Vad är det vi vill?

[J R Auk]

Jag har en hat-kärleksrelation till mänskligheten.

Jag älskar er, men er ignorans sträcker sig ut mot oändligeten.  

Hur allvarlig jag än försöker vara så blir jag inte tagen på allvar. Hur viktigt mitt budskap än är, så skjuter ni budbäraren. Igen och igen.

Om ni inte vill känna kärlek, närvaro, mening och intimitet, så tja, vad ska jag säga? Totalt programmerad & aldrig vågat känna efter själv vad du egentligen vill ha...

Spring iväg och lek era lekar. Återkom då du känner dig redo, då ska jag ta emot dig med öppna armar och ge dig villkorslös kärlek.

Det är du som upprepade gånger skjuter dig själv. Det är du som tar avstånd från andra. Ganska likt Åkes Granne som du nämner. Projicerar distansen på andra, som om ni ägde formen som närvaron måste ta. Klart som fan det inte blir någon närhet då. Vad trodde du. Den som vill leka får leka på andras villkor, det lärde man sig som liten. Annars blir du den gnälliga typen som måste ha bättre och bättre leksaker för att imponera.



(Och om du inte tror på mig att det är du som skjuter dig själv, syna hur du bygger upp och bryter ner din text ovan. Varför? Du får respons, du får den där kontakten, men du avfärdar den. För inte kan folk tala om det som du i din unicitet förstår. Och som försvar, eftersom du vill tro på människan men inte kan det, så skjuter du dig själv, säger att vi inte förstår, för att du inte framlagt meningen klart. Kanske är det du som inte förstår. För du är för upptagen med din tanke, din mening, din förståelse.)

Vem har inte tagit dig på allvar utom dig själv? Att ens någon läser dig är väl att ta dig på allvar, vafan tror du vi sitter här och gör narr av dig? Leker lekar med token Jimmy?

[J R Auk]

För övrigt lägg märke till det lustiga i att Jimmy, implict genom vad som sägs efter, den omänskliga, har en hatrelation till mänskligheten.

Försök att placera dig där vi är så kanske resten följer lättare.

Och btw, admin släng inte det jag skriver tack!

[JimmyAberg]

Jo, jag är medveten om det du säger.

Jag förstår.

...

Jag säger detta till mig själv.

...

Ska jag vara ärlig så delar jag med mig av mina visioner och önskningar.

Det jag säger är inte förankrat hos mig.

När jag säger något så berusar jag mig på mina egna ord.

Vad mer kan jag säga?

Jag säger det jag själv önskade någon annan hade mod och känsla att säga mig.

...

På ett sätt förstår jag vad du säger Auk, men på ett annat sätt har jag svårt att etablera kontakt - precis som du säger.

Vad gör jag för fel? På något sätt är jag väldigt nära av att "bryta igenom", men når inte ända fram.

Jag projicerar ut de egenskaper jag saknar på en ideell människa. Extremt höga krav.

...

Jag är här. Jag hör vad du säger. Men det du säger övertygar mig inte. På något sätt är det bara Åkes granne som övertygar mig här. Kanske har vi samma störning?

[J R Auk]

Men där är problemet, jag vill ha distansen, jag vill inte att jag skall vara närvarande i orden.

Alltså, jag är ju det, klart. Men varför är jag det? Vad är meningen med att lägga in mig?

Kanske det som gör att det inte känns ärligt. Jag vet inte. Jag vill att mina ord skall stå utan avsändare så att det som de talar om relateras till det som de talar om, och inte inbegriper någon tolkning kring min mening, min bild av världen.

Jag talar ju om saker som du också skall kunna se, så försök inte se det jag ser. Försök se det du ser. Och så talar vi om det.

[J R Auk]

Tror du att någon saknar den allmänkärlek som du beskriver?

Jag tror inte det.

Jag tror att alla vill älska alla. Men det är skrämmande att göra det. För det är förbundet med att lösgöra sig själv.

Jag tänker så här.

Kärlek är identifikation, inte att jag är som, utan att jag kunde vara som. Och på identifikationen är det acceptansen. Att det som jag kunde vara måste jag värna om, för det är att värna om mig. Med detta menar jag inte att dra in den metafysiska tanken att allt är ett.

Utan snarare att vår egen omtanke skapar tryggheten vi söker. Vi vet bara det vi föreställer oss och tror på. Så bygger vi världen av våran bild, inte för att saker och ting faktiskt kommer vara på det ena eller det andra sättet. Utan för att vi genom att bry oss om andra ger oss själva en bild av att andra bryr sig. Vi är ju de andra, om än så bara som potential.

Därav min obändliga tro på mänskligheten. Jag menar jag tror på mig själv. Jag vet att jag kan kasta allt hat undan, teoretiskt alltså kanske inte alltid praktiskt, och jag är inte mer än någon annan.

Jag ser det som att jag garanterar att människan är god. Hon har bara svårt att ge uttryck för det. För vi har så mycket yttre faktorer som skrämmer oss. Köld, hunger, smärta. Och vårt inre känsloliv söker spegla dessa faror, men eftersom detta inre känsloliv försöker ge oss världen som den är innan den är det (hur skulle vi annars kunna fånga äpplet som faller från trädet?) så är det inte en representation, utan en avbild.

Och i avbilden finns det en uppsjö av möjliga fel. Där felar människan. Där felar jag.

[J R Auk]

Behövs kontakten då? Kan inte nöja oss med att vi är i oss själva och betraktar världen?

Jag vet inte vad kontakt med en människa innebär. Känslan av intim kontakt tycks mig oftast byggas kring en identifikation av en speciell relation. Och som sådan så avgränsar den.

Jag vet inte om det verkligen är något verkligt. Jag tror snarare att det är något vår fantasi skapar för att vi skall känna trygghet. Något fantasin skapar för att vi skall kunna förklara varför "den andre" inte instämmer, eller är som jag. Den andre saknar den där kontakten, istället för att jag saknar den kontakten.

Jag tror att riktig kontakt skapas bäst när man inte söker det speciella. Utan snarare söker det allmängiltiga.

Men jag vet inte, har isolerat mig för mycket på senare år. Läst för mycket böcker och gått ner mig i det träsk som "fackutryck" ger en. Visst man kan tala precist. Men allmänt så når man ofta besvikelse.

[JimmyAberg]

Jag förstår inte riktigt ditt inlägg. Det kan tolkas på flera sätt.

Skriver du:
1. i en slags "jagform" för att underlätta för mig att relatera till det du skriver?
eller
2. skriver det du, rakt upp och ner, det du (Auk) menar och antar?

...

Jag sprinner vidare:

Det kan ligga något i dessa resonamang kring "jaget".

Alltså, det "jag" (jimmy) vill uppleva, är en "enhet". Det jag söker är kanske att den jag skriver mer, relaterar till sitt egna "jag" på ett väldigt speciellt sätt. Det kanske är så att "jag" (jimmy) relaterar till mitt "jag" (det som jag/jimmy upplever som intimt) på ett speciellt sätt. Om den "jag" (Jimmy) pratar med relaterar till sitt "jag" på samma sätt som Jimmy relaterar till sitt "jag", så uppstår ett tillstånd som "jag" (Jimmy) upplever vara "kontakt".

Jag tror det kan beskrivas såhär:
Jag har tidigare haft svårt att förstå vad "konst" är, men jag tror jag skulle kunna beskriva vad konst är nu. Konst är, 1. att se världen ur ett givet perspetkiv, som innehåller en speciell "karaktär", en vy med en "känsla". 2. Konsten är förmågan att "leda" in andra i denna "vy".

Jag har ibland haft svårt att uppskatta andras konst. Men just nu har jag väldigt lätt att göra det. Jag kan ta ett exempel: Jag lyssnade nyss på Slipknot:s "surfacing (fuck he world)" samidigt som jag efter det lyssnade på Live:s "overcome". Trots att dessa kan beskrivas som motpoler, eftersom ena är fylld med Avesion/Hat och den andra med Kärlek.

...

Jag känner att jag, på sätt och vis, kan relatera till "vanliga människor", men när jag gör detta, har jag ibland svårt att "ta med mig" känslan. Det blir "stelt" på något sätt. Jag har svårt att konversera, speciellt kallprat, eftersom jag har svårt att hitta meningsfullhet. Detta är antagligen en social förmåga som de flesta som växer upp i sunda familjeförhållanden lär sig.

Jag är inte helt socialt handikappad. Jag har kunnat relatera till många vardagliga människor i vissa perioder, men det är ofta då jag själv känner mig tillfreds i en meningsfull tillvaro, dvs att jag gör något som är självförverkligande. När jag känner att jag fått "förverkliga" mig själv, och så att säga, "bevisat" min genialitet/talang/etc, så känner jag att jag kan slappna av och se andra, vart de står.

...

Hur som helst, så känner jag att jag, om jag vill, lätt kan bli en medelmåtta, eller t.o.m. en väldigt usel och dålig människa, om jag tar bort mina trosföreställningar. På sätt och vis kanske mina trosföreställningar är ett extremt sofistikerat försvar mot vad jag "egentligen är" och "världen". Dock har jag lite svårt att säga vad jag "egentligen är" om jag själv inte har mina trosföreställningar - det blir ganska tomt utan dem.

...

Det jag vet, är att den självsuggestion jag utsätter mig för, är väldigt behaglig. Jag tror att vi har en fri vilja att tro vad vi vill, och att våran tro sedan bekräftar det vi ser. Alltså, våran "tro" skapar våran "sanning". Jag har därför "valt" att "tro" på sådant som jag tror får mig att må bra.

...

Jag vet inte vad jag mer ska säga.

...

Jag känner hur som helst, att det ibland är en distans i möten med människor. Jag gillar inte den distansen. Jag vill ha intimitet.

Kanske bör jag inse att detta är något som också är en preferens hos människor, och att jag kanske mer borde respektera att alla människor inte vill ha så intim kontakt som jag söker?

...

På sätt och vis, så känner jag, om det är så att jag börjar respektera människor för att de inte vill ha intimitet med mig, så kommer jag även då att börja känna att inte har något behov av att ö.h.t. relatera eller söka kontakt med dessa människor.

Det blir antagligen så att jag "väljer mina vänner". Och därför investerar mer tid och energi i människor, som _faktiskt_ betyder något för mig.

...

Och samtidigt som jag respekterar att andra människor inte vill ha den "kärlek" och "intimitet", (som jag tidigare i min naivitet hävdade att alla ville ha) kanske börjar respektera mitt behöv av kärlek och intimitet, trots att de själva inte har något som helst behov av kärlek och intimitet (iaf inte med mig). Att de söker och förväntar sig en mer "kravlös" kontakt med mig, vilket gör att jag respekterar dem, och vice versa?

...

Låter det rimligt? Eller är jag fortfarande ute och cyklar?

[JimmyAberg]

Tror du att någon saknar den allmänkärlek som du beskriver?

Jag tror inte det.

Såg precis detta. Det verkar som vi kanske börjar nära oss varandra... Ska läsa detta inlägg och det som kommer efter...

[JimmyAberg]

Jag tänker så här.

Kärlek är identifikation, inte att jag är som, utan att jag kunde vara som. Och på identifikationen är det acceptansen. Att det som jag kunde vara måste jag värna om, för det är att värna om mig. Med detta menar jag inte att dra in den metafysiska tanken att allt är ett.

Utan snarare att vår egen omtanke skapar tryggheten vi söker. Vi vet bara det vi föreställer oss och tror på. Så bygger vi världen av våran bild, inte för att saker och ting faktiskt kommer vara på det ena eller det andra sättet. Utan för att vi genom att bry oss om andra ger oss själva en bild av att andra bryr sig. Vi är ju de andra, om än så bara som potential.

Därav min obändliga tro på mänskligheten.

Mycket insiktsfullt!

Därav min obändliga tro på mänskligheten. Jag menar jag tror på mig själv. Jag vet att jag kan kasta allt hat undan, teoretiskt alltså kanske inte alltid praktiskt, och jag är inte mer än någon annan.

Här tycker jag dock att du gör ett ondödigt teoretiskt antagande. Tidigare förträngde jag mina mörka sidor och mitt hat, men gör det inte längre. Det är bättre att acceptera hatet i praktiken, än att försöka undantrycka det i teorin. Hatet är en stark kraft, den behöver naturligtvis balanseras, men den har enligt mig, en given plats. Den kristendom vi programmerats med ar gjort att vi är rädda för hatet. Hatet upplevs som intimt och samtidigt främmande. Men det finns inget att vara rädd för här. Hatet är en naturlig reaktion på att något vi inte tolererar har hänt. Religiösa och politiska ledare har dock manipulerat vårat förhållande till hat, vi har ett väldigt osunt förhållningsätt som gör att vi förlorar mycket av våran motivation och styrka att säga ifrån och återställa rättvsa.

Jag ser det som att jag garanterar att människan är god. Hon har bara svårt att ge uttryck för det. För vi har så mycket yttre faktorer som skrämmer oss. Köld, hunger, smärta. Och vårt inre känsloliv söker spegla dessa faror, men eftersom detta inre känsloliv försöker ge oss världen som den är innan den är det (hur skulle vi annars kunna fånga äpplet som faller från trädet?) så är det inte en representation, utan en avbild.

Och i avbilden finns det en uppsjö av möjliga fel. Där felar människan. Där felar jag.

"Hon har svårt att ge uttryck för det" säger du. Jag säger att det är bullshit. Vi är känslomässigt avtrubbade genom all skev social programmering, det är problemet.

Jag såg länge människan som god. Men nu ser jag människan som god och ond.

[JimmyAberg]

Behövs kontakten då? Kan inte nöja oss med att vi är i oss själva och betraktar världen?

Som jag kommit fram till nu, så verkar det som att vissa behöver denna kontakt, men andra kanske inte gör det, och att vi bör respektera båda.

Jag vet inte vad kontakt med en människa innebär. Känslan av intim kontakt tycks mig oftast byggas kring en identifikation av en speciell relation. Och som sådan så avgränsar den.

Jag håller med, men inte sista meningen: "Och som sådan så avgränsar den.". På ett sätt är min kontakt exkluderande, det handlar om att "gå genom dörren", men bortom dörren är "rummet". Det är mycket viktigt att inte blanda ihop "dörren" med "rummet".

Det jag försöker förmedla är detta: Du står i ett rum med en vy, jag står i ett annat rum med en helt annan vy, mellan oss är en dörr. Du upplever mitt rum som "begränsat" eftersom du ser "genom dörren", du har ännu inte klivit in i mitt rum. Jag har dock varit i ditt rum och kan därför beskriva det i detalj, du har dock inte varit i mitt rum och kan därför inte beskriva mitt. Jag kan beskriva mitt rum, men du kan inte relatera till det eftersom du gör bedömningen utifrån där du står. Så när jag säger att jag har "höga krav" (dvs att dörren är liten) så innebär detta inte att min kärlek är liten (dvs att rummet är litet). Mitt rum är stort men min dörr är liten.

Jag vet inte om det verkligen är något verkligt. Jag tror snarare att det är något vår fantasi skapar för att vi skall känna trygghet. Något fantasin skapar för att vi skall kunna förklara varför "den andre" inte instämmer, eller är som jag. Den andre saknar den där kontakten, istället för att jag saknar den kontakten.

Det kan kanske stämma. Därav försöker jag introducera ett slags "respektbegrepp". Ingen ska känna sig tvungen att gå genom min dörr.

Jag tror att riktig kontakt skapas bäst när man inte söker det speciella. Utan snarare söker det allmängiltiga.

Men jag menar fortfarande att det är skillnad på dörren och rummet.

Men jag vet inte, har isolerat mig för mycket på senare år. Läst för mycket böcker och gått ner mig i det träsk som "fackutryck" ger en. Visst man kan tala precist. Men allmänt så når man ofta besvikelse.

Jag har fått svårare att läsa på senare tid. På senare tid har jag börjat tycka att det mesta är enklare än vad jag tidigare trott, dvs att man inom filosofi tenderar till att överintellaktualisera det essentiella. Började dock läsa två bra böcker idag: "Ninja mind control" av Ashida Kim samt "The Global Sovereign's Handbook" av Johnny Liberty (väldigt bra botemedel mot svensk sossefiering). Båda finns på Piratebay.

[Avantgardet]

Man kan inte både ha lågt i tak och samtidigt ett stort rum, Jimmy, och det är just detta att du tror dig ha sett alla andras rum (och kan beskriva dem i detalj, och som jag påpekat för dig bara är förvanskande stereotyper som begränsar dig nåt fruktansvärt) och att ingen därför tillåts inträde som gör att ditt rum är mindre (har lägre i tak) än andras. Precis som du upplever att andra inte ser ditt rum, inte kommer in i det, så är det omvänt detsamma för andra i relation till dig. Du kikar inte ens genom dörrspringan för att ta reda på vem det är du pratar med, du sitter och tankar hem "ritningar" och tror dig så veta hur deras rum ser ut och vad de hyser. Det är just detta som krånglar till det för dig. Rucka på dina principer något.

[JimmyAberg]

Man kan inte...

Jag slutade läsa ungefär här  :)

Kul att du vet och delar med dig vad "man" kan & inte kan - något jag aldrig bett om. Men ta gärna för dig! Jag har registrerat din närvaro.

...

Sen vet jag inte vem den här "man" du pratar om skulle kunna vara, men det låter hur som helst väldigt storsint av dig att börja ett inlägg så här!

[JimmyAberg]

Auk, om du tillåter mig ta ett steg tillbaka och ge en rapport av situaionen:

Tidigare antog jag att ett "öppen socialt kontrakt" existerade, och detta innebar att alla människor sökte närhet och bekräftelse, och drog man resonemanget lite längre kring detta allmänmänskliga behov så ledde det i slutändan till att människor söker det jag menar med "villkorslös kärlek".

Detta var för mig, ett "öppet kontrakt", en "oskriven regel". Denna "oskrivna regel" inser jag till stor del härstammar från min uppväxt. Den är alltså kanske inte så "oskriven", som jag tidigare upplevt.

...

Om vi, för diskussionens skull, tillåter oss att anta att detta "öppna sociala kontrakt" _inte_ existerar på ett allmänt plan, vilka alternativ har jag då?

Är det så att det existerar ett annat "öppet socialt kontrakt"? Vad är det isf, och varför?
Eller är det så att det bara är en idé som jag har?
Existerar "öppna sociala kontrakt" ö.h.t. i en essebntiell bemärkelse eller är det snarare så att de är inlärda, eller är det snarare så att de "uppstår" i den sociala kontexten?

Om vi antar att de är inlärda, varför är detta öppna kontrakt mindre åtråvärt än andra kontrakt? Eller är det så att kontraktet, per definition inte är "dåligt", utan att det bara är mer eller mindre "aktuellt" beroende på kontexten?

Om det inte ens är så att det är inlärt, utan att det "uppstår" i situationen, hur kommer det sig då att det "uppstår" väldigt ofta för mig? Sen om det är så att det "uppstår", hur kan vi då garantera att att det öppna sociala kontraktet är något vi kan tillåta oss att ställa oss bakom? Är det inte så att många brottslingar kommer undan, just på grund av att vi tillåter dessa typer av "öppna kontrakt" att uppstå helt oreglerat?

Vi har alltså tre hållningar:
1. Essentiellt kontrakt
2. Inlärt kontrakt
3. Spontant kontrakt

Jag skulle nog säga, att de flesta sociala situationer innehåller en ständig blandning av alla tre. Är du beredd att hålla med?

[Avantgardet]

I rest my case. Du gör precis det jag påtalade här igen, eller om och om (om man så vill). Att jag skrev "man" där skall inte förstås som syftandes på Mannet ("das Man") utan snarare som en generell lag. Egentligen säger det sig självt att ingen får plats om man har taket i marknivå, vilket var hela min poäng, ta det som du vill, var tänkt i all välmening. Det gäller såväl dig som mig själv som alla andra (därför "man").

[JimmyAberg]

Avantgardet:
Klart jag förstår det.

Det jag inte förstår är naturligtvis varför du har omdömmet och rätten att definiera vad som är allmänmänskligt, samtidigit som du tar denna rätt (och mitt omdöme) ifrån mig? Det jag skrev var också i "all välmening".

Är det för att du har "rätt" samtidigt som jag inte har "rätt"?