Novellistik

[Algotezza]

Det är väl inte så farligt att få pisk i schack? Fakum är att jag får en enorm kick om jag blir överrumplad och hokus-pokus mattad. Spelar inte heller så ofta schack och är inte speciellt vass, men kul är det. Rent otroligt att det blir så olika positioner varje gång.

Det går an, alltid lär man sig något av att förlora...

Värre än dåliga förlorare är dåliga vinnare...

A

[Skogsälvan]

Hur är en dålig vinnare:)?

[Algotezza]

Hur är en dålig vinnare:)?

En självgod, skadeglad typ som dissar förloraren... Sådana har jag mött...

A

[Skogsälvan]

Men de är väl söta och roande på sitt sätt? Kan du väl bjuda på?

[Algotezza]

Men de är väl söta och roande på sitt sätt? Kan du väl bjuda på?

Självklart, lite gulligt är det ju, men de är ju inte direkt goda vinnare för det...

A

[Algotezza]

Det finns människor som alltid gör sin plikt och aldrig bryter vare sig mot skrivna eller oskrivna regler eller mot den formulerade och nedtecknade lagen. De behöver för den skull inte vara tråkigare, gråare och mer fyrkantiga än oss andra, vi vanliga dödliga som tänjer på gränserna när vi tror att ingen ser det och som alltid har ett kompromissvilligt samvete.

Bengt Mojäng liknade därför de flesta andra, omvandlade ibland kontorsmateriel från jobbet till privatmateriel för hemkontoret, cyklade ibland mot röd gubbe precis när ljuset slagit om, tog ibland en extrakaka på gratisfikat på jobbet om densamma var god, kunde kanske, kanske, tänka sig att göra ett avdrag på deklarationen som han, vid en striktare tolkning av skattereglerna, egentligen inte var berättigad till, även om detta hörde till undantagen. Han var emellertid inte en av dessa medmänniskor med ett totalt kompromisslöst samvete och en pliktuppfyllelse av nästan övernaturligt slag, nej, han var – nästan – som folk är mest.

I en bemärkelse var dock Bengt Mojäng kompromisslös intill absurditet: han tog, bokstavligt talat, aldrig några genvägar. Inte så att han alltid måste ta den längsta vägen till sin destinationsort, antingen det handlade om att helt simpelt åka och handla eller att ta omvägen via Stockholm för att åka till kontinenten. Stockholm är ju inte kontinenten, precis. Det vet alla skåningar! Nej, det handlade inte om att undvika dessa mer eller mindre omfattande omvägar, utan om de verkligt små och futtiga, de som på det hela taget varken gör till eller från. Det rörde sig alltså om att aldrig – aldrig! – snedda över gräsmattor när gång- eller cykelvägar i total omedvetenhet om hur de flesta av oss människor fungerar mentalt, faktiskt löpte rätvinkligt. Det handlade alltså om sådana ställen där det står skrivet i den klara korvspaden att människor, även de som inte behärskar Pythagoras’ sats, väljer den kortare hypotenusan framför att gå sträckan som utgöres av summan av de två kateterna, inte i kvadrat utan i all enkelhet. Som alla vet är det ju bara när dessa kvadreras som likhet uppstår. Annars är ju alltid hypotenusan i sig kortast. M.a.o. du tjänar alltid lite tid och får kortare gång- eller cykelväg om du nyttjar denna.

Bengt Mojäng utnyttjade dock aldrig möjligheten att förkorta sin färdsträcka, inte därför att han tyckte det blev oestetiska improviserade stigar som hackade sönder landskapet, nej, det handlade om principer, en obändig, undantagslös princip. Estetik begrep han sig över huvud taget inte på. Han sneddade sålunda aldrig – så enkelt var det. Han var mannen som aldrig tog en genväg. Om gång- och cykelvägar nu planerats rätvinkligt var det väl också meningen att de skulle användas på detta sätt. Ungefär så resonerade Bengt Mojäng.

Naturligtvis levde Bengt Mojäng ensam. Sitt arbete sedan tjugofem år hade han på ett kontor inom kommunförvaltningen. Han visste inte riktigt exakt vad hans kontor som helhet egentligen sysslade med, men det handlade på något sätt om kommunens budget på ett övergripande plan, utvärdering, uppföljning, kvalitetssäkring, dokumentation. Han fick uppdrag via internposten elektroniskt eller i pappersform, och dessa dokument bearbetade han därefter utifrån vissa riktlinjer och skickade dem vidare; han visste inte exakt till vem, någon annan bara, någon lika anonym som han själv. Det blev aldrig så mycket kontakt med människor på detta jobb, något Bengt Mojäng verkligen uppskattade. På sin höjd blev det viss gemenskap kring gratisfikat på för- och eftermiddag. Det var helt till fyllest.

På något vis hade det för Bengt Mojäng varit ett axiom att inte gifta sig. Han hade på ett självklart och naturligt sätt vuxit in i ungkarlsrollen och tyckte om att, som han kallade det, ”sköta sig själv”. Hans föräldrar hade båda varit lärare, och själv hade han varit enda barnet och trivts med det. Det hade ju blivit lite ensamt ibland, men han hade lärt sig uppskatta ensamheten, och den kändes sällan påtvingad. Fadern hade varit läroverksadjunkt i tyska och engelska medan modern arbetet med betydligt yngre barn. Många av deras värderingar hade han okritiskt anammat, möjligtvis hade han bara gjort dem aningen mer inkrökta, t.ex. att sex minsann inte var det viktigaste här i livet, utan i stället ”att sköta sig och sitt på bästa sätt”, och inte ”fjanta till det”, som det förbjudna kallades. I och för sig finns det väl ingen motsättning i att ha ett sexliv och sköta sig, men det var så hans föräldrar hade sett på den saken. Något ungdomsuppror hade inte förekommit, för det hade ju verkligen varit att ”fjanta till det”.

Med tiden hade herr Mojängs sexuella läggning stabiliserats dithän att han varken var bi-, trans-, hetero- eller homosexuell, utan snarast asexuell, och han hade aldrig förstått det allmänna intresset för ”det där”, alltså sexualiteten, som i hans ögon mest bara handlade om att antingen ”fjanta till det” eller ”föröka släktet”. Att sexualiteten skulle kunna innebära en kulminerande känsloupplevelse av välbehag, fjärran från ”fjanteri” och ”släktets fortbestånd” hade han aldrig insett; det fanns väl vissa luckor i hans livserfarenhet. Han hade dock en viss faiblesse för gamla amerikanska westernfilmer, där han kände ett slags rudimentär, omedveten upphetsning under duellscenerna. Ett slags förträngd homosexualitet, kanske…

Till jobbet tog han sig alltid via cykel. Han hade en bil i ett garage i närheten av bostaden, en bil han bara använde ett par gånger under året, när han vid pingst for iväg och lade ett par enkla blombuketter på föräldrarnas gravplats, och när han for på sin årliga semesterrunda norrut i landet för övernattning på ett givet antal vandrarhem för att beskåda vårt avlånga land, som det så målande heter. Cykeln var alltså hans dagliga kommunikationsmedel för geografisk förflyttning, och den var tillika hans motionsapparat. Han tyckte det var ”direkt löjligt” att ”lägga till” motion i sitt liv, när det var så enkelt att ha ”naturlig daglig motion”, som han kallade det, genom att nyttja velocipeden. Till jobbet hade han en dryg halvmil och det gav perfekt daglig motion dit och hem, tog just den rätta tiden för att betecknas som optimal motion, något han läst i ett gammalt nummer av Tidskrift för Hälsa, en tidning han prenumererat på i sin ungdom.

De gamla årgångarna av hälsotidskriften stod ännu prydligt uppställda i sina gröna tidskriftssamlare och ibland läste han dem för att påminna sig om gamla tider. En daglig tidning prenumererade han inte på, utan lyssnade i stället på radio, P1 och P2. TV hade han för nyheternas och westernfilmernas skull. Dator hade han inte hemma, eftersom han ansåg han fick nog av den varan på sitt jobb. Hans boksamling var ansenlig och förnyades ständigt via inköp på antikvariat och andra ställen för begagnad litteratur. Hur underligt det än kan tyckas hade han böcker i de mest skiftande ämnen, både vad gäller fack- och skönlitteratur. Men han läste dem aldrig, utan tyckte bara om att äga dem: det var skönt att känna tyngden av en inbunden bok i handen. Dessutom såg han sina många böcker som ett bevis för hur kultiverad han var, även om de naturligtvis också tillfredsställde hans habegär. De utgjorde en salig röra av skräp- och kvalitetslitteratur, vilket visade att han var tämligen urskillningslös som bokköpare, och att han av allt att döma gick efter andra kvaliteter än de rent litterära vid sina bokinköp; möjligtvis rörde det sig i stället om färg och form och känslan av tyngd i handen. Det enda han egentligen läste hemma var de gamla numren av Tidskrift för Hälsa, de artiklar som kunde bekräfta hans livsstil, där cykling ingick och även vegetarianism, något han ärvt från sina hälsofanatiska föräldrar. Fadern, tyskadjunkten, hävdade alltid att vegetarianismen var en tysk uppfinning och att Hitler åtminstone hade haft den goda omdömet att leva vegetariskt.

Sin cykel vårdade han ömt, smorde kedjan med jämna mellanrum, bytte utslitna däck och led verkligen med den när den vid enstaka tillfällen fick punktering. Alltså var den alltid renputsad och fri från damm, torkad jord och lera. Han benämnde den ”Frihetsmaskinen”, eftersom den tog honom ”från punkt A till punkt B”, däremot sällan till punkt C. I alla väder nyttjade han sin ”frihetsmaskin” som alltså utan problem tog honom mellan hem och arbete. En gång om året, i mitten av maj, företog han per velociped sin ”Gökotta” en tidig söndagsmorgon till sitt eget ställe där alltid göken synnerligen lägligt gol. Det var ett behov han hade att varje år åtminstone vid ett tillfälle få höra göken. Det var det enda ”göka” han var intresserad av och verkligen unnade sig.

Så gick åren i en rasande fart och ett alltmer ökande tempo, och i ur och skur, i alla väderlekstyper, tog han sig från hemmet till jobbet och tillbaka, gjorde sina pliktskyldiga ”nöjesturer” per bil eller cykel, och sneddade aldrig – aldrig! – över gräsmattor, tog inga sådana enkla genvägar, utan levde till punkt och pricka sitt rätvinkliga liv, köpte nya begagnade böcker och läste sina gamla nummer av Tidskrift för Hälsa.

Nu vore det kanske på sin plats att problematisera historien om Bengt Mojäng med en formulering i stil med ”Men så en dag hände det att…” och sedan fortsätta berätta hur han av någon anledning kom att snedda över en gräsmatta, bli förälskad och ägna sig åt sex, i nu nämnd ordning. Berättelsen skulle kunna handla om hans möte med en medelålders dam med mops, anställd vid någon annan kommunal inrättning, och hur de två, Mojäng och damen med hunden, blev obegripligt störtförälskade i varandra och hur hans liv blev totalt annorlunda. Detta vore dock alltför enkla knep, så vi lämnar den rätvinklige Bengt Mojäng där han befinner sig i sitt rätvinkliga liv, ett liv som förmodligen fortsatte år ut och år in tills han begravdes i en rätvinklig, enkel kista och for lodrätt till någon postmortal slutförvaring någonstans i evighetens oändlighet.

Visst kan det finnas en viss överraskningseffekt i att en väntad överraskning uteblir… Det visste redan Wittgenstein!

A

[Algotezza]

GEHÖRSÄGEN

Plötsligt, helt utan förvarning, hade urkundsintendent Justin Thyme fått absolut gehör. Kanske berodde det på att han slagit huvudet i garageporten någon dag tidigare, eller handlade det om det där sega viruset som hade tvekat fram och tillbaka och som efter flera veckors hattande hit och dit en morgon bara varit puts väck… Ändå kändes det som om hans plötsliga tonminne slagit till som blixt från klar vinterhimmel. Han kunde redogöra för vilka toner som ingick i kråkans krax, gökens rop och till och med hundens skall och kattens jamanden… Det var ju gott och väl, men han led också outsägligt när toner var en smula falska, när de låg mellan två rena lägen och inte stämde överens med hans på gåtfullt sätt inprogrammerade tonhöjder. Det var fullt jämförbart med kinesisk vattentortyr. Till och med när det gällde buller kunde han separera de ingående tonernas olika frekvenser. Det märkliga var att han kunde avläsa och pricka in andras producerade toner, sång, tal, musik, buller, vadsomhelst, men han kunde ändå inte själv med sin röst producera rena toner, inte styra sin röst dit han ville, varken i tal med viss tonhöjd eller i sång. Det var oerhört frustrerande. Han var lika omusikalisk som tidigare, totalt tondöv när det gällde den egna rösten, men med absolut gehör för alla andras ljudprodukter. Därför led han outsägligt av sin egen ostyrbara röst, vilket ledde till att han blev alltmer tyst. Tidigare hade han både visslat – fast detta beteende hörde femtiotalet till – och sjungit i duschen. Nu hade han slutat vissla, och i duschen hördes bara vattnets höga diskantstrilande. Det var alltså ingen gudagåva han oförhappandes fått, utan snarare en förbannelse. Han hoppades innerligt att det var en övergående åkomma, som kanske skulle försvinna om han inte brydde sig om den. Slaget i huvudet försökte han till och med upprepa, i hopp om att detta skulle återställa honom i tidigare skick, att hans absoluta gehör skulle vara del av en reversibel process. Men inte hjälpte det. Till slut upphörde han i det närmaste att lyssna på musik eftersom det fanns så otroligt många toner i nästan all slags musik som hade helt felaktiga frekvenser. Öronproppar var det enda som hjälpte mot en värld av falska toner. Den relativa tystnaden var välgörande.

Med tiden gick Justin Thyme mer och mer in i sig själv. Tankar och känslor hade andra icke-fysiska frekvenser och blandningar av dessa som inte störde honom. Sitt arbete som urkundsintendent kunde han fortfarande sköta utan större problem, eftersom han bett att få mer arkivarbete, för att slippa det mänskliga talets alla förvirrande och falska frekvenser. Så satt han där i sin egen lilla skrubb med ännu dåligare luft än i det stora arkivet och njöt av tystnaden och friden, medan han fullgjorde sina uppgifter, lika noggrant som någonsin tidigare. Så småningom hade han alltså lärt sig att leva med sitt udda handikapp. Med yttersta omsorg valde han numera den musik han ville ha som avkoppling på fritiden, mest klassisk musik av de välkända namnen, Mozart – det mesta av hans hand, Beethoven – men allt dög inte, och så några enskilda verk av andra kompositörer.

Före händelsen som gav herr Thyme absolut gehör hade han levt ensam, och det som inträffat gjorde honom förstås inte mer social eller mer lämpad för ett vardagsliv med andra medmänniskor i sin närhet. I ungefär två år hade han anpassat sig till och stått ut med sitt handikapp, då han händelsevis träffade en alldeles fantastisk kvinna. Denna härliga kvinna med sin knut i nacken, sitt musfärgade hår och sina tjocka glasögon levde helt upp till hans fördomar angående utseendet på hans idealkvinna. Hon hade med andra ord en uppenbarelse som på ett tilltalande och frapperande sätt påminde om hans mammas. Alltså var hon ”den rätta” eller så rätt det kunde bli i denna bullriga jämmerdal. De började talas vid så smått, först blygt och trevande sedan alltmer öppet och spontant. Hon berättade om sin ensamhet och sitt intresse för klassisk musik, han om sina intill kloning liknande intressen och slutligen, i yttersta förtroende, om sitt två år gamla auditiva handikapp. Det tyckte hon var en märklig historia, och trodde först inte på honom, men fann det snart bekräftat genom egen experimentell erfarenhet. Själv menade hon att underligare saker säkert hänt mänskligheten genom tiderna, till exempel när hjulet kom till eller när skrivkonsten uppfanns.

Så var det till slut dags för deras stora dag, den första sexuella akten tillsammans. Den inföll när båda kände sig mogna och redo för detta tämligen stora steg – stort nog för dem i alla fall. Efter en av honom noga planerad middag med tända ljus och spröd Mozart-musik i bakgrunden utan störande falska toner skulle undret ske.

Middagen förlöpte väl med godkända frekvenser. Bara vid ett tillfälle när hon råkade skapa en skärande ton med gaffeln mot tallriken hade det kärvat till en smula. I ljuset av de ännu brinnande stearinljusen och till tonerna av klanderfria Mozart-toner, klädde de av sig, pirrigt upphetsade som fjortisar. ”Du får göra precis vad du vill med mej!” var hennes löfte till honom. ”Bara du är försiktig!” Alltså hoppade han gladeligen över förspelet och bad henne ställa sig på alla fyra framför honom. ”Gu’, så spännande!” utropade hon. ”Precis som hundarna!” Bakifrån skulle det alltså bli. Att ha en någorlunda välsvarvad, naken bakdel framför sig hade han länge sett fram emot. Han förde målmedvetet men ändå försiktigt in organet och började pumpa på tills svetten lackade, medan hon hjälpte till att stimulera sig och honom, klämde hans pung och stimulerade sin clitoris. Det gällde att inte köra torrt. Mitt i akten råkade hon släppa sig, ett något högt fiss. Det var dock lite för högt för att klinga rent, kunde han lite irriterat konstatera, och hade en skärande biton. Den oangenäma aromen ignorerade han utan besvär. Han fortsatte dock envist med sin primitiva kärlekskonst och försökte glömma den falska, irriterande tonen. Det nästan omöjliga hände att de fick samtidig orgasm. Hur ofta har det hänt i erotikens historia? Han kved: ”Yes, yes, yes!” och hon bara stönade av vällust. Det svartnade lätt för hans ögon när han fyllde kondomens lilla extra spermabehållare. Han släppte taget och gled utför glaciären…

Urkundsintendenten och biblioteksassistenten låg sedan sida vid sida ett tidlöst ögonblick, försvann mentalt i de högre rymderna. Så kom hon med den obligatoriska recensionen och berättade hur fantastiskt det hade varit, för det hade hon hört att man skulle göra. Mozart-musiken klingade fortfarande i bakgrunden – men på ett för herr Thyme märkligt sätt. Han kunde för sitt liv inte komma fram till vilken tonart musiken gick i, än mindre räkna ut vilka enskilda toner som spelades. Plötsligt insåg han vad det var för fel – om det nu kunde kallas för ”fel”…

Han log för sig själv.

A

[Algotezza]

KOPPSOPPA
Ur Koppsoppsscenen mellan Krestina och Kal Oska, hämtad från Molle Wibergs gigantiska epos Utvändarna.

Kal Oska ser bekymrat på Krestina där hon ligger illa medfaren av livet men bortom allt hopp i sin egen ägandes säng och andas tungt. Han vill ändå ge henne ett ljust avsked från livet med en hälsning från det gamla landet och säger därför till henne med bruten stämma:
– Se här, Krestina, koppsoppan är klar nu! Här ska du få en mugg varm koppsoppa. Si, det är nudlar i!
– Är det äkta koppsoppa från Sverige, Kal Oska lelle?
– Ja, ifrån Findus i Sverige, äkta ostsoppa med lök och nudlar, en helt ny sort. Dreck nu nåra redia klunkar, Krestina!
Och hon förde begärligt den heta, aromatiskt ångande drycken till sina torra, spruckna läppar. Hon fick dock bara i sig ett par droppar och en stump nudel.

Kal Oska fortsatte enträget:
– Dreck nu, Krestina lella, mens det ännu är varmt!

När smaken av de fattiga dropparna trängde fram till Krestinas smaklökar fick hon ett saligt, inåtvänt leende över läpparna och koppen föll nästan ur hennes försvagade hand. Hon gjorde en ansats att tala och Kal Oska fick luta sig fram för att höra. Med möda formade hon orden, fyllda av tacksamhet och stilla glädje:
– Kal Oska, det var redi koppsoppa. Från Sverige... Sedan fick hon en annan ton i stämman och viskade nästan ohörbart:
– Nä, Kal Oska, nu tyar jag ente längre...

Och i samma stund hon tystnade rann lite ljummen koppsoppa med en bit nudel ut ur ena mungipan. Hon var borta, borta för alltid, men hon hade fått dö lycklig med en hälsning från det gamla landet och en försmak av vad som väntade i Paradiset. I dödsögonblicket hade muggen hållit på att falla ur hennes grepp, men Kal Oska var snabb och hindrade den dyrbara drycken från att rinna ut på vadmalsfilten med en förvånansvärt elegant och lite sniket beräknande handrörelse. Sedan Krestina lämnat denna världen drack han ensam och allvarsam upp återstoden av det som fanns i den illa medfarna bleckmuggen. Han smackade belåtet och fångade upp de sista nudelbitarna med pekfingret. Soppan var fortfarande ljummen.

”Ostsoppa med lök och nudlar”, tänkte han för sig själv, ”en helt ny smak.”

[Algotezza]

HON SOM SKRIVER
Hon var en oerhört inkännande författare med stora mått av psykologisk insikt och intuition. Bäst var hon på att träffsäkert skildra den sublima, ofta laddade dialektiska problematiken i moderna parrelationer eller i förälder – barn-relationer. Hon förmådde verkligen gå in under huden på sina karaktärer. Hennes trägna och trogna läsare förundrades storligen över varje ny bok hon gav ut. Det tycktes som om hon hade en nästan oändlig livserfarenhet att ösa ur och analysera som grund för sin psykologiska klarsyn. Med förståelse för mänskliga svagheter men ändå med ett slags objektiv saklighet och självklar trovärdighet, skildrade hon den samtida psyko-sociala och delvis politiska verkligheten, där var och en med analoga erfarenheter kunde känna igen sig.

Som privatperson fasade hon dock för t.ex. e-post från sin läsekrets, med personliga frågor och kommentarer som trevade efter hennes själ som tentakler från någon känsloätare i den undermedvetna djungeln. Hon väjde för nära, intima relationer; det räckte att skildra dem i ord, hon behövde inte leva dem. Det blev bara för klibbigt, och hon kunde inte hantera det. Hon satte ett högt pris på ensamhet och frihet, antagligen därför hon inte visste vad som kunde hända i en nära relation.

När hon skrev hade hon alltid full kontroll, även om de människor och andra varelser som hon beskrev, ibland tycktes gå sina egna vägar, men detta skedde ändå på viss mental distans – det var inte klibbigt nära! Hon stod ändå på något sätt över sina berättelser: hur emotionellt laddade de än kunde te sig gällde de inte henne, drabbade de inte henne. Däremot om någon närmade sig henne som den person hon själv var i denna värld, var det svårare att värja sig, för då fick hon ingen chans att stå över det som skedde och betrakta det på distans.

Visst kunde hon svara på en del neutrala läsarfrågor, men när det hettade till och blev alltför personligt och när hon uppfattade att någon nästa ville ha en relation med henne, om än blott av andlig natur, utöver att läsa hennes böcker, blev det bara för mycket för henne. Då blev det tvärstopp. E-post med sådana tendenser förpassade hon omedelbart i papperskorgen.

Hon hade fått många brev genom åren, först i pappersform, sedan allt oftare digitalt, fast vissa efterhängsna läsare skrev handskrivna brev till henne med snirkliga bokstäver. Det tyckte hon för det mesta om, för det kändes lite exklusivt. E-post hade hon fått från en del medelålders män som kände sig andligt befryndade med henne och ville ha en andlig relation med henne via e-posten. Ja, ibland mer än bara andlig, ty hon anade köttets lustar bakom vissa trevande formuleringar och allusioner på vissa av hennes texter.

Tydligen var det något hos henne som fascinerade vissa medelålders män. Om det var hennes huldrelika utseende och gröna ögon eller om det handlade om hennes personlighet så som den kom till uttryck i hennes dikter, noveller och romaner, visste hon inte säkert. Det hela var på en gång smickrande och skrämmande: en klibbig, nära relation hotade runt hörnet, om hon bara bejakade det hela det minsta.

För några veckor sedan hade hon fått just sådan e-post från en typiskt trånande medelålders man, men han verkade inte fullt så påflugen och kärlekskrank som de övriga hon haft att göra med. Initialt verkade han i alla fall mer intresserad av litteratur och den kreativa processen än av hennes person. Hon hade medvetet dröjt med att svara, men beslutat att försöka få en närmare bild av honom, varför hon, kanske aningen puerilt, beslutat sig för att ringa honom, bara för att få höra hans röst. En människas röst kan ju säga en hel del om en människa – eller dölja ännu mer. Avgörandet låg hos lyssnaren. Var det en kall fiskstämma, en välmodulerad, en viskande, en manlig, en homosexuell… ?

Efter viss efterforskning på Internet hade hon fått fram hans telefonnummer. Det fanns flera att välja mellan, mobil, hemmet, jobbet. Det hade krävt både list och uppfinningsrikedom och varit ett trevligt och kärkommet avbrott i skrivandet. Hon var emellertid inte den som gav upp i första taget, sedan hon föresatt sig något. I detta fall visste hon inte riktigt vad det handlade om, kanske var det bara en fix idé.

Så hon ringde alltså till den där karlen, och han svarade med en tämligen normal manlig stämma i mellanregistret. Hon andades ett par andetag utan att svara. Sedan lade hon hastigt på. Visst, han hade haft en tämligen behaglig stämma, men en dialekt som skilde sig från hennes på ett markant, lite irriterande sätt. Verkade han fortfarande intressant? Skulle hon svara på hans e-brev? Det nära, klibbiga fanns alltid som ett hot i bakgrunden, ett hot snarare än ett löfte eller en möjlighet. Hon begrundade saken några dagar. Sedan svarade hon sakligt och neutralt. Nej, hon hade tyvärr inte tid med e-post. Hennes skrivande tog all tid. Läs gärna nästa bok, för där kunde finnas svar på en hel del frågor.

Än en gång hade hon avvärjt, det klibbiga nätet. Det var bäst för henne att ägna sig åt det hon var en mästare på, psykologisk trovärdighet i fantasin. I verkligheten var det ett lönlöst företag och dömt att misslyckas.

A