Avantgardet skrev:PopJimmy: Vad är "sorrow"?
Sorrow är för mig, upplevelsen av förlust, dvs sorg. Den uppstår då vi investerat uppmärksamhet (som skapar ett slags "psykiskt värde" ala "mening"/värde)
Men sorgen återfinns även i separatoinsångenst/alienations-differentierinsgprocessen först då det vi tidigare var del av skilljs i två delar (vilket är grunden för allt liv, och yttrar sig i all form av födelse), fysiskt från vår mor, sedan när vi skiljs emotionellt från våra tidigare band/gränser. Som sagt, denna separation/frigörelse innebär inte alltid ångest, för amöban som dellar sin cell i två är detta inte ett problem.
Sorgen uppstår då vi vill hålla oss kvar i tryggheten i det icke-differentierade i (vad vi tror är) urtillståndet, det är för mycket embrace och vi inser inte att transcendensen är nödvändig för all utveckling. Det finns en uppsjö psykologskia uttryck (i sexsammanhang: vuxna som gillar att bära blöjor :D Vuxna som vill ligga i vattentankar, fastkedjade, etc)
Utvecklingen har alltså två fundamentala delar: Transcendering/överskridning och Inkludering/omfamning (på engelska inklude/embrace). En maskilin och feminin princip.
Och detta är även Tragedins födelse: När transcendering/överskridande och inkludering/identifikation särskills. Den tragiska döden är när fadern i misstag dödar (för kraftigt transcenderar) sonen (det inkluderande). Eller historien då fadern är kejsare och sonen bryter mot lagen och tvingas beorda att döda honom.
Detta är det plågsamma i all form av uppfostran: Att som förälder stå ovanför och "tvinga" sitt barn för att växa (transcendera). Barnet skriker ofta i sorgtårar eftersom det inte kan förstå meningen med serparationen (födelsen för något nytt). Sund uppfostran är alltså ett växelspel mellan dessa två funktioner. Att vara för slapp/embracing gör att barnet blir för beroende av föräldern, men att hela tiden trancendera, stå över barnet och dömmer (som auktoriet) gör att barnet stöts bort mer och mer och söker frihet.
Jag kan beskriva min egna sorg jag känt, men jag är rädd att detta kanske ter sig lite luddigt: (Först den transcenderade aspekten) Jag har upplevt att jag "står över" människor i olika sammanhang och detta främst i bemärkelsen att jag förstår/ser något deras omdöme inte ser (potentialla möjligheter som inte akutaliseras). Detta skapar en känsla av att "stå över andra", och detta kan både kännas bra-på-andras-bekostnade (om den inte är embrace) och dåligt (om det är med embdrace). Om båda transcenderar och embracar varandra samtidigt kommer den största upplevelsen - dvs när två eller flera personer delar (inluklserar varandra) på en upplevels-i-utveckling (transcendens).
Det känns "bra" om man inte känner behovet av inklusion/embrace (och omedvetet transcenderar på någon annars bekostnad). Kulturer som strävar mycket efter achiving har denna aspekt i sig. USA t.ex.
Ett annat exempel är när jag ser min alholiserade far ner supen, jag ser all potential för transcendering av villkoren förbli oaktualiserande, att utveckligen aldrig tar vid då har är fast i en destruktivberoende spriral. Han har tagit åt sig mycket av inkludering/embrace delen och är ofömögen att transcendera och gå vidare i livet.
Men för mig har transcenderinge oftast varit en form av alienationskänsla (efterom jag inte lyckas förena detta med inklusion/embrace). Man känner att man inte kan "dela med sig" av sin ärliga ståndpunkt, för ens föräldrar, för ens mormor, för ens "vänner", eftersom de man talar inte med inte själva har utvecklat antingen 1. öppenhet och tillit till mig (som auktoritet eller "god ledare") eller förståelse (eftersom de själva har uppmärksammat ämnet och dragit samma slutsater)
Samtidigt som jag känner Embrace och Inklusion för mänskligheten. Jag har alltså överlag känt att jag inte står över andra människor utan att jag har en förmåga till empati, ödmjukhet och medkänsla. Jag vill omfamna andra och stötta dem, men eftersom jag inte vet hur jag ska lyfta upp dem till "min nivå" i sammahanget, så kommer sorgen. När jag kännde en enorm sorg för alla ensamstående mammor, missbrukare etc när borgarna vann t.ex.
Problemet är alltså att få ihop dessa.
Det som nyligen befriade mig från min sorg var att inse att sorgen är opersonlig, förut upplevde jag att det "bara" var jag som kände den, just p.g.a. att jag trancenderat och sett tillvaron (samhällsförhållanden/etc) på ett "renare sätt". Men det som befria mig var att inse att alla människor lider
utifrån deras egna förutsättningar, och då fick jag extremt starka känslor genom mig, jag fick visioner över mänsklighetens kamp mot sig själv, alla i historien som kämpat mot förtryck och fört oss till det tillstånd vi är idag, jag kände att jag inte kunde svika mänskligheten eftersom vi tagit oss såhär långt.
Det var alltså en återkomst och embrace av alla människor, jag insåg alltså att sorgen var opersonlig.
Jag tror det är det viktigaste att lära sig angående känslor, att de är opersonliga.
Sorgens problem är det centrala för religionen. Buddhas första ädla sanning var att livet till sin essens är lidandet/otillfredställelse. Och i Kristdendomen så symbolisear jesus på korset lidandet. Meningen med tillvaron är i förläningen meningen med otillfredställelsen/lidandet eftersom vi det genomsyrar tillvaron för alla.
Problemet i alla krig/konflikter är att man inte inser att de man slåss med också lider, och därför vill man i krigspropaganda aldrig visa detta, man vill avhumanisera andra människor, och detta gör man bäst genom att reducera. En av de känslor som kan skapa starkast band mellan oss är lidandet. Vi är väldigt villiga att hjälpa andra som lidit för oss.
När vi helhjärtat tar på oss sorgen så kommer passionen. Passion betyder, i sin ursprungsbetydelse den extremt starka motivation som kommer genom att ta sig igenom lidandet. Och jag pratar inte om ressentiment nu.
Religioner handlar i sin essens inte om "tro", detta är ett djupt missförstånd. Tilliten och tilltron är inte något vi ska "lägga på", dock är "tron" ibland en del av vissa religioner Kristendom, Pure Land skolan av Buddhism, etc, men vad denna tro i sin grund handlar om, är att stötta människan i hans väg mot transcendering. Tilliten kommer då vi tar oss igenom förvirringen och förtvivlan och blir emotionellt "renade" och starka. Det handlar inte om att tro på något extrent, utan den passion, den tilltro, den orubbliga emotionella övertygelse som kommer då vi lärt oss känna sorgen och den meningslöshet som följer längst ner på djupet.
Men sorgen börjar alltid med att tycka synd om sig själv, att se sig själv som ett offer och genom detta söka efter externa orsaker, dvs syndabockar, vare sig det gäller personer, grupper, händelser eller omständigheter. Man är oftast inte medveten om denna självömkan, utan klagar på yttre omständigheter, oavsett om det är händelser, grupper, ekonomiska system.
Så länge man tror att lidandet och sorgen kausalt går att reducera/"spåra" till en enskild orsak, person, händelser, etc så upplever man att sorgen bara är något som "träffat" "ensjälv" eller "sin grupp". Och detta innebär alltså att man upplever sig skilld från tillvaron.
Alltså den basala grundreaktionen i all form av otillfredställelse är att uppeleva att ett
yttre objekt hotar det
inre objetet, det handlar alltså om denna fundamentala tudelning/dualism i subjekt/objekt. Den primitiva reaktionen mot hot är att agera mot det externa objektet, och lyckas vi inte med detta, så kurar vi ihop oss i fosterställning, vi önskar oss tillbaka till det icke-differentierade urstadiet. Och detta kan man även se i hur emotioner yttrar sig, och människor som är deprimerade slokar sig, etc.
Har ni någon gång funderat vart och varför man gråter när man ser Braveheart? Är det för att Mel Gibson dör? Nej, det kan det inte vara, eftersom han genom filmens lopp själv slaktat en hel hög människor, och detta har man som tittar bara faschinerats över.
Men i det ögonblick man inser att subjekten för lidandet (en själv och de man identiferar sig med) inte är skillt från objektet, då blir känslan "opersonlig". Man upplever inte längre att något "unikt" hänt, utan inser att detta lidande är något som genomsyrar mänskligheten och universum i stort. Att denna separation är genomsyrande i hela tillvaron och att det är ett av de fundamentala vilkoren för att något ö.h.t. ska utvecklas.
Då försvinner allt form av "pity", självömkan, etc.
Det man måste inse, att sorgen och separationen är fundamental för allt frammåtskridande. Det är vägen till frihet.
Denna presentation är något framgentarisk, det är många poänger jag försöker väva samman.
Avantgardet skrev:PopJimmy skrev:Du måste möta sorgen sluta fly, ge upp rökandet och släpp din idoldyrkan.
Jag bryr mig ärligt talat om du inte fattar på dig varken mig eller Hegel.
Vilken "idol" är det du söker i "jakten på din fulla potential"?
Alltså, poängen är att detta bottnar i en länge "fejd"(?). Such är inne på Marx och är uttalad "materialist". Själv har jag en idealistisk dänga och kan därför tycka att Marx missade viktiga saker hos Hegel, precis som Such missar viktiga saker hos mig. Han snackar om att jag är en "flummare" och jag tycker det är saker han inte greppar i det jag försöker säga.
Vad har Hegel med detta att göra? Sist du nämde Hegel förstod jag heller inte vad du menade med det, det är absolut inte på något "inklusivt" vis jag förstått Hegel - jag har visserligen bara läst ett utav hans alster ("Philosophy of history") - snarare har jag förstått honom tvärtom: att dialektiken förs framåt av självcentrerade strebers.
Jag vet tyvärr inte vilket sammanhang du syftar på.
