Allting någonting ingenting

[Marko]

För den som kan förnimma Gud enligt den egna definitionen av Gud, finns Gud, ja, då är Gud inte ingenting. Men för den som föreställer sig Gud som "en skäggig gubbe bland molnen på en guldtron" är Gud ingenting om man inte sett en sådan gubbe. Har man det är Gud inte ingenting.

Det beror på.
man behöver väl inte göra så märkvärdig sak av gud,
utan bara passa på att njuta lite när det går..
en promenad för mig i våren är lite av en kraftfull inhämtning av energi.
jag behöver inte kalla det för gud, utan bara ta det för vad det ger.

varför måste vi hela tiden boxa in saker i sina lådor ?
att gud är en skäggig gubbe, eller att bilar bara kan användas till transport ?

För mig är Gud inget märkvärdigt. Bara ordet som är himla slitet. Och belastat.

Språk består bl.a. av att kategorisera, systematisera och generalisera. Boxa in saker och boxa ur. Inget märkvärdigt, inget svårt. Om man inte gör det till det. Språket är föränderligt och segt på samma gång.


De flesta vet vad de mår bra och dåligt av. Ändå väljer man ibland det man vet man mår dåligt av och struntar i det man mår bra av. Det är sannolikt när vi styrs mer av thanatos än av élan vital.

/Algotezza

Japp, ordens värld,
det jag försökte säga att gud kanske inte är ord,
utan känslor. och boxar vi inte in våra känslor i ord, så kanske vi kan njuta lite mer.
De inboxade orden är fattiga, och kan påverka oss negativt.
Att acceptera något och börja njuta är väl ett bra steg.

problem är skapade saker som allt annat,
kan vi tänka oss att något är ett problem, så kan vi även göra motsatsen.
fast i en praktisk värld blir det lite svårt ibland att övertyga sig själv om att det inte är så tokigt trotts allt.
Nej, nu tar vi och gör något åt saken istället.

[Algotezza]

För den som kan förnimma Gud enligt den egna definitionen av Gud, finns Gud, ja, då är Gud inte ingenting. Men för den som föreställer sig Gud som "en skäggig gubbe bland molnen på en guldtron" är Gud ingenting om man inte sett en sådan gubbe. Har man det är Gud inte ingenting.

Det beror på.
man behöver väl inte göra så märkvärdig sak av gud,
utan bara passa på att njuta lite när det går..
en promenad för mig i våren är lite av en kraftfull inhämtning av energi.
jag behöver inte kalla det för gud, utan bara ta det för vad det ger.

varför måste vi hela tiden boxa in saker i sina lådor ?
att gud är en skäggig gubbe, eller att bilar bara kan användas till transport ?

För mig är Gud inget märkvärdigt. Bara ordet som är himla slitet. Och belastat.

Språk består bl.a. av att kategorisera, systematisera och generalisera. Boxa in saker och boxa ur. Inget märkvärdigt, inget svårt. Om man inte gör det till det. Språket är föränderligt och segt på samma gång.


De flesta vet vad de mår bra och dåligt av. Ändå väljer man ibland det man vet man mår dåligt av och struntar i det man mår bra av. Det är sannolikt när vi styrs mer av thanatos än av élan vital.

/Algotezza

Japp, ordens värld,
det jag försökte säga att gud kanske inte är ord,
utan känslor. och boxar vi inte in våra känslor i ord, så kanske vi kan njuta lite mer.
De inboxade orden är fattiga, och kan påverka oss negativt.
Att acceptera något och börja njuta är väl ett bra steg.

problem är skapade saker som allt annat,
kan vi tänka oss att något är ett problem, så kan vi även göra motsatsen.
fast i en praktisk värld blir det lite svårt ibland att övertyga sig själv om att det inte är så tokigt trotts allt.

Det finns poesi som inte alls boxar in våra tankar och känslor i ord utan befriar dem - via ord. Läs Tranströmer. Läs Ranelid. Jag tyckte han var en dålig författare tills jag läste en bok av honom.

För mig är Gud mer än bara ett ord. Jag skiter i vilket ord man använder för att beskriva honom-hennom-henne. Jag säger Gud därför att det ordet finns och kanske förmedlar något lite till andra när jag använder det. Därmed inte sagt att detta ord avslöjar särskilt mycket av min upplevelse.

Jag har en känsla av att du gärna vill boxa in mig i en liten lådda så jag blir lite mer behändig och fyrkantig.

Jag njuter av både ord och ordlöshet, av bilder, känslor,  minnen, fantasier...

Var nyss ute med katten i trädgården och njöt med henne. Hon käkade sina första grässtrån i år. När katten äter gräs blir det regn, sägs det. Vi får se. Det är solsken nu.

Hur jag upplever livets poetiska ordlösa dimensioner kan du läsa här:

http://www.poeter.se/Algotezzas_Texter

Poesi innebär att försöka ge ord åt och förmedla det som vi inte har ord för och egentligen inte kan förmedla. När vi ändå lyckas med det  är det - ett mirakel. Samma med musik som kommer från hjärtats djupa och själens mörka natt.

Ha det gott!

Algotezza