Skillnaden mellan lagar och moral

[oppnadittsinne.se]

En annan intressant fråga inom brott och straff är hur pass mycket av våra värderingar som grundar sig på inlärda synsätt. Många människor är fast övertygande om att mörda någon är det värsta man kan göra. Trots att ingen egentligen vet vad som händer när man dör! Hur ska man då kunna bedöma skadan av detta?
    Somliga menar att man kommer till paradiset. Har man då gjort orätt överhuvudtaget när man mördar någon? Eller gjorde man personen en tjänst? Andra menar att allting bara tar slut, även den egna medvetenheten. Hur allvarligt är det att bli mördad om offret självt inte vet om att det har hänt, för hans tankar har upphört? Det troligaste är väl i vilket fall att efter döden bryr man sig inte särskilt mycket om hur länge man fick leva.
    Dom efterlevande kan förstås bli ledsna. Men hur mäter man hur allvarligt detta är? Vad säger att det värsta man kan göra är att göra efterlevande ledsna? Och i så fall: Är det mindre allvarligt att mörda någon som ingen känner och ingen därför skulle sakna?

______________
oppnadittsinne.se

[Chloe]

Det är givetvis handlingen som man blir dömd för och en moraliskt sett förkastlig handling förblir en sådan även efter avtjänat straff.

Det sociala stigmat är något utöver försoningen. En gång tjuv, alltid tjuv? Nej, men är stöld fel en gång så bör den vara det även nästa gång. Och hur låter det så annorlunda om vi frågar; en gång mördare, alltid mördare? Ingen talar om exmördare. Det man gjort hänger nog med, medan det juridiska straffet inte gör det. Att döma någon har att göra med bibehållet människovärde. Vi skulle aldrig döma djur. Rätt och fel spelar ingen roll i det sammanhanget.

Att mord är det värsta man vet hänger inte ihop med att ingen vet vad som händer efter att man dör, utan alla vet för egen del vad man är tvungen avstå medan man lever. Liv och död är inte en utomståendes uppgift att avgöra för någon annan.

[Avantgardet]

Fast allt det där är ogenomtänkt och ytligt skitsnack, Chloe. Det är kontexten som bestämmer handlingens värde, inte handlingen i sig som något isolerat. Till och med mord är helt och hållet okej - ur samhälleligt moralisk synpunkt, och givetvis också juridisk - under vissa premisser som man sammanför under beteckningen "krig". Så endera måste du tänka dig att de roller som är "militär", "polis" m.m. inte är människor - då de inte går att döma enligt samma premisser som resten av befolkningen -, eller så måste du ta till nån annan ad hoc-lösning på problemet.

Du gillar att moralisera va? Självrättfärdigheten? Om ingen annan klappar en på axeln kanske man måste göra det själv...

[Chloe]

Just därför måste en straffbar handling vara moraliskt förkastlig. Sedan är det så att krig i juridisk bemärkelse inte är mord trots att döden är en konsekvens även där, så det är naturligt att militärer inte döms enligt samma premisser som man har för mord.

[Avantgardet]

Men det är ju just det som är problemet! Det går inte att säga att en handling är moraliskt förkastlig i sig, utan den måste ses i sitt sammanhang för att ett värderande av den alls skall vara möjligt!

Kom dock inte och påstå att krigslagar (vilka är institutionaliserade undantag från Lagen) skulle vara "naturliga" på nåt sätt, det är inte bara ett olyckligt utan ett direkt missvisande och felaktigt ordval.

[Chloe]

Därför är det viktigt att inse att moral och lagar inte är samma sak.

På tal om strawman, så utgör krigets lagar ibland undantag från "Lagen", ibland inte. Jag har inte sagt något om naturligheten i detta. Mord och krig är inte synonyma begrepp då krig kan vara annat än ett utrotningskrig. Det får bli överlevande. Det är inte alltid planlagt att någon måste dö. Det hör till undantagen.

[Zokrates]

Det är givetvis handlingen som man blir dömd för och en moraliskt sett förkastlig handling förblir en sådan även efter avtjänat straff.

Varför då ens utdöma ett straff om personen ifråga aldrig kan bli fri från handlingen, gjort är gjort, bytt är bytt osv. Enklast vore att låta den ertappade få ersätta det förstörda, stulna, etc. Jobba av skulden så att säga. Gäller det mord, låt han ersätta den han mördat ifråga om den mördades ansvarsbörda, gäller det barnmord, blir frågan komplicerad, kanske skulle mördaren även här kunna tänkas att producera fram ett barn för gottgöring? Dessa förslag är åtminstone inte ens hälften så dumma som de redan befintliga straffutmätningarna.

Det sociala stigmat är något utöver försoningen. En gång tjuv, alltid tjuv? Nej, men är stöld fel en gång så bör den vara det även nästa gång. Och hur låter det så annorlunda om vi frågar; en gång mördare, alltid mördare? Ingen talar om exmördare. Det man gjort hänger nog med, medan det juridiska straffet inte gör det. Att döma någon har att göra med bibehållet människovärde. Vi skulle aldrig döma djur. Rätt och fel spelar ingen roll i det sammanhanget.

Mitt redan givna svar, se ovan, dödar effektivt stigman, med andra ord, en gång gottgjord dålig handling är för alltid sonad. Dessutom bibehåller man den dömdes människovärdighet på ett rättvist sätt.
Visst dömer vi djur, allt annat vore otänkbart. En älg bet en liten flicka i armen för några dagar sedan, den älgen dömdes till döden, förvisso fick inte älgen en rättvis rättegång eller ens en försvarare, men likväl, dömd och avrättad för sin handling, det blev den.

Att mord är det värsta man vet hänger inte ihop med att ingen vet vad som händer efter att man dör, utan alla vet för egen del vad man är tvungen avstå medan man lever. Liv och död är inte en utomståendes uppgift att avgöra för någon annan.

Nej och således borde det endast vara de närmast anhöriga som kunde kräva ett straff för den gärningsman som mördat deras anhörige. Finner du det inte märkligt att vi överlåter hela rättsprocessen inklusive straffutdömandet i händerna på utomstående, som dessutom rikligen berikar sig själva ekonomiskt på denna oförrätt?

[Zokrates]

Därför är det viktigt att inse att moral och lagar inte är samma sak.

På tal om strawman, så utgör krigets lagar ibland undantag från "Lagen", ibland inte. Jag har inte sagt något om naturligheten i detta. Mord och krig är inte synonyma begrepp då krig kan vara annat än ett utrotningskrig. Det får bli överlevande. Det är inte alltid planlagt att någon måste dö. Det hör till undantagen.

Kvinnorna bestämde allt i huset så det enda som återstod för männen var att börja "leka" krig med varandra, ett patetiskt sista uttryck för sin totalt av kvinnorna underkuvade situation, där de kunde få inbilla sig själva att det var just männen som styrde.  :wink:

[J R Auk]

Det är givetvis handlingen som man blir dömd för och en moraliskt sett förkastlig handling förblir en sådan även efter avtjänat straff.

Det sociala stigmat är något utöver försoningen. En gång tjuv, alltid tjuv? Nej, men är stöld fel en gång så bör den vara det även nästa gång. Och hur låter det så annorlunda om vi frågar; en gång mördare, alltid mördare? Ingen talar om exmördare. Det man gjort hänger nog med, medan det juridiska straffet inte gör det. Att döma någon har att göra med bibehållet människovärde. Vi skulle aldrig döma djur. Rätt och fel spelar ingen roll i det sammanhanget.

Att mord är det värsta man vet hänger inte ihop med att ingen vet vad som händer efter att man dör, utan alla vet för egen del vad man är tvungen avstå medan man lever. Liv och död är inte en utomståendes uppgift att avgöra för någon annan.

Är det även så med beskrivningar som mätt? Eller beskrivningen av en rockstjärna?

En gång mätt alltid mätt? En gång rockstjärna alltid rockstjärna?

Att beskriva någon genom ett straff, alltså kalla denne tjuv är väl rimligtvis en beskrivning av en verksamhet som personen sysselsätter sig med?

En mördare är väl den som mördar, alltså med betoning på att vara i akten av att utföra det som beskrivs som mord. En mördare är väl inte en som har mördat? Även om vi slarvigt i språket uttrycker oss så. Kanske för att vi står på så svaga ben att vi behöver det kollektiva fördömandet för att känna att vi är samhöriga.

Och om du tvivlar på detta kan du väl tänka på om snickare är en tom titel, kan man vara snickare utan att snickra? Och om man inte kan det, då kan väl inte att någon "snickrade" vara något som ger oss en "snickare"? Utan vill vi vara språkligt korrekta, i den ansats som vi oftast tar med språket, att söka beskriva det som är, får vi säga att han är en snickare som slutat utöva sitt yrke, eller att han är före detta snickare.

Sen visst har du en poäng i att något som anses straffbart i ett läge borde anses det samma vid ett senare tillfälle. Men detta kan inte relateras till moraliska fördömanden på det sättet, då moraliska fördömanden är en relation mellan två subjekt, och inte subjekt och objekt vilket handlingen inför regeln är. Således så är det fel att säga att vi inte kan upphöra med det moraliska fördömandet för att det då skulle omöjliggöra rehabiliteringen. Själva återinträdet, vilket vilar på viljan hos den som återinträder samt acceptansen hos de som utgör den enhet som söks återinträdas i, kräver att enheten tillåts slutas där splittringen har skett. Fördömandet är ett uteslutande, ett uteslutande från de skuldfria, de som har rätt att ingå.

Det du säger är att någon som har gjort ett moraliskt fel, handlat på ett sätt så att den står i moralisk skuld, aldrig skall ha sonat sitt brott. Det enda som kan garantera återinträdet är att personen aldrig handlar moraliskt fel igen.

För det första så förutsätter det att enheten är större än dess delar, eller att delarna inte är jämlika värderingen av vad som är "bra" respektive "dåligt".

För det andra, så förutsätter du att en människa är sin historia och inte sin framtid. Har du några argument för att det är så?

Jag luktar gammal kristet tänkande, med maktanspråk bakom dina ord.

Moralen är lagen given av gud? Alltså är brottet inte subjektivt utan objektivt och skulden en förvärvad egenskap?

[Chloe]

Mätt och rockstjärna är inte goda jämförelser i sammanhanget. Det var någon annan som tog upp det här med tjuv. Då ville jag närmast visa att vi kanske intuitivt förhåller oss annorlunda om vi byter ut tjuv mot mördare. Men det är inte så viktigt.

Men en bra poäng dök upp här. Lagen talar, om jag inte har fel, om stöld och mord. Inte tjuvar och mördare. Det är alltså handlingen som fördöms och människan som döms. Naturligt nog, eftersom handlingar inte uppstår spontant.

Vad jag menar är att en moraliskt förkastlig straffbar handling inte ändrar karaktär trots att brottslingen försonat sitt brott. Det han gjorde är alltid fel. Ett försonat brott kräver inte att handlingen stryks från listan av moraliska fördömanden. Inte heller återinträdet i samhället. Vi måste skilja på människan och handlingen. Jag förutsätter således inte att en människa är sin historia. Det jag påstår vidare är att det finns mycket som vi fördömer moraliskt utan att det skulle vara straffbart. Det kan vi göra helt allena, varför jag inte håller med om att allt moraliskt fördömande är en relation mellan två subjekt.

Jag är inte religiös och kallar därför våra grundläggande mänskliga rättigheter för negativa rättigheter. De är alltså inte givna av gud eller någon annan. Inte heller står de att finna i naturen. De bara är. Enligt mig har ingen med livet i behåll rätten att ifrågasätta detta via handling. De övriga bryr jag mig inte om.

[J R Auk]

Mätt och rockstjärna är inte goda jämförelser i sammanhanget. Det var någon annan som tog upp det här med tjuv. Då ville jag närmast visa att vi kanske intuitivt förhåller oss annorlunda om vi byter ut tjuv mot mördare. Men det är inte så viktigt.

Men en bra poäng dök upp här. Lagen talar, om jag inte har fel, om stöld och mord. Inte tjuvar och mördare. Det är alltså handlingen som fördöms och människan som döms. Naturligt nog, eftersom handlingar inte uppstår spontant.

Vad jag menar är att en moraliskt förkastlig straffbar handling inte ändrar karaktär trots att brottslingen försonat sitt brott. Det han gjorde är alltid fel. Ett försonat brott kräver inte att handlingen stryks från listan av moraliska fördömanden. Inte heller återinträdet i samhället. Vi måste skilja på människan och handlingen. Jag förutsätter således inte att en människa är sin historia. Det jag påstår vidare är att det finns mycket som vi fördömer moraliskt utan att det skulle vara straffbart. Det kan vi göra helt allena, varför jag inte håller med om att allt moraliskt fördömande är en relation mellan två subjekt.

Jag är inte religiös och kallar därför våra grundläggande mänskliga rättigheter för negativa rättigheter. De är alltså inte givna av gud eller någon annan. Inte heller står de att finna i naturen. De bara är. Enligt mig har ingen med livet i behåll rätten att ifrågasätta detta via handling. De övriga bryr jag mig inte om.

Ok då förstår jag dig. Jag ser det snarare som att vi inte kan göra ett moraliskt fördömande utan att det är mellan två subjekt. Kan exemplifieras av att vi inte moraliskt fördömer en hund, som inte vet bättre, vi ser den som ett föremål snarare och tar livet av den om vår nytta manar oss till det.

Vilka handlingar är det du fördömer moraliskt? Vi vet att
"att döda" inte är en sådan, inte heller verkar "att ta" vara det, om du inte fördömer skatteutaget som moraliskt förkastligt. "Att ljuga"? Eller är en lögn med god avsikt och effekt moraliskt försvarbar?

Jag kan inte se hur du kan skilja person och handling åt när du gör ett moraliskt fördömande?

Är det inte av denna anledning som intentionen bakom handlingar är så central för moralisk skuld?

Alltså, att bara den som medvetet önskar det vi anser vara en dålig effekt av ett agerande bär skuld. Den som inte önskar det bär inte skuld, utan har bara skuld i sin handling. Alltså, om han ångrar sig, så behöver han ingen som förlåter, han behöver bara förlåta sig själv.

Men om han önskat det, så står skulden inte att finna i effekten, och alltså inte i handlingen, utan hos subjektet.

[Justin Case]

Att döma någon har att göra med bibehållet människovärde. Vi skulle aldrig döma djur.

Och vi skulle heller aldrig döma en gravt förståndshandikappad som gett sig på en annan människa med våld, eller hur? Innebär inte det enligt ditt resonemang att dessa människor (gravt förståndshandikappade) saknar människovärde? Jag menar, med tanke på att du argumenterar att "att döma någon har att göra med bibehållet människovärde" och att "vi skulle aldrig döma djur"?

Att mord är det värsta man vet hänger inte ihop med att ingen vet vad som händer efter att man dör, utan alla vet för egen del vad man är tvungen avstå medan man lever.

Här förstår jag inte vad du syftar på, att man är tvungen att avstå medan man lever?

Liv och död är inte en utomståendes uppgift att avgöra för någon annan.

Varför skulle "liv och död" vara så mycket värre att avgöra för någon annan, än vad t.ex. innehav av egendom är? Man kunde argumentera som så att om man stjäl, påverkar man innehållet i någons liv, och det kan skapa lidande åt den personen, något som bör beivras, men om man dödar någon bevisligen smärtfritt (med t.ex. tabletter), kan ingen domstol övertygande bevisa att man utsatt den personen för lidande, eftersom ingen vet vad som händer efter döden. Grundläggande principer inom rättsskipning är att man ska anses vara oskydlg tills man funnits skyldig, och att domstolen vid "rimligt tvivel" hellre ska fria än fälla. Det föreligger minst sagt rimligt tvivel om huruvida det överhuvudtaget är dåligt att bli smärtfritt dödad. Man kan emellertid hänvisa till att anhöriga och vänner till offret lider av sorg, och att man bör bestraffa mord för att sådant lidande inte ska behöva uppstå onödigt ofta. Men hur ska man då döma en som mördat en eremit utan släktingar och vänner, en enstöring som ingen kände och som därför ingen sörjde när han dog? Man kan då kanske ändå döma hårt med motiveringen att mördare annars ibland felaktigt kanske skulle lockas anta att deras mordoffer är eremiter, i hopp om att undvika straff, men att en del av dessa visar sig vara inte alls eremiter utan älskade av många, något som kan vara svårt för en mördare att veta på förhand ibland kanske.

Jag ser dock inte att du svarar på varför mord är det värsta. Varför är inte de värsta fallen av misshandel det värsta? Många som blir torterade försöker ta livet av sig för att slippa ifrån fortsatt tortyr. Det visar att de värderar döden som ett mindre ont än att bli fortsatt torterade. Betyder inte det att riktigt svår och långvarig tortyr borde kunna betraktas som ett ännu värre brott än mord?

(Personligen tror jag att eftersom universum förmodligen är oändligt, kan vi förmodligen inte dö. Men för den händelse att vi kan det, kan det nog vara bra om mord ger hårda straff så att de hålls nere i antal.)

Jag tror inte på att någon i någon absolut och grundläggande mening skulle "förtjäna" straff eller inte "förtjäna" frihet på grund av vad den gjort. Åtminstone kan man verkligen inte bevisa utom allt rimligt tvivek att någon enda gärningsman har fri vilja, eftersom det är högst diskutabelt om människan har fri vilja. Dock är det nog utilitaristiskt att prata som om människan har fri vilja, för den händelse att hon mot förmodan har det (vilket ju faktiskt inte heller kan uteslutas). Hämnd är dock knappast någonsin bra att uppmuntra, hur "rättfärdig" den än må upplevas vara. Hämnd tenderar skapa och upprätthålla "evinnerliga" hämndspiraler som bara vidmakthåller en massa lidande och negativitet.

Däremot behövs nog straff av nyttoskäl. Hårda straff för mord avskräcker folk från att mörda, vilket håller nere antalet mord, vilket i sin tur minskar folks rädsla för att bli mördade. Även om rädslan för att dö är irrationellt stark, med tanke på att det kanske inte är ett så dåligt öde att dö som folk tror, är denna irrationella rädsla för döden likafullt ett reellt lidande som det är önskvärt att mildra och minska utbredningen av. En metod som tycks fungera hyfsat är väl att ha mördarna i fängelse, antar jag. Dock undrar jag om det inte skulle rädda fler liv att avrätta dem och lägga pengarna på t.ex. bättre sjukvård åt rättskaffens medborgare än att lägga en sådan massa pengar på fängelseförvar av folk som nog ändå inte får ut så mycket lycka av sina liv eftersom det inte kan vara så roligt att sitta i fängelse i år efter år. Visserligen vore det kanske obehagligt att veta att man som samhälle tar folk av daga, men om man på det sättet frigör resurser så att man kan rädda livet på desto fler som verkligen har lyckliga liv att se fram emot om man lägger pengarna på vård åt dessa människor... Jag vet inte. Det tål att debatteras.

[oppnadittsinne.se]

Att döma någon har att göra med bibehållet människovärde. Vi skulle aldrig döma djur.

Och vi skulle heller aldrig döma en gravt förståndshandikappad som gett sig på en annan människa med våld, eller hur? Innebär inte det enligt ditt resonemang att dessa människor (gravt förståndshandikappade) saknar människovärde? Jag menar, med tanke på att du argumenterar att "att döma någon har att göra med bibehållet människovärde" och att "vi skulle aldrig döma djur"?

Att mord är det värsta man vet hänger inte ihop med att ingen vet vad som händer efter att man dör, utan alla vet för egen del vad man är tvungen avstå medan man lever.

Här förstår jag inte vad du syftar på, att man är tvungen att avstå medan man lever?

Liv och död är inte en utomståendes uppgift att avgöra för någon annan.

Varför skulle "liv och död" vara så mycket värre att avgöra för någon annan, än vad t.ex. innehav av egendom är? Man kunde argumentera som så att om man stjäl, påverkar man innehållet i någons liv, och det kan skapa lidande åt den personen, något som bör beivras, men om man dödar någon bevisligen smärtfritt (med t.ex. tabletter), kan ingen domstol övertygande bevisa att man utsatt den personen för lidande, eftersom ingen vet vad som händer efter döden. Grundläggande principer inom rättsskipning är att man ska anses vara oskydlg tills man funnits skyldig, och att domstolen vid "rimligt tvivel" hellre ska fria än fälla. Det föreligger minst sagt rimligt tvivel om huruvida det överhuvudtaget är dåligt att bli smärtfritt dödad. Man kan emellertid hänvisa till att anhöriga och vänner till offret lider av sorg, och att man bör bestraffa mord för att sådant lidande inte ska behöva uppstå onödigt ofta. Men hur ska man då döma en som mördat en eremit utan släktingar och vänner, en enstöring som ingen kände och som därför ingen sörjde när han dog? Man kan då kanske ändå döma hårt med motiveringen att mördare annars ibland felaktigt kanske skulle lockas anta att deras mordoffer är eremiter, i hopp om att undvika straff, men att en del av dessa visar sig vara inte alls eremiter utan älskade av många, något som kan vara svårt för en mördare att veta på förhand ibland kanske.

Jag ser dock inte att du svarar på varför mord är det värsta. Varför är inte de värsta fallen av misshandel det värsta? Många som blir torterade försöker ta livet av sig för att slippa ifrån fortsatt tortyr. Det visar att de värderar döden som ett mindre ont än att bli fortsatt torterade. Betyder inte det att riktigt svår och långvarig tortyr borde kunna betraktas som ett ännu värre brott än mord?

(Personligen tror jag att eftersom universum förmodligen är oändligt, kan vi förmodligen inte dö. Men för den händelse att vi kan det, kan det nog vara bra om mord ger hårda straff så att de hålls nere i antal.)

Jag tror inte på att någon i någon absolut och grundläggande mening skulle "förtjäna" straff eller inte "förtjäna" frihet på grund av vad den gjort. Åtminstone kan man verkligen inte bevisa utom allt rimligt tvivek att någon enda gärningsman har fri vilja, eftersom det är högst diskutabelt om människan har fri vilja. Dock är det nog utilitaristiskt att prata som om människan har fri vilja, för den händelse att hon mot förmodan har det (vilket ju faktiskt inte heller kan uteslutas). Hämnd är dock knappast någonsin bra att uppmuntra, hur "rättfärdig" den än må upplevas vara. Hämnd tenderar skapa och upprätthålla "evinnerliga" hämndspiraler som bara vidmakthåller en massa lidande och negativitet.

Däremot behövs nog straff av nyttoskäl. Hårda straff för mord avskräcker folk från att mörda, vilket håller nere antalet mord, vilket i sin tur minskar folks rädsla för att bli mördade. Även om rädslan för att dö är irrationellt stark, med tanke på att det kanske inte är ett så dåligt öde att dö som folk tror, är denna irrationella rädsla för döden likafullt ett reellt lidande som det är önskvärt att mildra och minska utbredningen av. En metod som tycks fungera hyfsat är väl att ha mördarna i fängelse, antar jag. Dock undrar jag om det inte skulle rädda fler liv att avrätta dem och lägga pengarna på t.ex. bättre sjukvård åt rättskaffens medborgare än att lägga en sådan massa pengar på fängelseförvar av folk som nog ändå inte får ut så mycket lycka av sina liv eftersom det inte kan vara så roligt att sitta i fängelse i år efter år. Visserligen vore det kanske obehagligt att veta att man som samhälle tar folk av daga, men om man på det sättet frigör resurser så att man kan rädda livet på desto fler som verkligen har lyckliga liv att se fram emot om man lägger pengarna på vård åt dessa människor... Jag vet inte. Det tål att debatteras.

Jag är själv inne på samma linje. Visst kan jag gå med på att mord är eller åtminstone skulle kunna vara ett allvarligt brott. Men det värsta är ju som sagt en smula överdrivet. Dom flesta människor kan nog tänka sig värre öden än att dö.
    När det gäller att ta människor av daga pga deras gärningar, kanske man åtminstone kunde låta dessa brottslingar välja själva. Vissa kanske verkligen hellre dör än sitter i fängelse i en massa år. Somliga människor skulle förstås tycka att det är barbariskt att ta livet av brottslingar även om brottslingarna själva önskar detta. Är det inte i så fall ännu mer barbariskt att tvinga dessa människor att fortsätta leva, om dom själva upplever ett långvarigt fängelsestraff som värre än döden?
    Beträffande gravt förståndshandikappade människor som begår mord eller andra brott, missar man ofta att förtåndshandikapp egentligen är ett ganska löst begrepp. Det är nog en fråga om mer eller mindre, snarare än antingen eller. Med andra ord: hur dum får man egentligen vara utan att klassas som handikappad? "Tyvärr, hade du bara varit en aning dummare hade du sluppit livstids fängelse..."
    Kan man förresten hjälpa själv om man helt enkelt är så omogen att man ännu inte förstått hur fel det är att skada andra människor? Är inte vanlig omognad ett slags förståndshandikapp?

Mvh                      
oppnadittsinne.se

[Jbig]

Hejsan!

Justin Case framför bl.a  denna mening i sin text:

"....Dock undrar jag om det inte skulle rädda fler liv att avrätta dem och lägga pengarna på t.ex. bättre sjukvård åt rättskaffens medborgare än att lägga en sådan massa pengar på fängelseförvar av folk som nog ändå inte får ut så mycket lycka av sina liv eftersom det inte kan vara så roligt att sitta i fängelse i år efter år....."

Kan man då, frågar sig den näsvise, utöka dödsstraffet till fler områden?

Jag menar, bör man även införa dödsstraff för arbetgivare som i sin jakt på högre vinster låter arbetare arbeta under förhållanden som orsakar dödsolyckor? Det är ju ett medvetet val arbetsgivaren gör, att skaffa mer kosing genom att låta andra ta risker som då och då slutar med döden! Kan inte detta ses som att man försätter sina medmänniskor inför risker, precis som mördaren gör när han mördar för pengar, eller annat han vill uppnå. Vari ligger egentligen skillnaden mellan mördaren och arbetsgivaren/arbetsköparen?

MVH
bigj

[Justin Case]

Kan man då, frågar sig den näsvise, utöka dödsstraffet till fler områden?

Jag menar, bör man även införa dödsstraff för arbetgivare som i sin jakt på högre vinster låter arbetare arbeta under förhållanden som orsakar dödsolyckor? Det är ju ett medvetet val arbetsgivaren gör, att skaffa mer kosing genom att låta andra ta risker som då och då slutar med döden! Kan inte detta ses som att man försätter sina medmänniskor inför risker, precis som mördaren gör när han mördar för pengar, eller annat han vill uppnå. Vari ligger egentligen skillnaden mellan mördaren och arbetsgivaren/arbetsköparen?

MVH
bigj

Man får fråga sig om dödsstraff för sådana brott du nämner - att endast riskera sina anställdas liv (för jag antar att du talar om olaligt undanhållande av information, d.v.s. när arbetsgivaren inte informerar de anställda om riskerna som han/hon enligt lag är skyldig att göra, snarare än att anställda med full vetskap om riskerna väljer att ta riskfyllda arbeten för den extra höga lönens skull) - verkligen skulle förbättra världen på det stora hela. Kanske skulle dödsstraff för sådana brott få till följd att inget företag lyckas ta fram en energilösning som räddar mänskligheten från den annalkande klimatkatastrofen. Man kan till exempel föreställa sig att något företag vill satsa på att utforska en teknologi för energiproduktion som skulle rädda klimatet, men som i sitt initiala skede tyvärr kräver forskning som oundvikligen innebär vissa risker för de personers liv som är med och tar fram och utvecklar teknologin. Kanske är det bara företag med mer avslappnad inställning till lagstiftning och moral som väljer att utsätta sin personal för sådana risker. Att ha dödsstraff för riskerande av anställdas liv kan i sådana fall försämra världen mer än det förbättrar den, genom att kanske bli avgörande för om mänskligheten går under av klimatkatastrofer eller inte. Att folk dog i gruvor förr i tiden är väl till stor del den grund vårt nuvarande välstånd är byggd på? Hade vi hellre velat ha stenålderslevnadsstandard allihop idag och för all framtid, mot att ingen någonsin hade tillåtits dö i en arbetsplatsolycka i historien? Kanske måste alltid en och annan oskyldig dö emellanåt för att fler och fler ska kunna fortsätta få det bättre och bättre. Nå, kanske inte alltid, kanske inte så länge till, för snart lyckas man kanske ta fram teknologi som gör alla människor odödliga, men under en tid till kanske.