CAUSTIX skrev:J R Auk skrev:CAUSTIX skrev:Avantgardet skrev:Kant är jag själv inte insatt i. Får kolla upp lite snabbt, men hade gärna uppskattat att någon elaborerade lite på ämnet likväl. Kants transcendentala idealism - postmodernism.
Det jag syftade på är att "relativiteten ligger i subjektet(människan) och inte i objektet". Kant skulle inte uttrycka sig så men något åt det hållet. det är ingen ontologisk skillnad mellan "tinget i sig" och "tinget för mig". Det handlar inte om en värld som är oåtkommlig för mig utan om omöjligheten till ett gudsperspektiv. Kant säger ju att det bara finns blott en värld.
"Kants egen uppfattning är ett uttryck för ödmjukhet och för människans ändlighet. Vi har inte tillgång till något gudsperspektiv; en filosofi som arbetar med sådana tankeexempel är därför enbart en lek med tomma begrepp" (Markku Leppäkoski)
Tinget i sig är ett gränsbegrepp. "Han talar ofta om ting i sig som någonting som vi inte kan få någon kunskap om, men vad han egentligen menar är att ting i sig ligger helt och hållet utanför det vetbaras fält." (ibid)
Kant är ju annars med sin estetik urfigur för modernismen, men jag tycker att man kan hitta postmoderna drag hos hans teoretiska filosofi, men det blir ju en anakronistisk tolkning.
Är inte själva ansatsen att anlägga kategorier för att sortera våra sinnesförnimmelser, vad som konstituerar dem, hur de konstitueras, en ansats till en negation av erfarenheten (empirin) och därmed en "läsning" likt den dekonstruktivism Derrida talar om?
Om vi tillåter oss att beskriva Kants ansats från Derridas då.
Anlägga kategorier??? Själva ansatsen till en kritik, eller vad?
Kant Tredje avsnittet
§10. Om de rena förståndsbegreppen eller kategorierna
"Som redan sagts flera gånger abstraherar den allmänna logiken från allt innehåll hos kunskapen och förväntar sig bli given föreställningar på annan ort, var det nu må vara, för att analytiskt förvandla dessa till begrepp."
(Här utläser jag ett uppmärksammande av "den allmänna logikens" metafysik.)
"Den trancendentala logiken har däremot en sinnlighetens mångfald
a priori liggande framför sig, vilket den trancendentala estetiken överlämnar för att skänka stoffet till de rena förståndsbegreppen, i avsaknad av vilket dessa skulle vara helt utan innehåll, alltså fullständigt tomma. Nu innehåller rum och tid en mångfald av ren åskådning
a priori, men hör likväl till betingelserna för reciptiviteten hos vårt sinnelag, under vilka allena det kan erhålla föreställningar om föremål, varför de också alltid måste påverka begreppet om dessa föremål. Spontaniteten hos vårt tänkande fordrar dock att denna mångfald först skall gås igenom, upptas och förbindas på ett visst sätt, för att det därav skall kunna bli en kunskap. Denna handling kallar jag syntes."
(Här ser jag en tanke om "naturens bok" eller "livets bok" genom att vi blir betingade av världen i-sig. Vår konstitution gör att vi uppfattar världen på ett visst sätt.)
"Med
syntes i den mest allmänna betydelse förstår jag handlingen att foga olika förställningar till varandra och inbegripa deras mångfald i en kunskap. En sådan syntes är
ren när mångfalden inte är empiriskt utan
a priori given (liksom den i rummet och tiden). Före all analys av våra föreställningar måste denna vara given, och inga begrepp kan
till innehållet uppstå analytiskt. Syntesen av en mångfald (den må vara given empiriskt eller
a priori) frambringar en kunskap som i början visserligen kan vara grov och tilltrasslad och alltså i behov av analys; likväl är syntesen det som egentligen sätter samman elementen till kunskaper och förenar dem till ett visst innehåll. Den är således det första som vi måste ge akt på när vi skall bedöma vår kunskaps första ursprung."
(Ur detta läser jag en maning till att dekonstuera syntesen för att genom analys sammanfoga dess delar för jämförelse av det ursprungliga vi dekonstruerade.)
Alltså jag ser det som att Kant menar att dekonstruera "livets bok" eller erfarenheten, och hur den ges oss. Och genom det menar han göra en positiv läsning, och detta till skillnad mot Derridas negativa, då han inte läser "livets bok" utan "böcker om livet". Detta menar jag att man kan anakroniskt utläsa som en jämförelse till Derridas dekonstruktion. Men jag har bara läst om Derrida och inte av. Så kanske svamlar jag bara.
Dock är denna idé hos Kant om att vi läser in våra synteser under begrepp något som jag tror att vår tids postmodernism måste tagit fasta på, om än inte med samma positiva tro. Dock har jag knappt sett några av modernisterna tala om detta, någon som kan relatera dem till detta?
Instämmer ni att Kant här talar om förståndet som något som "skapar en berättelse" i det att den ordnar sig i begrepp?
Senare följer ju;
"Syntesen är, som vi framdeles skall få se, överhuvudtaget en verkan av blotta inbillningskraften, en blind, om än oumbärlig funktion hos själen utan vilken vi inte skulle ha någon kunskap alls, men som vi dock sällan en gång är medvetena om. Att föra in denna syntes
under begrepp är dock en funktion som tillkommer förståndet, och först därigenom ger oss förståndet kunskap i egentlig betydelse."
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno