Vil se

[Algotezza]

I den meningen "är" också jag värderelativist (även om hela formuleringen nu känns mig något främmande), men jag kan omöjligt gå med på att värderingar är en fråga om blott godtycke.

Lika lite som gjord erfarenhet (och reflektioner däröver) är godtycke är moral det.

Och det är alltid möjligt att med rationella argument argumentera etiskt.

Hilsen fra Algotezza

[Skogsälvan]

Undrar om det var så smart att börja intressera sig för kabbalan egentligen. Det är duktigt förvirrat med den här skärmen ibland. I synnerhet eftersom jag har liiiite svårt att försöka låta bli att förstå essensen. Och språken... *skakar på huvudet*... jag börjar nog tappa koncepten om jag inte skärper till mig rejält. Hur fan nu det ska gå till. Som tur är så är skärmen inte på hela tiden, då hade jag nog blivit skvatt galen. Allt är dubbelt. Visst; jag ser en skata och sedan ser jag en fasan.  Ska ta fasan (läs skräcken). Och visst ser jag träden, men jag ser ju den andra dimensionen av träden också. Ser fan siffror i blommorna. Fattar absolut ingenting.

Håller du på att "upptäcka" sanningen eller håller du på att omtolka världen på jakt efter den (måste inte nödvändigtvis vara en motsättning)?

Är du mest rädd för att hitta en objektivt giltig sanning eller för att inte hitta en? Att känna att den ständigt ligger runt hörnet?

Long time no see. Jag har ingen aning om vad jag håller på med. Mest rädd är jag för att vara h e l t ensam, men jag måste (?) väl acceptera att jag är det. Visste jag allt så skulle det tråka ut mig totalt. Om vi säger, låt oss säga en boll, så är jag inte säker på att vi upplever den likadant. En småskolefröken som ser barns teckningar av bollar kanske upplever det tecknade till bollar genom det kollektiva undermedvetna. Jag tycker att det är rätt ansträngande att prata med folk nu eftersom talet ofta är dubbelbottnat. Om jag visste helt säkert att jag hade nos på sakers egentliga tillstånd så hade jag skrivit det, men jag är inte säker och "det gör ont när knoppar brister" så jag kan helt enkelt inte prata för mkt om det här.

[honey is cool]

Jag förstår vad du menar med denna tråd, hehe, eh, jag har varit helt borta med vinden i ja, i stort sett hela mitt liv, från att jag började skolan tills nu. Jag fungerade väldigt bra utan alla regler, utan regler skulle jag vara kung av babylon. Du vet sådana här antika sagor som ofta kan va väldigt hemska, mm, när man va lite så trodde man ju att de va just sagor, jag önskar att lärarna kunde säga: och detta händer varje dag! Jag är helt ur stånd att bedömma min situation men skulle beskriva den som tur i oturen. Jag har varit med om saker som har skrämt livet ur mig liksom, som fortfarande jagar mig. Jag avskyr åsikter och symbolik(som tex detta med "babylon", men nu har jag blivit en såndär överkritisk person som aldrig lyssnar till känslan, vilket jag gjorde när jag var liten, och jag vill bli sådan igen, och jag skall bli så igen, haha). Tänk dig min hjärna som ett grustag som har blivit helt uppkört av speedwayförare. Men det är något speciellt med mig, för jag är pojken som överlevde, jag klarade alla roller-coasters. Hm, man kan ju undra varför liksom, kanske för att jag aldrig lyssnade till råd, jag var en mönsterkille, men jag tänkte själv(detta är inget råd). Jag förstår om du inte vill öppna dig, det vill inte jag heller. Jag pratade med en prästinna för några år sedan, oj oj oj, vissa kyrkor är sekter, alltså "respektabla" kyrkor, de kan vara sekter. Jag tror att det är bra att prata så här som jag gör nu, för jag, liksom haha jag är inte manipulativ, jag försöker inte övertyga dig om något, jag säger bara lite av mina erfarenheter liksom. Jag har läst böcker som har påverkat mig mer än mina föräldrars uppfostran typ, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag vet inte om jag har vunnit eller förlorat... Men för varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att jag har tagit hem en stor seger. Jag brukar tänka såhär: om detta är en ideal värld, då är det aldrig försent, om världen inte är idealisk, ja, då är det inte mitt fel. Ungefär så tänker jag i alla fall, inte riktigt så fundamentalistiskt men ungefär.

[TekheeTaiteilijan]

Jag har läst böcker som har påverkat mig mer än mina föräldrars uppfostran typ, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag vet inte om jag har vunnit eller förlorat... Men för varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att jag har tagit hem en stor seger. Jag brukar tänka såhär: om detta är en ideal värld, då är det aldrig försent, om världen inte är idealisk, ja, då är det inte mitt fel.

Skulle du kunna utveckla det där lite närmare?
Vad är det som du upptäckt som gör att du inte vet om du ska skratta eller gråta?

[honey is cool]

När jag var liten hände en sak, mitt livs viktigaste händelse, det blev en missuppfattning, det tog mig 16 år att förstå, förträngning.

De flesta läser med dörren på glänt, men när man läser med dörren på vid gavel så är det som om författare själv står där framför dig, en sanningssökare mot en gammal, erfaren, cynisk gubbe. Vad är oddsen att du ska komma undan? Vi läste inte för att det var skojj, vi levde inte för att det var skojj.

[TekheeTaiteilijan]

Vi läste inte för att det var skojj, vi levde inte för att det var skojj.

Fyfan, är detta helvetet man har kommit till? Som man dessutom är fast i så länge man är vilse och inte hittar den riktiga vägen.

[honey is cool]

Vi läste inte för att det var skojj, vi levde inte för att det var skojj.

Fyfan, är detta helvetet man har kommit till? Som man dessutom är fast i så länge man är vilse och inte hittar den riktiga vägen.

Jag tror inte det, alla har väl sin egen väg att gå, det viktiga är att man kommer fram dit man vill och det mesta sitter i ens huvud, man måste inse vad som är bra för en i livet. Det finns så hemskt mycket skräckpropaganda, men ibland är det väl bra att säga som det är och även om det är nattsvart så finns det alltid ett ljus.