Avantgardet skrev:Äsch, betrakta mig bara som romantiker. Vill bara utöka livsnjutandet. Ligger det inte ett implicit betraktande i detta att göra firandet till en marginaliserad företeelse att det inte är meningen med vår tillvaro att fira? Att vi, i våra beteendemönster, istället ärar något annat (slentrian)? Måste vi göra livet tråkigt? Är det det pris vi betalar för den här tillvaron, och är det värt det?
Att arbeta på i grå lunk slentrian, med målet att fira emellanåt för att glömma sin gråa lunk, detta kan inte vara målet.
Ta istället in en renesans fursten tänkande att ha som mål att inte behöva arbeta för sitt uppehälle utan i stället förkovra sig och växa som människa inom allsköns konstarter och filosofi. Att kunna fira varje dag att man blivit något mera vis. Där har vi ett mål att sträva efter.
Arbetet i sig gör dig inte fri,fri att fira. det är ett nödvändigt ont för de flesta av oss. Därmed inte sagt att man inte samtidigt kan sträva efter att göra arbetet så berikande som det är möjligt.
