Form eller innehåll - dialektiskt förnuft

[Avantgardet]

Kafka, banne mig!

Jomen vi är ju på bokstaven B, och jag tänker Brecht.

Fair enough. Baudelaire.

En utav mina (och Marx, och Lukacs) favoriter: Balzac

Bulgakov

Burroughs

[Kallekula]

Blyton Enid

Så nu har jag insiktsfullt också deltagit i denna tråd.

[Logos]

Jag tänkte skriva Bradbury, men han håller inte riktit måttet bland de övriga nämnda i mitt tycke (kanske med Blyton iofs). Så jag tar Karin Boye istället.

[J R Auk]

Nietzsche sa förövrigt något bitskt om de som söker jämföra filosofins stora själar med varandra istället för att se dem i sin egen rätt, men vafan, man är ju bara människa...

Vörda vörda vörda.

Ett ord till filologerna - Att det finns böcker så värdefulla och kungliga att hela generationer av lärda är väl använda om dessa böcker genom deras möda bevaras rena och begripliga - att ständigt på nytt befästa denna tro är filologins uppgift. Filologin förutsätter att dessa sällsynta människor inte saknas (även om man inte ser dem) som verkligen vet att begagna så värdefulla böcker - det bör väl vara de som själva skriver eller skulle kunna skriva sådana böcker. Vad jag menar är att filologin förutsätter en förnäm övertygelse - att till fromma för några få individer, som alltid "ska komma" men inte finns, måste en stor mängd minutiöst och till och med osnyggt arbete utföras på förhand: alltsammans är ett arbete in usum delphinorum.

[J R Auk]

Jag börjar skönja vissa likheter också, Hegel med ande och Derrida med text. Båda antar jag inte kan bestämmas i något inget positivt kan sägas om dem.

Intressant dock hur detta motiveras, hos Derrida, som måste tas för att vara en evolverad Hegel så motiveras det ju inte alls, han gör helt enkelt ingenting. Och vad kan man säga om någon, eller något, som inte gör någonting, ja som egentligen inte finns, för plats tar han ju bara där andra gått fram?

Hur pinsamt föråldrat ser då inte Hegels motivation till denna frånvaro om vad som kan sägas om dem? Motiveringen som lyder att allt är ande är ju åtminstone den positiv, så resultatet haltar, men ändock imponerande.

Säg allt är ande och du kan tala om vad som.

Dock drar jag mig till minnes någon långt mycket äldre, och då mer vördnadsfulla va? Parmenides oooh där har vi en GIGANT! Det som är det är och inget annat än det som är kan vara. Även det en blott enkelt rad som omhändertar allt annat dravel som följer, då det blott är, och inget annat, eftersom vad vore det om det vore något annat än det som är? Ja just det, ingenting.  :lol:

Vilken travesti.

[Avantgardet]

Jag börjar skönja vissa likheter också, Hegel med ande och Derrida med text. Båda antar jag inte kan bestämmas i något inget positivt kan sägas om dem.

Intressant dock hur detta motiveras, hos Derrida, som måste tas för att vara en evolverad Hegel så motiveras det ju inte alls, han gör helt enkelt ingenting. Och vad kan man säga om någon, eller något, som inte gör någonting, ja som egentligen inte finns, för plats tar han ju bara där andra gått fram?

Hur pinsamt föråldrat ser då inte Hegels motivation till denna frånvaro om vad som kan sägas om dem? Motiveringen som lyder att allt är ande är ju åtminstone den positiv, så resultatet haltar, men ändock imponerande.

Säg allt är ande och du kan tala om vad som.

Dock drar jag mig till minnes någon långt mycket äldre, och då mer vördnadsfulla va? Parmenides oooh där har vi en GIGANT! Det som är det är och inget annat än det som är kan vara. Även det en blott enkelt rad som omhändertar allt annat dravel som följer, då det blott är, och inget annat, eftersom vad vore det om det vore något annat än det som är? Ja just det, ingenting.  :lol:

Vilken travesti.

Fast vadå, kan man inte lära sig nåt av att plocka isär saker? Artikuleras inte därigenom en "kunskap" som i byggandet skyls över? Slarvigt uttryckt, men jag tror poängen går fram, eller hoppas det. Derrida har ingen teori att försvara, du tycks ta det som "lättja" eller nåt men finns det något svårare och mer obekvämt än att inte hänfalla åt en förklaring? Jag "vördar" helt klart Derrida av det skälet. Att avstå från att tvinga sig på något av ren slentrian, det är inte enbart en negativ gest. Samma logik finns i Zizeks hävdande att icke-handlingen i viss mening är mest subversiv - att istället för en massa pseudo-handlingar ta ett steg tillbaka och söka tänka saken ordentligt.

Säger inte att man ska blint följa en författare, men jag anser att man måste vara trogen honom i den första läsningen för att sen riktigt kunna greppa problemen som han ger upphov till i en andra.

[Andreasg]

Men icke-identiteten mellan identitet och icke-identitet betyder ju att de inte står i denna alltid-redan-relation till varandra. Dessutom sa jag aldrig att det var fråga om en enkel icke-identitet, tvärtom att denna icke-identitet är beroende av ett andra.

Beckett är allt annat än en samhällelig författare, och det var därför som Lucaks var så rasande på honom. Hur kan man skildra sådan fullständig misär utan att ge en samhällelig förklaring? var hans idiotiska invändning, vilket fick Adorno att säga honom ett och annat. Man skull kunna säga att Beckett är en (anti)ontologisk författare:

”Vart skulle jag gå, om jag kunde gå, vad skulle jag vara, om jag kunde vara, vad skulle jag säga om jag hade en röst, vem är det som talar så, och som säger att han är jag?” (Beckett, Texter för ingenting).

Man kan vara säker på att Beckett talar på en mer fundamental nivå än samhället, men alltid i negativa termer. Han skildrar inte luffare, det är en samhällelig bestämning. Han är en dekonstruktör som ständigt uppehåller sig vid en metafysisk nollpunkt. Men Beckett är förstås grav pessimist och kan minst av allt bejaka eländet.

Ack, ack: Balzac! En allvetande berättare av klassiskt snitt, d.v.s. motsatsen till Beckett och citatet ovan. Och hur Bukowski är filosofiskt intressant förstår jag inte. Jag kan helt klart gå med på Kafka och Borges; i någon mån Baudelaire.

[J R Auk]

Jag börjar skönja vissa likheter också, Hegel med ande och Derrida med text. Båda antar jag inte kan bestämmas i något inget positivt kan sägas om dem.

Intressant dock hur detta motiveras, hos Derrida, som måste tas för att vara en evolverad Hegel så motiveras det ju inte alls, han gör helt enkelt ingenting. Och vad kan man säga om någon, eller något, som inte gör någonting, ja som egentligen inte finns, för plats tar han ju bara där andra gått fram?

Hur pinsamt föråldrat ser då inte Hegels motivation till denna frånvaro om vad som kan sägas om dem? Motiveringen som lyder att allt är ande är ju åtminstone den positiv, så resultatet haltar, men ändock imponerande.

Säg allt är ande och du kan tala om vad som.

Dock drar jag mig till minnes någon långt mycket äldre, och då mer vördnadsfulla va? Parmenides oooh där har vi en GIGANT! Det som är det är och inget annat än det som är kan vara. Även det en blott enkelt rad som omhändertar allt annat dravel som följer, då det blott är, och inget annat, eftersom vad vore det om det vore något annat än det som är? Ja just det, ingenting.  :lol:

Vilken travesti.

Fast vadå, kan man inte lära sig nåt av att plocka isär saker? Artikuleras inte därigenom en "kunskap" som i byggandet skyls över? Slarvigt uttryckt, men jag tror poängen går fram, eller hoppas det. Derrida har ingen teori att försvara, du tycks ta det som "lättja" eller nåt men finns det något svårare och mer obekvämt än att inte hänfalla åt en förklaring? Jag "vördar" helt klart Derrida av det skälet. Att avstå från att tvinga sig på något av ren slentrian, det är inte enbart en negativ gest. Samma logik finns i Zizeks hävdande att icke-handlingen i viss mening är mest subversiv - att istället för en massa pseudo-handlingar ta ett steg tillbaka och söka tänka saken ordentligt.

Säger inte att man ska blint följa en författare, men jag anser att man måste vara trogen honom i den första läsningen för att sen riktigt kunna greppa problemen som han ger upphov till i en andra.

Haltande analogi. Vad du lär dig när du plockar isär är antingen att du lär dig hur det satt ihop, genom att upprätta en kedja av steg som destruktionen av föremålet blir komplett av, alltså som i sin negation skapar föremålet. Eller så "lär" du dig något om dig själv, i fråga om känslan inför det, när du söker vara "rent destruktiv" eller något annat påfund.

Jag tar det alltså inte som nån lättja, det jag tar som fegt är att försöka säga att idén om intet i praktik är också intet.

Derrida är född och uppväxt, har publicerat skrifter, gjort påståenden och sedan dött. Det finns massor av positivt att diskutera.

Att ta "dekonstruktionen är ingen metod" bokstavligen är ju absurt. Det han gör, eftersom han använder denna dekonstruktion för att skapa ett vetenskapligt frågande, Of grammatology, är att använda den som en metod. Så vad är det meningsfulla i "dekonstruktionen är ingen metod"? Jo att "metod" måste omdefinieras.

Det är ett anspråk, det normerar språket, det normerar förhållandet till det som metoden avser komma till rätta med.

Att däremot säga att det är ett intet, att det inte är positivt, är ju självmotsägande redan genom vad som antas inför icke-metoden dekonstruktion. (givet vad jag förstår av den genom vad Derrida sagt i intervjuer och vad jag läst i verken jag nämnt).

Text möter text och det lämnas spår (om nu detta försök till att grovt summera det tillåts), är då spåren negativa, är då det inte möjligt att säga att något som gröper ur ett annat är ett positivt. Beror väl på hur vi definierar "positivt" men jag tror inte att du skulle kalla den som täljer bort trä ur ett större stycke trä inbegriper sig i en negativ aktivitet.

Betänk också vad det är att "se mönster" vilket dekonstruktören åtminstone måste sägas göra, även om "mönster" kan kallas struktur, metafysiska antaganden eller lite vad som. Skall vi lägga mönstret i mötet, i något intet, eller skall vi lägga det i någon av de texter som möts? Alltså även där är det svårt att fly att det är något positivt.

Jag hävdar alltså att det upplåter sig för tal, det är bara en fråga om vi vill beskriva det, om vi vill lägga ut vår mening om det, om vi vågar upprätta oss i relation till det.

[J R Auk]

I övrigt KONTRAST!

[J R Auk]

Skall tillägga, den här diskussionen har tilldragit sig allt för mycket uppmärksamhet, Hegel är nu fan slut i hyllorna. Ett faktum jag fick uppleva i min vandring runt stan.

[Avantgardet]

Men icke-identiteten mellan identitet och icke-identitet betyder ju att de inte står i denna alltid-redan-relation till varandra. Dessutom sa jag aldrig att det var fråga om en enkel icke-identitet, tvärtom att denna icke-identitet är beroende av ett andra.

Beckett är allt annat än en samhällelig författare, och det var därför som Lucaks var så rasande på honom. Hur kan man skildra sådan fullständig misär utan att ge en samhällelig förklaring? var hans idiotiska invändning, vilket fick Adorno att säga honom ett och annat. Man skull kunna säga att Beckett är en (anti)ontologisk författare:

”Vart skulle jag gå, om jag kunde gå, vad skulle jag vara, om jag kunde vara, vad skulle jag säga om jag hade en röst, vem är det som talar så, och som säger att han är jag?” (Beckett, Texter för ingenting).

Man kan vara säker på att Beckett talar på en mer fundamental nivå än samhället, men alltid i negativa termer. Han skildrar inte luffare, det är en samhällelig bestämning. Han är en dekonstruktör som ständigt uppehåller sig vid en metafysisk nollpunkt. Men Beckett är förstås grav pessimist och kan minst av allt bejaka eländet.

Ack, ack: Balzac! En allvetande berättare av klassiskt snitt, d.v.s. motsatsen till Beckett och citatet ovan. Och hur Bukowski är filosofiskt intressant förstår jag inte. Jag kan helt klart gå med på Kafka och Borges; i någon mån Baudelaire.

Icke-identiteten mellan identitet och icke-identitet är väl inte bara icke-identitet, som jag förstått det (då skulle vi vara tillbaka hos Kant och inte rört oss en tum utöver honom), utan det innebär väl att syntesen inte har åstadkommits (eller kan åstadkommas) på ett positivt sätt?

Tycker nog att man (och du) avfärdar Lukacs (och Balzac) alldeles för lätt här. Man måste också nånstans säga att Adornos estetik inte är fullt tillfredsställande. Förvisso är det genom en negation av det rådande som konsten uppenbarar möjligheten till det annorlunda (och bristen i den krystade syntesen, eller i den borgerliga "verkligheten"), men Adorno tycks sluta sig till att konst primärt är estetik, vilket det inte är. Litteraturen t.ex. är aldrig ett filosofiskt statement utan ett gestaltande. Och vi tar inte Becket som en negation primärt, utan som en absurdism i positiva termer. Den funktion Adorno tillskriver konsten är inte felaktig, men den är inte uttömmande. Och det är därför man (som god marxist) måste se till Benjamins påpekande om tendensromanen - endast de stilistiska grepp som främjar klasskampen är i slutändan rättfärdigade (vilket hänger ihop med hans historitänkande, messianismen, och hur handlandet kan rättfärdiga historien retroaktivt). Adorno är inte subversiv. Han är småborgerlig. Lukacs å sin sida har helt riktigt analyserat Balzacs (och den klassiska realistiska romanens) förtjänster. Det här kan exemplifieras med Roland Barthes analys utav Charlie Chaplin (i det här är han och Lukacs helt eniga). Varför är han misslyckande? Jo för att han framställer försoning mellan de samhälleliga antagonismerna, men i ett skede där det bestående bara återvunnit kontrollen. Man måste låta bli att hänfalla åt en sådan deus ex machina, och skildra problematiken innan någon sådan "försoning" (vilket är vad Balzac gör). Adorno anser dock inte att konsten skall syssla med någon negation i denna (innehållsmässiga) mening, utan uteslutande i en mer rent formmässig aspekt. Men i sin kritik av jazzen så är han lustigt nog likväl inte tillräckligt formalistisk, och missar därför improvisationens sociala aspekt och subversiva - rent av adornolikt trotsiga - natur.

Du har inte noterat släktskapet mellan Schopenhauer och Bukowski?

[Avantgardet]

Jag börjar skönja vissa likheter också, Hegel med ande och Derrida med text. Båda antar jag inte kan bestämmas i något inget positivt kan sägas om dem.

Intressant dock hur detta motiveras, hos Derrida, som måste tas för att vara en evolverad Hegel så motiveras det ju inte alls, han gör helt enkelt ingenting. Och vad kan man säga om någon, eller något, som inte gör någonting, ja som egentligen inte finns, för plats tar han ju bara där andra gått fram?

Hur pinsamt föråldrat ser då inte Hegels motivation till denna frånvaro om vad som kan sägas om dem? Motiveringen som lyder att allt är ande är ju åtminstone den positiv, så resultatet haltar, men ändock imponerande.

Säg allt är ande och du kan tala om vad som.

Dock drar jag mig till minnes någon långt mycket äldre, och då mer vördnadsfulla va? Parmenides oooh där har vi en GIGANT! Det som är det är och inget annat än det som är kan vara. Även det en blott enkelt rad som omhändertar allt annat dravel som följer, då det blott är, och inget annat, eftersom vad vore det om det vore något annat än det som är? Ja just det, ingenting.  :lol:

Vilken travesti.

Fast vadå, kan man inte lära sig nåt av att plocka isär saker? Artikuleras inte därigenom en "kunskap" som i byggandet skyls över? Slarvigt uttryckt, men jag tror poängen går fram, eller hoppas det. Derrida har ingen teori att försvara, du tycks ta det som "lättja" eller nåt men finns det något svårare och mer obekvämt än att inte hänfalla åt en förklaring? Jag "vördar" helt klart Derrida av det skälet. Att avstå från att tvinga sig på något av ren slentrian, det är inte enbart en negativ gest. Samma logik finns i Zizeks hävdande att icke-handlingen i viss mening är mest subversiv - att istället för en massa pseudo-handlingar ta ett steg tillbaka och söka tänka saken ordentligt.

Säger inte att man ska blint följa en författare, men jag anser att man måste vara trogen honom i den första läsningen för att sen riktigt kunna greppa problemen som han ger upphov till i en andra.

Haltande analogi. Vad du lär dig när du plockar isär är antingen att du lär dig hur det satt ihop, genom att upprätta en kedja av steg som destruktionen av föremålet blir komplett av, alltså som i sin negation skapar föremålet. Eller så "lär" du dig något om dig själv, i fråga om känslan inför det, när du söker vara "rent destruktiv" eller något annat påfund.

Jag tar det alltså inte som nån lättja, det jag tar som fegt är att försöka säga att idén om intet i praktik är också intet.

Derrida är född och uppväxt, har publicerat skrifter, gjort påståenden och sedan dött. Det finns massor av positivt att diskutera.

Att ta "dekonstruktionen är ingen metod" bokstavligen är ju absurt. Det han gör, eftersom han använder denna dekonstruktion för att skapa ett vetenskapligt frågande, Of grammatology, är att använda den som en metod. Så vad är det meningsfulla i "dekonstruktionen är ingen metod"? Jo att "metod" måste omdefinieras.

Det är ett anspråk, det normerar språket, det normerar förhållandet till det som metoden avser komma till rätta med.

Att däremot säga att det är ett intet, att det inte är positivt, är ju självmotsägande redan genom vad som antas inför icke-metoden dekonstruktion. (givet vad jag förstår av den genom vad Derrida sagt i intervjuer och vad jag läst i verken jag nämnt).

Text möter text och det lämnas spår (om nu detta försök till att grovt summera det tillåts), är då spåren negativa, är då det inte möjligt att säga att något som gröper ur ett annat är ett positivt. Beror väl på hur vi definierar "positivt" men jag tror inte att du skulle kalla den som täljer bort trä ur ett större stycke trä inbegriper sig i en negativ aktivitet.

Betänk också vad det är att "se mönster" vilket dekonstruktören åtminstone måste sägas göra, även om "mönster" kan kallas struktur, metafysiska antaganden eller lite vad som. Skall vi lägga mönstret i mötet, i något intet, eller skall vi lägga det i någon av de texter som möts? Alltså även där är det svårt att fly att det är något positivt.

Jag hävdar alltså att det upplåter sig för tal, det är bara en fråga om vi vill beskriva det, om vi vill lägga ut vår mening om det, om vi vågar upprätta oss i relation till det.

Ja, spår är negativa, emedan de är just spår och inte saken själv som lämnat spåret. Spåret vittnar om en frånvaro, inte en närvaro. Så du har delvis rätt där, men poängen är att visa på en radikal frånvaro och inte att spekulera om en potentiell närvaro. Spåret, som sådant, är just en radikal frånvaro, inte en uppskjuten närvaro.

Och jag säger inte emot dig, naturligtvis kan man skriva om dekonstruktionen i positiva termer, det är inte ens svårt, och teoretisera den, dra in den i metafysiken, men jag säger att då har man helt missat poängen.

[J R Auk]

Ja men poängen är ju att även om det inte finns någon teori så finns det praktik. Om man skall följa i hans spår, om något finns att lära, och det inte finns teori, så finns praktik, och genom det ett positivt, och genom det positiva något som kan diskuteras vridas och vändas som allt annat som diskuteras inom filosofi.

Det är alltså en skillnad på att inte tillföra något till texten, men detta "att inte tillföra något till texten" är lik förbannat en positiv aktivitet.

Så även om han inte har någon teori att försvara så tar det då bara plats en praktik, som man kunde påstå blir svårare att försvara, då den är mystisk, enligt min definition, som måste försvaras.

Eller är det inte en meningsfull syssla? (obs! retorisk fråga!)

[Avantgardet]

Inte riktigt. Derrida skulle inte förneka det (han medger att det rör sig om en typ av läsning), men att tala om praktik kan inte göras utan att alltid-redan förutsätta en klar och tydlig skillnad mellan teori och praktik och mellan aktivitet och passivitet. Du kan inte bara slänga praktikbegreppet på honom sådär utan att först följt det till roten. Annars håller jag med dig att praktikbegreppet är ett bra "handtag" eller "fotfäste" om man vill utvekla en kritik utav Derrida. Men det praktikbegreppet kan inte vara det traditionella om det överhuvudtaget skall fästa på honom, utan måste vara ett som inte förutsätter någon väsentlig skillnad mellan teori och praktik (att teoretisera är också en praktik, liksom att i strikt mening, som Derrida, icke-teoretisera, vilket är vad vi vill säga och för att lyckas med det måste vi läsa om det på det här sättet), eller mellan aktivitet och passivitet. Annars reser vi bara en ny metafysik. Naturligtvis kan man argumentera för att praktikbegreppet visar på något väsentligt med dekonstruktionen (och det anser jag att det gör), men vill man ingripa i dekonstruktionen på nåt sätt med sin kritik så måste man skära genom den och inte bespotta den från avstånd, vilket innebär att gå in i närkamp med den på dess planhalva och på dess villkor, varför den här omläsningen av praktikbegreppet är absolut nödvändigt. Det är min linje det. Kul att du tycks hålla med mig i sak, hoppas du inser behovet av min tes här också.

[J R Auk]

Jo det finns helt klart en poäng i det, precis som det finns en poäng i det du refererade till Zizek, att den subversiva handlingen kan ligga i att inte göra något. Men allt detta tar jag som svårigheten i att upprätta något nytt, att inte bara gå med, svepas med, i det som föreligger.

Det är som problemet med revolutionären, som behöver antagonismen för att definiera sig. Ett helt nytt kan inte vara revolutionärt, och jag tycker mig ana det samma hos Derrida, och i Zizeks anmodan. Här gäller det att ta sig an ett nytt, som Derrida säger, vad kan jag fråga mig? Eller frågan om frågan.