J R Auk skrev:Några begränsningar ser jag inte
Alltså det är inte så viktigt om vi har exakt samma begrepp utan det viktiga är just det att du oavsett (nästan åtminstone) hur du definierar 'objektiv inställning' har samma "problem" att ta ställning till.
Men jag erkänner mig i samma belägenhet. När jag tittar på andras utsagor så känner jag min egen retorik, som också avslöjar mig för mig själv, och förutsätter något liknande hos dem. Det är lätt då att hamna i att man säger att någon inte ser klart, eller saknar distans osv. Men oftast så är det en ren projektion av känslan som ges inför deras utsaga. Alltså när jag ser någon som någon som saknar distans så ser jag det som bättre att tolka det som att jag har satt något i världen som handlar om min syn på deras attityd. Det är alltså mitt värdebegrepp mer än ett faktiskt förhållande. Inte för att det aldrig kan vara så att människor gör fördomar baserade på brist av distans inför fördomens objekt. Men man bör vara uppmärksam och skeptisk även mot det som man tar som sitt, här alltså omdömet "han saknar distans".
Jag tycker mig oftast vara skeptisk även till mina egna slutsatser om andra människor, eller jag är medveten om att jag bör vara det och jag försöker, men sen hur jag lyckas med det är jag mer osäker på. Helt bra lyckas jag garanterat inte så det finns nog en del att jobba på där. Men jag tycker ändå det går att läsa, om inte de flesta, så iaf. många situationer tillräckligt väl för att inse rätt snabbt att människor jag kommunicerar med faktiskt inte reflekterar speciellt mycket över om det de säger verkligen stämmer - om det alternativet de valt av t ex. tio möjliga verkligen stämmer bäst överens med verkligheten. Sånt märks rätt väl och därför kan jag inte tro, liksom vissa i min närhet tycker, att jag mest inbillar mig. Jag får ofta höra att jag mer ska försöka förstå helheten än fastna vid små fel i formuleringarna, och det håller jag såklart med om. Jag har varit alldeles för nitisk med att saker behöver sägas på ett visst sätt för att jag inte ska ta illa upp av olika anledningar (ja, jag hör idiotin). Har det varit allmänna saker som någon dragit slutsatser om och presenterat för mig, som i mitt tycke varit slarvigt genomtänkta, så har jag ofta känt mig besviken på personen i fråga för att hon/han varit så "oaktsam" med att t ex. presentera informationen som fakta och inte spekulationer eller egna värderingar som det ofta i själva verket visat sig vara. Där kan jag ta på mig en del skuld, men det jag känner att jag inte kan acceptera är de gånger då det handlat om (i mitt tycke) falska slutsatser om mig personligen, eller då det har argumenterats om vad som faktiskt är rätt eller fel inom ett visst ämne. Då tycker jag inte det funkar att säga att jag inte ska ta personen på orden utan försöka förstå vad som menas, även om det som sägs talar emot sig självt eller misstämmer av andra anledningar.
Det kan vara människorna jag umgås med som är extrema på sina sätt jämfört med snittet, eller så funkar de flesta på det här sättet. Det är jag faktiskt osäker på i dagsläget. Men jag ska iaf. testa en mer layed back approach och låta folk vara exakt så obetänksamma som de tycks vara, så länge det inte går ut över mig personligen.
J R Auk skrev:Låt mig fråga dig. Vad sorterar du under sant och falskt då? Finns det något där överhuvud taget?
Det är som sagt bara det jag anser vara självklarheter som jag kan sortera under sant och falskt, och det känns begränsande och vilseledande att komma med exempel eftersom det handlar om just självklarheter och sådana finns det väldigt gott om. Det räcker ju med att bara öppna ögonen för att uppfatta självklarheter. Men för att ändå komma med några exempel så kan det vara allt från vad jag själv eller andra säger sig gilla eller ogilla, hur folk uppfattat händelser, personer osv, till min egna syn på saker, t ex. universums mer tydliga egenskaper som inte direkt går att tyda fel (om man nu inte pga. religiösa eller diverse andliga skäl lever i en annan verklighet än "min"). Här går det såklart att ifrågasätta min ståndpunkt och uppfattning av verkligheten men det blir mest en fråga om tro, och när det gäller "självklarheter" så tror ju (de flesta) varken religiösa eller icke-religiösa, utan "vet". Och jag får väl anses vara en av dem. Samtidigt förnekar jag inte existensen av sånt som jag instinktivt vill tro är "omöjligheter" eller "övernaturligheter". Universum är ju minst sagt ofattbart stort, oändligt eller ej, och det existerar garanterat en hel del som jag till en början skulle vilja klassa som omöjligheter. Något där ute är ju faktiskt enligt mina egna "ateistiska" kriterier mest likt en gud (dock inte i närheten av allsmäktig), och någon företeelse påminner självklart mest om magi (eller vilken annan "jordlig" omöjlighet man nu vill ta som exempel). Frågan är hur likt. "Omöjligt" likt, i ateistiska termer, tycker jag känns som mest logiskt.
J R Auk skrev:Det är lite komplext med vad jag avser. Det är en typ av sättande av undersökningens objekt som tänks ge mera säkerhet relativt det "jag" som undersöker. Det beror på att jag när jag ställer mig frågan redan frågar. Frågan aktualiserar något redan där. Och poängen med alla omdömen är ju att nå det här "sanna" oavsett hur vi nu väljer att definiera det. Om vi ens accepterar att det skulle finnas en sanning. Men det är en hållning vi har. Mitt omdöme är inte ett omdöme om det falska, utan om det sanna.
Jag skall ta ett exempel.
Tänk dig att du träffar en kollega på jobbet eller liknande. En person du har relation till men inte känner dig bekant med. Så ger den här personen en kommentar som sårar dig, men till synes utan uppsåt att såra. Det finns inget illvilligt och det verkar inte som om personen uppmärksammade att det var något som sårat dig.
Då kanske du vill ställa dig frågan om vad den här utsagan X som sårade betyder. Dvs vad menade denne som sa det.
Redan där i satsen; vad menade denne som sa det, ser vi att vi har ställt frågan på ett visst sätt. Vi säger att det finns ett subjekt X med saker som motiverar, trosförhållanden, önskningar osv som gjorde att den gav uttryck för något. Och så analyserar vi utsagan i ljuset av det här subjektets motiv, trosförhållanden och önskningar för att få reda på meningen.
Det alternativ som jag presenterar är att sätta utsagan i sig som något som har motiv, trosföreställningar, önskningar osv. Dvs man sätter det som förut togs som ett objekt att undersöka i ljuset av en bakomliggande subjektivitet som subjekt. Nu är den tidigare personen ett objekt som bestämmer utsagan och inte ett subjekt som bestämmer den. Utsagan i sig är subjektet i frågan. Utsagan tas som det som äger liv i sig för att bära upp sig. Den är direkt motiverad i sig och behöver inte gå omvägen via personen.
Nu ska detta inte förväxlas med att jag säger att det är så att det inte finns någon person, eller subjekt, som ger utsagan, utan det här handlar om vad som är direkt tillgängligt och vad som är en abstraktion av situationen och vår relation till den.
Istället för att du skall undersöka om din kollega hyste agg mot dig och faktiskt menade något ont så undersöker du direkt vad som gavs uttryck och förutsätter varken agg eller välvilja hos något frånvarande subjekt, person. Det blir mindre spekulativt och ger inte samma värderingar. För jag tycker inte det är bra språk att säga att vi värderar, utan det värderas i det att vi undersöker. Genom att värderingen inte är något intellektuellt vi lägger till utan en del av hur något framträder så kan metoden för att åskådliggöra, sättet något framträder på, påverka om vi når värden eller inte, och vad som sätter de värdena.
Ett konkret men i övrigt ganska ovidkommande exempel så kan vi tänka oss att vi står inför ett något liknande en människa men som kan vara robot. Förlägger vi meningen i utsagan hos personen, robot/icke-robot, så kan vi missta oss enbart för att vi inte kan bestämma om det är en människa eller maskin. Men genom att sätta frågans subjekt som utsagan i sig blir vi aldrig lurade. Det krävs inte att vi vet om det är människa eller robot för att avgöra utsagan.
Alltså, jag förstår de flesta av dina poänger poäng för poäng men jag har fortfarande svårt att få en klar helhetsbild av budskapet och relatera det till exempel och situationer i mitt liv, nu när jag är så inkörd i mitt gamla tankesätt och har den röran jag har i tankarna. Jag har också svårt att ordentligt förstå skillnaden på saker som det här, som du skrev: "Mitt omdöme är inte ett omdöme om det falska, utan om det sanna." För mitt otränade öga är det inte mycket skillnad på det. Båda sätten kan ju leda till sanningen. Att fokusera på det som är sant låter såklart mer passande och smartare, men jag kan då inte formulera ett ordentligt svar på varför det är så. Begränsningar är just vad det är.
Jag kopplar hursomhelst mer och mer ju fler gånger jag läser det du skriver. Ger jag det bara några dagar att sätta sig så kanske det klickar ännu mer så jag kan relatera till det bättre.
Tack för att du tog dig tiden att förklara!