Är lyckan målet?

[Avantgardet]

 Ja, Derrida ja, jag tycker han är skitrolig, och det där klippet är ett bra exempel på varför.

Men jag skulle nog inte säga att det rör sig om en viss tolkning utav dekonstruktionen som du talade om tidigare, utan om precis det som jag vid flera tillfällen hävdat vara ett immanent problem vad gäller framställningen av dekonstruktionen. Det är resultatet av att formulera om den i positiva termer (som en teori i traditionell bemärkelse alltså). Frågan är dock hur det kan göras annorlunda? Den enda lösning jag ser är att man går igenom varje dekonstruktion rad för rad, och det är ju inte någon direkt lösning på det hela.

[Das Ding an sich]

Skall i detta inlägg försöka svara på Avantgardets senaste synpunkter och frågor. Jag kommer dock att försöka fatta mig kort. Kanske har den iofs intressanta diskussionen om Derrida kommit att föra lite långt från den fråga som initierade denna tråd?

Jamen låt oss då ta ett konkret exempel, ni som nu vidhåller att empirin på något outtalat (och helt säkert mystiskt) sätt ger sig själv!

I någon mening tycker jag att det är svårt att komma ifrån att tillvaron är, om inte "mystisk", så i grunden oförklarlig...

Låt säga att du ska empiriskt undersöka Människan. Synbarligen en enkel uppgift, inte sant? Vi vet ju alla vad "Människan" är, eller hur? Men är det riktigt så enkelt? Är det inte frågan om just ett ofrånkomligt element av godtycke när vi upprättar en (vilken som helst) taxonomi? Om det nu vore så enkelt, som vissa här vill göra gällande, att det ger sig genom sig självt i erfarelsen vad som är Människa eller inte, hur kan det då komma sig att vetenskapen faktiskt behövde flera år på sig innan den kunde besluta sig för huruvida rödskinnen (indianerna alltså) var just människor eller inte? Det hade ju enligt vad ni hävdar inte behövts mer än några ynka sinnesdata för att detta faktum skulle ge sig självt.

Jag känner inte närmare till vilka "vetenskapsmän" som hyste tvivel angående rödskinnens tillhörighet till människosläktet. Dock har jag aldrig påstått att man kan nå sanningen utifrån några ynka sinnesdata, endast att begrepp och teori måste prövas mot sinnesdata.

Sedan skulle jag vilja framhålla att tvivel och prövning inför nya fenomen förstås är en del av vetenskapen.

Låt oss reflektera över detta med ännu ett historiskt exempel. En utav naturvetenskapens pionjärer var som bekant vår egen Carl von Linné. Kan knappast ha undgått någon att hans bedrift bestod i att just upprätta en taxonomi. På annat håll, och ungefär samtidigt, hade man emellertid skapat en annan taxonomi, för precis samma sak, som inte alls delade in växtligheten på samma sätt. Frågan som uppstår är givetvis: vilken utav dessa motsvarar Verkligheten?

Alltså... för det första... vad som utgör den yttersta "Verkligheten" är en svår, kanske olöslig (?), ontologisk fråga, som vetenskapen kanske inte ens kan besvara.

Så till frågan om Linné: Jag känner för dåligt till Linnés taxonomi och det konkurrerande system, som du nämner. Men det är ju en fråga för biologer att besvara. Vilken som bäst motsvarar verkligheten kan nog bara avgöras genom att man provar dem just mot verkligheten. Det kan t.o.m. vara så att vilken som är bäst beror på vad man skall ha dem till rent praktiskt.

Om ni istället för att hitta på egna grejer om Derrida hade läst honom, eller till exempel lyssnat på vad jag sagt, så skulle ni överhuvudtaget inte komma med nåt påstående om att Derrida skulle försöka undfly metafysiken. Derrida är smärtsamt medveten om att detta inte låter sig göras - gång på gång påtalar han också detta för oss, det finns inget som helst sätt för oss att kliva ut ur språket och in i ett annat, icke-metafysiskt, språk genom vilket vi skulle kunna bedöma metafysiken. Men ni som är experter, och som menar att alla kritiker av metafysiken rätt och slätt har fel (från Marx via Nietzsche, Freud, Heidegger och fram till Derrida och postmodernismen i vid mening), kan ju gärna få backa upp det påståendet. Varsågod! Gärna ser jag också en förklaring av vad detta "metafysik taget på rätt sätt" skulle vara!

Jag har ej talat om Marx, Nietzsche eller Freud. Har heller ej påstått mig vara expert. Tvärtom: jag anser mig inte alls vara filosof, bara en vanlig människa som försöker förstå mig på något av tillvaron.

Det enda jag kan säga är att jag tycker att man förvisso kan kritisera metafysiska skilda föreställningar. Om man däremot tror sig kunna undkomma, eller finna en punkt utanför metafysiken, kan jag möjligen fråga mig om det inte tyder på visst högmod.

Att betrakta Derrida som en "meta-metafysiker" är inte helt oproblematiskt, men att det skulle ge upphov till något krav på en "meta-meta-metafysik" vet jag alls inte var du (Das Ding an sich) får ifrån? Verkar helt taget ur luften. Åtminstone så kan det inte vara resultatet av en läsning av någon text av Derrida.

Nej, det är en slutsats jag själv dragit. Enligt Derrida bygger metafysiken på ett ständigt frågande av typen "Vad är X". Derrida säger att vill ställa frågan "Vilka är villkoren för att man skall kunna ställa frågan 'Vad är X?'". Intressant till en viss gräns. Men jag får intrycket att man skulle kunna fortsätta så i all oändlighet. Mitt intryck styrks av Avantgardets använding av citationstecken. Différance är inte ett begrepp, utan ett "begrepp". Varför inte köra med " 'begrepp' " också? Vad är grunden för (det aldrig observerade!) "différance"? Vad är grunden för "skillnad"? Varför inte fortsätta fråga: "Vilka är villkoren för att något sådant som en dekonstuktion skall kunna finnas?" Jag får inte intrycket att Derrida, som Avantgardet säger, är en "kritiker av metafysiken", snarare tycks Derrida föra oss än djupare in i just metafysiken, och inte nödvändigtvis på ett klargörande sätt. Jag är inte säker på att han är ett exempel på den goda metafysik som Auk nämner.

Vidare (Tinget i sig), att "vetenskapen" har femhundra år (eller mer) på nacken innebär väl på inget sätt att den för den skull skulle utgöra något absolut (för en och alla gånger givet)? Finns det något enhetligt och statiskt i "vetenskapen"? Ens dess metod? Vad är då vetenskapen?

Vem har talat om något absolut? Jag poängerade ju just att vetenskapen är en "uppfinning" som successivt utvecklats med början i europeiskt 1600-tal (och förstås med rötter bakåt).

Ditt "noga" blev helt plötsligt sin egen motsats. Nu talar du istället i termer av "någorlunda objektiv, verifierbar kunskap [min kursiv]". Och jag svär att om vi skulle gräva ytterligare på samma punkt så skulle du, som du tycks på alla väsentliga punkter göra, flyta ut i ren obestämbarhet. Men det lämnar vi till en annan gång.

Mitt "noga" syftade på att jag tycker att man bör försöka klassificera varje påstående så noga som möjligt. Vad jag menar är att man skall försöka sortera, så gott det går, vad som är objektivt och säkert från det som inte är det. Det innebär varken att man inte kan göra fel eller att varje utsaga/diskurs går att enkelt klassificera. Om jag sorterar till exempel böcker i ett bibliotek, kan jag vara noggrann, men det finns alltid genreblandningar.

Mitt "noga" slår därför inte alls över i sin motsats. Däremot gjorde jag en nyanserande precisering. Jag försöker att undvika sådana kategoriska påståenden som du ibland gör, av typen "totalt ointressant" och "fruktansvärt hypad" (om jämförelsen mellan negativ teologi och dekonstruktion).

Jag förstår faktiskt inte var det normativa kommer ifrån. Varför är det viktigt att upprätthålla just denna distinktion (mellan vetenskap och det du betraktar som icke-vetenskap - alltså konst och slikt)? Och vad viktigare är (men vi rör oss då bort från det normativas sfär): går den ens upprätthålla? Med andra ord: kan vetenskapen både vara något (bestämt) och inte vara något (bestämt), och därigenom strida mot motsägelselagen, vilket i ett slag skulle rendera vetenskapen direkt ovetenskaplig? Detta synes mig åtminstone vara ett stort problem. Eller kunde du nu peka på något absolut som kännetecknar vetenskapen för en gång och alltid?

Distinktioner bör kunna motiveras med observerbara skillnader i verkligheten. Det går att peka på många skillnader mellan sådant vi brukar kalla vetenskap och t.ex. konst, men också på likheter. Totalt vattentäta definitioner går sällan att upprätthålla inom filosofi och humaniora. Men jag tycker att man bör sträva efter att vara så precis som möjligt.

Tycker i övrigt det är lustigt att du gör bruk av diskursbegreppet när du på samma gång tycks förfäkta nåt slags essentialism. För mig framstår det något ambivalent.

Nja ambivalens... alltså, det är inte nödvändigtvis något negativt i mina ögon. Själv verkar du väldigt säker på din sak...

Jag är inte säker på att målet för filosofisk verksamhet bör vara fullständig motsägelsefrihet. Om man redogör för två motsägelsefulla teorier så klart som möjligt belyses problemet tydligt.

Sedan tror jag inte alls att diskursbegreppet behöver stå i motsättning till en viss essentielism. Diskursen måste möta essensen. Språket måste möta verkligheten...

Skulle inte säga att Derrida analyserar fundamenten per se, snarare så studerar han texter utav andra i vilka det vid vissa punkter blir uppenbart att de fundament som förutsätts undergräver sig själva. Ironin är oerhört viktig för Derrida, för betänk vad den är, och hur den undergräver precis all språklig mening. Den usurperar i själva verket en mening som den redan förutsätter och parasiterar på (för att använda ett vulgärt språkbruk som Derrida skulle örfila mig för). Den förutsätter att vi förstår båda dessa meningar, både den som föutsätts och den som usurperar (och in so doing suddar ut) denna. Hur du kopplar det till negativ teologi (eller ens negativ teologi till "de tyska romantikerna") är för mig obegripligt.

Ja alltså just ironi var ju ett av nyckelbegreppen för de tyska romantikerna. Och postmodernismen brukar ju jämföras med tysk romantik...

Ironibegreppet skulle nog behöva en tråd för sig (ironi kan ju betyda lite olika saker). Att påstå att ironin undergräver all språklig mening förefaller ganska problematiskt. Är du t.ex. ironisk när du skriver det? Hm... det där får du nog utveckla.

Det du skriver får mig dock att undra om inte Derrida är ett svar på samma sorts föreställningar om totalitet och essens, som de föreställningar som de tyska romantikerna, också de, hanterade med ironi.

Kanske är det förresten en viktig skillnad mellan anglosaxisk och kontinental filosofi... att tyskarna och fransmännen bygger vidare på arvet från den tyska romantiken...

[J R Auk]

Jag har ej talat om Marx, Nietzsche eller Freud. Har heller ej påstått mig vara expert. Tvärtom: jag anser mig inte alls vara filosof, bara en vanlig människa som försöker förstå mig på något av tillvaron.

Intet mer behövs för epitetet filosof i mina ögon, dock uppfriskande med en som ödmjukt avsäger sig detta epitet

[J R Auk]

Jag tycker en konkret fråga som lämpar sig för att klargöra olikheter är; tycker du dig förstå livet genom språket eller förstår du språket genom livet?

Eller?

Jag blir aldrig klok på vad som egentligen diskuteras i sådana här sammanhang.

Dock har jag lyft Writing and Difference från bokhyllan men avböjde dess invit p.g.a en annan parts mer förföriska invit (rödvin kommer i 1,5 liters butelj vill det visa sig). Nu ligger den dock framme, hade glömt bort att jag införskaffat den. Så snart nog faller beskyllningen om att inte ta till sig författare i sig kort på mig vad det gäller denna gebit.

För övrigt infinner jag mig till Sartre konventionen, som jag hoppas uppstår, om ett par dagar då det någonstans i Sverige sker ett febrilt sökande efter just min beställning av glad vetenskap, känsloteorier och andra för mig nu fallna i glömska titlar.

[J R Auk]

Tänkte utveckla det jag tidigare påpekade som en kritik mot Kants singulära "begrepp" av begrepp.

För vad är undersökningen? Vad förnuftets ramar är. Och fördelaktigt ställer han upp det implicita av att sinnena, gränserna för medvetenheten, ger erfarelse. Men i min mening så missas detta att begreppen begriper som i en aktivitet (för övrigt rätteligen påpekat av min dissidents gulleponkar) redan förestående.

Alltså, jag ser det motverkande kritikens, ramläggandets, syfte, att reducera detta multipla fenomen, signife och signifikans (för att stämma in i här antagna begrepp) till ett enhetligt vara.

Snarare så ser jag det som ofrånkomligt om vi verkligen vill ge kritik att hålla en dualistisk syn på begreppen.

De som tal, social verksamhet, och uppfattning, subjektiv verksamhet.

Tänkte på en analogi som kan ge en fingervisning om vad jag eftersöker.

I sexuella akter tror jag de flesta har upplevt skillnaden mellan samlag och gemensam onani. Eller hoppas på att enbart det förra upplevts men tvekar om nån så lyckosam står att finna (och än starkare hoppas jag att sam inte enbart refererar till en psykologisk konstruktion).

Vad ger det ena framför det andra? Stämning vill jag säga. Inte begrepp. För i det förra ser jag det inte som viktigt vad som sägs, utan vad som är. Medan det i det senare har kommit att handla om en upplevelse delad genom begrepp snarare än upplevelse varav onanin tar sin plats framför samvaron.

Överhuvudtaget så får jag svårt att förklara meningsutbyte utan en dualistisk meningsteori.

Tecken som uttryck och som uppfattning.

[Das Ding an sich]

Jag tycker en konkret fråga som lämpar sig för att klargöra olikheter är; tycker du dig förstå livet genom språket eller förstår du språket genom livet?

Eller?

Jag blir aldrig klok på vad som egentligen diskuteras i sådana här sammanhang.

Jag är lite osäker på om Auks fråga riktade sig till mig eller till Avantgardet. Jag svarar i alla fall, eftersom jag tror att den berör ett grundläggande problem i vår diskussion.

Jag tycker mig förstå språket genom livet, men också tvärtom, livet genom språket. Jag tror att det går på bägge hållen. Det var lite det jag menade innan när jag sade att diskursen måste möta verkligheten. Kanske ska jag tillägga att jag även upplever att jag kan förstå livet genom andra tecken än de språkliga (=de diskursiva) och tvärtom, att jag kan tolka t.ex. bildkonst utifrån erfarenhet. Väldigt ofta tror jag att språk och värld möter varandra på ett tämligen oproblematiskt sätt (eller på ett sätt som det är föga meningsfullt att problematisera eller där varje problematisering blir mer problematisk än själva mötet), men ju mer abstrakt det blir, desto mer kan det förstås finnas skäl att problematisera. Detta torde t.ex. gälla metafysik, och kanske i än högre grad Derridas diskurs eftersom det är en ympning på metafysiken. Men det gäller förstås också mycket annat.

[Avantgardet]

Ja, du var inne på det där tidigare i tråden också, Auk, och det är väl bara säga grattis till att du funnit en vinkling du vill arbeta utifrån, men likväl vill jag nog hävda att om du på allvar vill argumentera för att behålla en sådan distinktion så är det just Derrida du måste gå i närkamp med och argumentera emot. Tror det kan bli riktigt fruktbart, på många plan och för många parter.

Samlagsliknelsen är intressant (även den distinktion du gör mellan just praxis och theoria, i termer av "kunskap", slarvigt uttryckt), men jag har svårt och se hur denna transcendens skulle vara möjlig (för det är vad det hela mynnar ut i - transcendensen). Jag vill hävda att du negligerar ena sidan av "språkets blindhet" (för att alludera till något som nyligt varit uppe på tapeten), narcissos blindhet. Derrida elaborerar förövrigt på just detta i "Of Grammatology", när han talar om Rousseaus tvångsmässiga runkande (som Rousseau ju berättar öppenhjärtigt om i sina "Bekännelser"). Han påpekar där med den för honom typiska gesten att frånvaron av runkobjektet är en förutsättning för själva runkandet. Lacan har ju insisterat på att detta fantasmagoriska inslag är nödvändigt i alla sexakter. Inte bara det att "uppgåendet i det gemensamma" (för att parafrasera Beauvoire på precis samma tema) uteblir, utan den distans som läggs mellan parterna i en sexualakt med hjälp av fantasin är nödvändig. Ett tips är att dels se David Lynchs film "Lost Highway", och därefter kolla in Slavoj Žižeks filmanalysfilm "The Perverts Guide to Cinema" (vill jag minnas att den heter).

Har dock svårt att se hur man skulle kunna argumentera för att språket (och det begreppsliga i en vidare bemärkelse) skulle vara något som kommer till i efterhand (i fallet med Rousseaus runkande så är det ju uppenbart inte fallet, utan visar sig vara direkt nödvändigt för runkandet alls att inträffa), som något yttre och externt idag. Det här är dock själva huvudproblemet för modern filosofi, skulle jag påstå. Frågan du ställer är helt korrekt ("tycker du dig förstå livet genom språket eller förstår du språket genom livet?"). Men det är inte frågan om vad vi tycker oss uppleva. Problemet är just det att språket förefaller i upplevelsen vara helt genomskinligt, men det är just vad man inte längre kan tro på att det är; vilket i sig inte är lustigare än vad den världsliga visdomen säger oss - det som ligger oss närmast är också det vi är mest blinda för. Språket kan inte tas för ett genomskinligt medium längre, det har istället flyttat in på centrum utav den filosofiska scenen. För många (mig själv inkluderad) är ordningen "omkastad" (citationstecknen emedan detta omkastande aldrig ägt rum annat än just inom språket självt), språket föregår upplevandet - eller mer exakt: språket möjliggör upplevandet. Detta eftersom att språket och tanken inte går att överhuvudtaget skilja från varandra. Men för att återgå till knullandet. Jag tror nu inte att någon mystisk transcendens vara möjlig (eller ens en "vi-intentionalitet" i Searles mening), men väl att man kan agera och uppleva med inlevelse, och väl att anpassning (vilket är av vikt för varje improvisation). Två instrument som spelar mot varandra kan ge ett "enhetligt intryck" utan att för den skull sägas dela samma kärna, if you follow me.

Som en sidnot (eftersom du varit och klåfingrat på mina upptäckter här redan): visst verkar det som att Derrida lämnar möjligheten öppen att läsa honom i ett praxisperspektiv (och jag utsträcker gärna praxisbegreppet till att förgå, och egentligen vara själva grundvalen för, såväl teori som praktik; eller med andra (Hegels) ord: görandet som sådant), vilket förövrigt verkar vara det enda sätt på vilket vi kan motivera att kalla honom för just en "meta-metafysiker" (eller filosof i traditionell bemärkelse) - men samtidigt, har vi inte då bara än en gång aktualiserat de metafysiska kategorierna "form" respektive "innehåll"? Kanske en eftergift vi får lov att göra för att kunna säga något upplysande om saken. Ständigt återkommer han emellertid till "arbetet" (i klippet här senast i tråden "memory work"). Värt att notera är också den stora vikt som Marx fäster vid arbetet (och här lånar han förstås från Hegel), arbetet som vårt objektiverande av oss själva, eller med andra ord det som förenar oss med "naturen". Är det tillräckligt att hänföra "arbetet" till "rörelsen hos 'différance'"?

Likväl tycker jag vi ska vara medvetna om att inget annat än totaliteten är som sådant, alla bestämningar vi gör är just bestämningar som vi gör (för att uttrycka något egentligen ganska trivialt med en tavtologi). Vilket leder mig in på detta jag sade tidigare om Linné. Poängen är (vilket Das Ding an sich tyvärr helt missar) att en definition per definition inte kan testas mot verkligheten - hur skulle det göras (hur testar man t.ex., i verkligheten, att en triangel har tre kanter?)? Utan den sätter upp ramar för hur vi förstår världen. En definition är en definition. Man antar en definition, man testar den inte. Man antar endera Linnés taxonomi, eller så en annan. Men några växt-genus, finns det i verkligheten? Finns det "arter" i Verkligheten? Här blir det direkt problematiskt. Själv tycker jag det är av största vikt att vi inte blundar för det faktum att - som jag uttryckte det nyss - "alla bestämningar vi gör är just bestämningar som vi gör". Att införa en teleologi (något nyttighetstänkande som du tycks förfäkta eller annat) löser inte den frågan, utan sopar den under mattan. Att något ger profit betyder inte att det är Objektivt Sant. Det pragmatiska sanningsbegreppet är förstås något vagare och mindre anspråksfullt än andra sanningsbegrepp men det lämnar mycket att önska i denna fråga.

Och för att i en handvändning göra dig kvitt dina misstankar (som du förvisso hade blivit kvitt, också i en handvändning, om du själv läst texterna karln producerat) så har Derrida aldrig nånsin menat sig komma undan metafysiken. Långt ifrån. Han har gång på gång på gång poängterat att det inte låter sig göras, och att man till och med måste vara långt mer uppmärksam än hans föregångare (Freud, Nietzsche, Heidegger m.fl.). Eller med andra ord: man är lika snärjd i metafysiken om man upprättar en (tänkt, det vill säga teoretisk) punkt "utanför" metafysiken, och således bara angriper metafysiken med en ny metafysik. Det finns inget utanför. Vi har inget annat språk än det vi har, inget annat arv än det vi har. Därför blir det för Derrida en fråga om att visa fram metafysiken, snarare än att argumentera emot den.

Nej, det är en slutsats jag själv dragit. Enligt Derrida bygger metafysiken på ett ständigt frågande av typen "Vad är X". Derrida säger att vill ställa frågan "Vilka är villkoren för att man skall kunna ställa frågan 'Vad är X?'". Intressant till en viss gräns. Men jag får intrycket att man skulle kunna fortsätta så i all oändlighet. Mitt intryck styrks av Avantgardets använding av citationstecken. Différance är inte ett begrepp, utan ett "begrepp". Varför inte köra med " 'begrepp' " också? Vad är grunden för (det aldrig observerade!) "différance"? Vad är grunden för "skillnad"? Varför inte fortsätta fråga: "Vilka är villkoren för att något sådant som en dekonstuktion skall kunna finnas?" Jag får inte intrycket att Derrida, som Avantgardet säger, är en "kritiker av metafysiken", snarare tycks Derrida föra oss än djupare in i just metafysiken, och inte nödvändigtvis på ett klargörande sätt. Jag är inte säker på att han är ett exempel på den goda metafysik som Auk nämner.

När vi sätter "différance" inom citationstecken så är det just på att visa att det inte är en essens/substans. Vad skulle dina dubbla citationstecken leda till? Vad kan rimligtvis åstadkommas med dem? Mig tycks det som att gesten är uttömd redan vid första applikationen, så vad förmår man göra vid den andra? Inte en essens, och inte heller... ? Så nej, det du talar om är en lek med ord och inte något filosofiskt fruktbart grepp. Vidare: vad kan rimligtvis en fråga som "vilka är villkoren för 'différance'?" betyda? Mig tycks frågan helt tom på mening. Du kanske kan upplysa oss? Det du upplever i fråga om Derrida är just vad jag ovan (på en rad olika ställen) benämnt som ett "positivt omskrivande" utav "hans tänkande". Det är själva kärnan till pudeln. Tänker du différance i positiva termer (som en essens eller en substans) så har du a priori missat poängen, men då framstår han helt klart snarare som en metafysiker än en kritiker av metafysiken, och det är just samma fel man begår om man jämställer différance med negativ teologi. Av det skälet så betraktar jag just den här liknelsen med den negativa teologin vara överdrivet hypad. Det rör sig om ett elementärt feltänk, och inte mer med det. Ligger inget mer än så bakom, och vad mer kan ens sägas om det då?

Alla dina hänsyftningar till romantiken kan väl ha nåt slags värde för någon. Ett sätt att begripliggöra och "fånga in" vad det är som omtalas. Ett sätt att uppleva världen (eller det vi här talar om) på. Men mycket begränsat. Jag skulle rent av säga att det är att göra våld på samtalsämnet, och att skillnaderna är av större vikt (för det är just där allt det individuella - och följaktligen den partikulära identiteten - framträder, inte sant?).

Ditt tal om det viktiga med den genreindelning du föreslår (vetenskap respektive icke-vetenskap) har du på inga sätt argumenterat för. Du har bara återupprepat den, precis som en duktig klassicist (för att stanna ett tag inom den litteraturhistoriska horisonten). Och jag skojar inte när jag säger det, du förefaller fruktansvärt ambivalent. Å ena sidan så garderar du dig (för att slippa en essentialism) å den andra så förfäktar du dessa rigorösa termer (som till exempel "genre", eller "vetenskap"). Nu menar jag på en rent teoretisk nivå, på en praktisk så kanske du fullt ut godtar att vissa böcker ska stå på precis vissa ställen och så vidare, men på ett teoretiskt plan så synes du faktiskt lite skakig. Vad skulle förövrigt "en viss essentialism" vara?  :)  

Kan man verkligen tala om "en viss essentialism"? Är inte detta ett antingen/eller par excellence? "Nja, alltså, den här saken är bara lite sak, och samtidigt lite icke-sak, alltså nåt liknande en halvsak men bara nästan"? Som läspandes läsandes "Dhasch-dhing-annnn-schisch"? Bara undrar...

När det gäller ironin och dess undergrävande så träffar du ju själv helt rätt när du ställer mig frågan "Är du t.ex. ironisk när du skriver det?". Faktum är att det kan vi aldrig veta. Spelar ingen roll hur mycket jag skulle försäkra att jag inte var det, så spelar alltid ironin med meningen hos det talade och skrivna och hotar att underminera det sagda eller skrivna.

[Avantgardet]

Jag tycker mig förstå språket genom livet, men också tvärtom, livet genom språket. Jag tror att det går på bägge hållen. Det var lite det jag menade innan när jag sade att diskursen måste möta verkligheten. Kanske ska jag tillägga att jag även upplever att jag kan förstå livet genom andra tecken än de språkliga (=de diskursiva) och tvärtom, att jag kan tolka t.ex. bildkonst utifrån erfarenhet. Väldigt ofta tror jag att språk och värld möter varandra på ett tämligen oproblematiskt sätt (eller på ett sätt som det är föga meningsfullt att problematisera eller där varje problematisering blir mer problematisk än själva mötet), men ju mer abstrakt det blir, desto mer kan det förstås finnas skäl att problematisera. Detta torde t.ex. gälla metafysik, och kanske i än högre grad Derridas diskurs eftersom det är en ympning på metafysiken. Men det gäller förstås också mycket annat.

Håller med helt i att det går åt båda håll, eller kanske snarare att de är oskiljaktiga! Men givet att det går åt båda håll, hur skulle det då överhuvudtaget vara möjligt att få diskursen att "möta verkligheten"? Hur når du denna utomdiskursliga verklighet? Den är ju i såna fall en inomdiskurslig konstruktion!

Hur menar du att Derridas diskurs skulle vara "en ympning på metafysiken"? Utvecklar den sig inte snarare inom metafysiken, och undergräver den? Eller mer exakt: är det inte metafysiken som alltid-redan underminerar sig själv (kolla in filklippet som Auk länkade till)?

Ursäkta alla provokationer förresten, du verkar helt okej, det är bara jag som är allmänt störig av mig.

[mereologi]

En sak jag finner lite lustig är "vad är metafysik"? Är det vad grannen säger om oss när vi inte hör eller är det något vi inte har tänkt på? Tidigare hade jag för mig att det fanns "lägre stående varelser" och uppfattningen att människorna som levde på 1700-talet var korkade. Nu tror jag att känsla och tanke har lika värde och att människor genom alla tider har gett uttryck för lika stora tankar.

Går utvecklingen framåt på något sätt? Svaret på den frågan ligger nog i tiden. Om man lägger massa pingpong-bollar i en genomskinlig låda och skakar om lådan samtidigt som man filmar det, så kan man i efterhand när man ser på filmen inte avgöra om filmen spelas framlänges eller baklänges.

På frågan om vad som är intelligens skulle jag svara: "något som fyller en funktion". Detta svar påvisar och ifrågasätter frågans egentliga mening. Jag måste tillägga att indirekt så måste funktionen vara positiv för annars gör den ingen nytta.

Om man ska mäta någonting så måste man först konstruera en mätutrustning. "Antingen är denna mätutrustning helt oberoende av omvärlden eller så påverkar mätutrustningen omvärlden." För att ta ett exempel; om man sticker ner en termometer i ett glas vatten och mäter temperaturen på vattnet så måste man ta med i beräkningen att termometern hade en egen temperatur som påverkade vattnet.
Sådana här mätutrustningar kan lika väl vara föreställningar som man har konstruerat baserade på begrepp och regler.

Till sist vill jag skilja på funktioner och relativa funktioner. Språket är en relativ funktion för det innehåller samband i definitionen av språket. En funktion som inte är relativ är en metafysisk struktur. Det är just vad metfysik är, en struktur.

[mereologi]

Alla vill må bra "någon gång" på "grund" av någonting. Endel kanske anser att "någon gång" är innan man lägger "grunden" att förinta jordens befolkning för att ta ett exemplariskt exempel. När alla är döda kan ingen må bra, men endel gjorde det "någon gång".

Själv tror jag på oändlig existens, det är delvis en annan fråga men delvis lösningen på exemplet ovan.

[Das Ding an sich]

Jag vill hävda att du negligerar ena sidan av "språkets blindhet" (för att alludera till något som nyligt varit uppe på tapeten), narcissos blindhet. Derrida elaborerar förövrigt på just detta i "Of Grammatology", när han talar om Rousseaus tvångsmässiga runkande (som Rousseau ju berättar öppenhjärtigt om i sina "Bekännelser"). Han påpekar där med den för honom typiska gesten att frånvaron av runkobjektet är en förutsättning för själva runkandet.

Jag noterar att du här postulerar en skillnad mellan runkandet och att icke-runkandet. Observera att denna dikotomi ytterst bygger på att det går att göra en strikt åtskillnad mellan jaget och den Andre, samt även förutsätter en godtycklig indelning av tillvaron i ”sex” och ”icke-sex”.

[Sun Ra]

Orkar inte läsa hela tråden nu så jag säger man "min" väg.
Lyckan är inte målet - att handla så som man finner rätt är målet. Dock har jag än inte utformat en vattentät teori om vad rätt är så kan inte presentera den än.

För mig är lycka så subjektivt att den faller i hop i sig - lycka är omöjligt att tolka och förstå. Lycka är ett kortvarigt tillstånd - som är omöjligt att definiera det finns ingen gräns ingen början inget slut. Jag vet inte om det var här där eller var eller vart - men någons sa i stil med "Jag söker aldrig lycka, det leder bara till olycka, till lycka, till olycka. Jag är nöjd bara nöjd"

Jaja.

[mereologi]

För mig är lycka något sekundärt som bekräftar det primära - att göra rätt, och jag hoppas att jag gör det; om meningen med mitt liv hade varit att må bra så tror jag att jag hade gjort det. För mig är viljan att få bestämma antingen "vad som händer" eller "hur det händer" - alternativet till viljan är för mig drömmen som är en kombination av "vad som händer" och "hur det händer" i en sekvens. Enligt mitt resonemang så väljer jag att göra rätt("vad som händer") och kan därför inte välja "hur det händer"(hur jag mår). Men jag drar slutsatsen att om rättvisa sprids och leder till att människor mår bra så kommer det kanske påverka mig också. Om "att göra rätt" och "att göra det jag mår bra av" är detsamma har jag svårt att greppa.

[Avantgardet]

Jag vill hävda att du negligerar ena sidan av "språkets blindhet" (för att alludera till något som nyligt varit uppe på tapeten), narcissos blindhet. Derrida elaborerar förövrigt på just detta i "Of Grammatology", när han talar om Rousseaus tvångsmässiga runkande (som Rousseau ju berättar öppenhjärtigt om i sina "Bekännelser"). Han påpekar där med den för honom typiska gesten att frånvaron av runkobjektet är en förutsättning för själva runkandet.

Jag noterar att du här postulerar en skillnad mellan runkandet och att icke-runkandet. Observera att denna dikotomi ytterst bygger på att det går att göra en strikt åtskillnad mellan jaget och den Andre, samt även förutsätter en godtycklig indelning av tillvaron i ”sex” och ”icke-sex”.

Helt riktigt. Hade du sagt något intressant utöver detta blotta konstaterande av faktum så hade du också fått beröm av mig! Men visst har du rätt, och det är bra att du är observant.