MINNEN

[Algotezza]

SIMSKOLA
Det var folkhem. Det var rekordår. Det var 1961, två år innan Beatles slog igenom på riktigt världen över, två år innan Kennedy mördades, två år innan… ja, fyll i själv. 1961 var i mångt och mycket ”året innan” men dock året efter Kennedy tillträde som president. Vid nyårsfirandet hade 1961 lanserats som året som gick att vända upp och ned. Det var nog det enda unika med det. Svenska kommuner var fortfarande rika nog att bekosta sina skolelevers simundervisning; de fyra första veckorna under sommaren gällde för kommunen där jag bodde. Detta hände sig när vi slutat i fjärde klass, mellanskolan, i början av sommaren. Såvitt jag vet hade denna praxis haft sin början någon gång under det tidiga femtiotalet och fortsatte, antar jag, under hela sextiotalet. Exakt när den upphörde vet jag inte riktigt; det kan ha varit vid olika tidpunkter för olika kommuner.

Mina klasskamrater och jag hade alltså precis haft examen i fjärde klass inför sommaren, och som vanligt låg ett långt, härligt sommarlov framför oss. Trodde vi. Det enda mörka molnet vid sommarens början, säkert försumbart, var den obligatoriska simundervisningen, den som mina äldre bröder genomlidit några år tidigare. Men det skulle säkert gå bra: jag hade ett ljust och optimistiskt sinnelag på den tiden och lät mig inte nedslås av mina äldre bröders negativa budskap och rapporter i första taget. Jag visste nog hur de kunde ”bre på”, när de var på det humöret. Detta moln förmörkade trots allt en smula det hett efterlängtade sommarlovet. Om molnet var en smula grådaskigt, eller möjligtvis lite ljusgrått, i början av sommaren, mörknade det dock som man säger ”under resans gång”, för att tills lut, på simavslutningsdagen, se ut som ett veritabelt åskmoln.

Varje morgon stod vi där snällt och väntade vid våra respektive busshållplatser för att i tur och ordning bli upplockade av bussen. Färden till badhuset i den närbelägna staden var minst sagt en prövande upplevelse. Flickorna satt som flickor alltid gjorde på den tiden längst fram, något de i jämställdhetens namn numera nästan helt upphört med. Där satt de tyst och diskret och småpratade, och ibland fnissade de mer eller mindre hysteriskt, något flickor fortfarande gör, trots allt tal om jämställdhet. Som en självklarhet satt pojkarna i den bakre delen av bussen, fördelade enligt principen ”ju mer korkad och stökig, desto längre bak”. Allra längst bak satt de riktigt stora busarna. Själv var jag då som nu en mes och försökte, tillsammans med övriga mesar – vi var några stycken – finna en plats i mitten av bussen, eftersom vi inte kände oss så befryndade med stökpällarna längst bak. Trots att jag gjorde allt för att vara diskret och inte märkas, stack jag alltid ut på ett för mig obegripligt sätt. Detta var något som gällde under hela min skoltid. Jag ville vara anonym och smälta in, men jag bröt av utan att riktigt veta varför. Jo, jag hade i och för sig då redan kommit fram till ett par någorlunda sannolika svar: jag var ofta anmärkningsvärt ”duktig”, högpresterande uttryckt i dagens terminologi, och fick därför väldigt höga betyg, och ibland hade jag konstiga skor och kläder, eller gjorde jag bara något som de andra retade sig på. Jag var inte en mes riktigt hela tiden; det var väl det som var problemet, tror jag. Att märkas, bli sedd som vi kallar det idag, var mera sällan en positiv upplevelse. Det kunde ibland innebära att någon av de IQ-befriade skränfockarna som alltid annars satt längst bak i bussen, av någon anledning placerat sig bakom mig i mitten av bussen. Då kunde bussfärden börja med att han kom på olika ”kul” varianter att uttala mitt ibland förhatliga efternamn, det som så tydligt var ett taget namn, eller att han satt och knep mig i sidan eller knäppte mig på öronen under ihärdigt råflabbande. Om jag då inte nämnvärt protesterade mot denna behandling, utan lugnt satt kvar till synes oberörd, blev i stället flåbusen så provocerad att han gick över till mer uppenbara handgripligheter, att boxas eller knipas ännu hårdare, fladdra ännu mer med öronen, komma med ännu dummare och mer urblåsta påståenden, trängas, ta halsgrepp, så att nacken blev röd. Jag försökte alltid i det längsta värja mig med ord, men jag insåg långt senare att busarna förmodligen bara förstod det fysiska våldets språk, en enkel nästan inte ens neanderthalsk rotvälska, som jag själv inte riktigt behärskade, vare sig då eller senare.

Så kunde alltså bussfärden gå till; ibland var det värre, ibland lite lindrigare – helvetet har ju sina nyanser av mörker. Mycket av det som hände fram och åter på dessa bussturer har minnet barmhärtigt gömt undan djupt nere i källaren, där det får stå och puttra och jäsa utan att nämnvärt störa mitt dagsmedvetande. Men ibland dyker det upp minnesbilder av varierande styrka, ofta laddade med negativa känslor. Sedan de på så sätt gjort sig påminda, dalar de snart åter ned mot bottnen tills nästa gång en yttre händelse aktualiserar dem.

Bussfärden till simhallen bör dock bara betraktas som en skärseld, ett inledande purgatorio, i förhållande till vad som komma skulle, själva den infernaliska simundervisningen och dess tveksamma fröjder. Alltså ledde inte skärselden, som den ursprungligen var tänkt att göra, till något slags himmelrike, utan till dess mer onämnbara motsats. Skärselden är, vad jag förstått, tänkt att ta bort de negativt belastade delarna av personligheten så att det som är gott kan gå vidare uppåt. Förmodligen åkte jag ut med soporna och hamnade där jag hamnade, medan mina goda sidor vapöriserades under skoltiden. De har för alltid lämnat mig och gått vidare till ljusare världar, medan jag är kvar här i jämmerdalens klärobskyr. Inte underligt då att jag blivit den jag är, verksam i det grymmaste av yrken, som lärare i den svenska skolan.

Bussfärdens skärseld slutade alltså vid simhallen och dess mer eller mindre helvetiska begivenheter. Den första var att byta om. Att klä om offentligt på detta sätt, med uppenbar risk att utomstående skulle kunna få syn någon intim kroppsdel, var förvisso icke en eftersträvansvärd eller uppbygglig upplevelse. På olika mer eller mindre smidiga sätt krånglades kläderna av och badbyxorna på. Jag hade blivit placerad i samma hytt som en annan av de mer storväxta gossarna, som om vi ”passade ihop” på grund av vår längd. Han var en helt urblåst tönt som jag inte hade det minsta gemensamt med. Han svamlade obegripligt om att vi skulle köpa en fotboll, ”blära” kallade han det, och sedan skulle vi sparka boll ihop, något jag inte fattade vitsen med, varken då eller senare. Varför skulle vi köpa en boll ihop? Varför skulle vi sparka boll? Han var ett korkat mysterium för mig. Vi bodde ju minst en halvmil från varandra, dessutom. Han tedde sig som en märklig kombination av uppblåsthet och genuin dumhet, en vinnande kombination. Förmodligen är han chef vid någon Försäkringskassa idag eller kommunpolitiker.

Jag skall inte sticka under stol med att den inledande simundervisningen var en stor framgång för mig, för jag var en baddare på torrsimning. Hade simundervisningen bara gått ut på detta hade dessa veckor varit rena himmelriket, trots att simläraren kom från något öststatsland och hade ett nästan obegripligt uttal. Jag tror han berömde min torrsimsteknik en gång. Det var höjdpunkten i min simkarriär, och sedan gick det raskt utför. Redan från början hade jag dock på känn att detta ben- och armsprattel var ämnat att praktiseras och möta ett annat element, det våta och kalla, vilket senare blev smärtsamt uppenbart

Så förflöt första veckan, mycket dystert och mycket långsamt. Till slut var torrsimningens lycka förbi, för vi hade gått ned i vattnet för att praktisera våra teoretiska lärdomar redan på fredagen. Den himmelska succén var över och vandringen nedåt genom helvetets olika kretsar hade börjat. Det kalla vattnet påstods hålla en temperatur på 25 grader, men det kändes som högst 14. Där började vi plaska omkring med våra flytetyg och de mest försigkomna, till vilka jag icke hörde, kunde redan simma. En av mina klasskamrater kom aldrig någonsin under dessa veckor, inte ens under avslutningen, ned i den större bassängen, utan stod hela tiden och frös med armarna tätt omkring sig i den lilla avdelning där de små barnen kunde gå ner eller plaska omkring. Han kan sägas ha befunnit sig nederst i detta helvete simbassängen och simundervisningen utgjorde, placerad där i den nedersta kretsen, som den värste syndaren, han som varken doppade sig eller plaskade omkring med ryggpontoner. Det gav en skön känsla av relativt himmelrike att det fanns någon under en. Tröst för ett tigerhjärta. Barn kan ibland vara grymma, nästan lika grymma som vuxna, barn dock i regel av obetänksamhet, vuxna ofta med beräkning.

Jag försökte verkligen synkronisera arm- och benrörelser men kunde bara hålla mig någorlunda flytande på konstgjord väg, med de vita flytbojarna, fasthållna med en grov tygrem runt magen. De såg ut som knubbiga vingar som det inte gick att flyga med. Antagligen krävdes det mer för att jag skulle betecknas som simkunnig.

Efter plaskandet och frysandet i poolen, där alltså det mesta gick ut på att inte förlora kroppsvärmen, var det dags för omklädning, nästa nyans av helvetet. En barsk, uråldrig, russinskrynklig dam gick omkring som en osalig ande i omklädningsavdelningen och beordrade oss att klä av oss nakna när vi skulle duscha, för att bli av med all kloren. Som en tröst eller uppmuntran påpekade hon att hon minsann sett massor av äldre personer av hankön nakna. Det liderliga stycket kunde förmodligen inte få nog av detta. Jag tyckte inte alls om den lystna blicken när hon kommenderade: ”Seså, av med badbyxorna nu!” Alltså förhalade jag proceduren i det längsta och väntade tills det fräcka fruntimret försvunnit till nästa bås för att upprepa sin befallning. Jag gjorde som jag alltid gjort, torkade mig, tog på skjortan och tog av badbyxorna och till slut på med kalsongerna, utan att någon skulle kunna se någon blyg kroppsdel. Inte en enda gång följde jag den barska damens uppmaning.

På söndagskvällen efter första veckan började jag ana ett mirakel eller möjligheten till ett sådant. Jag kände efter och kunde glatt konstatera att en förkylning var på väg. Med utnyttjande av mina psykosomatiska förmågor lyckades jag få ett tillstånd som skulle kunna tolkas som ”sommarförkylning” att bryta ut på måndagsmorgonen, och jag kunde med gott samvete och med mina föräldrars välsignelse stanna hemma, i ett avgränsat himmelrike mitt i simundervisningens helvete. Under skoltiden lärde jag mig verkligen att i praktiken utnyttja de psykosomatiska sambanden till fulländning. Närhelst jag ville kunde jag starta en process på kvällen som garanterat resulterade i förkylning morgonen därpå, om det var något jag ville slippa i skolan. Min äldste bror var en fulländad mästare i denna konst, expert på att vid behov ”känna efter” och konstatera ena eller andra åkomman.

Säg den lycka som varar längre än en vecka! I och för sig länge nog… Efter denna himmelska vecka var det alltså åter dags för simskolan, de två avslutande veckorna av plåga och meningslöshet, nu när jag inte längre hade förkylningen som ursäkt, och jag kunde inte hitta på någon ny för att slippa eländet, trots idogt och fantasifullt funderande. Det var bara att bita i det klorstinkande äpplet.

När jag åter var på plan visade det sig att de flesta av mina kamrater redan lärt sig den rätta tekniken att ta sig fram i vattnet för egen maskin, vissa ypperligt, andra hyfsat och några bara hjälpligt. Men min stackars frusne klasskamrat stod kvar där han stod, om möjligt ännu mer frusen, med armarna i kors, lika stel och orörlig som tidigare. Det kändes bra att inte alla kunde simma, att det fanns någon som inte ens nått mina svindlande höjder av doppning och pontonflytande. Hela tiden gav den ungerske simläraren goda råd, helt omöjliga att omsätta i praktisk handling. Förmodligen var det inte hans fel. Då, liksom nu, var jag inte sen att skuldbelägga mig själv för mina bristande framgångar, då i det våta, kalla elementet, senare i de flesta av livets element, arbetsliv, familjeliv, fritidsliv.

På något sätt tog jag mig igenom de två sista veckornas simundervisning, bussfärden dit, lektionerna. Hur vet jag inte, men jag gjorde det i alla fall. Så kom den stora dagen, avslutningen på simskolan, då syskon och föräldrar skulle förgylla vår upphöjelse när simmärken skulle delas ut, upphöjelse, alltså, eller förnedring – för min och några andra kamraters del givetvis det senare…

Nu fick ingen längre ha de vita flytetygen på ryggen. Jag plaskade omkring i den del av bassängen där jag kunde vidröra bottnen, gick på bottnen med en fot och sprätte lagom trovärdigt med armarna. De flesta av mina mer försigkomna kamrater, bussens korkade skränfockar, hoppade modigt – dumdristigt, tyckte jag – från högsta trampolinen, ivrigt påhejade av varandra och de beundrande flickorna. Jag låtsassimmade tills den fruktansvärda och pinsamma pärsen var över, medan min frusne klasskamrat envist stod kvar där han alltid stått och frös som en hund med armarna tätt intill kroppen. Inte ens denna dag kunde han förmå sig till att doppa sig. Han höll på sin integritet och rätten att få frysa. Jag stod alltså inte nederst på förnedringsstegen – det fanns en under mig. Men vad fanns det för tröst för honom? Förmodligen att vidrigheterna snart skulle vara slut och att han kunde springa ut i sommarens frihet…

Vid vuxen ålder gick jag min andra simkurs, där de flesta av mina kamrater utgjordes av invandrarkvinnor i olika ålder och av olika kulör. Då lärde jag mig hjälpligt ta mig fram i vattnets fluidum. Bäst blev jag på att flyta och simma på rygg. Flyta på rygg hade jag faktiskt lärt mig på egen hand i tonåren, och på den vägen är det: jag flyter fortfarande ovanpå. Vanlig simning med magen neråt fortsatte kännas obekvämt, blev aldrig lika lyckat. Visserligen tog jag mig framåt, men på grund av dålig synkronisering mellan främre och bakre extremiteter gick det alltid oerhört långsamt. Inte ens en hajdräkt skulle hjälpa nämnvärt. Jag skulle ju ändå inte kunna leva upp till tioårsålderns framgångsrika torrsim. Min frysande klasskamrat har sannolikt ännu inte lärt sig simmandets ädla konst, vad jag vet, även om han numera med glädje badar i havet och doppar sig, gärna på en naturiststrand. Under sker även i vår tid – kanske har han lärt sig simmandets ädla konst idag.

Idag i knapphetens tidevarv bekostar inte längre kommunerna simundervisningen. Folkhemstiden och rekordåren är sedan länge förbi. Barn får lära sig simma bäst de kan i någon simklubbs regi, numera bekostat direkt av föräldrarna, inte allmänt via skattsedeln. Mina egna barn lärde sig simma på detta sätt. Jag kände dock igen mig i min yngste son, när han var i början av sin simkarriär glatt konstaterade: ”Jag är bäst på att simma neråt!”

A

[Katana]

Skulle gärna läsa, men nu orkar jag ta med fan inte...
Hoppas du får respons.

[Algotezza]

Skulle gärna läsa, men nu orkar jag ta med fan inte...
Hoppas du får respons.

Fick ju nu...

A

[Katana]

Är den din EXISTENS du vill få bekräftat ?? Jaja... då e jag med.
Då är du ju väldigt ENKEL att älska.  :D

[Algotezza]

Är den din EXISTENS du vill få bekräftat ?? Jaja... då e jag med.
Då är du ju väldigt ENKEL att älska.  :D

Min egen existens och mina tankebarns (texters) existens och värde vill jag ha bekräftade. Mitt värde är liktydigt med min existens. Tankebarnens värde ligger i att bli upplevda av mina medmänniskor så att de kan invadera deras psyken!

A

[Katana]

Maybe next time honey....  :)

[Algotezza]

Maybe next time honey....  :)

You're just too good to be true!

A