Som 80-talist känner jag igen mig i mycket av Sceptisks exposeer.. Jag är lat. Jag tror de flesta av oss kan hålla med att det sker en successiv degenerering för varje generation. Personligen ser jag generation X som en lite bortglömd generation och hade önskat att dessa tog upp mer plats. Många i den generationen är vettiga.
Sen har vi den här paradoxen med transgenerationell degenerering som på många sätt liknar intelligensens paradox nämligen att man inte vet hur moralisk man är gentemot sin näste. Men jag kan känna det när jag står brrvid en man i 60-70 års åldern att hen befinner sig på en annan nivå. Generellt: ju äldre desto sundare världsbild.
I min idealvärld skulle vi ha mer respekt mellan generationerna. Inte bajsa på sina söner.
Generation X
Moderator: Moderatorgruppen
Generation X
holoteist skrev:Som 80-talist känner jag igen mig i mycket av Sceptisks exposeer.. Jag är lat. Jag tror de flesta av oss kan hålla med att det sker en successiv degenerering för varje generation. Personligen ser jag generation X som en lite bortglömd generation och hade önskat att dessa tog upp mer plats. Många i den generationen är vettiga.
Sen har vi den här paradoxen med transgenerationell degenerering som på många sätt liknar intelligensens paradox nämligen att man inte vet hur moralisk man är gentemot sin näste. Men jag kan känna det när jag står brrvid en man i 60-70 års åldern att hen befinner sig på en annan nivå. Generellt: ju äldre desto sundare världsbild.
I min idealvärld skulle vi ha mer respekt mellan generationerna. Inte bajsa på sina söner.
Jag blir 62 på Sören Kierkegaards och min födelsedag.Mina barn har samma pliktkänsla som min fru och jag men är mer globala... Liksom jag står de inte ut med bara plikt och kverulans - de har alla tre kulturella och kreativa intressen.
/Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Generation X
Vid närmare eftertanke så verkar det som att den som ytterst är ansvarig för detta kanske inte är Marx eller kommunisterna eller socialismen, för om man studerar idéhistorien så har de hämtat material från Rosseau som i sin tur hämtat idéer från ingen annan än Platon. Platon var kanske den förste tänkaren i västerlandets historia som hade en vision om den ideala staten. En stat dedikerad åt utbildning, rättvisa, godhet, förnuft och framförallt självinsikt. Platon ville se en stat som materialiserade de ideala formerna och gjorde alltså kärlek till politik.
Men så var det inte i det Indiska tänkandet. Där man såg man och förmodligen ser man fortfarande politik som något krasst, korrput och brutalt. För västerlänningen så har staten varit det som ska tillgodose människans existentiella behov och agera fostrare till självinsikt, medan för Indierna så har man som tradition att de som vill lära sig något om sig själva måste överge samhället. Först när man tagit avstånd från samhället och på egen hand uppnått andlig rening och insikt om att "allt är ett" så kan man återvända till samhället och kanske bli en brahmin, en vägvisare och visionär för alla andra.
I väst har vi kanske haft ett liknande synsätt men inte gällande politik, utan om pengar. För oss så är det pengar det som korrumperar, medan politik ses som panacea. Vänstern har anammat detta synsätt helt och hållet. Genom rättvis politik ska man lösa människornas problem och helst av allt ska man göra sig av med "roten till det onda" som man anser vara pengar. Men för Indierna så är politik något som är korrupt redan från början och kan alltså inte vara det som ska ge någon lösning på människans existentiella problem.
När jag funderar över hur Platon kom fram till sina ideala former så undrar jag hur han egentligen rättfärdigade detta att godhet nödvändigtvis måste ha en ideal form och att denna värld vi lever i skulle ha sitt ursprung i det ideala. Denna värld synes mig inte alls vara resultatet av någon ideal form. Människan, generellt talat, är driven av grova instinkter som begär konstant tillfredställelse, hänfallen åt lust, bedrägeri och våld och om hon kunde komma undan med det skulle hon sadistiskt njuta av att plåga andra bara för att det upplevs som njutningsfullt. Det enda som står ivägen för detta är rädslan för konsekvenserna, skammen och skulden inför någon som har större makt att bestraffa. Då politik kontrolleras av sådana varelser så är det en naiv tanke att vi genom politik skulle kunna rädda människan från sig själv.
Denna värld synes det mig som en absurd kläckerianstalt samt slakteri som producerar människor i miljoner, miljarder, på löpande band, människor som inte har en aning om varför de finns till, går igenom besvikelser och tragedier bara för att dödas av sjukdomar, ålderdom, våld och svält. De gudar som skulle styra över denna värld kan aldrig ha något annat än hjärtan av is, de måste vara kärlekslösa, ointresserade, likgiltiga. Vi går igenom livet från att ha varit godtrogna och naiva till att se hur livet verkligen är; grymt, kort och korrupt. Det vi människor bygger upp kollapsar, förstörs eller rivs ner. Så det att börja med tanken om att tillvaron är ytterst är god och att staten är en god institution och att politik är välmenande är, för mig åtminstone, en naiv filosofi. Politiker kan nog vara välmenande och det ska de såklart också vara, men så som människan är och så som tillvaron är så måste man inse att politik inte kan vara någon yttersta lösning på problemen. Tvärtom så brukar det främst vara fascister som hyllar staten; Som Mussolini skrev "utanför staten finns det ingenting".
Så istället för att tänka likriktat med vad vi var och vad vi kan bli, så tänker jag mig att man kanske borde börja från andra hållet. Från det vi kommer att bli till vad vi var. Vi kommer att vara döda, vi kommer dö på olika sätt, de flesta säkert inte alls angenäma. Vi kommer kanske dö ensamma, övergivna. Med krämpor, cancer, allehanda sjukdomar. Vi kanske kommer få se våra barn dö i förtid, hur krig raderar ut hela samhällen. Vi ser skönheten falnar och ungdomens glädje försvinner till ett distant minne. Om vi då börjar därifrån och går tillbaka till där det började i livmodern, då kan vi börja tänka oss att det är gott att leva för döden är så meningslös. Att vara ung och känna glädje är gott så länge det varar, för vi kan inse att det inte är något som varar för evigt. Att vara frisk och stark är bättre för ålderdom och sjukdom är så grymt. Att vara öm och kärleksfull är bättre än att vara kall och självisk. På så vis kan vi tänka oss att godhet inte behöver något abstrakt ideal för att förklaras eller förstås. Vi förstår godheten bättre med åldern för vi har varit med om motsatsen. Det är genom motsatsen, verklighetens likgiltighet inför smärta och lidande som vi lär oss mer om vad godhet innebär.
Men så var det inte i det Indiska tänkandet. Där man såg man och förmodligen ser man fortfarande politik som något krasst, korrput och brutalt. För västerlänningen så har staten varit det som ska tillgodose människans existentiella behov och agera fostrare till självinsikt, medan för Indierna så har man som tradition att de som vill lära sig något om sig själva måste överge samhället. Först när man tagit avstånd från samhället och på egen hand uppnått andlig rening och insikt om att "allt är ett" så kan man återvända till samhället och kanske bli en brahmin, en vägvisare och visionär för alla andra.
I väst har vi kanske haft ett liknande synsätt men inte gällande politik, utan om pengar. För oss så är det pengar det som korrumperar, medan politik ses som panacea. Vänstern har anammat detta synsätt helt och hållet. Genom rättvis politik ska man lösa människornas problem och helst av allt ska man göra sig av med "roten till det onda" som man anser vara pengar. Men för Indierna så är politik något som är korrupt redan från början och kan alltså inte vara det som ska ge någon lösning på människans existentiella problem.
När jag funderar över hur Platon kom fram till sina ideala former så undrar jag hur han egentligen rättfärdigade detta att godhet nödvändigtvis måste ha en ideal form och att denna värld vi lever i skulle ha sitt ursprung i det ideala. Denna värld synes mig inte alls vara resultatet av någon ideal form. Människan, generellt talat, är driven av grova instinkter som begär konstant tillfredställelse, hänfallen åt lust, bedrägeri och våld och om hon kunde komma undan med det skulle hon sadistiskt njuta av att plåga andra bara för att det upplevs som njutningsfullt. Det enda som står ivägen för detta är rädslan för konsekvenserna, skammen och skulden inför någon som har större makt att bestraffa. Då politik kontrolleras av sådana varelser så är det en naiv tanke att vi genom politik skulle kunna rädda människan från sig själv.
Denna värld synes det mig som en absurd kläckerianstalt samt slakteri som producerar människor i miljoner, miljarder, på löpande band, människor som inte har en aning om varför de finns till, går igenom besvikelser och tragedier bara för att dödas av sjukdomar, ålderdom, våld och svält. De gudar som skulle styra över denna värld kan aldrig ha något annat än hjärtan av is, de måste vara kärlekslösa, ointresserade, likgiltiga. Vi går igenom livet från att ha varit godtrogna och naiva till att se hur livet verkligen är; grymt, kort och korrupt. Det vi människor bygger upp kollapsar, förstörs eller rivs ner. Så det att börja med tanken om att tillvaron är ytterst är god och att staten är en god institution och att politik är välmenande är, för mig åtminstone, en naiv filosofi. Politiker kan nog vara välmenande och det ska de såklart också vara, men så som människan är och så som tillvaron är så måste man inse att politik inte kan vara någon yttersta lösning på problemen. Tvärtom så brukar det främst vara fascister som hyllar staten; Som Mussolini skrev "utanför staten finns det ingenting".
Så istället för att tänka likriktat med vad vi var och vad vi kan bli, så tänker jag mig att man kanske borde börja från andra hållet. Från det vi kommer att bli till vad vi var. Vi kommer att vara döda, vi kommer dö på olika sätt, de flesta säkert inte alls angenäma. Vi kommer kanske dö ensamma, övergivna. Med krämpor, cancer, allehanda sjukdomar. Vi kanske kommer få se våra barn dö i förtid, hur krig raderar ut hela samhällen. Vi ser skönheten falnar och ungdomens glädje försvinner till ett distant minne. Om vi då börjar därifrån och går tillbaka till där det började i livmodern, då kan vi börja tänka oss att det är gott att leva för döden är så meningslös. Att vara ung och känna glädje är gott så länge det varar, för vi kan inse att det inte är något som varar för evigt. Att vara frisk och stark är bättre för ålderdom och sjukdom är så grymt. Att vara öm och kärleksfull är bättre än att vara kall och självisk. På så vis kan vi tänka oss att godhet inte behöver något abstrakt ideal för att förklaras eller förstås. Vi förstår godheten bättre med åldern för vi har varit med om motsatsen. Det är genom motsatsen, verklighetens likgiltighet inför smärta och lidande som vi lär oss mer om vad godhet innebär.
Generation X
Mm. Men vad har det med generation X att göra? Är det inte just vi själva som bär ansvar för framtiden. 
Generation X
Om jag skulle göra en idehistorisk tillbakablick skulle jag kanske starta spår ett vid Hegel. Har inte läst så mycket skrivet av honom själv, men bilden jag får är klar, mannen som ser "samhällets utveckling", som fostrade tanken på någon slags planmässig idealstat. Marx gick i fotspåren, och även om hans resonemang känns förnuftiga så så blev de system hans teorier mynnade ut i rätt monolitiska. Det forsatte sedan med den kontinentala filosofin, Sartre, 68, vietnam, hela surven. Och jag tycker att man i 40-talisternas resonemang fortfarande såg de här medvetna samhällsbyggena. Det har allt mer avtagit sedan, vi 60-talister kanske anammade nåt slags glitter och yuppieideal, men mest kanske för att ta oss ur pannkakan.
Mitt andra spår är ärorika revolutionen, Locke, empiricismen. Det mer vetenskapliga sättet att närma sig världen. Att inte bygga system utan att ta saker i småbitar, se på fakta, statliga utredningar osv. Det här har haft ett genomslag i sverige i en trevlig gråtråkigsossefolkpartistförsiktighet. Visst genomlevde Farfar, fattig smedson, född 1900 en revolution. Visst fanns den ganska fruktsamma idealstaten "folkhemmet" med i spelet. Men det gick ändå gradvis. Svenskar ha jämkat och kompromissat sig fram, och skeenden har inte varit så dramatiska. Övergångarna mellan decennier blir bedrägligt fluffiga.
Och efter de mer samhällsbyggande tongångarna från första spårets 30 och 40-talister tycks de yngre, 90-talisterna, mer ta saker vartefter. Efter typ 1992 kan jag inte se några större stilbrott, nåt som 68 eller Yuppie. Man har pendlat in mot något ganska coolt. Tycker att mina 90-talistbarn och deras kompisar har en rätt skön men ändå ansvarstagande stil, även om de kan kännas bortskämda. Har förtroende för den uppväxande generationen.
Mitt andra spår är ärorika revolutionen, Locke, empiricismen. Det mer vetenskapliga sättet att närma sig världen. Att inte bygga system utan att ta saker i småbitar, se på fakta, statliga utredningar osv. Det här har haft ett genomslag i sverige i en trevlig gråtråkigsossefolkpartistförsiktighet. Visst genomlevde Farfar, fattig smedson, född 1900 en revolution. Visst fanns den ganska fruktsamma idealstaten "folkhemmet" med i spelet. Men det gick ändå gradvis. Svenskar ha jämkat och kompromissat sig fram, och skeenden har inte varit så dramatiska. Övergångarna mellan decennier blir bedrägligt fluffiga.
Och efter de mer samhällsbyggande tongångarna från första spårets 30 och 40-talister tycks de yngre, 90-talisterna, mer ta saker vartefter. Efter typ 1992 kan jag inte se några större stilbrott, nåt som 68 eller Yuppie. Man har pendlat in mot något ganska coolt. Tycker att mina 90-talistbarn och deras kompisar har en rätt skön men ändå ansvarstagande stil, även om de kan kännas bortskämda. Har förtroende för den uppväxande generationen.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Generation X
Nästa generation kommer att kallas för generation sex.
Generation X
Generation x är från 1961-1979, alltså 2 decennier, vilket var en nyhet för mig. Det relaterar tydligen till den myckna fertiliteten. Tyckte dina tankar var intressanta men antar att de bättre passar in på en 70-talist än hela generation x. Mina föräldrar var verkligen inga proggare.
Angående proggrörelsen stod den mig upp i halsen men jag har inte hittat nåt alternativ tyvärr. De var de enda som vågade kritisera samhället. Mycket kreativt. Synd att det inte ledde någon vart.
Angående proggrörelsen stod den mig upp i halsen men jag har inte hittat nåt alternativ tyvärr. De var de enda som vågade kritisera samhället. Mycket kreativt. Synd att det inte ledde någon vart.
Generation X
dokido skrev:Angående proggrörelsen stod den mig upp i halsen men jag har inte hittat nåt alternativ tyvärr. De var de enda som vågade kritisera samhället. Mycket kreativt. Synd att det inte ledde någon vart.
Det ledde till stora förändringar. Umgänget människor emellan blev efterhand mer informellt. MBL tillkom. Jämställdheten påverkades. Omvärlden krympte, vi blev medvetna om de pågående konflikterna och demonstrerade mot Francisco Franco, kriget i Indokina, Augusto Pinochet, åsiktsregistren, vi läste om kulturrevolutionen, studerade marxistisk teori, kollektivt boende blev vanligt, musikrörelsen radikaliserades, Woodstockfestivalen var en höjdpunkt och mycket annat.
Moderator
Generation X
visst du reform o mbl finns kvar, annat geggar ut mer o mer
vem bryr sig om musikrörelsens radikalisering idag?
vem bryr sig om musikrörelsens radikalisering idag?
Generation X
Sceptisk:
Ditt första inlägg i ämnet fick mig att uppleva det som ett utomordentligt exempel på en företeelse som jag brukar hävda som det värsta som drabbar en människa under dennes levnads dagar; att bli vuxen!
Den stund en människa blir vuxen inträffar i det ögonblicket vederbörande accepterar anvisad plats i den fiktiva sociala hierarkin. Efter den händelsen trampar vederbörande på dem som finns under denne på rangskalan, samt slickar rövarna på dem som befinner sig ovanför.
Ditt senare inlägg på denna tråd bekräftade att du faktiskt är en sund människa med sunda reflexioner över vansinnet.
Fostran av en ny individ i flocken går principiellt till på samma sätt hos alla djur som lever i flock. Fostran går ut på att pränta in obönhörlig auktoritetstro. Auktoritetens ord är lagen och ve den som trilskas.
Metoden var väl god nog i tidernas begynnelse då omgivningen var full av faror och hot. Då var det av yttersta vikt att varje enskild individ kände till sin plats, samt sin uppgift. Då kunde nog en fritt yrande individ genom sitt beteende äventyra hela flockens fortbestånd. Faktum är, som alla borde känna till, att förhållandena inte är desamma nu som då.
Genom den tekniska landvinningen har det gjorts möjligt att tillfredsställa de flesta och det mesta av våra behov. Med teknikens hjälp skulle vi kunna ersätta allt vad skitjobb heter. Men det företaget tillintetgörs, inte minst av föreställningen att samtliga ska arbeta för att kunna betraktas, och även för att individen själv ska kunna betrakta sig som fullvärdig medborgare.
Hur värdiga känner väl sig de ungdomar (25% av ungdomarna i arbetsför ålder) idag
Lite väl magstarkt att påstå att man ska behöva arbeta för att vara duglig när det ändå inte finns arbete mer än åt vissa medan andra av omständigheternas tvång blir utan även om de skulle vilja arbeta, vilket de säkert vill.
Orsaken till sakernas tillstånd, till vår existentiella vånda och avsaknaden av mening är det lätt att hitta utomstående faktorer till, som närvaron av gudar eller frånvaron. Jag är övertygad om att inga gudar har nånsin funnits utan är ett mänskligt påhitt, ty med sin räddhågsna läggning vågade inte människan se sig själv som ensam ansvarig för sitt liv. Hellre skyllde man och skyller än på någon metafysisk varelses viljor.
Men som jag ser det är det enbart fråga om uppfostran.
Sen målsättningen som vår fostran av de växande generationerna går ut på är något som jag skulle vilja kalla för ”arvssynden”.
Det är i samband med fostrande som generation efter generation begår samma misstag.
Att skylla på pengarna är inte riktigt med verkligheten överensstämmande. Förvisso finns pengarna med i bilden men är inte orsaken utan ett slags medel att reglera människans beteende. Pengar, likväl som ekonomi, är mänskliga påfund för att få människan göra diverse saker och tjänster. Det finns inget människan inte gör för pengar. Givetvis är inte alla såna att de gör vad som helst för pengar, men det finns alltid någon som gör det!
Inte minst kommer auktoritetsberoendet fram när det gäller försök att vinna terräng för avvikande uppfattningar om något. I sådana sammanhang tillkallas alltid experter och experten har ju alltid rätt Ändå finns det obeskrivligt med exempel på hur fel experter kan ha.
Bara för att någon har ynnesten att titulera sig som professor är ändå ingen garanti att denne är särskilt kunnig.
Jag återkommer åter en gång till det jag påstått åtminstone så länge som jag skrivit på filosofiforum. Fortfarande hävdar jag att allt det som människan utför mot betalning blir kvalitetsmässigt undermåligt.
Det primära vid produktionen av varor och tjänster är pengarna, inte den bästa tänkbara kvaliteten, vilket borde vara det självklara.
En individs värde i dagens civiliserade tillvaro mäts genom dennes ägande, behållningen på bankkonton och dylikt. Sen må vederbörande ha kommit över sinaa tillgångar på viket sätt som helst. Det är alltid pengarna som avgör.
Men att det skulle vara pengarnas fel skjuter lite snett. Felet finns i den värdering som människan tilldelar pengar.
Hör människan upp med det så förlorar pengarna såväl värde som mening.
Fast det hänger nog på uppfostran!
Ditt första inlägg i ämnet fick mig att uppleva det som ett utomordentligt exempel på en företeelse som jag brukar hävda som det värsta som drabbar en människa under dennes levnads dagar; att bli vuxen!
Den stund en människa blir vuxen inträffar i det ögonblicket vederbörande accepterar anvisad plats i den fiktiva sociala hierarkin. Efter den händelsen trampar vederbörande på dem som finns under denne på rangskalan, samt slickar rövarna på dem som befinner sig ovanför.
Ditt senare inlägg på denna tråd bekräftade att du faktiskt är en sund människa med sunda reflexioner över vansinnet.
Fostran av en ny individ i flocken går principiellt till på samma sätt hos alla djur som lever i flock. Fostran går ut på att pränta in obönhörlig auktoritetstro. Auktoritetens ord är lagen och ve den som trilskas.
Metoden var väl god nog i tidernas begynnelse då omgivningen var full av faror och hot. Då var det av yttersta vikt att varje enskild individ kände till sin plats, samt sin uppgift. Då kunde nog en fritt yrande individ genom sitt beteende äventyra hela flockens fortbestånd. Faktum är, som alla borde känna till, att förhållandena inte är desamma nu som då.
Genom den tekniska landvinningen har det gjorts möjligt att tillfredsställa de flesta och det mesta av våra behov. Med teknikens hjälp skulle vi kunna ersätta allt vad skitjobb heter. Men det företaget tillintetgörs, inte minst av föreställningen att samtliga ska arbeta för att kunna betraktas, och även för att individen själv ska kunna betrakta sig som fullvärdig medborgare.
Hur värdiga känner väl sig de ungdomar (25% av ungdomarna i arbetsför ålder) idag
Lite väl magstarkt att påstå att man ska behöva arbeta för att vara duglig när det ändå inte finns arbete mer än åt vissa medan andra av omständigheternas tvång blir utan även om de skulle vilja arbeta, vilket de säkert vill.
Orsaken till sakernas tillstånd, till vår existentiella vånda och avsaknaden av mening är det lätt att hitta utomstående faktorer till, som närvaron av gudar eller frånvaron. Jag är övertygad om att inga gudar har nånsin funnits utan är ett mänskligt påhitt, ty med sin räddhågsna läggning vågade inte människan se sig själv som ensam ansvarig för sitt liv. Hellre skyllde man och skyller än på någon metafysisk varelses viljor.
Men som jag ser det är det enbart fråga om uppfostran.
Sen målsättningen som vår fostran av de växande generationerna går ut på är något som jag skulle vilja kalla för ”arvssynden”.
Det är i samband med fostrande som generation efter generation begår samma misstag.
Att skylla på pengarna är inte riktigt med verkligheten överensstämmande. Förvisso finns pengarna med i bilden men är inte orsaken utan ett slags medel att reglera människans beteende. Pengar, likväl som ekonomi, är mänskliga påfund för att få människan göra diverse saker och tjänster. Det finns inget människan inte gör för pengar. Givetvis är inte alla såna att de gör vad som helst för pengar, men det finns alltid någon som gör det!
Inte minst kommer auktoritetsberoendet fram när det gäller försök att vinna terräng för avvikande uppfattningar om något. I sådana sammanhang tillkallas alltid experter och experten har ju alltid rätt Ändå finns det obeskrivligt med exempel på hur fel experter kan ha.
Bara för att någon har ynnesten att titulera sig som professor är ändå ingen garanti att denne är särskilt kunnig.
Jag återkommer åter en gång till det jag påstått åtminstone så länge som jag skrivit på filosofiforum. Fortfarande hävdar jag att allt det som människan utför mot betalning blir kvalitetsmässigt undermåligt.
Det primära vid produktionen av varor och tjänster är pengarna, inte den bästa tänkbara kvaliteten, vilket borde vara det självklara.
En individs värde i dagens civiliserade tillvaro mäts genom dennes ägande, behållningen på bankkonton och dylikt. Sen må vederbörande ha kommit över sinaa tillgångar på viket sätt som helst. Det är alltid pengarna som avgör.
Men att det skulle vara pengarnas fel skjuter lite snett. Felet finns i den värdering som människan tilldelar pengar.
Hör människan upp med det så förlorar pengarna såväl värde som mening.
Fast det hänger nog på uppfostran!
DEN ENDA SANNINGEN ÄR DEN TOTALA OVISSHETEN; EN SANNOLIKHET SOM INTE UTESLUTER NÅGON MÖJLIGHET!
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 337 och 0 gäster