Vad utgör medvetandets referens?

[Antic]

Visst upplever vi tid. Vi upplever den som olika snabb också dag för dag. En känsla av att allt rör sig åt ett och samma håll, framåt.

Vore tid objektiv i sig så skulle vi inte kunna uppleva den överhuvudtaget. Däremot kan vi sätta mått på upplevd tid som inte stämmer med upplevelsen. Och det är det vi gör när vi mäter tid. Samma sak gör vi med avstånd när vi sätter ut fasta mått som inte heller stämmer med upplevelsen.

Med upplevelse i det här fallet menade jag inte mänsklig upplevelse. Bara det att upplevelsen är upphov till universum och inte tvärtom.

[Algotezza]

Visst upplever vi tid. Vi upplever den som olika snabb också dag för dag. En känsla av att allt rör sig åt ett och samma håll, framåt.

Vore tid objektiv i sig så skulle vi inte kunna uppleva den överhuvudtaget. Däremot kan vi sätta mått på upplevd tid som inte stämmer med upplevelsen. Och det är det vi gör när vi mäter tid. Samma sak gör vi med avstånd när vi sätter ut fasta mått som inte heller stämmer med upplevelsen.

Med upplevelse i det här fallet menade jag inte mänsklig upplevelse. Bara det att upplevelsen är upphov till universum och inte tvärtom.

Det är processer vi upplever. Tid som sådan är en abstraktion.

När vi upplever tristess säger vi att tiden går långsamt. När vi har roligt säger vi att tiden går fort. Men det handlar inte om att faktiskt uppleva tid som sådan utan känslor förknippade med processer, tillstånd, händelser, handlingar.

[Antic]

Just därför måste vi kunna mäta tid och göra den objektiv och omöjlig att uppleva. Allt som upplevelsen genererar är ständigt föränderligt.

[Algotezza]

Just därför måste vi kunna mäta tid och göra den objektiv och omöjlig att uppleva. Allt som upplevelsen genererar är ständigt föränderligt.

Blir den omöjlig att uppleva om vi "gör den objektiv" och kan mäta den? Vad är då vitsen med att mäta den? Eller vi kan uppleva själva mätningen? Även mätningar förändras. Ibland mäter vi att något tar fem minuter och något annat tio.

[Illusionen]

Nyligen skrev jag citat,
”Jag misstänker därför att Antic inte förstår det enkla faktum att ett PÅSTÅENDE måste
bygga på tydliga DEFINITIONER för att betraktas som trovärdigt.”.
Trots detta görs det nu även i denna tråd påståenden, som helt saknar definitioner.
Det som skrivs är då inte trovärdigt, utan kan betraktas som ett godtyckligt tyckande.
Förstår ni inte att det i längden kan bli pinsamt att figurera i sådana sammanhang ?

För att komma till rätta med de illa underbyggda påståenden som görs föreslår jag därför att
ni som första steg redovisar hur ni DEFINIERAR,
• EXISTERA
• UPPLEVA/FÖRNIMMA
• RUM-TID

/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=a23945btJYw

[Algotezza]

När vet vi att vi har definierat färdigt? När vi gjort en definition med hjälp av andra ord (såd et inte blir en cirkeldefinition) har vi ju X antal nya ord/bergepp som kanske också tarvar en definition osv.

Språk, mening, definition och användning
Ett ords mening finns i dess användning, menade Wittgenstein, det refererar således inte till varken objekt i världen eller tankar och idéer som man associerar med dem. De problem som uppstått kring begrepp som "gott" eller "ont" menade han inte är problem alls, utan språkliga förvirringar som inte kan lösas, utan bara upplösas. Språkets verktyg är således ganska simpla och klara, det är bara filosofer som har fördunklat denna simpliciteten genom en felanvändning av dem.

Wittgenstein exemplifierar misstagen genom att be läsaren att definiera ordet "spel" på ett så adekvat sätt som möjligt. Detta verkar först vara en tämligen lätt uppgift, men han visar sedan de många problem som uppkommer genom varje möjlig definition. Han menar dock inte att det är omöjligt att ge ordet en definition, men att vi egentligen inte behöver göra det, för även utan en klar definition så använder vi ordet korrekt och förstår varandra när vi gör det. Detta för att vi helt enkelt lärt oss hur ordet används i olika situationer och sammanhang.

[Algotezza]

Ett påstående bör inte bara vara trovärdigt utan även begripligt för den andre. Den eller de man riktar sig till. Om man alltså vill kommunicera något.

[Illusionen]

När vet vi att vi har definierat färdigt? När vi gjort en definition med hjälp av andra ord (såd et inte blir en cirkeldefinition) har vi ju X antal nya ord/bergepp som kanske också tarvar en definition osv.

Språk, mening, definition och användning
Ett ords mening finns i dess användning, menade Wittgenstein, det refererar således inte till varken objekt i världen eller tankar och idéer som man associerar med dem. De problem som uppstått kring begrepp som "gott" eller "ont" menade han inte är problem alls, utan språkliga förvirringar som inte kan lösas, utan bara upplösas. Språkets verktyg är således ganska simpla och klara, det är bara filosofer som har fördunklat denna simpliciteten genom en felanvändning av dem.

Wittgenstein exemplifierar misstagen genom att be läsaren att definiera ordet "spel" på ett så adekvat sätt som möjligt. Detta verkar först vara en tämligen lätt uppgift, men han visar sedan de många problem som uppkommer genom varje möjlig definition. Han menar dock inte att det är omöjligt att ge ordet en definition, men att vi egentligen inte behöver göra det, för även utan en klar definition så använder vi ordet korrekt och förstår varandra när vi gör det. Detta för att vi helt enkelt lärt oss hur ordet används i olika situationer och sammanhang.

Det är inte en "färdig" definition jag efterlyser, utan en definition på den nivå skribenten förmår.
Därefter är det upp till läsaren att avgöra det trovärdiga i påståendet.
Att däremot under lång tid skriva "upplevelsen" utan att förklara vad som åsyftas räcker inte
för att vara trovärdig. Definitionen är givetvis avslöjande, men ger samtidigt läsaren möjlighet
att bedöma det som hävdas. Att konsekvent utelämna definitioner är i sig ett svaghetstecken.

När Wittgenstein skriver att, " att vi egentligen inte behöver göra det, för även utan en klar
definition så använder vi ordet korrekt", så stämmer det ant rent allmänt, däremot tror jag
inte att vi i nu aktuella sammanhang har en samsyn på vad som avses.

/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=bTbmGVEj53E

[Antic]

Blir den omöjlig att uppleva om vi "gör den objektiv" och kan mäta den? Vad är då vitsen med att mäta den? Eller vi kan uppleva själva mätningen? Även mätningar förändras. Ibland mäter vi att något tar fem minuter och något annat tio.

Vitsen med objektivitet är att den är likadan för alla. 10cm är alltid 10cm för alla, 5+5 är alltid 10 för alla, varken mer eller mindre.

Objektivitet kan vi aldrig uppleva, bara veta.

Att uppleva handlar om ljus, färger, ljud som hörs, lukter, smaker, saker som känns och allt är ständigt föränderligt från stund till stund.

Objektivitet handlar inte om sånt utan bara om en enda sak, att veta något, som är precis likadant för alla. Ett värde, ett mått osv. Objektivitet har med andra ord ingenting med ljus, färg, känsel eller dylikt att göra som istället tillhör upplevelsen.

[Pilatus]

Vitsen med objektivitet är att den är likadan för alla. 10cm är alltid 10cm för alla, 5+5 är alltid 10 för alla, varken mer eller mindre.

Nej, det är inte en korrekt beskrivning av objektivitet. Objektivitet betecknar ett sakligt och opartiskt förhållningssätt inför något. Något vi kan vara överens om, intersubjektivitet.

[Antic]

Poängen var att objektivitet går bara att veta, inte att uppleva.

[Pilatus]

Poängen var att objektivitet går bara att veta, inte att uppleva.

Och det var fel!

[Antic]

Så en upplevelse är alltså objektiv och 100% likadan för alla?

Om inte så har du fel.

[Illusionen]

.
EXEMPEL PÅ NÅGRA DEFINITIONER

Efter senaste tidens inlägg inser jag att mitt sätt att angripa aktuella frågeställningar är för udda/säreget för att passa in.
Tyvärr får jag inte ut så mycket av skrivandet, som jag hoppats på. Jag tar därför nu en paus i skrivandet, samtidigt som jag
ber att få tacka för det intresse som visats den här tråden. Eventuellt återkommer jag i vinter.

För att visa exempel på hur definitioner kan utformas kan följande taget från tidigare inlägg användas.
Här framgår t ex relationen/kopplingen mellan FÖRNIMMELSEN/UPPLEVELSEN och G.

Universums BALANSERADE överordnade perspektiv benämns det, UNIVERSELLA PERSPEKTIVET, UP.
Medvetandets transformerade förnimmelse, benämns för det, ATOMÄRA PERSPEKTIVET, AP.

UP är i balans, vilket innebär NORMERAD STRUKTUR ( = LIKA SKALFAKTORER).
UP kännetecknas av att växelverkan sker via normerade strukturer.
UP refererar till minst DUBBLA REFERENSER.

AP är i obalans, vilket innebär EJ NORMERAD STRUKTUR ( = OLIKA SKALFAKTORER).
AP kännetecknas av att FÖRNIMMELSE sker p g a obalans.
AP refererar till EGENREFERENSEN.

Ovanstående ger bl a definitionerna,

NORMERAT: Den G-värde-densitet som ingår i universell växelverkan.
FENOMEN: Differens/relation mellan NORMERAD och EJ NORMERAD ”G-densitet”.
FÖRNIMMELSE: f(ej normerad ”G-densitet”), beroende av valda definitioner.

Fenomenet TID är, mot ovanstående bakgrund, ett underordnat skalfaktorberoende ”sub-fenomen” i
universum, närmast att betrakta som ”skalfaktorbalanssubstitut” och/eller ”balanserat dubbelrotationssubstitut”.
Detta SUBSTITUT balanserar alltså normeringsavvikelser orsakade av atomens interna kontraktion.
Kontraktionen är en konsekvens av maskeringsprincipen, ME, inkl dubbelreferensprincipen, DRP,
där maskeringsprincipen i sin tur är en effekt av växelverkan mellan G och atomens interna struktur.
Kontraktion kan ses som ett icke normerat status, där kontraktionen får ”rotation” till konsekvens
p g a SKF-avvikelsen. En följd av detta är att även det balanserade SUBSTITUTET får rot-karaktär.
Fenomenen TID och KRAFT kan av det skälet inte betraktas som ett renodlat reellt fenomen.

(16 maj 2015 15:35)

REFERENSNEUTRAL respektive REFERENSBEROENDE, VXV resp FÖRNIMMELSE

Ytterligare ett förtydligande som antyder att vår verklighet i viss mening är en illusion.
Antag följande.

A och B befinner sig i olika fixa positioner i rummet.
A och B är överordnat lika mycket ”värda” (= referensneutrala).
A och B ”kommunicerar” via REFERENSNEUTRAL ömsesidig växelverkan, vxv.
Då A och B är tilldelade lika värde blir konsekvensen att vxv är balanserad (= därav balanskriteriet ∆Ø).
Basen e, till den naturliga logaritmen, har sin grund i denna symmetriska balans, och verifierar därigenom
indirekt den referensneutrala balansen i den ömsesidiga växelverkan.
Är någon intresserad, förtydligas detta i nedanstående anmärkning.

FÖRNIMMELSEN är, till skillnad från den balanserade växelverkan, REFERENSBEROENDE.
Det innebär att växelverkan, vxv, refererar till A respektive B, via deras respektive referenser.
A och B förnimmer därigenom motparten i olika referensberoende ”faser” av balanskriteriet ∆Ø.
Dessa faser kan vara av både REELL och/eller IMAGINÄR natur.
Det medför att faserna i balanskriteriet ∆Ø kännetecknas av t ex ”TID-substitut”, RUM-substitut” och
imaginärt ”KRAFT-substitut”. Tabellen i konceptets inledning har sin grund i detta resonemang.
Det tar sig bl a uttryck som att A och B förnimmer motparten med viss tidsfördröjning.
Begreppet RUM-TID symboliserar en konsekvens av dessa olika, referensberoende, ”faser” av ∆Ø.
Fenomenet tid är, som exempel, således en selektiv effekt av A:s respektive B:s egenreferens.

För att EXISTERA krävs enligt konceptet avvikelse. Underskott hos observerande struktur innebär
att relativt överskott hos den observerade strukturen är det som observeras, och vice versa.
Observatören sätter m a o sin egen referens. Två växelverkande strukturer t ex atomerna A och B,
”ser” därigenom olika faser/strukturförskjutningar av varandra. Atom A ser –B och Atom B ser –A.
De strukturer som ligger i fas med varandra blir i princip maskerade, alltså ”ej existerande”, ~ G.
Föreliggande inlägg skall ses som ett förtydligande av bakgrunden till detta, ur vårt atomära perspektiv.

Den av maskerings-principen introducerade obalansen i Grundtillståndet, G, är beroende av den
polariserande polen (+), t ex atom A, och har omvänt tecken (−) mot denna.
Minustecknet symboliserar den maskerade/neutraliserade ”speglings-strukturen”.
Maskeringen medför därigenom att A ”uppfattar” sin omgivning, som ”förskjuten” relativt sig själv,
m a o relativt sin egen struktur.

En enkel metafor till detta är att vi sitter i en båt på en stilla sjö och iakttager stranden.
Efter en stund börjar vattnet under båten att strömma i en riktning, och vi tycker att stranden rör sig,
fast det egentligen är vi själva som flyter med strömmen.

Tänker vi oss ömsesidig växelverkan mellan t ex partiklarna A och B, enligt ovan, så förhåller sig både
A och B till negativ speglings-struktur/maskeringseffekt i G.
A och B kan då sägas vara skenbart ”sidställda” i förhållande till sina respektive negativa maskeringseffekter.
Ömsesidig växelverkan mellan A och B sker via dessa negativa sidställda maskeringseffekter/strukturer.

A ser därigenom inte sin egen maskerade struktur, och uppfattar därigenom B som negativ.
B ser av samma orsak inte sin egen maskerade struktur, och uppfattar A som negativ.
Inom växelverkan mellan A och B uppfattar således både A och B motparten som NEGATIV.
Den negativa motparten har därigenom karaktären av en skenbar SPEGLING.
A resp. B maskerar sin egen struktur, och sätter därigenom sin egen referens-pkt.
De maskerar m a o sin egen respektive del/projektion av G.

Koordinatmässigt innebär detta att A respektive B, ur sina respektive referens-perspektiv,
växelverkar via de sidställda negativa speglingarna, m a o det atomära medelvärdet, √−1 = ±j.

Man kan se detta som att maskeringen resulterar i negativ motpart som inom vxv fördelningsmässigt
skenbart får medelvärdet ±j, men vilket är viktigt, det gäller ur respektive maskeringsperspektiv.
Det innebär att +j och −j refererar till A respektive B.
Observera därför att ±j refererar till respektive referens-perspektiv, och därigenom förekommer
i olika/skilda skepnader ur både A:s och B:s referens-perspektiv (±jA & ±jB).
Ett sätt, om vi önskar markera hela bilden, är att t ex skriva ±j som +/−j respektive −/+j.
När +/−j gäller för A, gäller −/+j för B, och vice versa.
Växelverkan mellan A och B inkluderar därigenom ett av MP perspektivberoende skift/växling.
Balanskriteriet Ư har sin grund i detta.

I vår atomära verklighet vore det mest naturliga att basal balans erhålls vid en fix punkt, t ex noll.
Den förskjutning som är följden av maskeringen pga MP, medför dock att balanspunkten ej längre är en
punkt utan får den komplexa ”sfäriska” karaktär som ∆Ø symboliserar.

I vår s k verklighet har vi motvilligt fått acceptera begrepp/paradoxer som t ex oändlighet,
rödförskjutning, Big Bang m fl. Orsaken till dessa begrepp är att finna i just maskerings-principen.
Verkligheten är m a o i vissa avseenden manipulerad (= illusion) pga att den maskerade egen-strukturen ”saknas”.

Ovanstående kan tolkas som att maskerings-principen, MP, via egenstrukturen, ger upphov till en
typ/variant av perspektivberoende separationseffekt. Balanskriteriet, 2∆Ø, återspeglar denna effekt.
Separationseffekten är överordnat beroende av G-strukturen (≈ universums dynamik).

Den pga separationseffekten erhållna separationen utgör grund för det vi benämner RUM-TID och ∆Ø,
och i förlängningen även vår s k VERKLIGHET. RUM-TID inkl fälthastigheten/ljushastigheten, c,
är då att betrakta som det SUBSTITUT som kompenserar för egen-maskeringen och dess effekter.

Det filosofiskt intressanta med detta resonemang är att vår s k VERKLIGHET, därigenom förefaller vara
en ”tolkning”, som vi, via MP, själva i hög grad är delaktiga i.
Att då tro att universum, så som vi förnimmer det, är något "absolut" förefaller fel.
Det får givetvis även till konsekvens att Big Bang kan ifrågasättas.

När t ex A maskerar sin egen struktur i G ger det således upphov till negativ spegling.
Värt att notera är att denna spegling är beroende av, och påverkar, G:s struktur,
och därigenom innefattas i G.

Även de elektromagnetiska fälten har sin grund i detta, och då även den s k fälthastigheten, c.
Ovan beskrivna ”växling” medför att det elektriska fältet och det magnetiska fältet kan ändra/skifta
karaktär beroende av aktuellt perspektiv (A resp. B).

Slutsatsen är att Maskerings-Principen, MP, ger upphov till PERSPEKTIV-VÄXLING i G.
Det är denna perspektiv-växling som utgör grund för ∆Ø och RUM-TID (verkligheten).

Rum-tiden kan då betraktas som en på universums dynamik överlagrad sekundär effekt.
Värt att notera i sammanhanget är även att rum-tiden, pga MP, ur rum-tidens perspektiv,
har en balanserande IMAGINÄR struktur/strukturförändring i G.
Det är denna imaginära struktur som, enligt konceptet, via ∆Ø, bl a balanserar ”relativiteten”,
så som jag beskriver i tidigare inlägg.
Relativitetsbegreppet bör därför sättas in i ett större samband för att komma till sin rätt.

/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=dsPDY606Joo

[Pilatus]

Tyvärr får jag inte ut så mycket av skrivandet, som jag hoppats på. Jag tar därför nu en paus i skrivandet, samtidigt som jag ber att få tacka för det intresse som visats den här tråden.

Varför vill du bara diskutera på dina egna villkor?