Filosofin ljuger!

[Fication]

Den som har rätt attityd. En attityd som endast kan uppnås genom att ens egna världsbild gått i kras, eller att man först förkastat den med egen vilja. Desperat, besatt.

Det här operativsystemet tar upp hela hårddisken, du kan inte installera en liten bit och testa det. Då äter det gamla OS:et upp den nya delen. Du måste först radera hela skiten. Blåsa hela hårddisken.

[PopJimmy]

Haha vilka roliga inlägg det är i denna tråd.

[tomtefader]

Egentligen inget vidare argument. Ty även definitionen av en så kallad rätt attityd blir per automatik en filosofisk fråga när det förs fram på detta sätt; en fråga där subjektiva åsikter i offensiv fronteld kommer att varvas med hänvisningar till, låt oss smått sarkastiskt säga, nutida forskning och äldre filosofer.
Det är därför som jag ser filosofin mer som en lek än ett salt faktahav att fiska i (metafysiken i synnerhet). För mig är Människan ingenting speciellt. Min ringaktning riktar sig alltså indirekt mot henne, även om den här signeras filosofi. Och i allra högsta grad riktar jag hånet mot mig själv.

Samt mot dem som vågar inleda samtal med min person.

[Fication]

Här har vi just det jag talar om. Jag lägger fram en liten bit av det nya OS:et och ditt nuvarande OS styckar sönder det direkt. Det gör det eftersom ditt OS är av den skeptiska sorten. Det är som att ta en halvbyggd båt från varvet, slänga i vattnet och se den sjunka. Sen konstaterar du stolt: "Vad var det jag sa!"

Jag har just severat dig en bult. Du slänger i den i vattnet. Den sjönk. Din slutsats: Det går inte att bygga båtar av stål eftersom stål inte flyter.

Det är bra att du har självironi. Den behövs på botten...

[suchanother]

Filosofin kan bli tråkig om den är för abstrakt och/eller historielös. Risken finns att filosofiska diskussioner blir till självändamål.

Varje diskussion borde ha feedback till det konkreta. En växelverkan mellan teori&praktik kan göra diskussionen mer levande och innehållsrik.

Är man materialist (i betydelsen motsatsen till idealist) så accepterar man att ingenting har ramlat ner från himlen fixt färdig utan allt har ett ursprung och en historik.

Ta t.ex. pedofil-tråden. Här diskuteras ämnet utifrån dagens moralvärderingar. Iofs inget fel i det men risken finns att det hela utmynnar i allmänna fördömanden typ "oj va hemskt", och vi har inte kommit så mycket längre. Moralen har som alla andra begrepp sin egen historia där innehållet förändras med tiden. Sexuellt umgänge mellan vuxna och barn, mellan föräldrar och barn, mellan syskon, var mycket vanligt förr. Dåtidens folk hade sina moralvärderingar och såg inget syndigt i detta.
Hur kan det komma sej att de hade en annan moraluppfattning? Vad är (etik) moral egentligen? Hur skapas den? Vilka faktorer är avgörande på samhällelig- och individnivå?
Svaren kan öka förståelsen för vår egen moraluppfattning och de mekanismer som styr.

Filosofin bör alltså vara mer dynamisk, där allting befinner sej i ständig rörelse och har en direkt eller indirekt koppling i verkligheten. Annars blir diskussionen torr och svävar i luften.

[Tractatus]

Ta t.ex. pedofil-tråden. Här diskuteras ämnet utifrån dagens moralvärderingar. Iofs inget fel i det men risken finns att det hela utmynnar i allmänna fördömanden typ "oj va hemskt", och vi har inte kommit så mycket längre. Moralen har som alla andra begrepp sin egen historia där innehållet förändras med tiden. Sexuellt umgänge mellan vuxna och barn, mellan föräldrar och barn, mellan syskon, var mycket vanligt förr. Dåtidens folk hade sina moralvärderingar och såg inget syndigt i detta.
Hur kan det komma sej att de hade en annan moraluppfattning? Vad är (etik) moral egentligen? Hur skapas den? Vilka faktorer är avgörande på samhällelig- och individnivå?
Svaren kan öka förståelsen för vår egen moraluppfattning och de mekanismer som styr.

Filosofin bör alltså vara mer dynamisk, där allting befinner sej i ständig rörelse och har en direkt eller indirekt koppling i verkligheten. Annars blir diskussionen torr och svävar i luften.

Givetvis ska man vara flexibel. Men det är per automatik inte så att det som en gång varit en vanlig företeelse, måste vara rätt eller fel, moraliskt eller omoraliskt. Så; innan man ger sig in i sådana diskussioner (pedofiltråden exempelvis, som du påpekade), bör man ägna en tanke åt, i detta fall, moralens natur och  fundament, samt huruvida människans psykiska karaktäristiska alltid har varit densamma; dvs- om pedofili för 2000 år skadade "offret" på samma sätt som idag (vilket det säkerligen gjorde).

[tomtefader]

Här har vi just det jag talar om. Jag lägger fram en liten bit av det nya OS:et och ditt nuvarande OS styckar sönder det direkt. Det gör det eftersom ditt OS är av den skeptiska sorten. Det är som att ta en halvbyggd båt från varvet, slänga i vattnet och se den sjunka. Sen konstaterar du stolt: "Vad var det jag sa!"

Jag har just severat dig en bult. Du slänger i den i vattnet. Den sjönk. Din slutsats: Det går inte att bygga båtar av stål eftersom stål inte flyter.

Det är bra att du har självironi. Den behövs på botten...

Du tog konkreta exempel vilka har sin basis i naturvetenskapliga bevis, vilket är bra - om än inte hållbart när vi talar filosofi. Frågan är egentligen om två olika förhållningssätt;
 a) vill tro att människan är kapabel till att finna en sanning (vad detta skulle föra med sig, vet hon icke) och
 b) tror inte att människan, på grund av sin natur, är kapabel till att ta del av denna sanning (ifall hon erkänner dess existens som objektiv).
Alltså ställer man mot varandra två parter som inte utgår från samma förutsättningar. Ur parternas egna perspektiv är den ene alltid hopplös - antingen för att hon tror eller vägrar tro på människans förmåga - men egentligen kan ingen av dem komma med några som helst vidare slående argument för sina påståenden än att "det är på detta vis det förhåller sig". Därför tycker jag, som person B, att det de facto är omöjligt att konstatera någonting vara sant utan att konstaterandet kommer från en själv.
Som en parentes här i slutet kag sägas att jag utgår från en diskussion inom ramarna av den så kallade teoretiska filosofin, ett samtal som behandlar läran om verklighetens innersta väsen; ett metafysikt meningsutyte.
Det är då som förhållandet mellan A och B verkligen blir påtagligt.

[Fication]

Hållbart och hållbart. Jag är pedagog och försöker förklara genom att illustrera med en liknelse. Det första du gör är att säga att liknelsen inte är hållbar.

Vi kör en annan approach. Anta att du kommit på meningen med livet. Du har i ett gudomligt ögonblick förstått vad ditt liv går ut på. Och svaret är: Samla hattar. Meningen med ditt liv är att samla hattar, så många som möjligt. Vad händer nu? Vad gör du nu? Hur tänker du nu?

[tomtefader]

Jag är nödgad till att göra detta. Om jag inte hade angripit din liknelse hade jag givit utrymme för den att verka. Om jag hade givit den utrymme att verka, hade jag givit med mig och behövt bacja vilket jag inte ser som acceptabelt när frågan gäller hela min grundfilosofi; att filosofin inte fyller något värde.

För mig existerar inte livets mening på det sättet men jag antar att en människa som kommit på Meningen inte efter denna menings uppenbarelse framför sig själ har någon - ja, vilken kul upprepning - mening att längre leva. Om personen som samlar hattar en dag finner att hon samlat på sig alla hattar som går att till sig samla (låt oss antaga, som privatperson!), är Meningen upphävd och hon kan nu betrakta sitt liv som meningslöst samt göra sig av med det.
Ett tolkande som jag redan från början sällar mig till.  

Jag vill inte påstå att människan inte har en drivkraft att söka efter en mening för sin existens men bara för att människan äger denna vilja att söka, behöver det inte betyda att den existerar utanför människan. Att exempelvis säga, såsom många gör, att "alla har olika meningar för sina liv" är att betrakta Meningen som subjektiv och därmed stärka dess icke-existens.

[Fication]

Jag är nödgad till att göra detta. Om jag inte hade angripit din liknelse hade jag givit utrymme för den att verka. Om jag hade givit den utrymme att verka, hade jag givit med mig och behövt bacja vilket jag inte ser som acceptabelt när frågan gäller hela min grundfilosofi; att filosofin inte fyller något värde.

Intressant att du använt filosofi för att komma fram till den ståndpunkten. Då har den ju varit värdefull för dig. Filosofin har alltså lärt dig något om hur du ska förhålla dig till livet.

För mig existerar inte livets mening på det sättet men jag antar att en människa som kommit på Meningen inte efter denna menings uppenbarelse framför sig själ har någon - ja, vilken kul upprepning - mening att längre leva. Om personen som samlar hattar en dag finner att hon samlat på sig alla hattar som går att till sig samla (låt oss antaga, som privatperson!), är Meningen upphävd och hon kan nu betrakta sitt liv som meningslöst samt göra sig av med det.
Ett tolkande som jag redan från början sällar mig till.  

Ja, det är riktigt. Det du beskriver händer många idrottsmän när de vunnit allt och saknar utmaning. Det kallas bröllopsdepression, känslan av tomhet efter att man uppnått sitt mål.

Jag vill inte påstå att människan inte har en drivkraft att söka efter en mening för sin existens men bara för att människan äger denna vilja att söka, behöver det inte betyda att den existerar utanför människan. Att exempelvis säga, såsom många gör, att "alla har olika meningar för sina liv" är att betrakta Meningen som subjektiv och därmed stärka dess icke-existens.

Väl resonerat!

[PopJimmy]

Här har vi just det jag talar om. Jag lägger fram en liten bit av det nya OS:et och ditt nuvarande OS styckar sönder det direkt. Det gör det eftersom ditt OS är av den skeptiska sorten. Det är som att ta en halvbyggd båt från varvet, slänga i vattnet och se den sjunka. Sen konstaterar du stolt: "Vad var det jag sa!"

Jag har just severat dig en bult. Du slänger i den i vattnet. Den sjönk. Din slutsats: Det går inte att bygga båtar av stål eftersom stål inte flyter.

Det är bra att du har självironi. Den behövs på botten...

Haha lätt årets roligaste inlägg!  :D

Du tog konkreta exempel vilka har sin basis i naturvetenskapliga bevis, vilket är bra - om än inte hållbart när vi talar filosofi.

Som sagt, det jag upplever att Fication försöker beskriva handlar inte alls om naturvetenskapliga bevis. Jag förstår verkligen inte vart du får detta antagande ifrån. Förstod du inte att båtexemplet var en metafor? Vad är det i det Fication säger som på något sätt skulle kunna härdledas till just naturvetenskap? Att det Fication talar om kanske i viss bemärkelse sträcker sig mot något sådant som vad vissa menar är vetenskapsens projekt (vetenskap i väldigt bred bemärkelse), men detta är fortfarande långt från vad man menar med naturvetenskap (i snäv bemärkelse).

Så vad försöker du egentligen säga?

Frågan är egentligen om två olika förhållningssätt;
 a) vill tro att människan är kapabel till att finna en sanning (vad detta skulle föra med sig, vet hon icke) och
 b) tror inte att människan, på grund av sin natur, är kapabel till att ta del av denna sanning (ifall hon erkänner dess existens som objektiv).

Det är inte alls med nödvändighet att så är fallet, det kan nämligen vara så att du antar att det endast existerar två förhållningsätt, men det Fication här talar om, och det du tolkar in i det är inte med nödvändighet samma sak, och med det menar jag att jag upplever att du lagt till antaganden som Fication med detta inte med nödvändighet gjort.

Det kan lika gärna existera dessa fall:
 a) vill tro att människan är kapabel till att finna en sanning (vad detta skulle föra med sig, vet hon icke) och
 b) tror inte att människan, på grund av sin natur, är kapabel till att ta del av denna sanning (ifall hon erkänner dess existens som objektiv) och

 c) upplever att människan är kapabel att nå en form pragmatisk intersubjektiv resonans som resulterar i en ömsesidighet, ett ömsesidgt erkännande och bejakande av att vissa frågor, med nödvändighet måste falla inom vissa ramar utgörande vissa former av praktiska begränsningar. (Ska man vara fullständigt teoretisk, dvs, opraktisk, så är det natrligtvis så att möten människor emellan aldrig behöver resultera i något sådant, som med stora marignaler ens i närheten skulle kunna falla innanför ramarna för något sådant som ett ömsesidigt erkännande av gemensamma praktiska nödvändighterer, vi alla redan delar genom att vara "levande varelser". Dvs praktiska nödvändigheter vi, innan vi gått in i diskussionen redan förhåller oss till, dvs att det finns något praktiskt att förhålla sig till och att detta är syftet med att diskutera.

Det kan naturligtvis vara så att sådant inte är fallet, speciellt i den filosofiska idékultur vi här tar del av, eller rättare sagt utifrån min uppfattning, det är en vanföreställning västerländska filosofer har och mycket av just (vad vi här skulle kunna kalla) västerländsk filosofi utgörs av, vilket även innefattar postmoderna strömningar, som i många bemärkelser lyckas i att underminera dessa former av erkännanden av ömsesidiga förutsatser vilket dock är tämligen ironiskt eftersom all form av filosofi eller kulturverksamhet, i grund och botten OFTAST handlar om att skapa förutsättningarna för denna form av resonerande möte. Poägen med filosofi är mötet som resulterar i känslan av att ens förståelsehorizonter vidgas och en känsla av frigörelse och välbefinnanden uppstår. Det finns alltså inget sådant som "filosofi" för "filosofins skull", detta är en västerländsk sjukdom och som lättast botas genom att läsa en bok om t.ex. taoism eller zenbuddhism.

Jag hävdar vidare att detta är en av grundbetydelserna hos språket, dvs, att vi accpeterar gemensamma konventioner, för att kunna relatera på meningsfulla sätt, att vidga våra horizonter för vad som är möjligt, då vi samtdigit ser meningsfulla gränser i tillvaron vilket gör att vi kan diskrimiera/differentiera meningskulla skillnader mellan två fenomen vi tididgare upplevde/blandade-ihop som ett (och som därför i vissa sammanhang medförde konflikter).

Men nu är det så att jag upplever att det västerländska filosofiprojektet sedan lång tid tillbaka inte förstått de djupare praktiska innebörderna av syftet med språk, filosofi samt att filosofera, eller det är iaf en föreställning jag bildat mig utifrån de högst begränsade intrycket jag fått (dock är detta inte bu och bä, eftersom detta har medfört ett djupgående undersökande i vad språk och filosofi skulle tänkas innebära, vilket har resulterat i en rik flora av meningsfulla distinktioner).

Och det är från dessa västernländska vanföreställningar som de s.k. postmoderna ådrorna tar avstamp ifrån. Poststrukturalism/postmodernism resulterar i ett kollapsande av språk, detta medför naturligtvis både "positiva"/önskvärda samt "negativa"/icke-önskvärda konsekvenser för den som har, lite mer seriösa intentioner. De "positiva" konsekvensen innebär att de delar av språket som tidigare fungerande som "kontrollerande" eller "förtryckande" ramar, eller en slags "fundamentalistisk absolutistisk programmering" blir dekonstruerad vilket innebär att ett stort spelrum för "frilek" framför "allvarsamma spel utifrån 'slutna kulturella föreställningsvärldar' eller 'metanarrativ' nu blir möjlig, men den "negativa" konsekvensen blir samtidigt att betydelsen av språket samtidigt kollapsar i detta projekt, språket blir meningslöst, eftersom språket i sin grund bygger på intersubjektiva överenskommelser (på gott och ont). Genom att studera och analysera språket, så plockas språket sönder i bitar och en viktig funktion språket hade innan denna analys påbörjats går förlorad, dvs, möjligheten att på gott och ont vara överens om något.

Jag har inget problem att bryta sönder precis allt du påstår och här försöker dela inför oss andra, problemet blir bara då jag en dag kommer på att jag själv kanske vill dela med mig av något som jag verkligen upplever som betydelsefullt - men eftersom jag redan dekonstruerat allt du redan sagt och totalt relativiserat bort dess praktiska innebörd i ett desperat försök att få makt och frihet över mig själv, så kan jag nu inte längre hävda något som jag själv med tyngd ställer mig bakom - eftersom det var just precis denna handling jag ifrågasatte hos dig, detta resulterar alltså att den enda hållning jag nu har kvar är att förevigt vara självironisk, att aldrig våga eller vilja ställa mig bakom något eftersom jag då skulle vara hycklande i förhållande till hur jag beter mig mot andra i deras försöker att hävda något som försammanhanget kanske, med praktiskt tyngd skulle kunna tänka sig vara relevant och viktigt.

Detta resulterar alltså i en form av trygghet för mig, jag kan utan problem ifrågasätta andra, men samtidigit är min hållning, egentligen inte konstruktiv (i mening av progressiv/re-konstruktiv). Den är bara dekonstruktiv men detta är en trygghet jag gärna vill behålla. Detta resulterar alltså i grund och botten samma typ av stagnerande trygghetssökande som den som har strategin att istället hålla fast i "absoluta sanningar" eller "absoluta uppfattningar" upprätthåller. Det "dekonstruktiva" och det "fundamentalistiska" är naturligtvis rörelser som upprätthåller två helt olika former av dynamik, men båda ger i grund och botten samma tillfredställelse, dvs en form av mental/kognitiv/filosofisk trygghet, och det är detta som är ursprungsproblemet vi alla så desperat försöker åtgärda.

Problemet blir bara att när detta sätt blir accepterat och utspritt, så förlorar det sin ursprungliga innebörd, eftersom när detta sätt att relatera en gång "uppstod" (vilket är lite fånigt att konstatera att något sådant någonsin "hänt", men vi gör det här, i rent pragmatiska termer) så var det väldigt relevant. Nu när alla spring runt dekonstruerar saker, så slutar det med att ingen har något av betydande betydelse kvar. Naturligtvis finns mening i en annan innebörd fortfarande kvar, i en praktisk bemärkelse finns alltid ett behov av mening även fast jag kanske i filosofiska diskussioner inte talar öppet om detta, eftersom det skulle göra att jag i min distanserande trygghet faktiskt erkänner något om min egen sårbarhet, något jag genom att tillämpa denna strategi, just försökt undvika. Det hänger alltså ihop med att det faktiskt finns praktiska omständigheter mitt teoretiska filosoferande faktiskt förhåller sig till, även fast jag inte själv vill erkänna detta, eftersom jag är så präglad av ett västerländskt sätt att se på filosofi.

Det "dekonstruktiva förhållningsättet" om vi nu tillåts kalla det så, är alltså i förlängningen en trygghetsstrategi, precis i samma bemärkelse som den "dogmatiska absolutismen" är. Det finns alltså en underliggande rädsla av att exponera sig själv och vara sårbar, och denna rädsla är genomgående för alla människor, men den är så djup att ingen vågar erkänna den, dock när människor med rena intentioner talar om den, så träffar orden rakt i hjärtat på alla eftersom vi alla är mycket närmare varanra än vi, genom våra filter av desperata trygghetsstrategier vågar ana.

Detta medför att det "dekonstruktiva förhållningsättet" i förlängningen inte är något att hålla kvar i, och att på något sätt påstå att ett "dekonstruktivt förhållningsätt" inte ens existerar är att fortfarande desperat hålla sig fast i sin egen trygghetssökande strategi, precis som den absoluta dogmatismen inte vill relativisera och titta på och syna sina egna "absoluta sanningar". Det handlar alltså om att titta mot den "nakna sanningen", att det inte finns något att hålla kvar vid, och att det "dekonstruktiva förhållningsättet" är att hålla sig kvar i en trygghetsstrategi. Det är en trygghetsstrategi eftersom den fortfarande gör anspråk på världen och på vår fundamentala inneboende otrygghet vi alla känner av att ta del av en osäker värld.

Men det finns, i förläningen inget att trygghetsstrategi att hålla fast vid och därför finns det bara två utvägar: att inte förhålla sig alls, dvs att vara tyst och istället lyssna och se vad som händer, eller att inta ett mer rekonstruktivt förhållningsätt.

Det Fication vittrar om är att han tycker det är dags att var rekonstruktiv. Det han säger är att han inte har inte hela båten, men han kommer likväl med muttern. Han har alltså den rekonstruktiva intentionen eftersom han är tillräckligt allvarligt. Han är inte fast i de desperata trygghetssökande strategier på samma sätt som någon som intar det "dekonstruktiva förhållningsättet" eller "den dekonstruktiva dynamiken" eller den "denkonstruktiva trygghetsstrategin" är)



Och därför säger Fications metafor något väldigt viktigt om det nuvarande post-postmoderna tillståndet som få ännu vågat öppna upp ögonen för. Postmodernismen som avantgarderörelse är död - den har redan nått fotfolket som redan är i full gång av att bryta sönder populärkulturen i kvällspressen.

Den riktiga avantgarderörelsen försöker inte bryta sönder all tidigare kultur, den riktiga nuvarande "avantgarderörelsen" ser vart den postmoderna rörelsen kommer sluta och försöker istället pussla ihop den postmoderna rörelsen med den moderna med de förmoderna. Det finns ett sammanhang som är mycket större än dessa enskilda ådror, och det är ett nytt re-konstruktivt projekt som förenar, då vi fått ny förståelse för vad kultur egentligen innebär, då vi dekostruerat alla kulturer som någonsin existerat, och detta banar ny väg för en helt ny kultur.


Nu är det uppenbart att de som är fast i det postmoderna träsket inte kommer hålla med mig, men jag har redan i denna text förklarat varför deras projekt inte håller - de vill nämligen inte ens kommunicera, de vill bara bryta sönder saker för att få ett egen spelrum. Jag är som sagt inte intresserad av att bryta sönder andras uppfattningar för att själv få inflytande, jag är här för att visa att ett helt nytt förhållningsätt är möjligt, men då måste man förstå betydelsen av språk, kommunikation och möte, och inte avfärda dessa saker som "objektivt omöjliga". Vi är här inte intresserade av något sådant som "objektivitet", det lämnar vi över till naturvetenskapen och deras vertyg, tekniker och begränsade infallsvinklar för att belysa det som för oss är minst relevant i det samtida samhällstillståndet. Det vi här är intresserade av är möten, kommunikation och samförståelse, och vill människor med postmoernistiska dragingar hävda att möten och kommunikaton inte är möjligt, ja då har de inget här att göra, eftersom detta är en mötesplats, inte ett enskillt cirkusnummer, framfört av en clown.

Alltså ställer man mot varandra två parter som inte utgår från samma förutsättningar. Ur parternas egna perspektiv är den ene alltid hopplös - antingen för att hon tror eller vägrar tro på människans förmåga - men egentligen kan ingen av dem komma med några som helst vidare slående argument för sina påståenden än att "det är på detta vis det förhåller sig". Därför tycker jag, som person B, att det de facto är omöjligt att konstatera någonting vara sant utan att konstaterandet kommer från en själv.

Ja, men har du någon gång funderat på att börja använda denna slutsats som en utgångspunkt? Vi förstår att två parter inte utgår från samma förutsättningar, det är liksom inte "sorglig slutsats" som s.a.s "dödar filosofin" eller "filosofins mening".

Det är ingen som behöver komma med något sådant fånigt konstaterande att "det är på detta vis det förhåller sig". Detta är redan våran utgångspunkt att det redan förhåller sig på två olika sätt för två olika personer. Vad som är sant, vet ju redan båda parter. Det handlar alltså inte alls om något sådant som vem som har den mest korrekta "subjektiva uppfattningen". Det handlar om skapandet av en gemensam intersubjektiv uppfattning. Poängen är att det är detta vi ska arbeta utifrån det båda subjektivt upplever som (vad man tidigare kanske kallade för) "sant" (, dvs hur något redan upplevs), för att förenas i ett större "sanning" eller snarare intersubjektiv resonnans (eftersom frågan om hurvida "sanning" är möjlig eller inte är totalt ovesäntlig, "sanning" är bara en teoretisk abstraktion bortom den redan existerande praktiska och faktiska upplevelsen av hur saker och ting redan upplevs). Vi behöver alltså inte länge ogiltigförklara andra människors uppfattningar, vi behöver bara skapa ett sådant kulturellt klimat, att människor snanare fokusera på att diskutera saker på ett sådant sätt som är intersubjetkivt meningsfullt, snarare än att försöka övertyga andra om att det vi upplever faktiskt uppfattas som fallet.

Problemet är alltså att människor tvivlar på sin egen uppfattning och måste övertyga andra att så är fallet, eftersom de annars känner sig ensamma och missförstådda. Men det finns ingen här att övertyga, din upplevelse och uppfattning är redan unik, dela med dig av den i ödmjukhet istället för att ta ifrån andra rätten att få uppleva vad de redan känslomässigt upplever.

Det handlar alltså om att skapa en kultur, ett klimat, där idéer kan frodas och växa fram då olika krafter redan står i konflikt. Konflikten mellan krafter är en förutsättning för att något ö.h.t. ska växa, vi behöver inte ta konflikten på så stor allvar. Vi har olika uppfattningar, låt detta vara vår utgångspunkt, inte våran bittra slutsats.

Som en parentes här i slutet kag sägas att jag utgår från en diskussion inom ramarna av den så kallade teoretiska filosofin, ett samtal som behandlar läran om verklighetens innersta väsen; ett metafysikt meningsutyte.
Det är då som förhållandet mellan A och B verkligen blir påtagligt.

Om du inte är här för att möta människor, kan du behålla dina spekulationer för dig själv. Verklightens innersta väsen är redan närmare än du anar, det är framför ögonen på oss alla att beskåda. Det är inget som behöver spekuleras kring, det är bara att titta och vara uppmärksam. Tillvarons innersta väsen är närvaron av att existera. Och detta är inget vi behöver skämmas inför.

[Fication]

Det Fication vittrar om är att han tycker det är dags att var rekonstruktiv. Det han säger är att han inte har inte hela båten, men han kommer likväl med muttern.

Var har jag sagt att jag inte har hela båten? I do this for a living, man!
Jag ger inte folk båtar, jag hjälper dem att bygga sina egna. Om jag ser någon sakna en bult och jag ser var den ska sitta så säger jag lite i förbigående "Titta, där ligger en bult."

Steg 1 - de måste vilja bygga en båt. I mitt fall fixar CSN det. Attityd!

[Avantgardet]

Vad är det här Jimmy?

Du har missförstått dekonstruktionens väsen. Den kan inte reducera bort sig själv, den bär alltid med sig en implicit etik. Det handlar om angreppspunkter. Den vänder sig mot något från någonstans ifrån. Det som den inte kan tala om tiger den om, men du kan se det med egna ögon om du tittar vad det är den vänder sig emot, den avslöjar sig i handling.

En avant-garderörelse som inte är dekonstruktiv till sitt väsen är en implicit självmotsägelse.

Hur avgör du vad som ska behållas? Vem för du kommunikationen med, vem är det som det resoneras med? För du ö.h.t. dialog med proletariatet (eller varför inte allehanda ursprungbefolkning)? Är du ens intresserad av hur de upplever saker? Vem företräder Du (och Wilbur)?

Verkligheten för olika människor skiljer sig inte bara i uppfattning utan också i beskaffenhet - din värld är inte samma som aborginens (människan lever i ett symbiotiskt förhållande med sin teknik). De är och förblir inkommensurabla oavsett hur mycket vi diskuterar och "kompromissar" (vilket är detsamma som att säga att alla parter ger avkall, och eftersom det är politikens väsen så tvingas vi fråga oss själva vem, vilken part, det är som bör ge avkall från första början). Du sysslar med andlig (borgerlig) kommunism - som kan tyckas paradoxalt - Jimmy, vilket implicerar stagnation på sikt.

Nu är det uppenbart att de som är fast i det postmoderna träsket inte kommer hålla med mig, men jag har redan i denna text förklarat varför deras projekt inte håller - de vill nämligen inte ens kommunicera, de vill bara bryta sönder saker för att få ett egen spelrum.

Du har inte argumenterat övertygande, snarare vilar din slutsats på ett missförstånd från din sida. Hade de inte velat kommunicera så hade de ju knipt käft, eller hur? Varför inte dumpa Wilbur och komponera din egen "inre symfoni"?

[Avantgardet]

Det Fication vittrar om är att han tycker det är dags att var rekonstruktiv. Det han säger är att han inte har inte hela båten, men han kommer likväl med muttern.

Var har jag sagt att jag inte har hela båten? I do this for a living, man!
Jag ger inte folk båtar, jag hjälper dem att bygga sina egna. Om jag ser någon sakna en bult och jag ser var den ska sitta så säger jag lite i förbigående "Titta, där ligger en bult."

Steg 1 - de måste vilja bygga en båt. I mitt fall fixar CSN det. Attityd!

Vad fan ska man bygga båt för? Häxmästare (och människor) flyter av sig själva, visste ni inte?

[Fication]

Vad fan ska man bygga båt för? Häxmästare (och människor) flyter av sig själva, visste ni inte?

Du kanske vill resa till en annan kultur, ett annat land dit det är för långt att simma. Men jag kan förstå att du vill fortsätta att utforska din ö ett tag till. Det är en ganska fin ö!