Känner mig så omogen men förstår inte vad jag ska göra

[Johan Ågren]

Skogsälvan,

Nu tycker jag rent objektivt att Johans råd med meditation tål att tänkas på då jag har den högsta respekten för Johan, men det är inte det råd jag vill ge dig. Jag tycker inte att du ska vända dig ändå mer inåt. Vi har fått ett liv som jag anser att vi bör leva. Och jag tycker du ska Leva, jimmy, i nuet.

Jag tycker inte hellar man ska "vända sig inåt", det är inte det meditation handlar om - utan just det du skriver; att leva i nuet. Vad PopJimmy verkar göra är just att vända sig djupare inåt i sitt jag. Det är ett vanligt missförstånd att tro att meditationen i sig är världsfrånvänd. meditationen avser att människan blir närvarande och tar in världen utan att jaget först bearbetar det - och förvanskar det - med sin begreppsapparat. Om man använder meditationen som ett självgrubbleri är det faktiskt bättre att gå ut och svänga på kroppen. Men det finns inga omvägar runt det meditativa tillståndet om man vill ta in världen som den är, och befria sig från alla dåliga laster man byggt upp. När det klingar till och meditationen har utplånat vårt medvetande - och vi ser på världen som ett barn igen - så är vi fulla av liv. Sen gäller det inte att börja reagera på fel saker igen, utan att man har kontakt med detta urtillstånd. Något som är lättare sagt än gjort. "Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in".

Johan

[regnrock]

du är deprimerad. symptomen är tydliga. gå till ett proffs som kan hjälpa dig få rätsida på eländet. spiralen går just nu bara snett innåt mot det svarta hålet. vissa klarar av att vända på det själv, andra inte. sluta ha prestationsångest och föreställningar om hur saker och ting borde vara i livet. det finns inga givna ramar för hur man ska vara och känna sig.

mitt råd alltså; sök hjälp! det ligger ingen skam i att erkänna för sig själv och andra att man lever en tillvaro man inte trivs med och att man har blivit en människa man inte vill vara.

stor kram och lycka till!

[Skogsälvan]

Johan,
Jag vet inte vad som är omvägar och vad som är genvägar i det här fallet, men det är många vägar som bär till Rom. Jag menade inte "inåt" enbart i betydelsen världsfrånvänd, utan även att titta inåt för att se. Jimmy har, vad jag förstått, stor kognitiv kapacitet och har läst mycket böcker. Precis som hovnarr säger ibland "Rim" ja, de finns här omkring oss och har man väl upptäckt det så går det alldeles utmärkt att läsa verkligheten på ett plan som går bakom det ordinare tänkandet/medvetandet/identiteten eller vad du nu kallar det. Lite som att se en sådan där 3D-bild som framstår som gröna och röda prickar i ett virrvarr, som vid rätt skärpa antar ett motiv. Men för att fungera i den sociala tillvaron underlättar det med en identitet, tycker du inte det? Menar du att det är hållbart utan gränser? Det är en sak att öppna dörren/meditera sig fram till ett mål, ska man gå in/fortsätta när det är uppnått tycker du? Den gyllene medelvägen är väl att man står med en fot på varsin sida om tröskeln och jag tror inte att det är nyttigt att man sträcker sig mer åt endera hållet än man kan motsvara rörelsen på den andra sidan. Det är lätt man går sönder då. Det behöver inte hända, men det är lätt hänt. Kände själv en kille som skyfflade ut alla sina prylar ur lägenheten, flyttade in en kanot och där satt han mediterandes hela dagarna tills psykpersonalen kom och hämtade honom. Kanske var det vad han ville göra, det vet ju inte jag. Lite knivigt att avgöra vad som rätt eller fel, vad som är att hjälpa eller stjälpa. Menmen, jag kanske är lite polisiär som Shiva sa , men min avsikt är dock att förklara att det finns flera vägar till källan än meditation.
Jag ser det blev lite rörigt nu, men jag är precis på väg till ett möte och jag hoppas det jag har skrivit är något så när begripligt.

[oknyttet]

Jag är ny här men har hunnit läsa en hel del av dina inlägg Jimmy och blivit väldigt glad för all den människokärlek du uttrycker. Tack! Jag känner verkligen med dig. Och jag känner igen mig en hel del i det du skriver, i förvirringen och handlingsförlamningen, utanförskapet och ensamheten. Jag har inga ambitioner att erbjuda några lösningar för hur du ska ta dig ur det negativa du känner men jag delar gärna med mig av mina erfarenheter.

Jag har insett att jag har en annan syn på livet och andra prioriteringar än många andra. För mig är kärlek och gemenskap det enda egentligt viktiga livet och därför har jag svårt att identifiera mig med människor som jagar karriär, har som mål att tjäna en massa pengar, tycker att det är värt att betala 20 000 för den senaste Gucciväskan eftersom man då är "helt rätt" osv. Jag har nämligen försökt att göra "helt rätt" i större delen av mitt liv. Jag var den snälla dottern som alltid kom hem i tid, den duktiga eleven som alltid försökte skriva alla rätt på proven, den snälla kompisen som alltid ställde upp för alla andra osv. Mer eller mindre omedvetet förökte jag göra och vara allt jag trodde att andra ville att jag skulle göra och vara. Jag förökte helt enkelt prestera mig till ett egenvärde. Det gick ju såklart inte. Nu så här efter flera kriser, ätstörningar och en lång period av arbetslöshet där jag inte kunde springa ifrån mig själv längre försöker jag nu lära mig att tycka om mig själv utan att prestera. Det är inte lätt, bl.a. pga att jag möter så få människor som förstår att prestation, effektivisering och perfektionsjakt är något skadligt, bara ett förök att lura sig själv att man har kontroll över det okontrollerbara som är livet. Därför försöker jag nu hitta fler människor som delar min syn på verkligheten, för jag tror verkligen att dom kan hjälpa mig att läka.

Så vad är det egentligen jag vill säga med allt detta. Jag tror att det handlar om att TA HJÄLP AV ANDRA! Då menar jag egentligen inte terapi utan bara sök dig till andra som kan bekräfta dig och din syn på verkligheten. Umgås med folk som kan peppa dig och ge dig energi. Det är inget fel med det. Du kommer säkert att peppa och ge andra energi när du känner att du själv har mer av den varan (du har ju förresten peppat mig och hjälpt mig att känna mer hopp om mänskligheten bara genom att du vågar uttrycka vad du känner och hur du mår på det här forumet. Tack för det!). Jag har i hela mitt liv försökt klara av allt själv och det enda det har gett mig är ensamhet och utanförskap. Och visst, det kan vara positivt att gå i terapi som andra föreslagit (förutsatt att det är en terapiform och en terapeut man fungerar bra med, vilket inte alltid är det lättaste att hitta, vill du ha tips så delar jag gärna med mig) och jag har själv gått i två år nu. Men jag tror faktiskt inte att psykologhjälp är någon slags universallösning på alla problem. En klok kvinna sa en gång till mig att "psykologer är jättebra på huvudet och det intellektuella resonerandet runt känslor och det är jättebra. Men det är inte allt." Det vi behöver allra mest är helt vanlig kärlek och gemenskap och att bli sedda och bekräftade för den vi är.

Jag tror att en stor anledning till att du Jimmy, jag själv och många andra i vårt samhälle känner förvirring, handlingsförlamning och utanförskap helt enkelt är att vi inte kan identifiera oss med mycket av de värderingar, beteenden och prioriteringar som syns mest (i media, på korgen, vid kaffeautomaten på jobbet osv). Vi känner oss helt enkelt utanför på grund av att vi är annorlunda. Och som de sociala varelser vi är så klarar vi oss inte själva, hur mycket samhällets individualiseringstrend än försöker få oss att sträva efter det. Det är helt enkelt inte meningen.

Och sen vill jag bara avsluta med några tankar som brukar hjälpa mig. Tänk på dig själv som ett litet barn, känn in vad det barnet behöver allra mest och försök sen ge dig själv just detta.
Och kom ihåg! Du SKA INTE klara dig själv!

Jättestor kram!
Skriv gärna igen om hur du mår och hur det går. Skicka privat om du vill.