When the moment is gone.

[Johan Ågren]

Hänger samman med (mina) manodepressiva tendenser också. Man blåser upp sig till en gräns där ballongen spricker. Pendlar ständigt mellan att vara ett gruskorn i ett oändligt universum och att ha universum i fickan.

[Algotezza]

Man kan i godan ro sitta och lyssna på en CDskiva, uppleva att allt stämmer och är lite tårögd. Och så hakar CDskivan upp sig och hackar som bara en cdskiva kan, och spyr ut det själfulla som värsta benny hill komedin! Alltså, vad är det som händer en sådan gång? Är livet så bräckligt så att det så snabbt kan reduceras till något så bedrövligt. Vad beror sådant på och i vilka andra situationer utsätter vi oss för denna sårbarhet? Är kärleken sådan? Ska man vidta åtgärder? Går det att vidta åtgärder utan att det subtila försvinner? Vad gäller CD skivor så kan man kanske se till att ha dem utom räckhåll för sina 2åringar, men annars då?

Snarare att livet har en inbyggd puls eller inbygg benägenhet  att sjapa kontraster. Jag får de bekräftat hela tiden - i synnerhet när jag tänker "Å, bara detta kunde vara länge länge" - mend en tanken är första tecken på att det håller på att ändras, gå mot sin motsats. Så länge man inte tänker detta utan bara "är där i Leendets Land" - ja så länge varar det, det ibland tidlösa tillståndet av kreativt flow, orgiastisk njutning eller vilande i sitt vara.

Jag vet  tillfällen då jag svävat på moln av "självgodhet" , talat med alla - och tänkt att jag är en fantastisk människa med ett brett kommunikationsregisr som kan möta alla fint och medmänskligt och samtala om allt med alla på ett utvecklande sätt - det är det minsann inte alla som kan.

Plötsligt "slår jag i taket" på något sätt och hamnar i motsatt tillstånd: Tycker ärligt jag är en uppblåst självgod skit - som tror sig vara förmer än andra som inte är lika enastående kommunikatörer. Jag sjunker ned i sjävförakt och gruelse - och njuter på sätt och vis av detta mentala självplågeri. Men så möter jag någon i vardagen som jag kanske inte haft så höga tankar om som bara säger något vardagligt som talar direkt till hjärtat mig, och då undrar jag varför jag så masochistiskt måse plåga mig sjölv med sjölvhat, och jag hmanr då i ett slags syntes, en balans som är ganska behaglig.

Och så svänger mitt liv hela tiden, per automatik. Men ibland är det svårare att acceptera detta än annars. Det går ju an att tänka att den aktuella djävlighet man upplever vid ett visst tillfälle sannolikt kommer att avslösas av något mer behagligt, men att veta att det aktuella behag man erfar kommer att avlösas av sin motsats, kan grumla den ljusa upplevelsen.

/Algotezza

Ja det är det där jag är ute efter. Tenderar vi inte att bli bra på det som är bristfälligt på ett eller annat sätt. Kärleken blir t.ex viktig om grundförutsättningarna är kärlekslösa.

Och du som i grunden är en "knepig" person fäster stor vikt vid att bli förstådd, och odlar således kommunikationen?

Jag själv ansågs typ mentalt efterbliven och korkad i grundskolan (understimulerad), och odlade efter detta en bild av mig själv som motsatsen. Kanske jag ändå hade utvecklats naturligt i denna riktning då det var fråga om understimulering, men jag hade inte gjort en identitet av det.

Jovisst, upplevda för en själv besvärande brister är ju något  man kämpar med - om man vill nå något slags nivå där man slipper dessa brister och de via trägen övning omvandlats till förmågor och kunskaper på dessa områden.

Så har det "alltid" varit... Men är det fortfarande  så bland ungdomar idag? Är man beredd att arbeta med sina brister, träget och envist,  för att utvecklas, eller hoppas man på något slags  quick-fix, att det nog löser sig och att "allt är lugnt"? Tyvärr är det min erfarenhet som lärare idag på gymnasiet att man skall "bli något slags chef eller jobba med media/data, bli känd" i framtiden utan att behöva anstränga sig.

Men jag är väl bara en bitter gammal grå gubbjävel alltför påverkad av att jobba på ett snart renodlat yrkesgymnasium, och som inte insett vikten av mind over matter och positive thinking. Tänker och önskar jag starkt att det skall bli som jag så vill blir det så - om jag verkligenvill. Tänk "jag är rik och framgångsrik och jag har redan uppnått allt jag vill", så blir det så!

Nu halkade jag iväg lite på slutet... Hoppas det inte stör alltför mycket...

/Algotezza

[Algotezza]

Hänger samman med (mina) manodepressiva tendenser också. Man blåser upp sig till en gräns där ballongen spricker. Pendlar ständigt mellan att vara ett gruskorn i ett oändligt universum och att ha universum i fickan.

Javisst, så är det för mig med.

"What goes up must come down."

Lyssna...

<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/kK62tfoCmuQ?fs=1&amp;hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/kK62tfoCmuQ?fs=1&amp;hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385"></embed></object>

...eller sjung med

<object width="640" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/baV0JkJ4ijc?fs=1&amp;hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/baV0JkJ4ijc?fs=1&amp;hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="640" height="385"></embed></object>

/Algotezza