suchanother skrev:Algotezza, känner igen situationen. Det där är ett komplicerat belöningssystem. Först jävlas man med sej själv med att gömma undan saker på de mest konstiga ställen "nästa gång när jag behöver den så vet jag att den finns här, allt är som hugget i sten".
Sen senare när det gäller att hitta så allt som bortblåst.
Efter idogt letande kanske man lyckas, tänk den glädjen (och skadeglädjen), "hihi, nån försökte sabotera…men jag drog längsta strået"
Nåt perverst över detta?
Utan det perversa vore livet så ytterligt menlöst. Jag talar här inte om banal sexuell perversitet, utan på ett djupare plan, där tillvarons fundamentala perversitet, meningsfullhet och meningsfullhet utgör en dynamisk-organisk paradoxal enhet.
Meningslöst kan vara underhållande, inspirerande.
Menlöst (= utan men, skavanker) är bara slätstrukenhet. Tabula ras-ism... Livet skall sätta spår...
Livets meningslöshet kan jag stå ut med, men inte dess menlöshet.
Ungefär så...
A