Form eller innehåll - dialektiskt förnuft

[J R Auk]

Ack, ack, Auk: det går verkligen inte tänka sig en oberoende form. Det skiljer sig inte väsentligt från teologin. Vad du säger är att Gud är oberoende, och världen beroende av Gud. Men vi avskriver för den skull inte ”Gud” – jag använder det som metafysisk term, inte som något man offrar djur till (säg istället transcendentalt subjekt om ni vill) – eftersom vårt tänkande är uppbyggt av en logik som förutsätter en skapare, en början. Däremot är skaparen relativ skapelsen, och blir en skapare först i efterhand – sedan han skapat världen, för innan var han ju inte någon skapare.

Vadå en oberoende form? Vem har snackat om något sådant. Jag har tydligt gett uttryck för vad formen beror på, arten eller vad vi skall kalla detta som stöper oss, ger oss ögon som primärt sinnesorgan och inte näsa osv.

Poängen är att vi inte kan ta oss utanför formen. Vi är ju alltid redan uppe i det hela, det finns inget "börja från början" eller "stannar redan där" eller vad Avantgardet har anfört som stöd för att vi skall ta innehållet som mer värdefullt.

Jag är heller inte någon Kantian direkt, jag diskuterar det mest för jag tycker Avantgardet tillskriver värdebegrepp i "själ" o dyl när han inte gör det samma för andra författare. Jag tar det alltså bara som en bok, inte mer, inte sant. Det ger oss insikt i förnuftet att läsa Kant tycker jag, och jag tycker förnuftet är en bra term för att beteckna ett värdefullt begrepp.

Men jag håller inte förnuftet som ett rättesnöre, nej tvärt om, det är bara en funktion, något dött och impotent.

Det transcendentala subjektet är ju liksom inte samma om man förutsätter en dualism, med en onåbar "verklig" värld, where the shit goes down, och en där formen gett oss ett innehåll, som om man förutsätter en monism.

Jag börjar bli redigt trött på att bli påprackad ett själsbegrepp jag inte har och som inte heller på något sätt visas som behövligt för det jag säger. Det antas ju bara. Vem är det som har problem med det transcendentala subjektet? Inte jag i alla fall. Det är inget evigt, inget som stiger till himlen eller annat. Det är en punkt som tanken tar vilken den kan verka från. Det transcendentala är enbart att det jag tänker manifesterar sig i världen genom mitt agerande.

[J R Auk]

Jag undrar f.ö. vad ni är för typer, Auk och Avant? Om ni är män behöver jag knappast fråga (ta det som en komplimang eller förebråelse), men hur gamla är ni och vad sysslar ni med? Gissar jag rätt om jag säger att ni är mellan 25-30? Själv är jag 23 år och pluggar på distans – har just pluggat klart en introduktionskurs i psykologi och exegetisk teologi. Hade tänkt plugga tyska nu, men jag svarade för sent, så det gick nog åt helvete. Annars är väl det längsta jag kommit en C-uppsats i litteratur. Jag väljer bara ämnen där det är säkert att jag inte kan bli något.

Tja började läsa på universitetet för en 5 år sen kanske, nu är jag 29. Jag har läst tll c nivå, lämnade aldrig in någon uppsats, i filosofi praktiskt, sen har jag tagit kurser i idéhistoria, teoretisk filosofi, lite blandad kompott av småkurser. Läser av och till duktigt med sociologi, psykologi, och försöker hänga med lite i de klassiska naturvetenskapliga ämnena, utöver filosofin och idéhistoria som får sägas vara mina främsta intresseområden. Annars jobbar jag så lite som möjligt, alltså vill ha så lite behov av pengar som möjligt, kom underfund med att jag inte vill sitta och krysta ur mig skittexter för att försörjas så att jag är med och reproducerar myter, som många filosofer gör. Därav valde jag att sluta plugga, kunde väl pressat ett par terminer till, men läser ändå bättre på egen hand. Men jag skiter ganska mycket i vad jag jobbar med. Det är bara att inse faktum att 80-tals drömmen om money for nothing och chicks for free är gravt handikappande om man antar den. Och de i alla former som den drömmen presenterar sig.

Gör du det inte själv får någon annan göra det, och då får du snällt motivera varför du inte skall göra det, eller varför denna andra skall göra det. Varför skall någon slava för dig? Men har jobbat med lite allt möjligt, och har ett jobb nu där jag gör allt möjligt. Ser inte något som inte är möjligt så gör det som behövs göras, eller som någon kan komma på vore bra att få gjort.

Tja något sånt. Funderar på att leta upp någon död småstad eller landsbyggd att ockupera och bygga bas för lite självständigt tänkande. Hatar staten och hela den här jävla likhetsfascismen som både vänster och höger kör med. Min filosofi är att folk skall få vara folk som de vill, och att vi måste ge folken rätten att dö och inte som idag att leva. Snabbt summerat är jag vänster om vi skall ha det här otyget till samhälle, men tycker det är patetiskt med de här gemensamma bojorna som de flesta vänsterretoriker söker blägga oss med (ja högerretoriker med för den delen, alla som behöver det här stora otyget Leviathan som störtar sig över oss.)

[Avantgardet]

Ja, meningsfullhet är metafysik, vilket var vad jag sade (och din precisering ändrar absolut ingenting i sak). Så vad är problemet? Vad är denna "meningsfullhet" hos något annat än ett signifierat innehåll? Ett innehåll som inte själv finns (eller antas finnas) i språket? Alltså - essentialism. Vad är det du beskriver? Hur kan du när du beskriver låta bli att beskriva ett något (=X)? Du kommer inte undan på det där sättet.

Inte "där ute" säger du, utan i relationen. Relationen mellan vad? Du går ju inte med på att språket bara refererar till sig självt, eller har då aldrig tidigare gått med på det, så vad består då den där "relationen" i? Du har ett metaforiskt tänkande, inte metonymiskt, vilket kort och gott innebär att du är essentialist. Varför börjar du skrika när man påpekar det?

Okej, bakfyllan, det är bara fortsätta dricka, tills du blir nykter, det är enda sättet.

Ah nu har jag gjort så, men ändock segar jag.

Meningsfullt betecknar att de som sysselsätter sig med frågande får en positiv erkänsla för talet, det är meningsfullt för dem.

Det är poängen, att vad vi talar om har inte så mycket med hur saker är, utan hur vi upplever dem. Det har blivit accepterat att tala om partikel-våg dualitet för att det är meningsfullt för forskarsamfund. Känslan införd det är positivt.

Relationen är alltså subjektet och dess känslor.

Ska du bara påstå i vanlig mening eller tänker du stödja dina påståenden? Du kan väl åtminstone förklara vad ett dessa olika tänkanden skiljer sig i för avseenden?

Så anden har besatt mig lite sämre än dig då? Är det vad som blev sagt?

Då refererar det ju till något utanför språket, alltså känslorna. Och då är det bara missvisande att tala om att mening "ligger i relationen" - för med det förstår vi vanligtvis relationen mellan de olika delarna i språket självt, inte relationen till något utomstående (eller den transcendentala signifianten så att säga). Och däri ligger skillnaden mellan metaforiskt tänkande (begreppen är en liknelse utav dina känslor t.ex.) och metonymiskt tänkande (begreppen står in för andra begrepp, delen får representera helheten men är ingalunda någon liknelse).

[J R Auk]

Samtidigt så leder det ju våra tankar inte helt fel, och kanske är det rent nödvändiga begrepp för att vi ska nå dit (från utgångspunkten via den dialektiska rörelsen till det nya; begreppen genomgår en modulation, men just denna modulation är själva kärnan så att säga och hur beskriva den annat än med att utgå från fixpunkter som identitetsbegreppet?). Tänker jag.

Hur stödjer du ett sådant här påstående Avantgardet? Jag menar vad är det här målet som är sikte vilket närmas, eller inte missas, genom dessa begrepp och dess definitioner?

Syntesen är målet (eller "identiteten mellan identitet och icke-identitet"). Och stödja det vet jag inte om jag behöver göra, betraktar det som självevident att för att kunna säga att något har förändrats så måste man först förutsätta det i oförändrat skick. Bevisbördan anser jag ligga på den som säger något annat - då det skulle vara irrationellt.

Varför skulle det vara irrationellt? Och vad menar du med det begreppet överhuvudtaget? Rationellt som i att det inte främjar våra antagna mål (vad är då målen?), rationellt som att det inte är logiskt kontingent, det motsäger sig självt?

Syntesen är målet säger du, är det då en självrättfärdigande aktivitet att söka denna syntes? Jag trodde att det hade med kunskap att göra, och då får man fråga sig om kunskap, att söka den, kan stå utan en tidigare motivation. Och där uppstår frågan, är det för att se världen eller för att slippa se den jag vill ha kunskapen. Slippa se den för att synen rymmer problemskrivning, motiverar oss till översynen, varför vi retas, känslomässigt av det och drivs.

Identitet mellan identitet och icke-identitet kräver sina antaganden det med, vilket du verkar vilja mörka. Varför inte diskutera det?

Vad är det där du talar om? Jag fångar det anser jag i begreppet kontrast, i kontexten av vad är kontrastens identitet. Det är skillnaden mellan två, men de två kan inte finnas utan skillnaden, de konstituerar varandra alla tre, det ena det andra och dess skillnad.

Men vad är det då? Finns det en identitet för sig, ett kunskapens objekt, i det? Varför skulle det finnas det? Jag som den som frågar, eller det om du nu inte kan acceptera som du gör med dina gullgrisar värdet av begreppet "jag", måste tas med i kunskapens beräkning, omdömet om dess uppfyllanden.

Sen detta att utgå från identitetsbegreppet är väl just vad många som du kritiserar gör. Och jag alls inte säker på att de har den essentiella kärna bakom begreppet som förutsätter. Nej snarare så verkar det, i ditt "kärna" ovan, som om du vore den som har en essentialism, om än inte spatialt situerat och distinkt. Men är det verkligen bara en sträckning av essensen genom det spatiala som du avser nå?

Identitet är essens. Hur kan något vara detsamma utan att förutsätta ett "något" eller ett "ting-i-sig". Du har verkligen svårt att begripa just det här. Självidentitet, förutsättandet av något som detsamma över tid (och rum), är essentialism. Det är exakt vad essentialism innebär. Vad du förstår det som vet jag dock inte, men uppenbarligen inte som detta då du ständigt gör den där invändningen. Det räcker inte (för att trötta ut mig själv med upprepningar) att du vill att det inte ska vara så för att det inte ska vara så. Identitet är essentialism. Punkt. Det är exakt vad det innebär, varken mer eller mindre.

Bara för att du inte kan hänga med i mina tankar så behöver du inte bli så jävla nedlåtande. Säg istället att du inte förstår, det vore väl lättare.

Vad betyder det här, "hur kan något vara detsamma utan att förutsätta ett 'något'"? Vad är det som förutsätts här? Ett begrepp för detta något? Sen vad är det som följer, självidentitet är essentialism. Jag har ju påpekat för dig att du är essentialist, varför försöker du pracka på mig det? Identitet kan vara kontingent, det kan vara ett tillskrivande, det kan läggas på ovanifrån. I det fallet är det inte en essens, det kan vara ett substrat och genom det inte en essens. För det finns inget nödvändigt där.

Sen kan du hävda att språkligt kan vi inte tillskriva ett begrepp till något om det inte fanns någon essens som går igen. Men det gör inte att vi bör platta ut begreppet, det är väl i en sådan här ontologisk debatt högst relevant att se till dessa skillnader. Det finns inte då något vara där. Essens betecknar väl likt substans varat. Det är du som är ute och påstår att "Den innersta kärnan hos verkligheten är dess rörelse (dess rörelse av différance - det vill säga dess temporalisering och spatialisering), inte något varande (ting eller sak)." Det är alltså du som söker essensen. "Innersta kärnan av verkligheten" eller "identiteten mellan icke-identitet och identitet". Projicera inte på mig tack! Det är du som söker det som är detsamma över tid och rum.

Jag reser frågan om vilka antaganden som krävs för att du skall göra dessa påståenden. Något du inte vill tala om, eftersom du vill vara teorifri, begreppslös, relativt absolut osv osv in absurdum.
Jag tar inte tiden för reellt, jag tar inte rummet för reellt, de är bestämningar inget annat.

Tanken om den dialektiska rörelsen som något som flyr objekten är ju trams, de ger dem bara en annan substans. Utan tiden och rummets realitet kan du inte göra det där påståendet. Men det antagandet skall förstås inte motiveras?

Så det jag tar för att vara identitskt är inte något som är så genom tid och rum, det är blott när det närvarar. Det är alltså samma tautologiska sats, och intet mer än det logiska mottot, det vi talar om är det vi talar om och inget annat A=A. INTET ANNAT!

Vi talar om saker, i talet måste vi strukturera, men att vi strukturer i talet är inte (sätt texten för talet om du så vill så slipper du slänga några Derrida klyschor på mig) att världen tar en struktur.

Jag tänker på dusterna inom fysiken om partikel och våg, och hur man förlikade sig med båda. Varför? Inte för att det ena var rätt och det ena var fel, utan för att båda var meningsfulla beskrivningar.

Nu är naturligtvis både partikel och våg metafysiska essenser (beskrivningar som förutsätter identiteter - oavsett om det gäller "atom" eller "våg" - är essentialistiska, så den där smygpragmatismen kan du dra in lika fort som du hängde ut den för beskådan), varför din liknelse helt enkelt inte håller streck. Att det däremot föreligger en analog skillnad här, men på ett rent fysiskt plan, är emellertid sant.

Detta får mig inse att du tänker metafysik i fysiska termer (och inte fysiken i metafysiska termer), och att det är av precis det skälet som du fortsätter göra samma för saken helt osakliga invändningar. Metafysik (i filosofisk mening) är inget som överhuvudtaget kan testas empiriskt (vilket är vad det är frågan om i ditt exempel här ovan). Det har absolut ingenting med empiri att göra, det är i själva verket dess "raka" motsats (vilket naturligtvis betyder att det har att göra med empiri som dess negation, men då inte i den mening som du talar om och som alltid-redan förutsätter metafysiken).

Ska jag ens kommentera detta? Du har ju uppenbarligen inte förstått vad jag menar. Skall jag förtydliga? Om jag bara trodde det gjorde någon skillnad då. Är det här otrevligt det jag säger nu? Tja, vad har jag för skäl att visa omtanke?

Nåväl jag kan försöka förtydliga mig. Poängen är att det i samtal om något som flera tyckte sig dela frågeställningar om så fann de sig positivt inställda till bruket av begrepp som beskriver samma sak på olika sätt. Givetvis är det metafysiska antaganden som de gör, men det är fullständigt irrelevant för poängen. Jag talar om den sociala dimensionen i talet. Jag tänker nämligen fortfarande på varför vi skulle ha skäl till "form eller innehåll" som i ett varför som måste ges erkänsla av oss, jag har alltså inte samma expressväg till sanningen som du här.

Mening är just metafysik, snarare än vilken typ av "fysikalisk substans" den skulle "bestå av".

Och vem talade om vad den skulle bestå av?

Jag saknar fortfarande en motivering för den realism som säger att begreppen kommer ge oss något annat än meningsfulla beskrivningar.

Vad ska du med den till? Vad är det förresten för realism du talar om, var finner du den? Och varför skulle jag sitta och motivera den åt dig för?

Nej anta på du. Kör på, det blir ju inte så mycket att tala om då. Inte när du kör passive aggressive också när man söker spela spelet efter dina regler.

Om du tänker på Hegel så går han ju inte med på vad du alltid-redan förutsätter här när du talar om "meningsfulla beskrivningar" (att tänkandets objekt och tänkandet vore radikalt åtskilda - ett tänkande här och en verklighet "där ute" som är oberoende av hur tänkandet begriper det (som att tänkandets objekt skulle förbli detsamma - essentialism - även när tänkandet konceptualiserar det på ett nytt och annorlunda sätt - var finns då detta "objekt"? det är ett rent "tanke-ting" som inte går att nå på något sätt, och därför en helt redundant föreställning, ett hjärnspöke, som vi inte har någon som helst nytta av - precis som Gud)).

Jag använde bara "där ute" rent negativt, för att påpeka att jag inte talade om det, och vad gör du?

Har jag inte påpekat att i den mån jag instämmer i att det finns ett "ting i sig" så gör jag det på grunden att det är helt obestämbart. Jag håller inte på som dig och smyger in lite bestämningar här och där. Nej jag är, vilket du verkar ha svårt att få in, relativist i avseende objekt, just för att jag inte erkänner någon essens. Åtminstone som vi kan veta något om. Men jag vill heller inte göra det smått magiska påståendet att saken förändras när jag tänker annorlunda på den. Situationen, och det är väl vad som är? Men jag är inte realist som du är, jag tar inte tankens objekt för det reella. För gjorde jag det så skulle jag tro på det som påpekades vara absurt en form utan innehåll. Jag är helt med på att förnuft inte kan begripa världen. Men det rör inte den här frågan, tråden, utan jag vill veta varför förståelse skulle kunna göra det. Vad som skulle möjliggöra det.

Är det inte det (som alltid-redan förutsätts av den begreppsapparat du begagnar) som skall motiveras? Det är ju du som gör ett onödigt antagande, och det är väl just den som gör sådana på vilken bevisbördan bör ligga? Jag skall väl inte behöva motivera varför jag inte tror på häxor, troll, Gud, Mohammed, Jesus osv. Eller?

Jag gör mina antaganden, och jag är individualist till en för många absurd utsträckning. Men det roliga är att du ställer frågan som om du inte gjorde antaganden, som om dina antaganden motiverade sig själva osv. Du skall visst motivera varför du inte tror på dem, tänkandet fungerar inte som du tror, det är en totalitet, allt som kan föreställas gör så och sedan arbetar vi neråt. Vi bygger inte upp utan vi raserar. Det ges om vi analyserar vad tvivlet är, för att tvivla måste vi kunna tänka oss ett annat, och vi blir övertygade när vi inte längre kan tvivla, dvs inte längre kan tänka oss ett annat.

Så i min mening har du fått ALLT! ! ! om bakfoten

Nu går jag bak mot trådens ursprungsfråga; form eller innehåll. Och jag frågar mig, om formen är ofrånkomlig i fråga om att ge innehållet presentation, är då ens det som tas som innehåll något reellt? Varför är det mer korrekt att tala om innehållet i formen?

Felsynen ligger i att tro att formen är något oberoende av innehållet - vilket implicerar något evigt, alltså eidos. Det går överhuvudtaget inte att tala om form utan innehåll, alltså föregår inte formen innehållet (inte heller logiskt, vilket är vad Kant säger, även om han medger att den i praktiken är helt samtidig med sitt innehåll). Formen är en abstraktion, en teoretisering av innehållet, inte någon behållare för ett innehåll.

Och ingen påstår heller det. Förutom du som tillskriver andra det. Spontaniteten kanske du skall ta och fundera på hos Kant.

Att det inte går att tala om form utan innehåll betyder inte att innehållet tar en särställning mot formen. Det måste motiveras. Och jag ser inte att det kan motiveras utan ett antagande av substans, vad tror du om det? Jag har påpekat det ett par gånger, men jag måste missat när du svarat mig på det.

Ta en målning. Det riktiga är att motivet bestämmer gränsen för tavlan och följaktligen var ramen bör sättas, inte att ramen ska diktera gränserna för tavlan. Poängen med liknelsen är följande: tavlan behöver överhuvudtaget inte en ram, utan endast för att hängas upp på väggen och kunna beskådas. Självfallet ligger det en poäng i invändningen som säger att tavlan, för att kunna kvalificera som tavla, i sig förutsätter möjligheten att kunna hängas på väggen (det ingår liksom i definitionen på sätt och vis), men ramen skapar inte tavlan.

Vad är det här för trams, klart ramen skapar tavlan. Fanns inte ramen fanns inte kontrasten mot väggen, då vore det inte en tavla utan konst. Är det ett löpningslopp om inget mål finns också? Behöver inte marathonet sin mållinje?

Den är nödvändig för att tavlan skall kunna vara vad den är, men den skapar den inte. Detta innebär, med andra ord, att ramen är en del av tavlan, alltså den är själv ett innehåll på sätt och vis (och det är ju inte konstigt att tavelramar finns i alla möjliga utföranden). Och vidare att där inte finns eller kan finnas någon form utan ett innehåll, men väl ett "innehåll" utan form (bara inte intelligibelt, bara inte en "tavla" så att säga, men väl en massa färg på en duk). Detta också rent epistemologiskt, om du så vill.

En ram är inte bara det som man sätter runt en tavla, det är även det som markerar tavlan över huvud taget. Tar jag inte begreppet som du vill, använder jag de andra meningar som begreppet kan tas i? Tja jag läser ju inte, det är ju bara ett narrativ som närvarar så hoppas inte du blir sur.

Partikeln är innehållet, som enbart beskrivs genom den kraft den utverkar på ett annat, det märke som avgetts. Vågen, eller formen, ger partikeln i ett sammanhang och relativiserar innehållet temporalt genom att inte befästa det specifikt.

Den där analogin håller inte alls, eller åtminstone varken begriper jag den eller ser vad den skulle ha med saken att göra. Formen är ditt bestämmande av dessa saker som "partiklar" å ena sidan och "vågor" å den andra (alltså din teori), medan innehållet är flux av sinnesförnimmelser som du benämner på dessa sätt (vilket emellertid alltid upplevs medierat via teorin). Du kan också tala om innehållet på ett helt annat sätt, till exempel på en ontologisk nivå som vår egen (Newtons universum till skillnad från kvantvärldens universum t.ex.), där det inte existerar några atomer utan bord och stolar osv. Skillnaden i lagar mellan Newtons universum och kvantvärlden understryker på sätt och vis min poäng här - formen är på inget sätt oberoende av innehållet, utan det finns ett dialektiskt spel mellan dem som ömsesidigt förändrar dem som "objekt". Hegel har alltså inga problem med denna skillnad mellan två naturvetenskapliga paradigm, han förklara rent av varför vårt vetande av världen tar sig uttryck på detta sätt, men Kant har det (och följer man honom måste man vidare söka ett enhetligt objekt=x bortom partikel/våg-oppositionen, strängteorierna och vidare ad infinitum).

Jag varnade väl dig, sa att du skulle ta det varligt med analogierna. Den förstods uppenbarligen inte.

Man behöver inte söka ett enhetligt objekt=x enligt Kant. Punkt. Kant förklarar rent av varför vårt vetande av världen tar sig uttryck på detta sätt.

Du säger att de förändras som "objekt", menar du då som objekt? Vad vill du annars ha sagt? Skulle det vara något unikt?

Jag tar alltså en tro på innehållet, som något som förutsätter ett substansbegrepp. Och jag ser inte varför det är motiverat.

Nej, det förutsätter inte, det konkreta innehållet är ju just vad som ger substans. Sen begriper jag inte varför du kontinuerligt negligerar att fråga dig själv varför i helvete det skulle vara motiverat att ta formen för det substantiella. Formen i sig, utan ett innehåll, är ju helt och hållet tom, eller, i Hegels vokabulär, abstrakt universal. Ett intet.

Har jag sagt något annat? Har jag sagt att jag tar formen för det substantiella? Frågan handlar om kunskap, och då är frågan vad vi kan få kunskap om. Varken form eller innehåll behöver vara "det substantiella". Formen är inte ett intet, det är ett praktiskt. Att det sen är ett fundamentalt ontologiskt intet är en annan sak. Behåller man skepsismen så är ju både form och innehåll tveksamma som något fundamentalt ontologiskt substantiellt.

Det här har med vilka normer vi lägger för språket. Och "bra" är väl om vi normerar något som gör att vi kan tala nå samförstånd och må bra av skiten eller?

Är det inte rimligare att ta verkligheten för det substantiella, istället för teorin? Där har du skillnaden dragen till sin spets. Och jag kan därför på inget sätt se varför det är Hegels ståndpunkt som ska motiveras. I ljuset av detta, kan du själv?

Jo fin fint, vi tar "verkligheten" för det substantiella och sedan säger vi att det substantiella är det verkliga. Då har vi flytt det där otyget med tanketing. Fan lyckan är nådd!

Det är tänkbart med en homogen massa som enbart framträder partikulärt genom de interna förhållandena som uppstår genom vad som inte är där, vad som rör sig genom eller förbi. Som när en ström i vattnet formar "strömmen" inför vår syn, där strömmen är formen men vattnet innehållet. Innehållet är då tomt, om det söks nå utan det omgivande kärlet som rymmer den homogena massan, eftersom det är del av den homogena massan medan formen är det som håller något annat, kontrasterbart, och är meningsfullt i bestämning.

Kolla, vilket sammanträffande! Här använder du precis samma metaforik för att styrka din sak som jag tidigare använde nedlåtande för att visa på det absurda i din ståndpunkt ("kärlet"). Nej. Självfallet inser du hur galet ute du är. Innehållet förblir oavsett om du ger det en annan form, om du bygger en damm, eller om du hinkar upp det, eller tappar upp på flaska, eller vad fan du nu än vill, vad som däremot upplöses (vilket visar på att det rör sin om just en abstraktion och inte något substantiellt) är formen. Vill du verkligen insistera på motsatsen? Formen abstraheras ur innehållet, den är inte något av formen oberoende och evigt (som att det fanns ett platonskt begrepp, en "idealflod", som alla floder bara var mer eller mindre dåliga imitationer utav). Det är faktiskt i mina ögon en fruktansvärt löjlig och ogenomtänkt ståndpunkt.

Jag kommer inte ihåg att du använt en liknande metafor, varför gjorde du det nedlåtande?

Hur som så förstår du, som vanligt frestas jag säga, inte vad jag söker ge uttryck för här. Det jag försöker säga är att substansen i ett objekt kan framträda olika för att en annan substans inverkar på den inför vår syn av dem. Därav är det inte så att vi bara kan anta att det finns substanser att åse som löser alla våra problem.

Ta det lite varligt i denna läsning är du snäll eftersom jag nedlusat den med analogier som kan sägas vara tveksamma i den här applikationen, men men...

Jo, analogierna haltade, men det betyder inte att man inte kan nagelfara den ståndpunkt du förfäktar ordentligt - och det anser jag mig ha gjort.

Samlat omdöme då: hur ställer du dig till detta?

Tja du ser ju hur jag ställer mig till det. Jag fortsätter kriget om normen för samtalet, jag fortsätter kriget mot dolda antaganden, upprättandet av auktoriteter och godtycklig användning av dem.

Men du har uppenbarligen klara tankar kring ämnet, dock tycker jag att det borde ge dig friheten att ge olika bestämningar till det du läser och utrymme för än mer välvillighet. Jag upplever det faktiskt som att du läser in mer än du läser. Och jag har ju fan mest suttit och frågat på rätt oväsentliga, för frågan, saker som söker nagelfara mig, och inte så mycket min åsikt.

Vilken åsikt?

Tja att man inte kan hänga upp ett avgörande om vilken metod som ges företräde på värdeuttryck. Jag ser inte så mycket annat än att du säger "det är bättre med antagande x än y". Men så kanske jag inte fattar din poäng heller.

Relevant borde väl vara att lägga ut vad förståelse skulle vara i relation till förnuft. Och hur det skulle fånga något som tillfredsställer kunskapens begrepp.

[J R Auk]

Ja, meningsfullhet är metafysik, vilket var vad jag sade (och din precisering ändrar absolut ingenting i sak). Så vad är problemet? Vad är denna "meningsfullhet" hos något annat än ett signifierat innehåll? Ett innehåll som inte själv finns (eller antas finnas) i språket? Alltså - essentialism. Vad är det du beskriver? Hur kan du när du beskriver låta bli att beskriva ett något (=X)? Du kommer inte undan på det där sättet.

Inte "där ute" säger du, utan i relationen. Relationen mellan vad? Du går ju inte med på att språket bara refererar till sig självt, eller har då aldrig tidigare gått med på det, så vad består då den där "relationen" i? Du har ett metaforiskt tänkande, inte metonymiskt, vilket kort och gott innebär att du är essentialist. Varför börjar du skrika när man påpekar det?

Okej, bakfyllan, det är bara fortsätta dricka, tills du blir nykter, det är enda sättet.

Ah nu har jag gjort så, men ändock segar jag.

Meningsfullt betecknar att de som sysselsätter sig med frågande får en positiv erkänsla för talet, det är meningsfullt för dem.

Det är poängen, att vad vi talar om har inte så mycket med hur saker är, utan hur vi upplever dem. Det har blivit accepterat att tala om partikel-våg dualitet för att det är meningsfullt för forskarsamfund. Känslan införd det är positivt.

Relationen är alltså subjektet och dess känslor.

Ska du bara påstå i vanlig mening eller tänker du stödja dina påståenden? Du kan väl åtminstone förklara vad ett dessa olika tänkanden skiljer sig i för avseenden?

Så anden har besatt mig lite sämre än dig då? Är det vad som blev sagt?

Då refererar det ju till något utanför språket, alltså känslorna. Och då är det bara missvisande att tala om att mening "ligger i relationen" - för med det förstår vi vanligtvis relationen mellan de olika delarna i språket självt, inte relationen till något utomstående (eller den transcendentala signifianten så att säga). Och däri ligger skillnaden mellan metaforiskt tänkande (begreppen är en liknelse utav dina känslor t.ex.) och metonymiskt tänkande (begreppen står in för andra begrepp, delen får representera helheten men är ingalunda någon liknelse).

Vad vi vanligtvis? De flesta tar inte språket för att vara "varats boning". Även om känslor är ett språk så sätter de inte Språket över allt och ett i samma. Så vanligtvis tror jag vanligtvis inte används så.

Det spelar inte så stor roll om känslorna är utanför språket eller innanför det om du ändå skall tala om "olika delarna i språket självt", men för dig kanske det är meningsfullt viktigt.

Jag säger det igen, jag tar ju språket för att vara fundamentalt transcendentalt, men inte så att vi behöver något som garanterar det, det garanterar sig självt, och är meningsfullt i ljuset av de relationer språket, tar till sinnen och annat skit vi dras med inför våra frågor. Att överhuvud tänka sig att språket skulle ha något utanför som garantera det är att behandla språket diametralt motsatt. Som om språket var det primära i våra liv och resten av våra aktiviteter enbart omgärdade detta.

Det är judisk tradition du tagit över, tro på skrifterna och lura dem genom ordet essentiella mening.

[Avantgardet]

Några nedslag, sen får du fan skärpa dig:

Vadå jag söker den [varats grund]? Jag säger att det överhuvudtaget inte finns någon, du däremot förutsätter den i allt du säger.

Tanken om den dialektiska rörelsen som något som flyr objekten är ju trams, de ger dem bara en annan substans. Utan tiden och rummets realitet kan du inte göra det där påståendet. Men det antagandet skall förstås inte motiveras?

Här är du ju bara rakt av slö i tanken. Dialektiken tar just tiden och rummet i beaktande, till skillnad från den ohistoriska formalismen hos Kant. Det är ju du som skal motivera hänförandet av dem till en subjektiv och intern sfär (eller, vilket är detsamma, deras existens i form av rena fiktioner). Om du någon enstaka gång hade egna definitioner på saker och ting så vore det en sak, men när du konsekvent menar motsatsen till ordboksdefinitionerna blir det ju djävligt hopplöst att diskutera med dig.

Så det jag tar för att vara identitskt är inte något som är så genom tid och rum, det är blott när det närvarar. Det är alltså samma tautologiska sats, och intet mer än det logiska mottot, det vi talar om är det vi talar om och inget annat A=A. INTET ANNAT!

Det behöver, som sagt, inte vara nåt mer än så för att vara essentialism.

Vi talar om saker, i talet måste vi strukturera, men att vi strukturer i talet är inte (sätt texten för talet om du så vill så slipper du slänga några Derrida klyschor på mig) att världen tar en struktur.

Om du inte tror på det du talar om, varför då tala om det som om du trodde på det? Om du inte tror på en själ, varför förutsätta den i de begrepp du använder? Osv. Verkar ju direkt dumt.

Poängen är att det i samtal om något som flera tyckte sig dela frågeställningar om så fann de sig positivt inställda till bruket av begrepp som beskriver samma sak på olika sätt.

Och vad hade de för förutsatt begrepp för samtycke och "tyckte sig dela"? Ser inget problematiskt där?

Jag håller inte på som dig och smyger in lite bestämningar här och där.

Säger du när du gjort det genomgående i hela inlägget. Jag är åtminstone ärlig med att jag förolämpar.

Nej jag är, vilket du verkar ha svårt att få in, relativist i avseende objekt, just för att jag inte erkänner någon essens. Åtminstone som vi kan veta något om.

I första meningen inte essentialist, men med andra meningen suddar du ut den första och konstaterar att du trots allt är essentialist.

Men jag vill heller inte göra det smått magiska påståendet att saken förändras när jag tänker annorlunda på den.

Då är du essentialist, punkt. Vad vore det annars för magiskt med att saker är relativa. Du talar emot dig själv nåt så fruktansvärt att du borde skämmas, faktiskt.

Mer orkar jag inte. Har ju sagt allt det här hur många gånger som helst förut, men du anser visst att jag är bakom flötet och inte begriper nånting (eller så krigar du för "normen på samtalet" vilket är lika kontraproduktivt det), så uppenbarligen måste nån annan säga det till dig för att du skall ta till dig det. Prova ta samma diskussion med nån annan och se vad du får för svar. Eller om nån annan kanske skulle vara villig att kommentera det här inlägget av dig? Du behöver helt enkelt höra det ur nån annans mun.

"Judisk tradition", och det skulle (förutsatt att det kan sägas vara det) vara inherent nånting dåligt och ondskefullt då?

[Andreasg]

Vill du därmed påstå att han inte skrivit böcker? Tror inte Derrida skulle neka till att han skrev böcker, tvärtom, inte heller till att han jobbade som professor. Han skulle naturligtvis kunna dekonstruera "rollen" som det ena eller andra, men inte verksamheten som sådan (som upprätthålls just genom den dekonstruktiva verksamheten). Dekonstruktionen producerar texter (text är också det ett metafysiskt begrepp). Och så länge Becket har lämnat in manuskript till förlag och fått dem tryckta så har han skrivit böcker. Så länge man satt upp pjäser med honom är han teaterman. Att det inte finns någon utside-text betyder inte att man kan bortse från praktiken, historien, kulturen osv (det säger aldrig Derrida), utan bara att dessa också måste förstås inom textens horisont. Verksamheten - som författare eller teaterman eller professor - gör hela tiden metafysiska antagande, performativt. Becket antar t.ex. att hans förläggare skall ge ut hans bok och betala ut hans lönecheck. Derrida antar att hans studenter ska komma till klassrummet osv. Förövrigt har Derrida en fin passage som behandlar det här i "Of Grammatology", där han skriver:

I renounce my present life, my present and concrete existence in order to make myself known in the ideality of truth and value. A well known schema. The battle by which I wish to raise myself above my life even while I retain it, in order to enjoy recognition, is in this case within myself, and writing is indeed the phenomenon of this battle…

En intressant bok angånde "början" och "slut" är Agatha Christies "Den tunisiska dolken". Du kanske har läst den? Kolla annars in den. Intrikat och spännande struktur på den.

Angående Hegel, nja jag vet inte. Han föreställer sig ju inga stabila identiteter, och jag tar det mer som strategiska punkter för att beskriva rörelsen. Men han skiljer sig från Derrida med avseende på att han tar denna rörelse för ett positivt. Derrida drar upp en skillnad mellan sig själv och Hegel på just den punkten i föreläsningen om "Différance". Jag tror helt enkelt det är så att om "différance" för Derrida är ett negativt, verkligheten är ytterst en avgrund så att säga, så tar Hegel samma (eller i stort sett) för att vara något. En minimal skillnad egentligen. Åtminstone i detta avseende, på denna miniminivå. Men det är egentligen en ganska stor skillnad (Derrida har också sagt att han betraktar Hegels system som det "kompletta" systemet, inte för att ett sådant kan finnas men så nära man kan komma), för i och med instiftandet av skillnaden som en positivitet så kan han ju ur det dra ur hela sitt system. Det vecklas liksom ut av sig självt.

För det första kan man hävda att det inte finns några böcker överhuvudtaget. Lika lite som självidentiska begrepp. Nämligen om man, vilket är rimligt, anser att en bok får sin innebörd i förhållande till andra böcker. Och då följer också att en ”bok” inte har början eller slut, text måste alltid föregå och komma efter. Men Beckett har inte gjort någonting, för han har aldrig existerat (författarens och människans död). Det är du ju också medveten om. Det finns inget ”djupare” jag, ingen egentligget att återvända till. Som du har sagt i anslutning till Hegel (och som också Heidegger tar upp): ”Jag” kan utsägas av alla och syftar på ingen. Det är ju också ett existentiellt faktum. Ingen vet vilka dom är. Men anledningen till att detta påpekas i förhållande till Beckett är att han hela tiden insisterar på detta. Någon Samuel Beckett finns inte.

”Hamm: I was never there.
Clov: Lucky for you.
[He looks out of window.]
Hamm: Absent, always. It all happened without me. I don’t know what’s happend…” (Beckett, Endgame)

(Ni måste f.ö. läsa Endgame (Slutspel, Fin de partie): min favoritpjäs.)

Nå, allt detta vet du. Och jag förnekar naturligtvis inte att det fanns en ”person” av kött och blod som man refererade till med namnet Beckett (och man gör det fortfarande, trots att han numera har sluppit undan kött och blod). Men man kommer ju inte åt honom. Man förutsätter honom på liknande sätt som Kant förutsätter das ding an sich. Praktiken existerar, javisst, men vi har bara tillgång till den i efterhand, via teorin (en teori som förvisso kräver en praktik).

Derrida har ju sagt att han är en person som inte säger ”jag”. Därmed kan han inte säga tex. ”jag är författare” eller ”jag är professor”.

Det gäller att ta in, känna och leva denna intighet som identiteten essentiella försvinnande innebär. Ja, verkligheten är ytterst sett en avgrund, vilket är ett otroligt och omöjligt skämt.

Vad du säger om Hegel/Derrida verkar korrekt. Och som sagt håller jag det för en logisk motsägelse att anta skillnaden som ett positivt.

Christie? Låter osannolikt att hon skulle ha skrivit något bra.

Fråga: Någon som känner till någon bra bok om nihilismen?

Fråga: Är alla (fyra är det väl) småböcker av Heidegger (utgivna på thales) bra och läsvärda?

[CAUSTIX]

Fråga: Är alla (fyra är det väl) småböcker av Heidegger (utgivna på thales) bra och läsvärda?

De är mkt läsvärda, men kanske inte rätt ende att börja Heideggerläsningen i. Börja fuskläs Varat och tiden och komplettera med Hans Ruins superba kommentar till den. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9189315502

[Avantgardet]

Vill du därmed påstå att han inte skrivit böcker? Tror inte Derrida skulle neka till att han skrev böcker, tvärtom, inte heller till att han jobbade som professor. Han skulle naturligtvis kunna dekonstruera "rollen" som det ena eller andra, men inte verksamheten som sådan (som upprätthålls just genom den dekonstruktiva verksamheten). Dekonstruktionen producerar texter (text är också det ett metafysiskt begrepp). Och så länge Becket har lämnat in manuskript till förlag och fått dem tryckta så har han skrivit böcker. Så länge man satt upp pjäser med honom är han teaterman. Att det inte finns någon utside-text betyder inte att man kan bortse från praktiken, historien, kulturen osv (det säger aldrig Derrida), utan bara att dessa också måste förstås inom textens horisont. Verksamheten - som författare eller teaterman eller professor - gör hela tiden metafysiska antagande, performativt. Becket antar t.ex. att hans förläggare skall ge ut hans bok och betala ut hans lönecheck. Derrida antar att hans studenter ska komma till klassrummet osv. Förövrigt har Derrida en fin passage som behandlar det här i "Of Grammatology", där han skriver:

I renounce my present life, my present and concrete existence in order to make myself known in the ideality of truth and value. A well known schema. The battle by which I wish to raise myself above my life even while I retain it, in order to enjoy recognition, is in this case within myself, and writing is indeed the phenomenon of this battle…

En intressant bok angånde "början" och "slut" är Agatha Christies "Den tunisiska dolken". Du kanske har läst den? Kolla annars in den. Intrikat och spännande struktur på den.

Angående Hegel, nja jag vet inte. Han föreställer sig ju inga stabila identiteter, och jag tar det mer som strategiska punkter för att beskriva rörelsen. Men han skiljer sig från Derrida med avseende på att han tar denna rörelse för ett positivt. Derrida drar upp en skillnad mellan sig själv och Hegel på just den punkten i föreläsningen om "Différance". Jag tror helt enkelt det är så att om "différance" för Derrida är ett negativt, verkligheten är ytterst en avgrund så att säga, så tar Hegel samma (eller i stort sett) för att vara något. En minimal skillnad egentligen. Åtminstone i detta avseende, på denna miniminivå. Men det är egentligen en ganska stor skillnad (Derrida har också sagt att han betraktar Hegels system som det "kompletta" systemet, inte för att ett sådant kan finnas men så nära man kan komma), för i och med instiftandet av skillnaden som en positivitet så kan han ju ur det dra ur hela sitt system. Det vecklas liksom ut av sig självt.

För det första kan man hävda att det inte finns några böcker överhuvudtaget. Lika lite som självidentiska begrepp. Nämligen om man, vilket är rimligt, anser att en bok får sin innebörd i förhållande till andra böcker. Och då följer också att en ”bok” inte har början eller slut, text måste alltid föregå och komma efter. Men Beckett har inte gjort någonting, för han har aldrig existerat (författarens och människans död). Det är du ju också medveten om. Det finns inget ”djupare” jag, ingen egentligget att återvända till. Som du har sagt i anslutning till Hegel (och som också Heidegger tar upp): ”Jag” kan utsägas av alla och syftar på ingen. Det är ju också ett existentiellt faktum. Ingen vet vilka dom är. Men anledningen till att detta påpekas i förhållande till Beckett är att han hela tiden insisterar på detta. Någon Samuel Beckett finns inte.

”Hamm: I was never there.
Clov: Lucky for you.
[He looks out of window.]
Hamm: Absent, always. It all happened without me. I don’t know what’s happend…” (Beckett, Endgame)

(Ni måste f.ö. läsa Endgame (Slutspel, Fin de partie): min favoritpjäs.)

Nå, allt detta vet du. Och jag förnekar naturligtvis inte att det fanns en ”person” av kött och blod som man refererade till med namnet Beckett (och man gör det fortfarande, trots att han numera har sluppit undan kött och blod). Men man kommer ju inte åt honom. Man förutsätter honom på liknande sätt som Kant förutsätter das ding an sich. Praktiken existerar, javisst, men vi har bara tillgång till den i efterhand, via teorin (en teori som förvisso kräver en praktik).

Derrida har ju sagt att han är en person som inte säger ”jag”. Därmed kan han inte säga tex. ”jag är författare” eller ”jag är professor”.

Det gäller att ta in, känna och leva denna intighet som identiteten essentiella försvinnande innebär. Ja, verkligheten är ytterst sett en avgrund, vilket är ett otroligt och omöjligt skämt.

Vad du säger om Hegel/Derrida verkar korrekt. Och som sagt håller jag det för en logisk motsägelse att anta skillnaden som ett positivt.

Christie? Låter osannolikt att hon skulle ha skrivit något bra.

Fråga: Någon som känner till någon bra bok om nihilismen?

Fråga: Är alla (fyra är det väl) småböcker av Heidegger (utgivna på thales) bra och läsvärda?

Tycker du är lite för okritisk mot "dekonstruktionen" och lite kategorisk i ditt avfärdande av Christie (den heter förresten "Dolken från tunis", kommer jag ihåg så här i efterhand). Har alltid gillat henne. Samma med Stephen Kings allra mest kitchiga grejer (i synnerhet sånt som "Creepshow", som han gjorde ihop med regissören George A. Romero). Den litterära motsvarigheten till en Big Mac har han kallat sig själv. Tycker sån attityd är fan så mycket skönare än högfärdigt "high-brow". Ta Frank Zappa som exempel, eller Captain Beefheart för den delen (eller - av idag - såna som John Zorn och Mike Patton), deras storhet ligger just i det faktum att de inte köper sånt där kategoriskt avfärdande utan använder alla typer av uttryck som färger att måla valfritt motiv med.

En distinktion måste du dock göra här som jag tycker är viktig. Jag säger inte att vi ska säga att Derrida är författare, men vi kan säga att han bedriver en verksamhet (här kommer de vanliga dekonstruktivistiska förbehållen in: "givet att vi [blah blah blah]...") om vilken vi brukar säga att den är författare som bedriver den. Denna verksamhet har också en viss karakteristik (på samma sätt som Derrida kan uttala sig om att t.ex Kant skiljer sig från en annan författare så kan vi säga något liknande om den här verksamheten i förhållande till andra verksamheter). Stannar vi helt vid "metafysikens nollpunkt" så kan vi ju inte säga något alls. Vi behöver inte förutsätta identiteter, utan kan nöja oss med strategiska grepp och proteser (så att säga).

Jag tror inte heller att man ska ta Derrida som sägandes att vi ska helt affirmera den där intigheten - då hade han ju lika gärna kunnat gå med på beskyllningarna för nihilism - utan jag tror man måste ta i beaktandet metafysiken och teoretiserandet som sådant, som något vi inte kommer i från. Därför, om man ska vara trogen Derrida, så säger han inte egentligen att verkligheten är en avgrund utan ett substitut. Och med det i beaktande så blir skillnaden till Hegel försvinnande liten.

[Andreasg]

Strängt taget tycker jag inte att man kan säga något. ”Orden är förresten bara till för att täcka över tomheten” eller liknande säger Johan i Scener ur ett äktenskap. Jag tror emellertid inte att tystnaden är någon tystnad. Den är ju meningsfull och förhåller sig till talet. Den åtråvärda ”tystnaden” är den bortom tal och tystnad. Ett metafysiskt självmord som mystikerna (och Schopenhauer) försöker nå, även om det då oftast heter ”kärleken i Gud”, d.v.s. den ”plats” som inte existerar och som är bortom alla skillnader. Jag tycker om denna mystikernas sublima längtan. Det kan emellertid inte handla om kärlek. Först skillnaderna möjliggör kärlek (det måste väl Derrida sagt någon gång, även om jag aldrig läst det). För det säger sig självt att för att benämna skillnaderna för ett våld, måste det vara förmedlat av kärleken (och tvärtom). Man kunde säga att skillnad är det som möjliggör och samtidigt omöjliggör kärlek. Ack, längtan efter att ”två blir en” samtidigt som detta innebär kärlekens självmord. Man bör inte förneka att livet på alla plan är omöjligt, det är det enda möjliga. Har Derrida skrivit någon bra existentiell skrift? Det måste han väl gjort? Jag hör inte till typen som föraktar existentiellt tänkande, som ni märker av min romantik. Jag kommer att tänka på en fin dikt av Gunnar Ekelöf (han är väldigt bra – köp hans samlade dikter som finns för under hundringen inbunden om ni inte läst honom) som jag råkar ha på datorn:

Hos de döda finns en aning av skönhet
Ja i deras döda liv finns en dröm om skönhet
Den som inte sett, eller känt, hur fruktansvärt
detta onda liv är som vi fötts till –
han har inte heller någon dröm om skönhet
han har inte sett månskenet över floden
som en vision, som en dröm om skönhet
Han har inte känt längtan att dyka ner efter månen
drömma om döden, i drömmen se syner av skönhet
friskhet lycka liv förälskelse, och en kärlek
som är skönhet
I denna grymhet som är vårt liv
är kärleken drömmen om skönhet.

Jo, jag tackar. Såhär sentimental brukar jag sällan vara nykter.

Nej, jag menar inte att Derrida stirrar sig blind på tomheten, det är vad han kallar nostalgiskt. Men det gör jag själv, och Beckett också. Jag är nog mer beckettian än derridaian. Men man kan också fokusera på nollpunkten utan att vara nostalgisk. Jag tycker kanske bäst om Nietzsches ambivalenta skratt som är både muntert och bittert. Det är också en logiskt korrekt attityd. Vilket jag inte anser affirmationen vara. Derrida säger förvisso att den är korrekt, eftersom den – i motsats till nostalgin – behandlar ”centrum” som om det aldrig hade funnits, vilket är korrekt. Men bara för att den aldrig har funnits så följer inte därav affirmation. Som bekant kräver affirmation negation, alltså har Derrida fel. Skrattet beskriver situationen bäst. Bara människan är ett tillräckligt olyckligt djur för att uppfinna skrattet som Nietzsche sa. Skrattet får också med det förryckta och vansinniga i situationen.

Jag tycker inte heller om någon högfärdig attityd. Jag gillar att Bukowski sa att han tycker mycket bättre om att skita än att läsa poesi. Det betyder emellertid inte att jag läser skit. Jag vet att jag skulle bli väldigt uttråkad av King eller Christie. Men en del som är kompetenta litteraturbedömare verkar få ut något av det. Beckett gillade att läsa Christe när han ville slappna av. Elefride Jelinek gillar att läsa ”usla” deckare. Inte för att skratta åt dom, men för att hon tycker dom är spännande antar jag.

Förresten, angående tal har jag ett favoritcitat av Beckett att bjuda på, från Molloy (fantastisk roman):

”Ja, orden som jag hörde, och jag hörde dem mycket bra eftersom jag hade ganska fint öra, hörde jag första gången och även andra gången, och ofta till och med tredje gången som rena ljud, fria från varje innebörd, och det är troligen ett av skälen till att samtal var outsägligt pinsamma för mig. Och de ord jag själv uttalade och som nästan alltid var förenade med en intellektuell ansträngning, verkade ofta på mig som surret från en insekt. Och detta förklarar varför jag var så föga pratsam och den möda jag hade att förstå inte bara vad de andra sa till mig utan också det jag själv sa till dem. Det är sant att vi med stort tålamod förstod varandra till slut, men förstå vad, frågar jag er, och i så fall varför?”

[J R Auk]

Min definition av essentialism, och för den delen substans, är inte sådan att den flys bara för att de skulle behöva denotera något relativt i den temporala utsträckningen. Det har att göra med objektens bestämningar, och inte med rums och tidsbestämningar.

Att säga att något är en si och så, flux av sinnesförnimmelser, som är genom tiden, och inte i tiden, är bara att lägga ett spatiotemporalt schema, eller en graf, för den kärna som du följer, via dina flux av sinnesförnimmelser.

Sen är det ju intressant att påpeka hur du alltså bygger upp objektet, varför jag påpekar din språkliga realism. Varför du menar att objektet förändras genom tanken om dem.

Först har du ett flux av sinnesförnimmelser, vilka inte är rena, utan tolkas. De är inom språkets domän. Så här får du en text som möter ett narrativ. Vilket också sägs vara en text. Sen då får vi väl häfta på den dialektiska syntesen. Då är det en ny text, formen, som ger upp sig, i negation, vilket ger en ny identitet för objekten. En sann, en vetbar identitet, den vad du kallar identiteten mellan identitet och icke-identitet. Men här är också bara språk, narrativet förändras, texten som mötet ger förändras, objektet i och för sig uppstår. Här är ju inte någon o-tolkad sfär eller hur? Nej här är det sista ledet i tolkningen som ger korrekt bestämning där förståelse tar vid istället för förnuft. Det är alltså ett narrativ som kallas förståelse, dess identitet är förståelse. Och i förståelsen så förändras inte bara narrativet, utan med narrativet så förändras världen. En ny språklig form har uppstått.

Så du når ett realt språkligt objekt, en identitet, som är genom tiden och inte i den.

Därför säger jag att enligt mina definitioner så är du språklig realist och bestämmer, eller säger dig bestämma, en essens för objektet.

Jag förstår inte varför det att lägga identiteten genom tiden istället för i tiden skulle fly essentialismen. Vart har du ens plockat upp din, punkt., definition?

[J R Auk]

Och förövrigt så behövs redan identiteten för att följa något genom tiden om det nu inte är så att du kan visa på tiden i sig. Som om kakan låg i botten på burken.

"Judisk tradition", och det skulle (förutsatt att det kan sägas vara det) vara inherent nånting dåligt och ondskefullt då?

Nej men de är lite larviga. Som Zizek gav exempel på med upphöjda golv för kreatur så att inte marken, som gud förbjuder, skall beträdas av dem. Eller när metatron får sig en åthutning för att juden i besök i himlen påpekar att i himlen fick man ju inte sitta, och så att säga tvingar gud att följa sina egna ord framför det undantag han gett denna judendomens historias nedtecknare.

Ordmagi!

[J R Auk]

Har ju sagt allt det här hur många gånger som helst förut, men du anser visst att jag är bakom flötet och inte begriper nånting (eller så krigar du för "normen på samtalet" vilket är lika kontraproduktivt det), så uppenbarligen måste nån annan säga det till dig för att du skall ta till dig det.

Nej vore det så skulle jag inte bemöda mig att diskutera. Men jag tycker att allt det som du lär dig kommer ut dogmatiskt, du har ingen öppenhet för att förändra i samtal, utan håller hårt fast vid ett antaget som sedan sakta förbyts.

Det är det normativa samtalet jag snackar om.

Alltså jag har väl uttryckt det här förut? Jag är snarare imponerad över att du tar till dig så många olika idétraditioner och läser så mycket, det är vad som gör samtal givande trots formen samtalet tar.

Dock så tycker jag att du ofta intar en viss defensiv hållning över det som du är uppe i. Det är vad jag ironiserade över tidigare i tråden.

Att säga att en diskussion om normen för samtal är kontraproduktivt hoppas jag att du kan betänka om du vill ställa dig bakom. För dig borde det vara högst aktuellt eftersom du är tvingade att önska en social förändring före den personliga. Hur skall förändringen ske om inte sådana som dig som bemödar sig med att läsa, tänka, förstå och söka "sanningen" inte kan samtala.

Det är väl varför filosofin är död och inget annat, för att det är för jävla mjäkiga anspråk som reses.

[Avantgardet]

Du blandar ihop mig, Hegel, och Derrida i en enda soppa, nåväl. Punkten stipuleras, den instiftas. Det är ett sättande. Inte något vi bara plockar upp som vore allting genomskinligt för sig självt (som du förutsätter). Det här med att jag skulle lägga identiteten genom tiden istället för i tiden förstår jag inte vad du menar med. Hegel säger väl snarast att identiteten är en tidslig/historisk process.

Vad fan är: "säga att något är en si och så, flux av sinnesförnimmelser, som är genom tiden, och inte i tiden, är bara att lägga ett spatiotemporalt schema, eller en graf, för den kärna som du följer, via dina flux av sinnesförnimmelser. " Och varför skulle det innebära "språklig realism"? Att vi teoretiserar världen, vilket är vad din utsaga (bortom alla fina ord) säger, varför skulle det per automatik innebära det som du kallar språklig realism? Så har inte jag förstått begreppsrealismen. Att säga att objektet på inget sätt är oberoende av oss, och den historiskt specifika kultur vi lever i, är väl snarast nominalism?

Vad menar du med: "Min definition av essentialism, och för den delen substans, är inte sådan att den flys bara för att de skulle behöva denotera något relativt i den temporala utsträckningen. Det har att göra med objektens bestämningar, och inte med rums och tidsbestämningar."

Objektens bestämningar är väl för övrigt, per definition, predikat och inte essenser? (Lite komiskt är naturligtvis att du med ditt fikonspråk ger en negativ definition av ditt essensbegrepp, vilket inte säger ett dyft mer än att det kunde innebära precis vad fan som helst annat än just detta som du negerar (vad det nu är - i vilket avseende skulle något kunna vara relativt annat än i aspekterna tid och rum?). Provat på att vara tydlig nån gång? Men om man är tydlig kan man ju inte gömma sig bakom en massa diffusa formuleringar.)

[Avantgardet]

Andreasg, nej Derrida har inte skrivit nåt existentialistiskt vad jag vet. I själva verket så tar han ju radikalt avstånd från all typ av humanism.

Du blir uttråkad av Stephen King men sitter och läser gubbiga dikter av Gunnar Ekelöf? Kom igen nu! Döm inte ut det "låga" på ren slentrian.

Vet som inte på vilken grund du skulle kunna döma ut, av det "låga", om du håller fast vid den intighet som du talar om. Den borde ju skära genom Ekelöf i samma grad som King?