Det är väl skillnad på aggression som del i vårt sätt att försvara oss, upprätthålla oss, vår "homeostas" eller vad man vill kalla det, något som på ett naturligt sätt finns för att man värnar om grundläggande behov eller värden - och på hat, som något man inpräglat i sitt privata själsliga landskap (mer en slags falsk trygghet, kanske en avund eller ett maktbegär egentligen, eller någon slags lögn). Det senare är en (o)förståelse eller ett sinnestillstånd som dehumaniserar och skapar ett konflikt eller otrygghet inom dig. Det förra är kanske inte oförenligt med vad det innebär att vara en bra eller en naturlig människa.
Ibland är hat bara något futtigt och trött, något svagt. Man anklagar och nedvärderar människor p.g.a. en slags bekvämlighet eller rädsla, för att det får en att känna sig bättre. Inte alls på något autonomt sätt och något man skulle våga ställa sig bakom och låta gå till doms över ifall det är befogat eller inte, så att säga, utan bara en bekväm självupptagenhet.
Men kanske finns det en poäng i att vi inte borde göra oss helt utan hat. Vi borde få ha hela vårt känslospektrum och våra sätt att reagera. Men när hatet blir de ögon vi ser saker igenom, fast vi har högre funktioner och inte behöver se saker genom det (vilket vi sedan märker), så förlorar vi.
LJUSUPPLEVELSE skrev:Men hur tar vi detta ansvar? Hur undviker vi att hata? Eller omvänt om man så vill, hur lär man sig ha kärlek/ödmjukhet inför saker?
Hur långt vill du sträcka dig vad gäller den frågan / svaret på den ?
Familjen , arbetsplatsen , gatan , staden , landet , jorden , universum ?
Jag kanske talar emot mig själv nu, men helst skulle jag vilja bli av med hat överhuvudtaget. Det är väl det som alla sant religiösa också har insett, att kärleken skall riktas mot allt och alla, åtminstone på ett inre plan. Kanske ett på tok för stort krav, men jag tänker att det är ett sunt riktmärke, om inte något man skall upphöja till järnhård maxim. Empati bör man heller inte ha med varendaste litet djur - men avsaknad av illvilja, eller ilska som du är inne på, borde rikta sig ut och bli del i vidare perspektiv.
Eller så borde jag bli av med det hat där det är relevant att bli av med det, just i MIN vardag och min värld, och de möten och relationer som utmärker den. Alla har vi våra egna plågoandar, hatobjekt. Det tycks höra till det att vara människa, just att vara specialiserad i sitt hat (för att vara cynisk).
Vilka delar av hatet vill du helst undvika ?
Det akuta/impulsframkallade eller "långtidshatet" som föräldrarna/skolan/samhället lärde dig/oss ?
Ja, bra distinktion det där också. Ibland är det ju just den mer impulsiva hatreaktionen som är problemet, och jag tror vi kan ångra sådant lika mycket som det hat vi har som något mer långtidsmässigt. Säkert kan det skapa lika stora problem.
Folk som jag garanterat älskar påverkar hur jag känner för den personen i viss grad , det är en ny maträtt nu , men jag kan använda alla mina vanliga kryddor , som vanligt .
Intressant tankegång.
Det går att försöka se människan hos någon, även om man inte tycker om den individen, eller se det hemvana i det främmande. Och det går att vidga och fördjupa perspektiven.
Personligen , behandlar jag hatet som symptom (och lindrar det genom att smörja lugnande salva på ) och inte som sjukdomen .
Sjukdomen ligger alltid djupare.
Det är nog vad jag är inne på också. Det är något underliggande fel från början i hela uppställningen, när man hatar.
Jag tror för övrigt att det finns olika knep eller metodik för att hantera hatet. Visualiseringsmetoden låter bra - själv brukar jag tänka på personens förflutna, hans eller hennes uppväxt och liknande saker - se samband. Grejjen är också att redan när du ärligt försöker dig på detta, så är det i själva försöket ett slags icke-hat, eller en början till något annat. Redan i motivet har du på sätt och vis frigjort dig, för en liten stund åtminstone. Man kanske kan lära sig vilja umgås med denna goda vilja som sådan, träna upp den och göra den till vana?
Sjukdomen måste man dock inse, för att kunna göra något åt den (det som Minded verkar vara inne på.)
Detta är inte alltid möjligt , ifall personen är en psykopat tex så fyller hatet en mycket värdefull funktion .
Grejjen är dock att det finns psykopater i folks vardag, folk som kontinuerligt begår olika övergrepp åtminstone, och då menar jag förstås inte i strikt juridisk mening. Vi har en för fyrkantig bild av vad psykopati är i min mening, och det finns väl hursomhelst en hel del
förhatliga saker i vår omgivning (men här vet jag inte hur långt du eller ni andra är benägna att hålla med mig). Men att något är förhatligt borde inte alltid betyda att vi borde bejaka ett hat mot det heller. Det är där som jag ser lite av det verkliga problemet. (Och för att, som du säger, ödmjukhet borde ju inte vara så svårt egentligen.)
