Synkronicitet och apofenia

[Zokrates]

Apofenia, vad är egentligen detta? Begreppet har existerat sedan slutat av 50-talet och används inom psykiatrin för att beskriva paranormala fenomen samt för att länka dem till psykets kreativa områden. Inom området psykiska störningar såsom paranoia, schizofreni används ibland begreppet apofenia som en förklaring på sjukdomstillstånd som yttrar sig genom konspirationsteorier, vanföreställningar. Här är det personen X som genom att tänka på Y, får denne att ringa X. Ologiska resonemang som saknar all logisk förankring eller bevis för sin möjlighet att existera.
Synkronicitet och Apofenia är synonymer inom samma område mao.

Det är ofta så att kreativa personer har en högre intelligensförmåga än icke kreativa och det finns en högre frekvens av intelligenta som drabbas av schizofreni. Gränsen mellan dåre och geni är ibland vag.

Jag föredrar att själv se det som att det existerar fenomen som saknar logisk förklaring eller en persons medverkan till att de uppstår. Självklart skulle det vara svårt att bevisa en extern intelligens bakom dessa fenomen. Vid psykiska sjukdomstillstånd däremot är det ofta uppenbart att det handlar mer om hallucinationer av olika slag i kombination med slumpen. Inget övernaturligt alls och ganska förståeligt.

Nu kanske jag är ute och cyklar, eftersom jag inte är en psykolog, så skulle jag ha fel, rätta mig.

[Algotezza]

Kan man kalla synkronicitet för icke-kronologisk eller "andlig" kausalitet?

Har någon sett 23 - det är väl en film om en man med akut apofenia?



A

[Algotezza]

Har ni personliga exmepel på synkronicitet?

Jag har ett som iofs inte betyder något, vad jag vet.

När min lillebror och jag var små lekte vi olika hjältelekar, inspirerade av bl.a.  Robin Hood. En del av leken var att ge varandra "tuffa namn". Så jag kallades King Coff och var king över coffarna och min lillebror var Coff King och var coff över kingarna. Idag är min bror en stor kaffeälskare och min kaffeapparat på diskbänken heter "King of Coffee"...  :lol:

OMVÄND KAUSALITET

På Filosofiforum hasplade jag för en tid sedan ur mig, utan att riktigt  veta varför,  att det skulle kunna finnas ”omvänd kausalitet”, där framtiden skulle kunna  påverka det förflutna. Några dagar senare hyrde vi en film som hade just det temat, hur någon i framtiden kunde påverka det förflutna så att en viss katastrof kunde undvikas. Då tänkte jag att det var ett exempel på synkronicitet, där samma idé jag gett uttryck på på ett nätforum åt också fanns i en film jag såg ett par dagar senare. Så tänkte jag vidare: tänk om det jag själv upplevde var ett exempel på min idé, omvänd kausalitet, så att filmen jag såg vid visst tillfälle påverkade mig bakåt i tiden att ge uttryck åt den idé som filmen förverkligade? Det var en lite kuslig tanke…


A

[J R Auk]

Jag skulle läsa Einsteins - Min världsbild.
När jag låg i badet och läste den, så kom jag att tänka på att den moderna vetenskapens generella riktning skulle kunna liknas vid babels torn och att jag borde skriva om den liknelsen här på forumet. En dag senare när jag plöjer vidare i boken så finner jag just den analogin. Inte så utförlig som jag hade tänkt den hos mig. Men just angående vetenskapen användes analogin. Och detta blott en 30-40 sidor efter där jag avbröt läsandet i badandet och spann mina tankar istället.

Då fick jag en omvälvande känsla. Kunde inte hålla mig från att låta tankarna glida till kollektivt medvetande och liknande. Men sedan kom jag att tänka i banor som att boken i sig har en poäng som kulminerar till viss del av denna vetenskapskritik. Så det kan mycket väl vara så att det i boken låg dolt upprinnelsen till analogin som sedan framfördes. Jag hade varit sensibel för tankejargongen och förutspått det som följde.

Men vad ska man säga?
Det är bara att arkivera dylikt under oförklarliga fenomen, där det förövrigt är en etikett på baksidan av samma mapp.
Obehövligt förklarliga fenomen.

[Algotezza]

I våras var min fru och jag och besökte vår dotter och hennes kille i Uppsala. Medan de övriga satt och pratade om H&M:s satsning på Madonnadesignade kläder, satt jag och bläddrade i en gammal bok om Vättern, som min dotters kille hittat på ett antikvariat. Jag hoppades det skulle stå något om min dotters killes hemort, för den ligger alldeles intill Vättern. Jag bläddrade en stund tills jag fann det enda ställe där hemorten nämndes. Samtalet omkring mig om Madonnas kläder pågick för fullt. Stället i boken handlade om en träbåt som dragits upp i hamnen på min blivande svärsons hemort för at huggas upp då den blivit gammal och gisten. Båten hette Madonna.

A

[Johan Ågren]

Lite tråkig variant: Vår selektiva psykologi är känslig för samstämmighet, medan den sållar bort mycket annan bråte. Så statistiskt så uppstår det en beskärd del samstämmighet när all denna bråte blandas och möts.

Sedan så är kanske inte vissa osannolika sammanträffanden så osannolika som vi först tror när vi inte kan se vad det är som sammanfört händelserna.

När jag var runt 8 år träffade jag en flicka i Rumänien. När jag frågade var hon bodde hemma i Sverige så visade det sig att vi bodde på samma gata och hade samma bokstav på lägenheten i radhuset, men hon bodde två radhuslängor bort. Sedan blev vi vänner.

Eller som när jag inte höll i min sons hand för ett ögonblick när han ballanserade på en stenmur, ramlade, och slog i hakan så illa att en tand gick genom underläppen. Ett par minuter senare såg jag på en annan stenmur orden "skäms Johan!" skrivet med röd sprayfärg. Det var väldigt träffande eftersom jag verkligen hade dåligt samvete.

Eller den gången när jag klockan 4 på natten vaknade av ett ett spöke tafsade mig på magen, och en minut senare får höra ett skrik från ett annat rum, och samma historia berättades; att personen blivit tafsad på under täcket. Att samma historia berättas samtidigt av två personer klockan fyra på natten i en helsvart lägenhet är ganska slående, särskilt när händelserna ägde rum innom samma minut, och aldrig har föregåtts av något liknande före eller efter.

Eller den gången jag fick upp ögonen för en kvinna som gick på samma skola som mig. Inget hände. Vi träffades några gånger som vänner. Det gick 10 år. Sedan plötsligt så kontaktar denna person mig om ett utställningsjobb som hennes bästa vän är formivare för. Jag börjar på det jobbet, vi blir kära (alltså formgivaren och jag), jag skiljer mig, och här står jag nu lyckligare än någonsin. Känslan när jag valde det nya jobbet och gick ifrån det gamla kändes ödesmättat. Det var ett av dessa val när det handlar om att bejaka livet och det nya framför det invanda och trygga. Det kändes galet att göra, men samtidigt som att öppna en dörr till förändringar jag brukar vara rädd att göra.

Jag har en känsla av att livet är lite magiskt i den bemärkelsen att det finns trådar att dra i som kommer till mig. Trådar jag kan säga nej till av rädsla och bekvämhet, men när man tar dem så öppnar livet upp sig och blir levande. Livets väv spinner liksom under ytan, och vi är enbart medveten om det ytliga. Ibland så bubblar det upp och blir tydligare, och då gäller det att ta tag i det.

Om man inte medvetandegör sina önskningar, så uppstår heller inte de sammanträffanden som ändå finns i all bråte vi möter. Så det är viktigt att fantisera och att drömma så man levandegör synkroniciteten. Kaka kan endast finna maka om det finns en kaka till att börja med.

/Johan

[Algotezza]

Vi människor söker mening och enhet i tillvaron, bakomliggande mönster, strukturer och lagbundenheter som visar att det som till synes är åtskilt har ett gemensamt mönster "under ytan", utgör en enhet. Av dessa mönster spinner vi våra meningsskapande och meningsbärande berättelser, våra ödesvävar; vi är våra egna och  varandras nornor.  Kausalitet är ett sätt att skapa mönster och mening, synkronicitet ett annat. Finns det fler?

A

[Tractatus]

Känslan när jag valde det nya jobbet och gick ifrån det gamla kändes ödesmättat. Det var ett av dessa val när det handlar om att bejaka livet och det nya framför det invanda och trygga. Det kändes galet att göra, men samtidigt som att öppna en dörr till förändringar jag brukar vara rädd att göra.

Bara en off-topic-fråga, Johan. Rent spontant låter det tämligen dumdristigt att lämna det invanda och trygga (med betoning på trygga), i syfte att ge sig ut på nya äventyr, och "bejaka livet" och det nya. Är det någonting som rent generellt alltid är önskvärt, eller talar Du specifikt om din situation (dvs att det "invanda och trygga" egentligen var någonting du rent existentiellt verkligen inte trivdes med)?

[Zokrates]

 Kausalitet är ett sätt att skapa mönster och mening, synkronicitet ett annat. Finns det fler?
A

Fler sätt eller fler vittnesmål?

Jag väcktes av att min gravida fru ville ha en apelsin mitt i natten. Jag var mitt inne i en dröm och mindes den därför väldigt väl. Jag kunde inte låta bli att berätta den för henne samtidigt som jag skar upp apelsinen i klyftor.

Jag berättade att jag drömt om ett flygplan som tappade höjd, snek över trädtopparna och kraschade på den snötäckta marken. Vid nedslaget delades planet i tre delar.

Dagen efter såg jag bilder på ett störtat plan i Gottröra. Bilderna var identiska med min dröm natten innan. Min fru erinrade sig om vad jag pratat om mitt i natten.
Tidsangivelsen när planet störtade var efter min dröm.

Vid ett annat tillfälle drömde jag att jag var på en stor färja. Jag var i baren och drack samtidigt som det spelades musik. Plötsligt krängde båten till, jag blev orolig och gick ned mot hytterna, efter en stund såg jag folk som försökte ta sig därifrån men jag kom bara till en trappa som ledde från bildäck uppåt.
Samtidigt som allt började dränkas av vatten och svartna hörde jag en
melodi som jag gillade, " Då går jag ned i min källare", därefter blev allt mörkt.
Dagen efter när jag kom till arbetet så var flera arbetskamrater
chockade. Jag frågade vad som hänt och fick då höra att Estonia sjunkit.

Båda händelserna skulle kunna förklarats med att jag kanske skulle ha hört en grannes radio eller tv, men drömmarna inträffade före olyckorna.

Apropå Johans barndomskamrat, hur de träffats med mer så har jag drömt att jag träffat mina "kvinnor" innan jag träffat dem. Jag har alltså i drömmen haft sex med dem sedan har det realiserats utan att jag själv styrt detta. Vilket får mig att tänka på mina fiskar i akvariet.
Jag drömmar om de fiskar som skall dö natten innan de dör och jag drömmer om de fiskar som skall födas innan jag ser dem i akvariet.

Alltså finns det ett samband även mellan djur och människor som tycks oförklarligt. Jag har utöver detta så många oförklarliga sammanträffande att om jag tog upp dem alla förmodligen, skulle klassas som mytoman.

[Algotezza]

 Kausalitet är ett sätt att skapa mönster och mening, synkronicitet ett annat. Finns det fler?
A

Fler sätt eller fler vittnesmål?

Tack för dina vittnesbörd, Zokrates...

Jag var väl annars närmast ute efter om det kan finnas eller verkligen finns fler mönster att upptäcka i tillvaron än dem som är betingade av någon form av kausalitet eller synkronicitet... Finalitet, teleologi kanske, avsikter...

A

[Zokrates]

Jag var väl annars närmast ute efter om det kan finnas eller verkligen finns fler mönster att upptäcka i tillvaron än dem som är betingade av någon form av kausalitet eller synkronicitet... Finalitet, teleologi kanske, avsikter...

A

Jag tror att livet i sig självt har en högre mening som ligger bortom Aristoteles definiering att genom dygderna sträva efter eudaimonia.

Livets mening är simpelt att överleva till varje pris. Människan är livets mening förkroppsligad. Vi utvecklas för ändamålet att sprida och säkra livets överlevnad. Det vi kallar utveckling styrs primärt endast av denna vilja, finalitet. Gränser måste övervinnas. Därav är det inte omöjligt att vårt syfte på lång sikt är att sprida jordens arter till andra planeter eller solsytem. Livets vilja styr sublimalt över våra handlingar. Detta kan manifesteras i religioners idevärld likväl som inom målet med vetenskapen.

[Algotezza]

Jag var väl annars närmast ute efter om det kan finnas eller verkligen finns fler mönster att upptäcka i tillvaron än dem som är betingade av någon form av kausalitet eller synkronicitet... Finalitet, teleologi kanske, avsikter...

A

Jag tror att livet i sig självt har en högre mening som ligger bortom Aristoteles definiering att genom dygderna sträva efter eudaimonia.

Livets mening är simpelt att överleva till varje pris. Människan är livets mening förkroppsligad. Vi utvecklas för ändamålet att sprida och säkra livets överlevnad. Det vi kallar utveckling styrs primärt endast av denna vilja, finalitet. Gränser måste övervinnas. Därav är det inte omöjligt att vårt syfte på lång sikt är att sprida jordens arter till andra planeter eller solsytem. Livets vilja styr sublimalt över våra handlingar. Detta kan manifesteras i religioners idevärld likväl som inom målet med vetenskapen.

Är det genernas överlevnad det handlar om eller individens via reinkarnation?

Vi är livet. Livet vill ingenting, kan ingenting, utan de levande, de som representerar eller gestaltar livet. Vad livet vill blir då den synergetiska summan av vad de levande vill. Livet vill då leva, fortsätta leva, men inte bara "därför att", oberoende av dess innehåll... utan därför att livet är det mest intressanta de levande hittills träffat på... Om livet blir likgiltigt till sitt innehåll, vad nytta gör då "viljan att leva"? Den övertrumfas väl då av en vilja att kollektivt eller individuellt så snabbt som möjligt   "göra slut på eländet"... och blir då det som fångar intresset...

Idéer "vill" något endast när de representeras i ett levande subjekts medvetande eller begreppsvärld och "laddas" med dennas vilja...

A

[Johan Ågren]

Känslan när jag valde det nya jobbet och gick ifrån det gamla kändes ödesmättat. Det var ett av dessa val när det handlar om att bejaka livet och det nya framför det invanda och trygga. Det kändes galet att göra, men samtidigt som att öppna en dörr till förändringar jag brukar vara rädd att göra.

Bara en off-topic-fråga, Johan. Rent spontant låter det tämligen dumdristigt att lämna det invanda och trygga (med betoning på trygga), i syfte att ge sig ut på nya äventyr, och "bejaka livet" och det nya. Är det någonting som rent generellt alltid är önskvärt, eller talar Du specifikt om din situation (dvs att det "invanda och trygga" egentligen var någonting du rent existentiellt verkligen inte trivdes med)?

Trivdes inte med i den bemärkelsen att det upplevdes stagnerat. Jag tror generellt att människor mår bra av att ha vana och trygghet i grunden, men att det också sker en utvecklingen i kanten av detta. Ibland så låser man in sig i situationer som inte tillåter vidare utveckling, och det kan då vara nödvändigt att göra en större förändring av sitt liv, även om det är skrämmande. Ofta så kommer inte sådana stora förändringar föränn det uppstår en kris i det man har. Utbränd på jobbet, eller att missförhållanden i äktenskapet ställs på sin spets. Ibland kan krisen leda till förändring i det befintliga, ibland inte.

I fallet med mitt dåvarande och nuvarande jobb, så var det så att det gamla jobbet hade en tryggare framtid, medan det nya var en projektanställning, med endast en liten förhoppning om framtida anställning. I slutändan visade det sig att jag fick fast anställning på det nya jobbet, och att min äventyrslusta gav frukt både vad gäller ett intressantare jobb och en trygg framtid. Dessutom träffade jag min nya kärlek där. Vet inte om jag ångrat mig om jag inte fått fortsatt tjänst, och helt stått utan jobb, kanske.

/Johan

[J R Auk]

Jag var väl annars närmast ute efter om det kan finnas eller verkligen finns fler mönster att upptäcka i tillvaron än dem som är betingade av någon form av kausalitet eller synkronicitet... Finalitet, teleologi kanske, avsikter...

A

Jag tror att livet i sig självt har en högre mening som ligger bortom Aristoteles definiering att genom dygderna sträva efter eudaimonia.

Livets mening är simpelt att överleva till varje pris. Människan är livets mening förkroppsligad. Vi utvecklas för ändamålet att sprida och säkra livets överlevnad. Det vi kallar utveckling styrs primärt endast av denna vilja, finalitet. Gränser måste övervinnas. Därav är det inte omöjligt att vårt syfte på lång sikt är att sprida jordens arter till andra planeter eller solsytem. Livets vilja styr sublimalt över våra handlingar. Detta kan manifesteras i religioners idevärld likväl som inom målet med vetenskapen.

Är det genernas överlevnad det handlar om eller individens via reinkarnation?

Vi är livet. Livet vill ingenting, kan ingenting, utan de levande, de som representerar eller gestaltar livet. Vad livet vill blir då den synergetiska summan av vad de levande vill. Livet vill då leva, fortsätta leva, men inte bara "därför att", oberoende av dess innehåll... utan därför att livet är det mest intressanta de levande hittills träffat på... Om livet blir likgiltigt till sitt innehåll, vad nytta gör då "viljan att leva"? Den övertrumfas väl då av en vilja att kollektivt eller individuellt så snabbt som möjligt   "göra slut på eländet"... och blir då det som fångar intresset...

Idéer "vill" något endast när de representeras i ett levande subjekts medvetande eller begreppsvärld och "laddas" med dennas vilja...

A

Jag har svårt att tro att just livet skulle vara det slutgiltiga syftet det i sig självt rymmer. Om man tittar på individen och dess utveckling så är det hela tiden ett sträckande, en vilja att nå, bortom, som leder framåt, meråt. Ditåt.

Även viljan till att sluta vilja, hänge sig, acceptera, rymmer en vilja att nå bortom.

Men vad är egentligen att vilja? Är det inte att inte nöja sig? Eller hur ska vi beskriva det? Har ni någon bra sammanskrivning av allt det rymmer?

[Tractatus]

Trivdes inte med i den bemärkelsen att det upplevdes stagnerat. Jag tror generellt att människor mår bra av att ha vana och trygghet i grunden, men att det också sker en utvecklingen i kanten av detta. Ibland så låser man in sig i situationer som inte tillåter vidare utveckling, och det kan då vara nödvändigt att göra en större förändring av sitt liv, även om det är skrämmande. Ofta så kommer inte sådana stora förändringar föränn det uppstår en kris i det man har. Utbränd på jobbet, eller att missförhållanden i äktenskapet ställs på sin spets. Ibland kan krisen leda till förändring i det befintliga, ibland inte.

I fallet med mitt dåvarande och nuvarande jobb, så var det så att det gamla jobbet hade en tryggare framtid, medan det nya var en projektanställning, med endast en liten förhoppning om framtida anställning. I slutändan visade det sig att jag fick fast anställning på det nya jobbet, och att min äventyrslusta gav frukt både vad gäller ett intressantare jobb och en trygg framtid. Dessutom träffade jag min nya kärlek där. Vet inte om jag ångrat mig om jag inte fått fortsatt tjänst, och helt stått utan jobb, kanske.

/Johan

Tack för svaret, Johan.

Mvh