Perspektiv pa "psykisk sjukdom"

[Libertin]

Dessutom är "kemisk obalans" ett perspektiv av manga andra perspektiv. Mitt perspektiv handlar till största delen om den subjektiva upplevelsen av vad samhället ger attributen "psykisk sjukdom".

Nej, "kemisk obalans" är mätbart och att kalla det "ett perspektiv bland andra" är ett vetenskapligt självmål, mycket likt FSM-förespråkare (världen skapades av ett flygande spaghettimonster) som säger att evolutionen endast är ett perspektiv bland andra. Ett av perspektiven är vedertaget, det andra är nonsens.

Men detta at sidan sa accepterar jag inte nagra allmängiltiga sanningar vad gäller vetenskapliga rön, visst KAN psykisk sjukdom BERO pa kemisk obalans, den kan ocksa bero pa genetiska defekter, den kan bero pa social miljö, den kan bero pa egen inställning. Just detta med den egna inställningen ifall man skulle drabbas av psykisk sjukdom tycker jag är intressant, varför jag tog upp det i den här traden.

Egen inställning? En stoisk Dr. Phil-varning?

Det är hela tiden nagon annan som har kontrollen, svaren, makten, förmagan och talangerna.

Så är inte fallet för patologiska narcissister, mytomaner med storhetsvansinne, katatoniker, m fl. Med begreppet "psykisk sjukdom" innefattar du allt mellan himmel och jord; endast paranoiker och histrioniska personligheter stämmer in på din beskrivning.

Den sjuke uppfattar sin egen situation som fullständigt hopplös och därför blir han heller aldrig frisk. Han utvecklar dessutom olika beteenden för att försvara sig mot den "grymma världen" och aterfa en slags känsla av kontroll igen. T.ex. skrev jag att pojkar kanske blir aggressiva mot omgivningen, de försöker skrämma andra för att fa känsla av kontroll, flickor blir förförerskor som försöker att använda sig av sin sexualitet för att fa känsla av kontroll.

Freud har skrivit spaltmeter på området. Läs hans tappning och varva informationen med ett biologiskt perspektiv innan du snurrar iväg i dina egna fantasier. Aggressivitet kan mycket väl ha en biologisk förklaring, medan promiskuitet bland tonårstjejer snarast har sin grund i en bruten fadersrelation, i en period då hon samtidigt söker att bryta upp från moderns kontroll.

Du kan naturligtvis använda dig själv som referensram för diverse sinnessjukdomar, men var i så fall specifik. I nuläget flyter dina argument ut i en grå smet.

[Stefan]

När ska man egentligen kalla en person "psykiskt sjuk" respektive "psykiskt frisk"? Det är svårt att definiera dessa begrepp, som jag ser det. Har nån hört nåt förslag, eller har nån ett eget?

[Libertin]

När ska man egentligen kalla en person "psykiskt sjuk" respektive "psykiskt frisk"? Det är svårt att definiera dessa begrepp, som jag ser det. Har nån hört nåt förslag, eller har nån ett eget?

Det skapas en skiljelinje genom frågan: Kan individen hantera sig själv?

Ingemar Bergman, för att skänka ett exempel, är en patologisk narcissist med storhetsvansinne och påtagliga sadistiska drag, men han har samtidigt skapat en sådan situation att han kan verka och vraka fritt i sitt eget "kungarike".

Du är "psykiskt sjuk" när du inte kan hantera dina inre svallvågor eller när du inte längre förmår förädla dem genom konst, arbete, studier, eller dylikt.

[Varney]

då är psykisk sjukdom alltså bara socialt, en fråga om anpassning. det måste ju kännas bra för de som ligger tvångsintagna.

[Algotezza]

då är psykisk sjukdom alltså bara socialt, en fråga om anpassning. det måste ju kännas bra för de som ligger tvångsintagna.

Det handlar väl delvis om omgivningens reaktioner, om de tror man har kontakt med gudarna och man blir värnad och omhuldad som en helig person i gemenskapen som kan förmedla Guds vilja, eller om omgivningen bara tycker man bör sig allmänt obegripligt åt, och om omgivningen med sina reaktioner, byggda på oförståelse, bristande empati och deras egen rubbade trygghet, provocerar fram ytterligare ännu mer desperata reaktioner från ens egen sida för att de skall förstå och visa medkänsla. Då är det enklare att försöka få en tvångsintagen med lämplig diagnos, så slipper man också via "den sjukes" "allmänna konstigheter" bli påmind om mörkret i det egna psyket, vilket för de flesta "normala" människor är något ytterst obehagligt.

Vi kan dock inte komma ifrån att hela sanningen om "psykisk sjukdom" inte vilar på social grund, men när det gäller hur omgivningen handskas med "den drabbade" spelar naturligtvis sociala faktorer in. "Psykisk sjukdom" som kan kapslas in via t.ex. någon form av kreativitet tar sig ju mer socialt acceptabla uttryck, än när man t.ex. springer naken på sta'n och hotar "utomjordingar" med en kniv eller menar att man skall bli hämtad av ett UFO av mer fredliga utomjordingar och därför ser det som nödvändigt att kasta sig ut från taket på ett tiovåningshus för att detta skall kunna ske.

A

[J R Auk]

Jag vill påstå att ca: 70 % av människorna lider av någon form av psykisk "sjukdom". Det vill säga att dom har självreproducerande processer som gör att dom förljuger sin verklighet och skapar vanföreställningar.

[Algotezza]

Jag vill påstå att ca: 70 % av människorna lider av någon form av psykisk "sjukdom". Det vill säga att dom har självreproducerande processer som gör att dom förljuger sin verklighet och skapar vanföreställningar.

Utan vanföreställningar hos styrande och styrda skulle inte vårt ofullkomliga samhälle fungera. De är ett psyko-socialt glidmedel.  Det är fel att tro att de i stort skapar problem, tvärtom. Utan inbillning funkar inte samhället. Dumheten är det främsta politiska  glidmedlet idag.

A (som själv passar som en kork i ekskogen i denna vackra värld)

[Stefan]

När ska man egentligen kalla en person "psykiskt sjuk" respektive "psykiskt frisk"? Det är svårt att definiera dessa begrepp, som jag ser det. Har nån hört nåt förslag, eller har nån ett eget?

Det skapas en skiljelinje genom frågan: Kan individen hantera sig själv?

Ingemar Bergman, för att skänka ett exempel, är en patologisk narcissist med storhetsvansinne och påtagliga sadistiska drag, men han har samtidigt skapat en sådan situation att han kan verka och vraka fritt i sitt eget "kungarike".

Du är "psykiskt sjuk" när du inte kan hantera dina inre svallvågor eller när du inte längre förmår förädla dem genom konst, arbete, studier, eller dylikt.

Jo, det där är ju ett förslag.

För det första borde "psykisk sjukdom" vara en fråga om grader snarare än nåt man antingen lider av eller inte lider av. En person kan va sjukare än en annan som i sin tur är sjukare än en tredje.

För det andra: att psykiska problem hindrar en från att arbeta kvalificerar en som sjuk i någon mån, visst. Men som jag ser det kan det finnas personer som vid första anblick inte är sjuka: som klarar jobb och familj, som egentligen är sjukare än personer som inte gör det. Ingemar Bergman är kanske ett exempel på det, liksom "hårda" personer utan kontakt med sitt eget inre och utan förståelse för andra människor. De kan mycket väl klara sig hyfsat i det dagliga livet (så länge de slipper mer extrema situationer, som andras eller egen död eller fysiskt eller psykiskt lidande).

Många såna personer är också såna att de sprider psykiska problem av mer "inkapacitetstyp" omkring sig. T ex kan en aggressiv eller på annat sätt sjuk person orsaka depression hos andra i sin närhet.

Två saker som enligt mig således måste ingå i definitionen av psykisk "friskhet" är en kapacitet att sprida ett friskt beteende, samt en kapacitet att ta hand om psykiskt pressande situationer. Detta fordrar dels ett mått av inlevelse i hur andra tänker, dels ett mått av beslutsamhet.

[Libertin]

För det första borde "psykisk sjukdom" vara en fråga om grader snarare än nåt man antingen lider av eller inte lider av. En person kan va sjukare än en annan som i sin tur är sjukare än en tredje.

Men har den avgränsningen något värde? Skulle jag kunna hamna i ett samtal där en person försöker säga att han är "tregradigt sjuk", medan den andre har två sjukdomar av "andra graden" vilket gör att han, i sitt tycke, är sjukare än den förste? Blir det inte absurt att avgränsa sjukdomar genom en sorts betygspoäng?

Exempelvis: "Du har en 5:a i narcissistiskt och analt beteende, men bara en 3:a i hysteriskt beteende och en 2:a i aggressivitet. Om du hjälper upp betyget kan du bli antagen till vårt vårdprogram, men i nuläget vet jag inte. Vi har så många sökande, förstår du."

Men som jag ser det kan det finnas personer som vid första anblick inte är sjuka: som klarar jobb och familj, som egentligen är sjukare än personer som inte gör det. Många såna personer är också såna att de sprider psykiska problem av mer "inkapacitetstyp" omkring sig. T ex kan en aggressiv eller på annat sätt sjuk person orsaka depression hos andra i sin närhet.

Donald Trump är nog värre än Bergman vid närmare eftertanke. Han kan avskeda människor för den skull att de fått solen i ögonen då de spatserade förbi hans kontor, eller tuggummituggar fel sorts märke. På så sätt är de alltid på spänn, rädda att göra bort sig inför honom. Fast, skulle du därav säga att Donald Trump är "psykiskt sjuk"? I allmän praxis går gränsen vid vårdbehovet och jag ser inte varför denna rådande konsensus borde förflyttas.

Två saker som enligt mig således måste ingå i definitionen av psykisk "friskhet" är en kapacitet att sprida ett friskt beteende, samt en kapacitet att ta hand om psykiskt pressande situationer.

Då återgår jag till exemplet Donald Trump som är en stor inspirationskälla för miljontals människor, men som inneburit ren och skär död för ett tusental. Vill du införa en slags "break even-punkt" för vad som är friskt?

Jag vill påstå att ca: 70 % av människorna lider av någon form av psykisk "sjukdom". Det vill säga att dom har självreproducerande processer som gör att dom förljuger sin verklighet och skapar vanföreställningar.

På vilka grunder? Lider du av en slags diagnostiseringsnoja som gör att du måste spåra sjuklighet i majoriteten av de människor du möter? Det låter inte så friskt.

då är psykisk sjukdom alltså bara socialt, en fråga om anpassning. det måste ju kännas bra för de som ligger tvångsintagna.

Tvångsintagna är så pass neddrogade och verklighetsfrånvända att konceptet "anpassning", dessvärre, gjorts obsolet för dem.

[Stefan]

Men har den avgränsningen något värde? Skulle jag kunna hamna i ett samtal där en person försöker säga att han är "tregradigt sjuk", medan den andre har två sjukdomar av "andra graden" vilket gör att han, i sitt tycke, är sjukare än den förste? Blir det inte absurt att avgränsa sjukdomar genom en sorts betygspoäng?

Exempelvis: "Du har en 5:a i narcissistiskt och analt beteende, men bara en 3:a i hysteriskt beteende och en 2:a i aggressivitet. Om du hjälper upp betyget kan du bli antagen till vårt vårdprogram, men i nuläget vet jag inte. Vi har så många sökande, förstår du."

Well, t ex vad gäller depression kan man väl definitivt tala om en skala. Den ene är mer deprimerad än den andre, du är så deprimerad så du måste ha mediciner, etc. Jag tycker inte att det är konstigt alls.

Däremot måste man naturligtvis dra en gräns för när en mänska är så sjuk så att hon behöver vård. Den gränsen är naturligtvis svår att dra, men det hindrar inte att olika personer som får vård och som inte får vård kan va olika sjuka. Detsamma gäller f ö fysiska sjukdomar.

Det här påminner om en utläggning i Musils Mannen utan egenskaper där Musils far (har jag för mig) forskar om "det uteslutna tredje i rättspsykiatrin": dvs. antingen är en person helt frisk (och straffas) eller helt sjuk (och sätts på anstalt). Musil driver med detta: så är det naturligtvis inte; vissa personer är varken helt friska eller helt sjuka och ställer till problem för stela organisationer som rättsväsendet (eller vården, för den delen).

Donald Trump är nog värre än Bergman vid närmare eftertanke. Han kan avskeda människor för den skull att de fått solen i ögonen då de spatserade förbi hans kontor, eller tuggummituggar fel sorts märke. På så sätt är de alltid på spänn, rädda att göra bort sig inför honom. Fast, skulle du därav säga att Donald Trump är "psykiskt sjuk"? I allmän praxis går gränsen vid vårdbehovet och jag ser inte varför denna rådande konsensus borde förflyttas.

Ja, men vårdbehovet definieras utifrån om en mänska klarar av att arbeta, hålla sig innanför lagen, etc., som Varney är inne på. Frågan är om det är det som det mest intressanta när vi talar om psyiska dysfunktioner. Om Trump nu är på sånt vis är det ju helt klart nåt som inte fungerar hos honom. Intuitivt har jag svårt att se att t ex en deprimerad person som är oförmögen att arbeta men som annars är mer eller mindre normal är sjukare än Trump. En sån person har så att säga en friskare kärna än Trump.

[Libertin]

Om Trump nu är på sånt vis är det ju helt klart nåt som inte fungerar hos honom. Intuitivt har jag svårt att se att t ex en deprimerad person som är oförmögen att arbeta men som annars är mer eller mindre normal är sjukare än Trump. En sån person har så att säga en friskare kärna än Trump.

Och? Faktum kvarstår: ett rivjärn till despot får ut mer av livet än en knäsvag, ödmjuk tjänare. Till "psykisk sjukdom" förs alltid ett perspektiv som angår mental styrka kontra svaghet; häri vilar det egentliga begreppet. Larry Wachowski (en av "bröderna Matrix") lever i ett sado-masochistiskt förhållande. Han ska nu byta kön för att ytterligare tillfredsställa sin dominatris. Skulle hans sexuella fängelsevärld vara föremål för terapi, eller bär den bara ursprunget till hans filmidéer (The Matrix, V for Vendetta)? För mig är avgränsningen mellan degeneration och konst, styrka och svaghet, långt intressantare än klyvningen frisk/sjuk eller närvaron av en "frisk kärna".

Det finns aldrig en absolut, hundraprocentig definition av "frisk" eller "sjuk". Min ståndpunkt är att det som får "amforan att rinna över" är viktigare att belysa, och - utifrån sett - är individens drivkraft den viktigaste detaljen. Detta gör att Wachowski är en triumferande estetiker med en intresseväckande personlighet medan *who?* inte är det.

[Kiifen]

Libertin

Nej, "kemisk obalans" är mätbart och att kalla det "ett perspektiv bland andra" är ett vetenskapligt självmål, mycket likt FSM-förespråkare (världen skapades av ett flygande spaghettimonster) som säger att evolutionen endast är ett perspektiv bland andra. Ett av perspektiven är vedertaget, det andra är nonsens.

Evolution är en vetenskaplig teori (med fysiska bekräftelser) men bara för att evolutionsteorin är vedertagen och ett faktum hindrar det inte fran att kunna användas som ett teoretiskt perspektiv ocksa och da kan man använda det inom fler arbetsfält än just biologin. T.ex. hur datorer utvecklats genom tiderna.

Så är inte fallet för patologiska narcissister, mytomaner med storhetsvansinne, katatoniker, m fl. Med begreppet "psykisk sjukdom" innefattar du allt mellan himmel och jord; endast paranoiker och histrioniska personligheter stämmer in på din beskrivning.

Detta med kontroll är kanske det viktigaste för en människa, att ha kontroll över sitt liv är en grundläggande förutsättning för alla andra behov. Hjärnan är pa manga sätt ett kontrollorgan. Ifall man känner att man inte har kontroll sa kommer man att bete sig pa olika destruktiva sätt för att aterfa känsla för kontroll, tills dess man insett att man maste ga till botten med varför man tappat kontrollen.

När man väl tappat kontrollen sa bjuder man in alla möjliga sätt att bli sarad pa och ju mer man släpper in dessa saker desto mer känner man att man tappat kontrollen varför man maste öka pa sin coping strategy.

Mytomaner och människor med storhetsvansinne är inte personer som har kontroll över sina liv, de använder sig av coping strategy för att aterfa känsla av kontroll. En katatoniker tror att ifall han isolerar sig helt fran världen sa slipper han den smärtsamma upplevelsen av att inte ha kontroll. Människor som "laser sig" i märkliga positioner gör det av samma anledning. Att undvika smärtan som finns i kombination med en viss rörelse.

Freud har skrivit spaltmeter på området. Läs hans tappning och varva informationen med ett biologiskt perspektiv innan du snurrar iväg i dina egna fantasier. Aggressivitet kan mycket väl ha en biologisk förklaring, medan promiskuitet bland tonårstjejer snarast har sin grund i en bruten fadersrelation, i en period då hon samtidigt söker att bryta upp från moderns kontroll.

Jag accepterar detta men erbjuder ytterligare ett perspektiv att tänka utifran och kanske göra nya studier och därmed fa mer information.

Slutligen maste jag fraga dig vad det är med dig, varför haller du den ton som du gör? Tror du att det underlättar samtalet ifall du sitter och dömer ut andras tankegangar? Är det din egen makttripp du är ute och flyger pa eller? Jag tycker inte om behöva sitta och försvara mig fran osakligt nonsens. Om du är kunnigare än mig sa skulle du inte behöva visa det genom att falla ut mot andra.