Sceptisk skrev:Justin Case skrev:Även det du framför här är ju både en åsikt och en ideologi, och så säger du att vi ska lägga bort våra åsikter och ideologier. Din ideologi är kanske bättre än kristendom och marxism, men jag ser inte hur den skulle vara bättre än demokrati. Utan demokrati är allt förlorat. Försvinner demokratin, lägger några få starka individer och/eller organisationer beslag på all makt över alla andra människor innan du hinner säga flaska. Demokrati är livsviktigt. Den demokrati som råder i Sverige och andra så kallat demokratiska länder är mycket bristfällig, men den är nog bättre än ingen demokrati alls (såvida man inte jämför med om jag blev diktator förstås - det vore naturligtvis bättre än alla demokratiska lösningar, men det skulle vara det då).
Hade det inte rått åtminstone någon grad av demokrati åtminstone någonstans i världen, hade vi inte kunnat diskutera saken som vi gör nu, till exempel, utan vår regim hade stängt av oss allihop från internet. Hade du föredragit det? Nej, jag trodde väl det. Demokrati är viktigt!
Att den är en "ideologi" gör den inte mindre viktig. Jag håller med dig om att de flesta ideologier är dåliga, men inte demokrati.
Hej Justin, ursäkta att mitt svar dröjde. Har varit tvungen att fundera på detta ett tag. Det jag kontemplerat över är problemet med demokratibegreppet eller demokrain som ideologi. Först och främst så förstår inte jag vad demokrati innebär i praktiken. Det jag tänker på är demokratins baksida. Till exempel så kan man hävda, som vi gör i vår tid, att alla har rätt att uttala sig, att säga sin mening och att rösta. Detta menar man är vad som gör demokratin till den bästa av alla ideologier för att den sägs skydda samhället från tyranni och diktatur. Att man får uttala sig är såklart viktigt, men det finns mer att önska än att bara få säga sin mening för att man ska kunna tala om att individen har inflytande.
Det finns ju faktiskt ingen som hävdar att någon har en skyldighet att lyssna. Hur mycket åsikter du än har, hur bra eller dåligt uttänkta dina åsikter är, vad hjälper det om ingen lyssnar? Om du har en sämre förmåga att uttrycka dig då har du ingen chans att bli lyssnad på, om du har en god förmåga att uttrycka dig, var kan du isåfall gå för att bli hörd och förstådd? Och vidare, på vilket sätt får du respons på dina åsikter?
Att människor klagar på samhället och tycker att vi inte har tillräckligt mycket demokrati innebär som jag förstår det inte att folk inte får säga sin mening, utan att det inte finns någon naturlig plattform där människor kan bli lyssnade på, på ett respektfullt och förstående sätt. Istället har vi några särskilt utvalda som hela samhället får lyssna på istället.
Att människor kommer till tals är förstås inte i sig något som garanterar en hög grad av demokrati, men så länge en stor del av allmänheten kan och får kommunicera hyfsat mycket och hyfsat ocensurerat med varandra om hur de uppfattar att samhället styrs av de som styr samhället, finns alltid en hyfsad möjlighet att tillräckligt många individer vid behov alltid kommer att gå samman om att hindra de styrande från att utöva alltför despotisk och tyrannisk makt över alltför stor del av folket. Om folk inte tillåts kommunicera alls med varandra - eller rentav rent fysiskt förhindras från att
kunna göra det - kan de heller inte få till stånd något gemensamt beslut om att vid något givet tillfälle gå samman rent fysiskt mot sina makthavare (även kallat "organisera sig", exempelvis genom samordnade strejker), och då är allmänheten maktlösa, hur många de än är, och kan lätt bli hur förslavade som helst av makthavarna, hur få makthavarna än är. Därför är möjligheten för folk att kommunicera hyfsat ocensurerat med varandra en förutsättning för upprätthållandet av (åtminstone någon grad av) demokrati. Inte nödvändigtvis en tillräcklig förutsättning, men en nödvändig förutsättning.
Vidare måste folket ha någon rent fysisk möjlighet att "sätta hårt mot hårt" om makthavarna skulle försöka att rent fysiskt förslava dem. Så länge de poliser och militärer som makthavarna kan sätta in mot sitt folk är så litet i antal och därmed i sammanlagd fysisk kapacitet jämfört med vad folkmassan vid behov kan uppbåda, att makthavarna inte enbart med fysiskt våld/tvång skulle kunna förslava sitt folk, är demokratin inte akut hotad, men så fort polis och/eller militär och/eller andra hantlangare till makthavarna (och/eller makthavarna själva) har fysisk kapacitet att med rent fysiskt våld/tvång snabbt förslava sitt folk, är risken alltid stor att de gör det. Så om t.ex. massförstörelsevapen i form av självförökande och intelligenta nanorobotarméer skulle börja tillverkas (vilket kan komma att ske inom de närmsta årtiondena), är det oerhört viktigt att den tekniken (bara för att ta den som ett exempel) inte hamnar i endast makthavarnas och deras hantlangares händer (polis, militär etc). Den måste samtidigt (åtminstone så samtidigt som möjligt) hamna i folkets händer, eller åtminstone väldigt många individers händer. Endast då kan en sådan maktbalans fortfarande bibehållas som krävs för att fortsatt demokrati med hög sannolikhet ska kunna upprätthållas. Vanligt folks (eller åtminstone de flesta medborgares) rätt att, och rent fysiska och ekonomiska möjligheter att, dra nytta av teknikutvecklingen måste hålla hyfsat jämna steg med makthavarnas dito. Viktiga förutsättningar för detta är att inte alltför stor andel av folket är alltför mycket mindre rika än vad makthavarna är, och att lagstiftningen kring hur ny teknik får användas aldrig tippar för mycket till makthavarnas fördel. Anarki är förmodligen att föredra framför diktatur, om man måste välja. Anarki kan nämligen utvecklas till demokrati med tiden. Det kan visserligen diktatur också - än så länge - men inte när teknikutvecklingen nått så långt att ett förslavande med teknikens hjälp av ett helt folk blir tekniskt omöjligt för folket att störta. Om exempelvis en lagstiftning implementeras som innebär att 99% av folket blir försedda med intelligenta fotbojor som varnar makthavarna så fort någon "subversiv" kommunikation äger rum, har makthavarna en makt över sitt folk långt omöjligare för folket att störta än vad någon diktators makt i mänsklighetens historia hittills varit.
Sedan tycker jag att din beskrivning av vårt nuvarande "i-någon-mån-demokratiska" samhälle är alltför svart-vit, som om det antingen skulle "finnas" sådana plattformar du pratar om, eller "inte finnas" sådana. Det
finns plattformar där människor
kan (i någon mån) bli lyssnade på, och människor
blir (med någon frekvens, och i någon mån) lyssnade på när de går upp på dessa plattformar, och fler människor blir lyssnade på, och människor av lägre status blir lyssnade på, i vår "i någon mån"-demokrati än vad som är fallet i (mer "renodlade") diktaturer. Därför är vår "i någon mån"-demokrati bättre för folket än vad en (mer "renodlad") diktatur vore. Men demokratin kan bli bättre, plattformarna kan utformas så att de möjliggör för fler att komma mer jämlikt till tals.
Idag är det än så länge upp till allmänheten hur samhället ska byggas. Allmänheten kan i princip, om den vill, rent tekniskt kräva och få igenom vad den vill (inom de ramar fysikens lagar sätter). I en renodlad diktatur kan allmänheten inte detta, ens rent tekniskt. Att sannolikheten för att allmänheten ska sätta sig upp mot sina makthavare är liten idag, på grund av den låga graden av verklig demokrati i det som kallas demokrati, innebär inte att denna grad av demokrati är värdelös. En hyfsad sannolikhet finns fortfarande för att allmänheten ska sätta sig upp mot makthavarna och kräva och få igenom ökad demokrati. Sedan kan demokratin ytterligare ökas, och ytterligare ökas, tills alla eller åtminstone nästan alla människor på jorden har ungefär lika mycket makt per skalle. Det är upp till allmänheten. Det är fullt görbart.
Hur kan då alla eller nästan alla få ungefär lika mycket makt per skalle då? Jo, genom hjärnförändrande teknik som gör alla människor lika intelligenta och kunniga, och genom resursfördelning som gör alla människor ungefär lika rika.
En intressant demokratifråga är vad som är mest demokratiskt: att låta människor själva välja om de ska förbättra sin hjärnkapacitet med teknikens hjälp vartefter som detta blir möjligt (vilket förmodligen skulle leda till att några tackade nej och därmed löpte risk att bli förslavade av de som tackade ja, liksom kor och grisar idag är förslavade av människorna), eller om de mest intelligenta förkämparna för demokrati ska förbättra de mindre intelligentas hjärnor vare sig dessa vill eller inte, under antagandet att det är vad som är bäst för dessa fastän de just på grund av sin lägre intelligens ännu inte inser det. Den skolplikt som gäller för våra barn idag liknar det sistnämnda; skolplikten går ju ut på att vi vuxna tvingar yngre och därmed mindre kunniga och mindre mogna medborgare att bli mer kunniga och mogna fastän de inte för tillfället vill det själva. Om vår erfarenhet är att skolbarn, när de blivit vuxna och fått bra och givande jobb och därmed kanske bra liv, i allmänhet anser att samhället gjorde rätt som påtvingade dem den då oönskade skolgången som möjliggjorde ett bra liv för dem, är det kanske rimligt att anta att även vuxna människor, som på grund av låg intelligens är irrationellt teknikfientliga och inte förstår hur bra det vore att få ökad intelligens genom teknikens hjälp, bör påtvingas intelligenshöjning genom teknikens hjälp eftersom det är nödvändigt för att de ska kunna på lika villkor med resten av befolkningen kunna delta i demokratin och demokratiskt påverka sin framtid och på så sätt få mer makt över sitt liv. Att sätta sig över relativt ointelligenta människors vilja, för att
göra dem mer intelligenta och därmed mäktigare, kanske kan försvaras med att det är nödvändigt för att de inte senare lika lätt ska kunna falla offer för andras maktutövande på långt värre sätt. Hellre göra någon mer intelligent mot hennes vilja medan tid är, än låta henne förbli så ointelligent att hon senare lätt kan bli förtryckt på mycket värre sätt mot hennes vilja, kan man argumentera.
Låt oss jämföra följande två scenarior.
1) Dagens i någon mån demokratiska samhälle förblir ungefär lika demokratiskt som idag, årtusende efter årtusende. Det sker, som bieffekter av den frihet man demokratiskt driver igenom att människor ska ha, mycket våld och förtryck, men också mycket glädje och kärlek. De flesta människor är åtminstone så pass fria att de rent fysiskt åtminstone
kan ta livet av sig om de upplever livet vara så svårt att de vill ta livet av sig. Detta innebär att de flesta som väljer att fortsätta leva kan antas finna livet så pass mycket värt att leva att det är bättre än att inte alls existera. Samtidigt finns det många som finner livet så mycket värt att leva, så härligt och givande, att självmord inte ens finns på kartan. Och så finns hela skalan däremellan. Den övre gränsen för hur lyckliga människor kan bli i den här sortens samhälle flyttas ständigt uppåt av framsteg inom lyckoforskning, farmakologi, genteknik m.m., men den nedre gränsen för hur plågsamt livet kan vara är för de flesta människor inte så fasligt låg, och om den blir det kan de alltid ta livet av sig och slippa ifrån lidandet. Den genomsnittliga lyckonivån hos befolkningen torde därför ligga på "övervägande lycka"-sidan, snarare än på "övervägande lidande"-sidan. Med tiden utvecklas allt bättre antidepressiva medel, så att även de minst lyckliga kan ta sig upp till "övervägande lycka"-sidan. Med tiden och den ständig framåtskridande teknikutvecklingen elimineras så småningom alla sjukdomar och allt åldrande, så att ingen behöver lida eller dö av naturliga orsaker. Endast det fåtal människor som olagligen blir utsatta för svåra övergrepp av andra människor lider så svårt att deras liv inte är värda att leva. Detta fåtal människors lidande beror dock i så fall inte på demokrati, utan på
brist på demokrati. Den demokratiska lagstiftningen har utvecklats så att den skyddar nästan alla individer i samhället mot svåra övergrepp. Några blir fortfarande drabbade av våld ibland, och ett visst antal oskyldigt dömda sitter och lider av fångenskap i fängelser eftersom inte ens det mest demokratiska rättsväsende är perfekt, men dessa olyckliga individers antal är mycket litet i förhållande till resten av befolkningen, så sammantaget är befolkningen till övervägande del lycklig, och blir med lyckoteknikutvecklingens hjälp allt lyckligare.
2) Ett avskaffande av, eller övergivande av, eller misslyckande att bevara, demokratin. Initialt uppstår mycket våld, under vilket en liten klick mäktiga snabbt griper makten över resten av befolkningen, varpå följer slaveri för över 99% av befolkningen under mindre än 1% av befolkningen. Mängden lidande hos de förslavade överstiger vida mängden lycka hos härskarna, i årtusende efter årtusende.
Om dessa två scenarior är de två mest sannolika scenariorna, föreslår jag att man satsar allt på ett kort och försöker få scenario 1 att bli (och förbli) fallet - även om det naturligtvis går att tänka sig scenarior som, om de mot förmodan blev verklighet, skulle vara ännu bättre än scenario 1. En klok aktiespekulant köper inte i första hand den sorts aktier han tror har störst chans att ge
jättestor utdelning, utan den sorts aktier som förväntas ge störst
genomsnittlig utdelning (när sannolikheter och allt vägts in). Mänskligheten bör nog agera som en klok aktiespekulant, och maximera den
genomsnittliga förväntade utdelningen (i termer av överskott av lycka över lidande).
Som samhället ser ut så tycker jag att vi inte behöver mer kamp. Desto mer vi kämpar mot varandra, desto mer splittrade blir vi och desto mer plågsamt blir det att försöka vara ärlig med vad man tänker och känner.
Man kan nog aldrig för all framtid eliminera hos alla människor en genetisk predisposition för kamp, och ändå få mänskligheten att överleva hur länge som helst. Förr eller senare skulle det uppstå gener för kamp igen. Och jag hävdar att en mänsklighet där endast några få individer kämpar lever farligare än en mänsklighet där väldigt många kämpar. Jämför dessa två scenarior:
1) Alla 7 miljarder människor på jorden slutar kämpa, bestämmer sig för att aldrig mer kämpa, och glömmer till slut bort varför de någonsin kämpade. De lever allihop i fred och lycka, under en tid. Men efter x antal år, årtionden, århundraden eller årtusenden uppstår av slumpmässiga kombinationer av kvantfluktuationer i en människa en mutation som är inställd på att kämpa, och den mutantens gener för kamp sprids tills kanske tio människor har dessa gener, varpå dessa tio använder sin kampvilja till att ta makten över, och eliminera eller för oöverskådlig framtid förslava, hela resten av mänskligheten. Därefter sker kanske någon form av inavel (om så bara t.ex. intellektuell sådan) mellan de tio överlevande människorna, och/eller så råkar de alla insjukna i någon dödlig sjukdom, och så vips så dör alla makthavare. I det fall då de människor som inte hade några gener för kamp bara blivit förslavade (och inte eliminerade), kan det slaveriet lätt råka bestå, på grund av någon automatisk låsningsmekanism eller dataprogram eller annan teknisk detalj, som bara kan låsas upp utifrån. De förslavade kommer då att förbli förslavade hur länge som helst. Inget hopp är i sikte. Kanske är de försatta i ständigt lidande, bara för makthavarnas nöjes skull, om makthavarna råkade välja att tillfälligt ge utlopp för en sadistisk ådra strax innan de plötsligt gick under. Detta är bara ett av många tänkbara sätt på vilket den här sortens scenario kan sluta rejält illa.
2) Alla eller nästan alla 7 miljarder människor på jorden fortsätter kämpa - mot varandra, mot åldrandet, mot meteoriter, och så vidare. Mänskligheten överlever på detta sätt i många miljarder år till. Större delen av tiden har människor dock ändå
roligt. Även när de har roligt tränar de samtidigt en sorts kamp - de finner glädje i den kamp de utkämpar i diverse dataspel, i strävan att bli bättre på olika saker, i kampen mot sina egna tillkortakommanden (d.v.s. de utövar ständigt personlig utveckling), etc. Att människor och grupper av människor stundom även kämpar på blodigt allvar mot varandra och ibland rentav torterar och dödar varandra, det minskar den sammantagna lyckan hos mänskligheten en del, men jämförelsevis marginellt. För det mesta har folk roligt. Framför allt finns ingen gräns för hur länge mänskligheten kan överleva och fortsätta ha roligt.
Vilket ger mest lycka, sammantaget? Scenario nummer två, tror jag.
