Vad är en vetenskaplig berättelse?

[Janus]

Om man vill lära sig berätta vetenskapligt så bra som möjligt vilka vetenskapliga berättare är stilistiskt bäst på vetenskapligt berättande.

Jag har läst att Foucault skulle vara en bra förebild vad gäller vetenskapligt berättande.

Finns det andra som är bättre eller lika bra som Foucault på att formulera frågor, hitta perspektiv, analysera och tolka etc.?

[Avantgardet]

Smakomdömen: Adorno är den bästa stilisten, men Roland Barthes har den absolut bästa vetenskapliga "blicken", Foucault tycker jag kan bli lite långrandig. Derrida är väl vetenskapligt sett den mest rigoröse, och har faktiskt både humor och fantasi, men som stilist så är han fortfarande före sin tid. Baudrillard är den mest intensive och actionspäckade i mitt tycke, något av en Strindberg kan man säga. Det där är några jag kommer att tänka på så här utan eftertanke.

Kul frågeställning förövrigt, hur ser dina egna omdömen ut?

[Janus]

---

[Avantgardet]

Det är det bästa perspektivet!

Jag läser alla författare som "skönlitterära", eller rättare som blott och bart författare som ger sina upplevelser en viss form i text. Jag vet inte riktigt vad skillnaden är. Möjligtvis kan man ta fasta på t.ex. att en berättelse ska ha en narrativ tid, ett händelseförlopp, men inte ens en sån bestämning hjälper oss hela vägen, slutändan så är det likväl endast vår inställning till boken som avgör om den är "skönlitterär" eller "facklitterär".

Barthes alla essäer är underbar läsning.

Som jag förstår det så har man inte riktigt samma nedlåtande syn på skönlitteratur i frankrike, utan ser faktiskt också dess möjligheter (i synnerhet vad gäller att gestalta idéer). Intelligentian har ju haft en ganska fruktbar scen i frankrike, som visat sig både inom filosofin (bl.a.) och konsterna. Sartre och Beauvoir är väl bra exempel på där detta delvis också smälter samman, verksamma inom båda fält med andra ord. Modernism och experimentlusta kanske dröjer kvar. Men mest uppenbart vad gäller den franska facklitteraturen och dess förnyelse av språket så är det den här tråden från Saussure, och vidareutveckling. Det har ju gett att även skönlitteraturen kommit att ta språket (och språkets problem) på allvar i frankrike.

[Janus]

---

[Nils-Erik Forsberg]

Janus frågar

Jag vet vad en berättelse är men inte vad vetenskap är, inte så exakt som jag skulle vilja i alla fall. Jag vet inte vilka krav som ställs för att en berättelse ska bli vetenskaplig.

Det frivilliga kravet att man bryr sig tänka på den naturliga elementära förutsättningen för vetenskaplig verksamhet (processstudier, dvs repetitiv manipulering av objekt och memorering, inlärning av ungefärliga mätvärden i alla sinnesaspekter) och på så sätt blir klar över vad som är orsaken respektive dess verkan (processer). Betr verkan se vidare fysikens relativitets- och kvantteorier (Einstein, Heisenberg) och principen för mått och mätande. Programmering av datorreglerade processer ger en god inblick i vetenskapsteori. Det man "kronologiskt gör för hand" tänks igenom och formuleras med processord.

Klart att eftersom processer är kontinuerliga så blir de vetenskapliga formuleringarna aldrig exakta utan kvantifierade och ungefärliga men tillräckligt noggranna för att man ska kunna använda det inlärda, kunskaperna tillräckligt säkert.

NEF

[Janus]

---

[Åkes granne]

Skönlitteraturen kommer naturligt skämma ut sitt ursprung med tiden.


Tror att dramatiken i teatern, och den högre poesin, kommer ta den betydliga platsen i framtiden.