Pilatus skrev:OblivionII skrev:Men för att dra till med en gissning så tror jag det finns tre överrepresenterade grupper av människor som väljer att bli ägare till en kamphund:
1. kille
- vill vara kung i rastgården och på gatorna.
- tilltalas av hundens personlighet/egenskaper och ger hunden en god uppfostran.
- Får (gissar jag som sagt) oftast en lugn och "snäll" hund med god kontroll på hormonerna (relativt andra raser).
- Få och oftast icke allvarliga incidenter.
2. kille
- vill vara kung i rastgården och på gatorna.
- uppfostrar sin hund dåligt, mest pga slapphet/ointresse eller okunskap.
- Riskerar att få en problemhussehund med många incidenter, ibland allvarliga.
3. kille
- vill vara kung på gatorna.
- uppfostrar sin hund extremt dåligt i syfte att använda som kamphund på olika sätt.. på gatan eller i mer organiserade "events".
- risk för hund med potential att göra ordentlig skada/göra kaos med alla.
Bra, det gav struktur åt mina egna funderingar. Jag har hört hundrasens försvarare tala för 1. Det är sansade människor som har en viss ordning på sig själva och har en viss naturlig auktoritet. Hunden kan säkert fungera bra och utvecklas harmoniskt och känna sig väl behandlad av ett fast och konsekvent handlag.
Sedan faller standarden snabbt 2 - 3 och har man en egen hund vill man inte möta dem. De får så gärna känna sig som kungar. Jag har varit tvungen att försvara mina hundar vid några tillfällen. Konstigt, det behöver inte vara en kampbetonad hund för att den skall vilja visa sin dominans. Vissa hundar nöjer sig inte med att den egna hunden viker undan. Jag avskyr sådana tillfällen.
Förstår att det är jobbigt. Jag hade själv tyckt att det varit frustrerande om en massa testomonster ville sätta tänderna i min hund (eller katt) så fort vi gick utanför dörren.
Det som är så synd och onödigt är att det inte är fel på raserna i sig (kamphundarna) utan ägarna, och det kommer tyvärr alltid finnas oansvariga ägare.
Det som fick mig att få upp ögonen för åtminstone Presa Canarios "potential" var när jag förstod hur kontrollerad och lugn min väns hund var jämfört med vad jag förväntade mig. Tror det nästan uteslutande beror på att han har sett till att uppfostra hunden ordentligt.
Nu vet jag iofs inte om han alltid är lika stabil men t om. när vi varit ute och promenerat och vi har passerat andra hundar som har skällt ordentligt och varit aggressiva så har min väns hund bara lugnt gått vidare och som mest tittat tillbaka på dem, fast de bara varit ett par meter ifrån. Det har inte ens varit en tillstymmelse till att dra i kopplet och då är det som sagt en av de större varianterna av kamphund det handlar om.
Det kan jag tycka visar på att problemen till största del ligger hos ägarna och inte hundarna. Men som sagt... oansvariga ägare kommer det alltid att finnas och med det i åtanke kan man ju fundera på om det verkligen är så smart att tillåta vissa av de mer riskabla raserna.
Drar kopplingar direkt till vapenlobbyn i USA som gång på gång repeterar "det finns inga onda vapen, bara onda människor" som om det skulle spela någon som helst roll i sammanhanget..? Det är ju inte så att de "onda" slutar att skjuta oskyldiga människor bara för att de konstaterar en sån sak. Samma med hundarna.. Det spelar ju mindre roll vad hundarna har för potential när ägarnas potential är vad man bör oroa sig för.
Pilatus skrev:Är man i grunden själv otrygg om man skaffar sig en sådan?
OblivionII skrev:Det är nog ofta så.
Många använder hundarna som personligt beskydd, och en stor del andra använder dem som nån slags penisförlängare. Tillsammans blir det en stor grupp otrygga människor men det finns ju ändå många andra - trygga människor, att ha i åtanke också, som är ägare till kamphundar, och jag har ingen aning om hur stor del de utgör. Därför vågar jag inte ens gissa på om de flesta kamphundsägare i grunden är otrygga.
Pilatus skrev:Tack för ett bra och genomtänkt svar.
Hade själv tyckt att det var mer genomtänkt om jag inte just hade vågat mig på en rätt ordentlig gissning.
Tror jag mer var inne på att jag egentligen inte är insatt nog för att säga vad jag tror, men gissa kan man ju alltid göra.
