Vad tänker du på?

[Vega]

Vad är er synd på hämnd?? Jag tror att hämnd så gott som alltid är missriktad.

Jag menar, den personen som har gjort fel är inte mottaglig. Tyvärr. Du har kommit till växeln.

Hämnd tror jag är vanskligt, vad slags känslor ger en fullbordad hämnd? Kanske en ögonblicklig känsla av befrielse från att blivit personligen sårad, men även skuld genom att inte lyckats avhålla sig från en primitiv reaktion. Men ibland är vi litet primitiva, svinhugg går igen, inte alltid men det kan finnas en viss osäkerhet hos den som mobbar, att det kan vara korkat att hålla på och djävlas.

”Min teori” är att man hämnas på folk som liknar förövaren. En stereotyp. En generalisering. Som en fågel som aldrig landar på marken, bara flyger å flyger.

[Vega]

Har du skrivit denna dikt? Mycket bra i så fall!

Jag skrev den, jag tycker innehållet är bra, men det rimmar inte.. tyvärr. Tack

Kanske något åt detta hållet, utan rim. Jag tog litet hjälp med rytmen.

Jag känner till en fiende i mig.
Vi tror oss vara vänner, men vi glömmer
att vi står vända bort, rygg emot rygg.
Och i en spegel irrar han omkring –
ty svårast är att segra över sig.

Rygg mot rygg är ju bra för båda, men det garanterar ingenting. Det kan va i rent själviskt syfte.
Bra!! Vi borde skriva DIKTER oftare…

[Vega]

Pilatus, säg ett tema för en dikt!!?

[Pilatus]

Pilatus, säg ett tema för en dikt!!?

Kanske en något asketisk dikt, om att livet blir mer uthärdligt så.

Utkast:
Det enkla livet kräver inget mer
än tystnad nog att höra sig försvinna.
En bit av bröd, en skugga på en vägg,
ett andetag som inte stör nå’n annan.
Man städar bort begär, och dammet vilar.
Det lugna hjärtat slår så knappt det hörs.
Och detta kallar vissa liv i brist –
men se hur mycket skräp de själva samlat.

[Vega]

Pilatus, säg ett tema för en dikt!!?

Kanske en något asketisk dikt, om att livet blir mer uthärdligt så.

Utkast:
Det enkla livet kräver inget mer
än tystnad nog att höra sig försvinna.
En bit av bröd, en skugga på en vägg,
ett andetag som inte stör nå’n annan.
Man städar bort begär, och dammet vilar.
Det lugna hjärtat slår så knappt det hörs.
Och detta kallar vissa liv i brist –
men se hur mycket skräp de själva samlat.

Väldigt bra!!

[Algotezza]

Jag skrev den, jag tycker innehållet är bra, men det rimmar inte.. tyvärr. Tack

Kanske något åt detta hållet, utan rim. Jag tog litet hjälp med rytmen.

Jag känner till en fiende i mig.
Vi tror oss vara vänner, men vi glömmer
att vi står vända bort, rygg emot rygg.
Och i en spegel irrar han omkring –
ty svårast är att segra över sig.

Rygg mot rygg är ju bra för båda, men det garanterar ingenting. Det kan va i rent själviskt syfte.
Bra!! Vi borde skriva DIKTER oftare…

Jag lägger ut mina dikter på poeter.se. Ibland länkar jag hit. Ibland till Facebook.

En av de första dikter jag skrev som barn var inspirerad av Ylva Nilssons dikter Havsbarn. Senare gifte hon sig och heter idag Ylva Eggehorn. Hon upptäcktes av min barndoms stora poetidol, Bo Setterlind, som syntes i basker och slängkappa i tv i början av 60- talet och i en annons om en tävling för Facit Åtvidaberg där man kunde vinna en Facit Privat. Året var 1963, om jag inte minns fel. Han var lite grann som Ranelid idag.

Drömmen om en egen skrivmaskin förverkligades när jag ärvde Morfars Remington Standard (1916 års modell) sommaren 1967. Sedan köpte jag en Facit Privat 1970 och en Olivetti med olika skrivkulor och färgband 1974, tror jag det var. Elektrisk - och låter som en skördetröska.

Och så min dikt:

HAVET
Havet rasar.
Allting rasar.
Berget rasar
- ned i havet.

Ha en fin dag!

[Anne]

Jag skrev den, jag tycker innehållet är bra, men det rimmar inte.. tyvärr. Tack

Kanske något åt detta hållet, utan rim. Jag tog litet hjälp med rytmen.

Jag känner till en fiende i mig.
Vi tror oss vara vänner, men vi glömmer
att vi står vända bort, rygg emot rygg.
Och i en spegel irrar han omkring –
ty svårast är att segra över sig.

Rygg mot rygg är ju bra för båda, men det garanterar ingenting. Det kan va i rent själviskt syfte.
Bra!! Vi borde skriva DIKTER oftare…

Jag gillar också dikter Det finns en tråd i Galleri som heter Poesi/dikter - skriv gärna lite!

---

I sommartider. Viktig information gällande om någon håller på att drunkna: https://www.expressen.se/brandstudio/tr ... ktiga-rad/

[xion]

Ibland är jag säker.
Ofta är jag osäker. Och det finns ju så mycket osäkerhet i världen.
När jag var barn märkte jag att jag tänkte annorlunda än många andra. Jag trodde att det berodde på att jag inte förstod.
När jag blev äldre upptäckte jag att det ofta var jag som hade haft rätt.
Detta stärkte min självkänsla och min envishet.
Numera är det svårt att rubba mina åsikter ifall jag är säker.
Det blir som att försöka mota en gris.
Vilket ni förmodligen har upptäckt.

[unik]

Ibland är jag säker.
Ofta är jag osäker. Och det finns ju så mycket osäkerhet i världen.
När jag var barn märkte jag att jag tänkte annorlunda än många andra. Jag trodde att det berodde på att jag inte förstod.
När jag blev äldre upptäckte jag att det ofta var jag som hade haft rätt.
Detta stärkte min självkänsla och min envishet.
Numera är det svårt att rubba mina åsikter ifall jag är säker.
Det blir som att försöka mota en gris.
Vilket ni förmodligen har upptäckt.

[David H]

Den som säger att den inte bryr sig talar osanning, men jag tror ändå att det är bäst att ta det för sanning. Det är som lögnaren som säger ”nu ljuger jag”, det är en lögn som vi kan ta för sanning. Och kanske är det närmsta en lögnare kan komma till sanning? Som djävulen som tar sig enda fram till himmelens port, och bara behöver ta ett steg till för att bli en del av gemenskapen.

Det är inte så enkelt att man antingen bryr sig eller inte bryr sig, utan det handlar ju också om vem som säger något om en, en person som känner en väl och som man umgåtts och utbytt tankar med under många år eller om det är nätbekantskap som man kommunicerat med ett tag på någon plattform via ord på en skärm. Kritik och synpunkter från någon man känner väl tar djupare än några förflugna ord från en nätbekantskap. Det senare är ju lättare att ignorera och strunta i.

Sedan har vi sådana tillfällen när något kan upplevas som sårande, om än inlindat, som man reagerar emotionellt på, och då kan förnuftet säga att det är en bagatell och att den personen egentligen har noll koll, så gå vidare. Men så kan man inte släppa det och retar sig på det och sedan retar man sig på att man retar sig på det, eftersom det i grunden var en skitsak. Förnuftet kan säga gå vidare men känslorna kan ha ett annat budskap. Och man ältar det och vrider och vänder på det.

Mm, visst spelar det roll vem som säger något. Men också vad som sägs. Är det exempelvis någon främling som framför samma kritik emot mig som någon nära också framför kan det såklart såra. Och främlingar kan också vara mer rakt på sak, medan nära anhöriga är mer mån om att inlinda, och kanske nedtona.
Människor är inte helt separerade från varandra..delar av det som utgör mig finns också i andra

I andra fallet..om något emotionellt sårande. Bästa sättet är kanske att prata om det, om det går? Antingen med den som sa det, eller med nån annan.
Själv blev jag lite sårad när nån sa att jag har 40-års-kris för jag sa upp mig från jobbet…jag försöker svara att det är 40-års-uppvaknande, men det är inte helt lätt att låta övertygande

[unik]

Den som säger att den inte bryr sig talar osanning, men jag tror ändå att det är bäst att ta det för sanning. Det är som lögnaren som säger ”nu ljuger jag”, det är en lögn som vi kan ta för sanning. Och kanske är det närmsta en lögnare kan komma till sanning? Som djävulen som tar sig enda fram till himmelens port, och bara behöver ta ett steg till för att bli en del av gemenskapen.

Det är inte så enkelt att man antingen bryr sig eller inte bryr sig, utan det handlar ju också om vem som säger något om en, en person som känner en väl och som man umgåtts och utbytt tankar med under många år eller om det är nätbekantskap som man kommunicerat med ett tag på någon plattform via ord på en skärm. Kritik och synpunkter från någon man känner väl tar djupare än några förflugna ord från en nätbekantskap. Det senare är ju lättare att ignorera och strunta i.

Sedan har vi sådana tillfällen när något kan upplevas som sårande, om än inlindat, som man reagerar emotionellt på, och då kan förnuftet säga att det är en bagatell och att den personen egentligen har noll koll, så gå vidare. Men så kan man inte släppa det och retar sig på det och sedan retar man sig på att man retar sig på det, eftersom det i grunden var en skitsak. Förnuftet kan säga gå vidare men känslorna kan ha ett annat budskap. Och man ältar det och vrider och vänder på det.

Mm, visst spelar det roll vem som säger något. Men också vad som sägs. Är det exempelvis någon främling som framför samma kritik emot mig som någon nära också framför kan det såklart såra. Och främlingar kan också vara mer rakt på sak, medan nära anhöriga är mer mån om att inlinda, och kanske nedtona.
Människor är inte helt separerade från varandra..delar av det som utgör mig finns också i andra

I andra fallet..om något emotionellt sårande. Bästa sättet är kanske att prata om det, om det går? Antingen med den som sa det, eller med nån annan.
Själv blev jag lite sårad när nån sa att jag har 40-års-kris för jag sa upp mig från jobbet…jag försöker svara att det är 40-års-uppvaknande, men det är inte helt lätt att låta övertygande

Ypperligt och vackert!

[Algotezza]

Den som säger att den inte bryr sig talar osanning, men jag tror ändå att det är bäst att ta det för sanning. Det är som lögnaren som säger ”nu ljuger jag”, det är en lögn som vi kan ta för sanning. Och kanske är det närmsta en lögnare kan komma till sanning? Som djävulen som tar sig enda fram till himmelens port, och bara behöver ta ett steg till för att bli en del av gemenskapen.

Det är inte så enkelt att man antingen bryr sig eller inte bryr sig, utan det handlar ju också om vem som säger något om en, en person som känner en väl och som man umgåtts och utbytt tankar med under många år eller om det är nätbekantskap som man kommunicerat med ett tag på någon plattform via ord på en skärm. Kritik och synpunkter från någon man känner väl tar djupare än några förflugna ord från en nätbekantskap. Det senare är ju lättare att ignorera och strunta i.

Sedan har vi sådana tillfällen när något kan upplevas som sårande, om än inlindat, som man reagerar emotionellt på, och då kan förnuftet säga att det är en bagatell och att den personen egentligen har noll koll, så gå vidare. Men så kan man inte släppa det och retar sig på det och sedan retar man sig på att man retar sig på det, eftersom det i grunden var en skitsak. Förnuftet kan säga gå vidare men känslorna kan ha ett annat budskap. Och man ältar det och vrider och vänder på det.

Mm, visst spelar det roll vem som säger något. Men också vad som sägs. Är det exempelvis någon främling som framför samma kritik emot mig som någon nära också framför kan det såklart såra. Och främlingar kan också vara mer rakt på sak, medan nära anhöriga är mer mån om att inlinda, och kanske nedtona.
Människor är inte helt separerade från varandra..delar av det som utgör mig finns också i andra

I andra fallet..om något emotionellt sårande. Bästa sättet är kanske att prata om det, om det går? Antingen med den som sa det, eller med nån annan.
Själv blev jag lite sårad när nån sa att jag har 40-års-kris för jag sa upp mig från jobbet…jag försöker svara att det är 40-års-uppvaknande, men det är inte helt lätt att låta övertygande

Ja, att prata om det är bra och rensar luften och är lite renande emotionellt. Och att förstå varför något uttalas gör det lättare att komma över. Fast jag brukar själv sällan prata med andra och ställa frågan varför när de säger något sårande. Jag går och ältar tills jag glömt.

Fast egentligen inte om jag tänker efter. Jag terapiskriver och gör låtar.

Mina närmaste är bäst på att såra med ord. Sällan det lindar in sina ord i bomull.

Genom språk och känslor har vi mentalt sett inga fasta gränser. Bara kroppsliga gränser finns med vissa undantag.

[Vega]

Look up you face-less idiot,
The sun is comming down..
Watch the crowd, burst out
So loud.

- Is it worth it?
- Listen close..

~ Low demands ~

[unik]

Se människor växa

[Vega]

Drömmen om en egen skrivmaskin förverkligades när jag ärvde Morfars Remington Standard (1916 års modell) sommaren 1967. Sedan köpte jag en Facit Privat 1970 och en Olivetti med olika skrivkulor och färgband 1974, tror jag det var. Elektrisk - och låter som en skördetröska.

Häftigt! Tiden har sin charm.. liksom prylar.
Hur skulle du beskriva ditt diktande?