte längre skulle blanda sig i och ”detaljstyra”, som det hette. Eftersom dessa grupper, storföretagarna och deras betalda megafoner inom ekonom- och journalistkasterna, även påstod att den offentliga sektorn var ”ineffektiv”, borde man införa konkurrens och marknadsmekanismer i den kommunala verksamheten. Varje enhet skulle bli en egen resultatenhet, och även läggas ut på privata entreprenörer, eller drivas som ”personalkooperativ” eller ”föräldrakooperativ”. Politikerna skulle beställa tjänster, och tjänstemännen skulle utföra dem, så var tanken. Sedan skulle politikerna gå ut med anbudsförfarande, och verksamheterna auktioneras ut till de lägstbjudande. Detta genomfördes under 1990-talet, med förödande konsekvenser. Inte konstigt då att all form av service blev försämrad! Vissa privatiseringar undantogs dock eftersom dessa erhöll kraftiga subventioner, inte minst gällde det de privata friskolorna. Inte någonstans i Europa subventionerade man dessa privata alternativ som i Sverige. Nu kunde man bara i efterhand undersöka om utförarna verkligen uppfyllde villkoren i kontrakten, när skadan redan var skedd alltså! Allmänheten skulle reduceras från medborgare till kund. Som köpare skulle kunden nu avgöra vilken verksamhet vi vill satsa på.
Problemet dessa nymodigheternas riddare glömde bort var vart allmänheten skulle vända sig om det hela inte fungerade? Vem skulle ha ansvaret?
Hela denna del av modellen var mer eller mindre borttänkt när modellen till slut lanserades år 1991. Medborgarna var helt enkelt bortglömda i diskussionerna om de kommunala styrsystem i den nylanserade modellen när den blev färdigtänkt och presenterad för allmänheten år 1991. Istället hade man under flera år bara haft kommunernas politiker och tjänstemän för ögonen – och hur de bäst skulle kunna styra kommunens verksamheter. Varför var det så? Jo, stora och genomgripande förändringar i ett samhälle brukar vara framdrivna av opinioner bland medborgarna. Så var det inte i fallet med den nya kommunallagen. Något större folkligt missnöje fanns inte med hur kommunerna styrdes eller deras service. Visserligen var allt fler missnöjda med den statliga offentliga sektorn, men flertalet var ännu mot slutet av 1980-talet positiva till den kommunala servicen. Sanningen är att omorganisationen i kommunerna var ett elitprojekt och de privata institutionernas ökande inflytande över politiken från tidigt 1980-tal och framåt. Dessa krafter ville ha modeller från det privata näringslivet. Det förklarar samtidigt varför det folkliga deltagandet började tonas ned, det folkliga inflytandet minskas och närmast glömmas bort. För så fungerar det i det privata näringslivet, de flesta som jobbar har sällan något att säga till om inom det privata näringslivet!
Björn Rombach, forskare och ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm, redovisade fyra års arbete runt beställar/utförarmodellen och sågade det mesta av den. Detta väckte ramaskri bland modellens tillskyndare, inte minst hos de två konsulter som var säljare av modellen (!)
Man menade bland tillskyndarna av den nya modellen att man borde ge den en chans, och att det var för tidigt att utvärdera systemet innan det hade provats. Från annat håll påstods att modellen underlättade jobbet för de kommunanställda tjänstemännen, därför att deras handlingsutrymme därmed utökades rejält. Deras möjligheter att bli lokala smådirektörer precis som i näringslivet hägrade för dem. Åter andra forskare, t.ex. Björn Brorström och Stefan Johansson från Förvaltningshögskolan i Göteborg, ansåg att denna modell helt enkelt inte skulle fungera, därför att det inte går att exakt formulera målen på ett entydigt sätt. Därmed kan man heller inte utkräva ansvar, menade man! Björn Rombach menade vidare att politikerna måste vara de som medborgarna kan utkräva ansvar ifrån, det är en av deras viktigaste roller som kommunalpolitiker. Om detta förfelas, hamnar makten hos tjänstemännen och allmänhetens inflytande minskar i samma grad, menade Rombach. När Nacka kommun satte politikerna i en nämnd raskt upp olika mål, men man fick snart bakläxa från tjänstemännen – målen var för många och omöjliga att omsätta i praktiken. Därefter minskades målen och utarbetades dessutom i kommunledningskontoret – tjänstemännen hade därmed även formulerat målen. På andra håll fick man andra typer av problem, eftersom det var utförarna som även skulle granska huruvida målen som satts upp fungerade i praktiken, fanns det oanade möjligheter till fuskande och manipulerande av uppföljningen av resultaten. För stor uppföljning av resultaten motverkar ju syftet med att effektivisera verksamheten. Beställar/utförarmodellen är en av de mest verklighetsfrämmande modeller som någonsin skapats, ett typexempel på en skrivbordsprodukt som inte har haft en enda kontakt med verkligheten.
MVH
bigj
Att verka för det goda...
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Dorian skrev:Än en gång är kausalkedjan längre. Men det är riktigt att EG/EU har urholkat möjligtheten för svenska folkets möjlighet till medbestämmande och att besluta om sin tillvaro. Skulle nog säga att regeringar världen över lämnade ifrån sig dessa medel i början av 70- talet när Bretton Woodsystemet avvecklades. Det kollapsade inte p.g.a. bl.a. USA: s ökade utgifter till Vietnam kriget o.s.v. som proffstyckarna påstår. Det var självklart en faktor men hade USA inte övergett Bretton Woods samarbetet hade de antagligen kunnat reglera penningflödet som gick till krigskostnaderna. Sen har det bara gått utför. Allt snack om det glada 80- talet är bogus.
Det kollapsade pga att USA lät trycka dollarsedlar vilka de inte kunde lösa till guld. Det första allvarligaste slaget mot dollarn kom 1967 när den franska centralbanken gjorde sig av med alla sina dollartillgodohavanden. Om privatpersoner förhindras att spekulera med valuta, betyder det att vi istället kommer att få se andra aktörer göra det istället, nämligen statliga. BW-systemet kunde faktiskt inte motstå en egentligen ganska blygsam inflation på några % årligen.
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 23 och 0 gäster