Humanism istället för teism

[Stefan]

Jag vet inte om "humanisterna" kan karakteriseras som sådana (antagligen inte), men det finns en strömning inom upplysningstänkandet att göra förnuftet till religion (vad det nu betyder). Eller i alla fall en slags förnuftsmysticism. Jag tycker det där är rätt tramsigt (och ibland t o m farligt). För ett exempel på detta, se bilden på denna sida (det övriga ansluter jag mig dock huvudsakligen till): http://www.phil.gu.se/wien.html

Jag föredrar att se förnuftet på Humes sätt: som känslans tjänare. Vi använder förnuftet för att nå våra mål på enklast sätt. Sen är det klart att vi kan fundera över våra känslor. Men här är det inte så (åtminstone inte med Humes språkbruk) att vi sätter förnuftet före känslorna; snarare använder vi förnuftet för att avgöra vilka känslor som är starkast och vilka vi vill ska segra. T ex kan vi välja mellan att äta eller avstå från att äta god och fet mat. Om vi inte tänker efter, kanske vi äter upp, men använder vi förnuftet så väger vi våra känslor mot varandra: vad vill vi egentligen, gå ner i vikt eller få en tillfällig smaksensation? Vi kan fortfarande välja att äta maten, men då är det åtminstone ett förnuftigt val; inte ett oreflekterat handlande.

Sen har jag svårt att se något dogmatiskt i denna sorts förnuftstänkande. Men det var kanske inte idéer som dessa ni angrep.

[Viola]

Jag vet inte om "humanisterna" kan karakteriseras som sådana (antagligen inte), men det finns en strömning inom upplysningstänkandet att göra förnuftet till religion (vad det nu betyder). Eller i alla fall en slags förnuftsmysticism. Jag tycker det där är rätt tramsigt (och ibland t o m farligt). För ett exempel på detta, se bilden på denna sida (det övriga ansluter jag mig dock huvudsakligen till): http://www.phil.gu.se/wien.html

Jag föredrar att se förnuftet på Humes sätt: som känslans tjänare. Vi använder förnuftet för att nå våra mål på enklast sätt. Sen är det klart att vi kan fundera över våra känslor. Men här är det inte så (åtminstone inte med Humes språkbruk) att vi sätter förnuftet före känslorna; snarare använder vi förnuftet för att avgöra vilka känslor som är starkast och vilka vi vill ska segra. T ex kan vi välja mellan att äta eller avstå från att äta god och fet mat. Om vi inte tänker efter, kanske vi äter upp, men använder vi förnuftet så väger vi våra känslor mot varandra: vad vill vi egentligen, gå ner i vikt eller få en tillfällig smaksensation? Vi kan fortfarande välja att äta maten, men då är det åtminstone ett förnuftigt val; inte ett oreflekterat handlande.

Sen har jag svårt att se något dogmatiskt i denna sorts förnuftstänkande. Men det var kanske inte idéer som dessa ni angrep.

Jag undrar också vad det betyder att göra förnuftet till religion.
Har man ingen gudstro behöver inte det betyda att man överför den
typen av tro till något annat - då har man lurat sig själv i så fall.
Men människan och det mänskliga förnuftet är
det enda vi har att tillgå när det gäller att ta ställning till olika saker
i livet och göra det bästa av.
Men ingenting får undgå ett kritiskt granskande.

Agnostica

[J R Auk]

En sekulär humanist bryr sig utan att blanda in nonsens.

We are Borg. Resistance is futile. You will be assimilated.