Hjälp mig! Jag får ångest av filosofiska funderingar! =(

[Fication]

Det du kallar icke-existens, eller ofödd, försvinner det verkligen när du föds?

En klassisk zen-buddhistisk koan lyder: Hur såg ditt ansikte ut innan dina föräldrar föddes?

[A och O]

Det du kallar icke-existens, eller ofödd, försvinner det verkligen när du föds?

En klassisk zen-buddhistisk koan lyder: Hur såg ditt ansikte ut innan dina föräldrar föddes?

hmm, detta har jag också varit inne på. (tror jag, om jag uppfattat dig rätt vill säga.)

Att "jag" befinner mig längs en lååång resa (i brist på bättre ord), och att detta liv är som att jag hoppat på tåget en stund, för att sedan hoppa av och fortsätta resan.

Eller?

F*n vilken hjärngympa detta är alltså!  :D

[Fication]

Är inte tåget en del av resan då?

[A och O]

Är inte tåget en del av resan då?

Jo, exakt vad jag menade!

[Fication]

Existens kan alltså inte jämföras med icke-existens. De är inte varandras "baksidor".

Att "jag" befinner mig längs en lååång resa (i brist på bättre ord), och att detta liv är som att jag hoppat på tåget en stund, för att sedan hoppa av och fortsätta resan.

Det låter här som om existens är "åka tåg" och icke-existens "vänta på nästa tåg". Då blir de varandras motsatser på en tidsaxel, vid en viss tid gör man antingen det ena eller det andra. Tänk om du redan är framme?!

Pröva att se existens som något som händer i ett utrymme av icke-existens. Icke-existens är överallt och ingenstans, bortom begrepp, utanför oss, i oss. Det är pappret vi skriver på, spelplanen vi existerar i.

[A och O]

"Pröva att se existens som något som händer i ett utrymme av icke-existens. Icke-existens är överallt och ingenstans, bortom begrepp, utanför oss, i oss. Det är pappret vi skriver på, spelplanen vi existerar i."

Du kan ha en bra "poäng här". Men jag får inte riktigt grepp om den tanken. Alltså jag kan inte få till det i min skalle hur jag ska tänka för att få till just de ovanstående meningarna.

Att existens egentligen är samma sak som icke-existens.? Eller att existensen är en del av den stora icke-existensen?

[A och O]

"Det låter här som om existens är "åka tåg" och icke-existens "vänta på nästa tåg". Då blir de varandras motsatser på en tidsaxel, vid en viss tid gör man antingen det ena eller det andra. Tänk om du redan är framme?!"


vad jag menade med "resa" var allstå =icke-existens.
Och att då är existens (jordelivet) en del av resan, då jag till exempel åker tåg som en del av min resa. Även om jag åker tåg så är jag fortfarande på min resa.

[Fication]

Alltså jag kan inte få till det i min skalle hur jag ska tänka för att få till just de ovanstående meningarna.

Du ska inte få till det i skallen. Att få grepp om tanken är precis vad du inte ska. Och du behöver kanske inte få till det för att du ska fungera på ett bra sätt.

[Algotezza]

Algo, jag har ofta svårt att sätta ord på inre konflikter. Det är snarare molande känslor och former. Inte förrän efteråt kan jag formulera vad det är som "ältats" då jag har distans till det och kan iaktta det.

Att skriva är för mig ett sätt att få distans och snabbare nå "efteråt". Skrivandet effektiviserar ältandet... Helt ostrukturerat automatiskt skrivande för min del... initialt... verbalkräk... Men du måste kanske digestera mer först...  :)

Med vänlig hälsning

Algoteza

[A och O]

Alltså jag kan inte få till det i min skalle hur jag ska tänka för att få till just de ovanstående meningarna.

Du ska inte få till det i skallen. Att få grepp om tanken är precis vad du inte ska. Och du behöver kanske inte få till det för att du ska fungera på ett bra sätt.

Nää, du har nog rätt i det! Det är väl kanske det jag måste få in i skallen!  :wink:

[Minded]

Alltså jag kan inte få till det i min skalle hur jag ska tänka för att få till just de ovanstående meningarna.

Du ska inte få till det i skallen. Att få grepp om tanken är precis vad du inte ska. Och du behöver kanske inte få till det för att du ska fungera på ett bra sätt.

Det här stämmer i essens - det viktiga är inte den egentliga förståelsen för fenomenet, även om det kan upplevas som intressant. Någon omtalade skillnaden mellan teori och praktik: I teorin finns ingen skillnad, men i praktiken är det.

En del citerat från tråden jag länkar till i den andra diskussionen (under psykologi tror jag det var):

En mening med livet behövs först när vi tar avstånd ifrån det, betraktar det utifrån, som om från tredje person. När vi är uppe i någonting som faktiskt fångar vår uppmärksamhet, är det inte många som ställer sig frågan varför vi finns. Att se på implicerar distans. Motsatsen är att vara.

Det kursiverade på slutet är essensen. Att vara teoretisk om det är just att vara seendes på, dvs upplevt distansierad till. Vilket i sin tur är på bekostnad av närheten, som slutar i varandet. Detta är också en av anledningarna till religionens generella varande - just biten om frånvaro av fysiska bevis, i motsats till vetenskap. Jag tror att religion generellt fyller en stor funktion just därför. För den teori jag rabblar är i sig flawed, just eftersom teori. Ett sätt att omsätta den i praktik är att skapa faktiska ritualer, och säga att allting är ett och att detta faktum skall tillbes, eftersom att annars hamnar vi i helvetet. Det är att göra det hela verkligt, för gemene man och kvinna. Att veta en anledning till att ritualen ska utformas som så, är i sig inget som uppfyller praktiken så att säga. Det är att istället uppmärksamma teorin och därför i viss mån försvåra steget ifrån densamma, ut i verkligheten. Det blir bara ännu en av sanningarna i mängden liksom, som man kan ta fram när det passar. Dvs den är egentligen inte relevant. Eller ännu bättre, den Är inte.


Edit:

Men det Är fortfarande jävligt intressant att teoretisera omkring det

[Avantgardet]

Eftersom ni skriver så kloka grejer så måste jag ju följa trenden. Här följer ett citat ur "The Politics of Friendship" av Jacques Derrida (s. 172-73, utgiven på Vertigo). Inledningsvis parafraserar han Nietzsche som alluderar till Montaigne parafraserandes Aristoteles (enligt vad man tror åtminstone). Boken kretsar mer eller mindre kring dessa två rader:

'"Friends, there are no friends!" cried the dying sage;
"Enemies, there is no enemy" shouts the living fool that I am.'

Därefter följande skarpsinniga och tänkvärda analys:

A moment ago, we were saying that I can call the enemy. The friend too. Theoretically, I can talk to both. But between talking to them and speaking of them there is a world of difference. In the apostrophe, there are first of all the friends to whom the dying sage was talking, and the enemies whom the living fool adresses. This is in each case the first part of the sentence, the vocative moment of the interjection. Then come the friends and enemies - the second part of the sentence - of whom the sage and the fool speak, on the subject of whom they pronounce a verdict. On the subject of whom something is said in the form of assertion, predication, judgement. And as if by chance, from the moment they are spoken of instead of being spoken to, it is to say that they are no longer, or not yet, there; it is to register their absence, to record [constater] after having called. They are summoned to be spoken to, da, then dismissed, fort, saying to them, speaking of them, that they are no longer there. One speaks of them only in their absence, and concerning their absence.

[Tony The Pony]

A och O, hade samma problem.

Bomben kommer nedan:

Sedan boffade jag dagligen tändargas, under 2 månader . -- ångesten har lättat. (skämt)

Eller tja, kanske beror det på en ökning av cymbalta (120 mg).. När jag är deprimerad har jag mycket ångest, grubblar över livets natur, får ångest över livets natur. Nu är jag mest lite prepsykotisk.

Saken är också den att när jag i somras var gravt psykotisk var jag med om inre upplevelser med tidigare livs-film, vetskapen om att tillhöra en annan "värld", ha en annan familj.. prata med Notorios B.I.G., osv.. sen fick jag spruta Risperdal. Risperdalen har gjort mig, med Cymbaltan, till en person som har en distans till det som förr plågade mig något enormt.

Säger inte att medicin är svaret, blir bara lite rädd när jag läser din första post, då ångest kan eskalera till ett rent helvete!  :x

[Tony The Pony]

A och O, hade samma problem.

Bomben kommer nedan:

Sedan boffade jag dagligen tändargas, under 2 månader . -- ångesten har lättat. (skämt)

Eller tja, kanske beror det på en ökning av cymbalta (120 mg).. När jag är deprimerad har jag mycket ångest, grubblar över livets natur, får ångest över livets natur. Nu är jag mest lite prepsykotisk.

Saken är också den att när jag i somras var gravt psykotisk var jag med om inre upplevelser med tidigare livs-film, vetskapen om att tillhöra en annan "värld", ha en annan familj.. prata med Notorios B.I.G., osv.. sen fick jag spruta Risperdal. Risperdalen har gjort mig, med Cymbaltan, till en person som har en distans till det som förr plågade mig något enormt.

Säger inte att medicin är svaret, blir bara lite rädd när jag läser din första post, då ångest kan eskalera till ett rent helvete!  :x

[Tony The Pony]

Och ett rent helvete kan också vara ett försöka elda upp håret för att man vill va snaggad, i ren jävla förvirring över att man inte fattar att man ska RAKA av håret, inte ELDA upp håret.. DOH!

Säger detta för att:

Psykpatienter och annat patrask jag träffat har haft en ångest som eskalerat till psykos.

Vet att jag är lite prepsykotizk som tror att alla som går runt o har ångest blir verklighetsfrånvända.. Men ett varningens finger reser jag nu .

INGET VILL GÅ RUNT OCH PLOCKA UPP SITT EGET BAJS FRÅN GOLVET; I REN FÖRVIRRING ÖVER ATT MAN INTE FATTAR ATT MAN SKA BAJSA PÅ TOALETTEN; INTE PÅ GOLVET.

Dont be afraid. Its just voices.