Självmordet och hopplösheten

[suchanother]

Problemet är naturligtvis att du Sceptisk har en nattsvart syn på människan. Du i din dumhet konstruerar byggnader där ”vänstern” är boven i dramat. Därför är dina beskyllningar mot vänsterns ”antihumanism” skrattretade då du själv konserverar tillståndet och vill göra allt ännu värre.
För mej personligen representerar du en föråldrad syn på mänskligheten som är så deprimerande. Du ser inga möjligheter bara problem. Du vantolkar allt, drivkraften är din kyrkliga skit, där någon högre makt utöver verkligheten gör sej gällande. Låt mej skratta.
Dina naiva ”kollektivproblem” är som hämtade från den billigaste högerstolleideologin. Därför kan jag inte ta dej på allvar. Ditt sammelsurium förtjänar soptunnan
Jag betraktar dej som en idiot men kan inte låta bli att reagera på dina idiotier.

[Sceptisk]

Försöker du skälla ut mig?

Hör det här meddelandet hemma här angående självmord eller hör det kanske hemma i tråden "Angående vänstern..." där jag skrev lite kritik mot vänstern?

[Logos]

Jag brukar prata om metoden. Det är lätt att ha en ide om att självmord är den rätta lösningen. Fast grejjen är att det är svårt att veta om man verkligen vill dö förrän man har satt sig i situationen. Kanske hinner man ångra sig något alldeles oerhört när man väl förstår innebörden i fallet från bron. För att vara på den säkra sidan bör man använda sig av en dödskonfronterande metod. Tex sluta äta och dricka, fast man har tillgång till mat och dryck och fortsätta med detta fram tills man är död, eller lite enkalre gå och lägga sig ute utan kläder och frysa ihjäl. Om man lyckas med den metoden då vet man att man verkligen ville dö och inte bara trodde det.

Precis så gjorde jag med en tjejkompis för kanske en tio år sen. Hon har i efterhand berättat att det var när hon tänkte på vad det faktiskt skulle innebära som hon beslutade sig för att låta bli. Det kan ju vara en efterhandskonstruktion men hon lät uppriktig...

[Ling]

Jag satt vid flera tillfällen med kniven i handen, och kände att det här är enda sättet att bli av med smärtan som ingen medicin kunde ta bort.
Men steget är oerhört stort, antagligen för stort i mitt fall, då jag inte vågade skära tillräckligt djupt. Jag hade väl inte den dödslängtan jag trodde.  
Men en tanke som jag fortfarande kommer ihåg, är den nästan vackra känslan av att se mitt eget blod rinna ner över min arm, det var i sig förföriskt. Jag satt länge och bara tittade på det.

[Skogsälvan]

Ling!!!!!! Jag borde egentligen vara död själv om jag inte hade blivit påkommen så jag kan relatera. Acceptera smärtan. Smärta är, som jag uppfattar det, en nödvändig del i utvecklingen.

[suchanother]

Ling, inlägget har slunkit förbi såg det först nu.

Herregud, blev helt skakis. Du av alla.
Om du tror att jag kan vara en medmänniska och till någon hjälp så PM:ammar jag mitt telefonnummer eller vice versa. Skicka ett PM.

[Ling]

Mina kära vänner, det jag beskrev hände för ganska länge sedan. Meningen var väl att visa på hur svårt det egentligen är när man som jag faktiskt inte hade den styrkan det krävs för att ta sitt liv, den beslutsamheten det krävs.
Visst har tanken kommit många gånger efter det, men nu finns det människor i min närvaro som bara genom att finnas förhindrar att det händer. Många stunder är jag i mitt sinne nattsvart, men dessa ljusglimtar eller stjärnor som jag kallar dom lyser upp mig tillräckligt för att inte hamna i avgrunden. Jag vågar knappt tänka på vad som skulle hända om de försvann, eller om jag skulle tillåta mig att sjunka för djupt igen.

Jag gör vad jag kan för att få ihop mig själv, att mildra den inre smärtan som andra åsamkade mig i vad jag ser som ren och skär ondska och  illvilja.
Jag har upptäckt yogans milda sätt att rena mig och få mig att fokusera på det goda, allt i min takt. Synd bara att min omgivning har svårt att förstå nödvändigheten i det, varför jag måste skala bort allt runt omkring mig för att nå dit jag vill. Men jag har bestämt mig för att det är inte jag som måste förklara mig nu.

[transversal]

I grund och botten tror jag inte att någon vill ta sitt liv och det är därför meningslöst att prata med en sådan person från en utgångspunkt att de verkligen vill ta sina liv. Till och med en person som är av den mer beräknande typen, t ex gammal och säger sig ha "levt klart" eller sjuksängspatienten som aldrig mer kommer kunna gå menar faktiskt inte att de verkligen vill dö. Det de menar är att det liv de har inte längre är värt något. Det är alltså det som måste diskuteras, hur kommer det sig att livet inte längre har något värde eller innehåll?

Själva anledningen till självmordet är att livet uppfattas som att det saknar värde och det enda av värde som finns kvar är den egna makten att utföra dådet. Ifall man diskuterar detta om innehåll så kommer man alltid att få prata om existentiella frågor, kanske om brott och skam, skuld för något man gjort eller inte gjort, att man förlorat någon/något man älskar osv.

Därför kommer självmordskandidaten ännu en gång att rada upp exempel efter exempel på varför situationen är omöjlig. Han/hon kommer att kunna ge ett fullständigt vattentätt alibi i deras vision om tillvarons hopplöshet. Dom har "provat allt", dom har "sett allt", dom "vet allt", dom har gjort slut på alla tillgångar, dom är för gamla för att starta om, dom är för svaga, dom är för ensamma, osv osv.

Här blir det därför en fråga om något mer än att bara prata, även om kommunikationen och dialogen är oerhört nödvändig. Om man vill hjälpa en person som tror att det enda alternativet är att ta sitt liv så måste man vara beredd på uppoffringar och det är uppoffringar som man som enskild individ inte kommer klara av.

På grund av de uppoffringar som krävs av andra och eftersom Sverige är uppbyggt på individualismens grund, så finns det få som tror de kan klara av att leda en självmordsbenägen person tillbaka till livet igen. Först och främst krävs kunskapen och sedan inte minst så krävs det ekonomi och tid för att göra det. Varje självmordsbenägen individ hamnar därför efter ett misslyckat självmord på en mottagningsavdelning där de i bästa fall får tala med en kurator en timme om dagen, men i värsta fall få åka hem direkt igen men oftast bara sitta i ett fikarum i en vecka med stressad personal och sedan åka hem.

Samhället måste göra någonting. Men politiken kan inte lösa detta problem. Fler vårdhem spelar ingen roll. Bättre utbildad personal kan fortfarande inte räcka hela sträckan. Detta vet också den som begår självmord - denne är övertygad om att ingen kan hjälpa honom/henne. Likadant tänker delar av samhället, att det egentligen inte finns någon som kan hjälpa dom som vill ta självmord. Självmord finns då och där samhället är hopplöst.

Tror iofs att det kan finnas tillfällen när självmord är ett närmast rationellt val. För att livet ska vara värt att leva kan det inte bara innebära att överleva. Man måste ha glädjeämnen också. Om man blir berövad för gott det som innebär själva meningen med ens liv, då finns det ju inte mycket att kämpa för. Låt oss säga en situation där man hade konstant smärta, inte kan utöva något av sina intressen eller någonsin mer få träffa de man älskar. Varför ska man till varje pris leva i varje situation? Ibland tycker jag att man faktiskt kan respektera en människas önskan att få säga upp kontraktet med livet.

Generellt tror jag att i vilken svår situation som man än träffar en människa i, så ska man försöka visa respekt mot personen och hans eller hennes syn på livet och val. Varje (vuxen) människa är ytterst ansvarig för sitt eget liv, för sin lycka, och för sitt val att leva eller avsluta livet. Det man kan göra tror jag är att visa värme och vilja att hjälpa till om personen själv vill ha hjälp från en. Tror att det är extra viktigt i svåra situationer att försöka vara genuin. Inte bullshitta om att allt ska bli bra, stryka personen medhårs för sakens skull eller ta till standardmetoder, utan visa sina verkliga känslor och ingenting annat. Personligt engagemang helt enkelt. Det speciella med personligt engagemang är att det är själva engagemanget och inte exakt vad man säger som går på djupet.

[Sceptisk]

transversal

Precis vad jag tycker också, vad är det som säger att självmord inte skulle vara ett rationellt övervägande? Vad är det som säger att rationalitet är ett "friskt" förhållningssätt till livet? Om man tänker efter så har rationalitet bringat lika mycket ondska som godhet in i världen, kanske till och med mer ondska än något annat. Cyniskhet är ju helt och hållet rationell. Ska man eller vill man leva på det sättet? Får man något ut av livet genom att vara helt rationell? Att "döma på människors vis" är ju att vara heltigenom rationell. Att se självmordet som en lösning på sin livsproblematik är helt och hållet rationellt. Att skada andra kan också ske, och kanske är som värst och som mest omänskligt när det sker på ett helt rationellt sätt. Psykopater är genomrationella. En människa som förlorat allting som denne älskar blir till sist också kanske helt rationell och drivs av enbart ihåligt tänkande och planerande. Att vara enbart rationell och inte kunna vara annat är en stor svaghet och brist hos en människa.

[Krilles]

Hur talar man med någon som är på gång att ta sitt liv?

Det har väl hänt att folk sagt så några gånger... ingen aning vad som hjälper. Sanningen är väl den att personen själv måste göra valet mellan liv o död. Mitt tillvägagångssätt är att alltid när ja träffar någon familjemedlem/vän/flickvän/osv är att se till att just den tid man har ihop blir kul. När det finns saker som är roliga så känns inte självmordet så lockande..

[transversal]

transversal

Precis vad jag tycker också, vad är det som säger att självmord inte skulle vara ett rationellt övervägande? Vad är det som säger att rationalitet är ett "friskt" förhållningssätt till livet? Om man tänker efter så har rationalitet bringat lika mycket ondska som godhet in i världen, kanske till och med mer ondska än något annat. Cyniskhet är ju helt och hållet rationell. Ska man eller vill man leva på det sättet? Får man något ut av livet genom att vara helt rationell? Att "döma på människors vis" är ju att vara heltigenom rationell. Att se självmordet som en lösning på sin livsproblematik är helt och hållet rationellt. Att skada andra kan också ske, och kanske är som värst och som mest omänskligt när det sker på ett helt rationellt sätt. Psykopater är genomrationella. En människa som förlorat allting som denne älskar blir till sist också kanske helt rationell och drivs av enbart ihåligt tänkande och planerande. Att vara enbart rationell och inte kunna vara annat är en stor svaghet och brist hos en människa.

En fråga till dig: upplever du att livet i sig står över allting annat? Är själva levandet viktigare för dig än alla andra mål och meningar?

[suchanother]

Tranversal, fattar inte ditt resonemang. Menar du att självmord är ett alternativ till ett drägligt liv? Har inte alla människor rätten till ett liv. Ditt resonemang luktar fascism.

[transversal]

Tranversal, fattar inte ditt resonemang. Menar du att självmord är ett alternativ till ett drägligt liv? Har inte alla människor rätten till ett liv. Ditt resonemang luktar fascism.

Visst borde alla människor ha rätt till ett "drägligt" liv, men hur ska det praktiskt genomföras? Det är en sak att kritisera myndigheter etc när de brister i sitt utövande. Fine, det ska man göra. Men sen finns det ju människor vars sorger man aldrig kommer att kunna bära, beroende på själva kvaliteten hos sorgerna.

[J R Auk]

Ok. Hursomheslt så var min utgångspunkt den att ingen vill dö. Det du tar upp handlar om att se självmordet som en utmaning, inte som en utväg.

Varför skulle vi inte vilja dö? Personligen så finner jag tanken på evigt liv långt mer skrämmande än den om döden.

Men sen ser jag inte heller några skäl att tro att vi dör genom att skada oss själva. Det krävs ett enormt trosantagande för det enligt mig. Det vi sysslar med är bättre eller sämre i form av livet.

Vad är döden om inte något artskilt från livet? Alltså något vi inte har känt?

[J R Auk]

Ditt argument är att man kan ha en vilja att dö, mitt argument är att ingen har någon sådan vilja. Man kan ha en vilja att slippa "leva" och döden ses som en väg ut. Men det är en grundläggande skillnad mellan att "vilja dö" i ordets sanna bemärkelse och att "vilja slippa leva".

Och det menar jag är att slippa vilja förhålla sig till detta bra och dåliga som livet presenterar oss för.