Pilatus skrev:Algotezza skrev:Det är en soppa... Ord och språk är väl åra sätt skapa något slags ordning i "det kosmiska kaoset"...
Nu skall jag äta ett #äpple#.
Inte om jag hinner före!
Det är lite oförsiktigt att stoppa in det du tänkt dej äta i SATSEN.
För då har vem som helst som har tillgång till satsen också tillgång till äpplet.
När man sätter ut denotationstecknet på en term eller beskrivning så ersätter man termen med det föremål termen betecknar...
alltså I satsen! Det är förstås kontrafaktiskt men det förenklar min framställning av korrespondensteorin. Eftersom det faktum som en given sats syftar på i verkligheten tar plats i satsens ställe : #Plötsligt försvann allting!#...
Och du skulle kanske inte uppskatta om jag skrev: # #Pilatus# hittade inte tillbaka till verkligheten efter att ha hamnat här längst till vänster i denna sats.#
I verkligheten gör vi tvärtom: vi tar satsen (xZ) med oss till det föremål som satsens subjekt denoterar: #x# ,och sen kollar vi om det är sant att #x#Z. I så fall är satsen"xZ" sann.
D V S :
"#x#"= xDå kan vi hävda att meningen hos symbolen x betecknas med: "x" ,
och det symbolen x betecknar är: #x#.
Bara lite grundläggande semantisk notation
Nån kanske undrar hur man kommer på nåt så idiotiskt enkelt?
Jag definierade den logiska domänen av alla självreferenta satser som mängden av x sådana att det fanns ett Z sådant att x=xZ. Om vi vill veta om den självreferenta satsen a är sann så går det till så här:
1 a (antagande)
2 a=aZ
3 aZ
Och om vi har aZ:
1 aZ
2 a=aZ
3 aZZ
Om vi nu vill utvidga sanningsbestämningsmetoden till ALLA satser:
1 x
2 x=#x#
3 #x#
Så ser vi att vi använder en och samma formella metod
för att bestämma sanning för ALLA satser. (Min variant av "korrespondensteorin.)
