sailaways skrev:Hehe, jag kastar lätt ur mig diagnoser på andras beteende; för det är Kul att tro sig ha en aning. i grunden är väl att "ha en aning"; att förstå de grundläggande komponenterna människan drivs av.
Amen. Det är jäkligt kul, det är erkännande av sin egen betydelse. Myndigförklarandet av den egna existensen. För ett intellekt, ett ego, någonting som är distansierat från och ser på sig självt på avstånd, vad kan vara värdefullare? :)
sailaways skrev:Vilken framgång är det du söker i dina förehavanden och obestämdhet/osäkerhet?
Jag antar att jag söker ett slags varande där jag är nöjd. Eller kanske tvärt om - att jag söker efter ett jag som kan nöja sig med varandet. Jag upplever att det går mer mot det senare, men jag känner att jag inte är redo att erkänna att det är så ännu, varför jag inte gör det.
sailaways skrev:Jao kanske var jag lite okänslig, men jag fick känslan av att du ville att jag skulle säga vad jag tänkte.
Jag har ju också mött förutbestämda förhållningsmönster andra människor hyser, särskilt outtalade sådana, ofta grundat på det egna historiedramat..
Jag menade inte att belysa din okänslighet inför mig, snarare fann jag själv det intressant att uppleva det beteendet 'på andra sidan avtryckaren' så att säga. För jag har känslan av att det inte alltid tolkas som uteslutande välvilligt. I alla fall, just eftersom att jag uppskattade din öppenhet, lagomheten i den, så ville jag ge denna upplevelse tillbaks för reflektion. Öga för öga, fast i positiv bemärkelse.
Och på tal om, så kan jag utveckla det.
Jag upplever dig vara, som sagt, relativt lagom i förhållande till vad jag upplever mig kapabel till att hantera relevant och rationellt. Kort, vad jag upplever mig van vid att hantera. Man skulle också kunna säga att vi antagligen har en del likheter i vårt sätt att vara. Jag upplever Avantgardet vara något av en god lärare för mig. Liksom också - nu på sistone - Makterna. Någonting i mig vill närma mig vill närma mig deras sätt. Samtidigt som - som sagt i tidigare inlägg - jag själv håller mig tillbaks.
Avantgardet skrev:Själv betraktar jag det inte som vänner som inte kan tala om för mig när jag går över styr, när jag är skev, eller när jag barkat iväg åt helvete. Vissa håller dock så stenhårt på att de har rätt i alla lägen att de ser alla invändningar som ett angrepp på sin person, vilket är en oerhört olycklig inställning.
Det var förvånansvärt lättillgängligt, samma sida t o m. Sammanträffande? Det som Avant säger här håller jag idag för en intressantare inställning än den jag är van vid, säg mitt eget perspektiv. Dock har jag vanan att uppleva att det är utanför mitt kapacitetsområde - jag är rädd för att dö. Men det är något av mitt delmål, att närma mig ett sådant förhållningssätt.
