VERKLIGHETEN, som funktion av referensberoende komplex skalär differens ?

[Smisk]

Jag försöker förstå vad du menar, men ser inte annat än snömos. Du kan ju inte på fullt allvar mena att du anammar Illusionens koncept för att du ogillar Ain Rand. På vilket sätt menar du att du finner klarhet i att verkligheten skulle vara en funktion av referensberoende komplex skalär differens? Och hur många verkligheter menar du att det finns? Finns det någon verklighet vi kan enas om och som är beständig ur varje perspektiv, och hur når vi i så fall den verkligheten? Når vi den genom introspektion eller genom deltagande (vilket självklart inte utesluter kritiskt tänkande)?

Det är alltså själva konceptet av "en verklighet" jag inte köper filosofiskt sätt.

Jag avvisar inte existens, cellers eventuella förhållande till det mentala eller erfarenheten av en värld för oss som delvis kan förhållas till dessa.
Däremot den filosofiska slutsatsen av att något av dessa kan förhålla oss till "en verklighet" på sättet vi spontant skulle tänka oss om vi gör Rands misstag och klistrar på känslan av det konkreta på vår karta.

Den värld vi förhåller oss till är delvis gemensam och eftersom vi har intersubjektivitet kan vi leva oss in i både inre och yttre saker med vårat inre och empiriska perspektiv på det yttre. Men inte en sak av dessa kan vara någon "ultimat verklighet" eller säga något om en sådan. Att jag talar om det inre och yttre är eftersom dessa för mig är helt givet 100% olika och inte överlappar alls, precis som syn och hörsel. Väsensskilda.

Är någon av dem ens "verkliga"?

Vår erfarenhet och det inre verkar för mig existera på ett sätt som är närmre fiktion än något fysiskt. Det spelar ingen roll om man kan korrelera saker, det uppstår inte "en verklighet" av en typ av sak ändå utan snarare bekräftar en pluralism av kvalitativa relationer som kan korreleras.

Den verklighet vi delvis kan nå är kvalitativa förhållanden mellan olika typer av saker som behöver tolkas och ses inom sin kontext och för vad de är och det är ett filosofiskt misstag att dra slutsatsen att de ger oss en verklighet.

Jag menar att illusionens koncept är ett intressant filosofiskt koncept men jag menar inte att det övertygar mig om att verkligheten i sig är si eller så.
Tanken att existens, som i Whitehead, är organiska kreativa processer och att det genom den kan vara så att med tillägg av illusionen kan oscillera mellan inre och yttre tillstånd/perspektiv ger mer klarhet än att som Rand säga "där är verklighet - och peka med fingret -" och det räcker för mig för att avfärda alla andra filosofer

[Vertumnus]

Jag försöker förstå vad du menar, men ser inte annat än snömos. Du kan ju inte på fullt allvar mena att du anammar Illusionens koncept för att du ogillar Ain Rand. På vilket sätt menar du att du finner klarhet i att verkligheten skulle vara en funktion av referensberoende komplex skalär differens? Och hur många verkligheter menar du att det finns? Finns det någon verklighet vi kan enas om och som är beständig ur varje perspektiv, och hur når vi i så fall den verkligheten? Når vi den genom introspektion eller genom deltagande (vilket självklart inte utesluter kritiskt tänkande)?

Det är alltså själva konceptet av "en verklighet" jag inte köper filosofiskt sätt.

Jag avvisar inte existens, cellers eventuella förhållande till det mentala eller erfarenheten av en värld för oss som delvis kan förhållas till dessa.
Däremot den filosofiska slutsatsen av att något av dessa kan förhålla oss till "en verklighet" på sättet vi spontant skulle tänka oss om vi gör Rands misstag och klistrar på känslan av det konkreta på vår karta.

Den värld vi förhåller oss till är delvis gemensam och eftersom vi har intersubjektivitet kan vi leva oss in i både inre och yttre saker med vårat inre och empiriska perspektiv på det yttre. Men inte en sak av dessa kan vara någon "ultimat verklighet" eller säga något om en sådan. Att jag talar om det inre och yttre är eftersom dessa för mig är helt givet 100% olika och inte överlappar alls, precis som syn och hörsel. Väsensskilda.

Är någon av dem ens "verkliga"?

Vår erfarenhet och det inre verkar för mig existera på ett sätt som är närmre fiktion än något fysiskt. Det spelar ingen roll om man kan korrelera saker, det uppstår inte "en verklighet" av en typ av sak ändå utan snarare bekräftar en pluralism av kvalitativa relationer som kan korreleras.

Den verklighet vi delvis kan nå är kvalitativa förhållanden mellan olika typer av saker som behöver tolkas och ses inom sin kontext och för vad de är och det är ett filosofiskt misstag att dra slutsatsen att de ger oss en verklighet.

Jag menar att illusionens koncept är ett intressant filosofiskt koncept men jag menar inte att det övertygar mig om att verkligheten i sig är si eller så.
Tanken att existens, som i Whitehead, är organiska kreativa processer och att det genom den kan vara så att med tillägg av illusionen kan oscillera mellan inre och yttre tillstånd/perspektiv ger mer klarhet än att som Rand säga "där är verklighet - och peka med fingret -" och det räcker för mig för att avfärda alla andra filosofer

Jag tycker mig återkommande sett Illusionen bekänna sig till Kants filosofi emedan du försvarar honom med Whitehead, finns det inte ett problem där? Whitehead liksom Heidegger befann sig i opposition mot Kant.

[Illusionen]

Jag försöker förstå vad du menar, men ser inte annat än snömos. Du kan ju inte på fullt allvar mena att du anammar Illusionens koncept för att du ogillar Ain Rand. På vilket sätt menar du att du finner klarhet i att verkligheten skulle vara en funktion av referensberoende komplex skalär differens? Och hur många verkligheter menar du att det finns? Finns det någon verklighet vi kan enas om och som är beständig ur varje perspektiv, och hur når vi i så fall den verkligheten? Når vi den genom introspektion eller genom deltagande (vilket självklart inte utesluter kritiskt tänkande)?

Det är alltså själva konceptet av "en verklighet" jag inte köper filosofiskt sätt.

Kanske vi tillämpar olika definitioner när vi använder begreppet ”verklighet” ?
Konceptet baseras på bl a följande citat,

"Citat B,
”Ett grundläggande problem vi inledningsvis står inför, när frågor om universums natur
skall utforskas och besvaras, är att förklara begreppet ”jaget” och dess subjektiva och
komplexa relation till vår verklighets s k rum-tid, alltså hur jaget, den subjektiva upplevelsen /
förnimmelsen, kan uppstå ur, och/eller kopplas via samband till, något materiellt.”

Copilots kommentar till citaten,”Kärnan i Deltakonceptet enl Copilot: En sammanfattning

"Ditt koncept adresserar två av den moderna fysikens absolut största svagheter
(formulerade i dina citat A och B):
1. Att fysiken tar Rum och Tid för givna utan att förklara varifrån de emanerar på basal nivå.
2. Att medvetandet ("Jaget") helt utelämnas från fysikens ekvationer, trots att det är genom
medvetandet som vi överhuvudtaget förnimmer och mäter verkligheten.”"

"Den i grunden existentiella frågeställningen om vad det mänskliga "jaget" representerar, har
sysselsatt och fascinerat mänskligheten inkl filosofer i tusentals år, och fortsatt med oförminskat
intresse in i vår tid. De sökta svaren lyser dock fortfarande med sin frånvaro, därav Citat B."

"Konceptet ifrågasätter via de inledande citaten, om vår av medvetande och vetenskap formulerade
och manifesterade ”atomära” materialistiska världsbild och verklighet, kvalitativt har den basala
förankring som gör den trovärdig och lämplig som grund för vetenskapen inkl dess ”evidens-krav”.
När ”vetenskapen” kräver evidens för att något som hävdas skall få vara kvalificerat att betraktas
som vetenskap bör det således betonas att vetenskapen i sin nuvarande form helt saknar den mest
grundläggande/djupliggande basala kunskapen om det som hävdas.
Krasst uttryckt förefaller det förhålla sig så att slutsatsen av Citat B utmynnar i att INGEN vet !"

"VERKLIGHETEN beskrivs i föreliggande koncept till övervägande del via logiskt förankrade
metafysiska resonemang och samband, snarlik en typ/variant av dualistisk Platonisk värld.
Inom naturvetenskapliga teorier förbises att förnimmelsen av, såväl verkligheten, som av oss
själva som fysiska individer, beskrivs med verklighetsbaserade ”atomära” begrepp, vi själva,
via det odefinierade undflyende ”jaget”, är delaktiga i formandet av. Det saknas därmed en
viktig logisk länk i flertalet förda resonemang om vad såväl livet som universum representerar."

"Den verklighet som det undflyende ”jaget” förnimmer, inkl de atomära begrepp som ”jaget” formar
och tillämpar, saknar otvetydigt basal förankring. För att bemästra denna problematik använder sig
konceptet av några unika REFERENS-baserade principer, DRP och MP, som hjälpmedel för att beskriva
ovannämnda ”BALANSERANDE ANTI-STRUKTURELLA MOTSATS”.
MASKERINGSPRINCIPEN, MP, maskerar sin egenstruktur vilket resulterar i att den förnimbara
VERKLIGHETEN förnims/tolkas strukturellt ”sidställd” i relation till sin egen struktur.
Verkligheten kan mot denna bakgrund således betraktas som en via ”sidställning”
(inkl medvetandet/”jaget”, Citat B !), i relation till sin egenstruktur, formad ”tolknings-illusion”."

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

[Smisk]

Jag tycker mig återkommande sett Illusionen bekänna sig till Kants filosofi emedan du försvarar honom med Whitehead, finns det inte ett problem där? Whitehead liksom Heidegger befann sig i opposition mot Kant.

Jag står bara för mina egna tankar
De är tveksamma inför konceptet av "en verklighet" och jag tycker om alla dessa filosofer du nämner här även om Kant snurrar till det i sina slutsatser om moral precis som Rand.

Illusionens tankar som syftar på citat A och B håller jag helt med om och jag gillar tanken av det jag kallar insida/utsida som något som skulle kunna manifesteras genom komplex skalär differens inför varandra som poler.

Men det finns oändligt mycket att reflektera över här

[Smisk]

Det är alltså själva konceptet av "en verklighet" jag inte köper filosofiskt sätt.

Kanske vi tillämpar olika definitioner när vi använder begreppet ”verklighet” ?

Att något existerar "för vad det är" och att det skulle finnas flera typer av existens med olika ontologisk status ser jag som givet.
Att något av "typ x" är den ultimata ontologiska statusen är problematiskt och att det skulle finnas "en verklighet där ute oberoende av sakers tolkning eller natur" likaså.

Jag gillar begreppet existens mer än verklighet och jag skulle inte tänka mig en komplett total verklighet som en slutsats från ett perspektiv man kan ha.

När du reflekterar över citat B och medvetandeproblemet som ingår i det ser man att eftersom förhållandet mellan inre och yttre perspektiv och existensmässighet/ontologi ger oss flera typer av existens som ger flera perspektiv och relationer.

De problem som påpekats av filosofer genom alla tider som har med detta att göra är helt olösta eftersom dem är tankeproblem orsakade av konceptet av "en verklighet" som helt och hållet är en tanke vi klistrar på den spontana benägenheten vi har att förhålla oss till en upplevd statisk värld där ute för oss.

Whitehead kommer runt detta genom att tala om att existens manifesteras processlikt och relationellt så vi behöver se den så, så gott det går, trots att vi inte kan greppa någon komplett verklighet.

[Illusionen]

Det är alltså själva konceptet av "en verklighet" jag inte köper filosofiskt sätt.

Kanske vi tillämpar olika definitioner när vi använder begreppet ”verklighet” ?

Att något existerar "för vad det är" och att det skulle finnas flera typer av existens med olika ontologisk status ser jag som givet.
Att något av "typ x" är den ultimata ontologiska statusen är problematiskt och att det skulle finnas "en verklighet där ute oberoende av sakers tolkning eller natur" likaså.

Jag gillar begreppet existens mer än verklighet och jag skulle inte tänka mig en komplett total verklighet som en slutsats från ett perspektiv man kan ha.

När du reflekterar över citat B och medvetandeproblemet som ingår i det ser man att eftersom förhållandet mellan inre och yttre perspektiv och existensmässighet/ontologi ger oss flera typer av existens som ger flera perspektiv och relationer.

De problem som påpekats av filosofer genom alla tider som har med detta att göra är helt olösta eftersom dem är tankeproblem orsakade av konceptet av "en verklighet" som helt och hållet är en tanke vi klistrar på den spontana benägenheten vi har att förhålla oss till en upplevd statisk värld där ute för oss.

Whitehead kommer runt detta genom att tala om att existens manifesteras processlikt och relationellt så vi behöver se den så, så gott det går, trots att vi inte kan greppa någon komplett verklighet.

Det är bra formulerat, och jag tycker mig förstå hur du resonerar.
Att som Whitehead hävda att existens manifesteras ”processlikt” medför dock många frågetecken.
Verkligheten består enligt Whitehead inte av fasta, oföränderliga "saker" eller substanser, utan av en
ständigt pågående ström av händelser och processer, vilket förutsätter att Citat A har förklarats utförligt.
Så är dock inte fallet.

Vill därför uppmärksamma dig på att konceptet utgår från något mer renodlat och rudimentärt i
form av över- respektive under-skott, (+ / ‒).
Min intuition brukar sällan svika mig och i det här fallet är det enkelheten som fascinerar.
Begrunda detta, och du finner att den basala grunden inte kräver tillgång till atomära begrepp,
vilket här bör vara ett absolut och oeftergivligt krav.

De atomära begreppen är en funktion av den växelverkan som eftersträvar balans mellan + och ‒.
Detta gäller ömsesidigt och kräver skalära differenser.

Några aktuella citat,

”EXISTENS är ett centralt begrepp inom filosofin. Existens som atomärt begrepp i sin mest
grundläggande skepnad innebär att vara i kontrast/motsats till något imaginärt ”icke varande”.
Existensbegreppet kan förenklat beskrivas som människans medvetenhet om sin egen verklighet.
Konceptet formulerar detta hypotetiskt via ett SKALÄRT balansresonemang baserat på,
”ATOMÄR EXISTENS OCH DESS BALANSERANDE ANTI-STRUKTURELLA MOTSATS”.”

”DELTA-KONCEPTET utgår, ur ett atomärt verklighetsperspektiv, från ett SKALÄRT
balansresonemang baserat på över- respektive under-skott i ett abstrakt Grundtillstånd, G.
Den tillämpade principen för VÄXELVERKAN, VXV (som ligger till grund för medvetandet
och vår verklighet) eftersträvar att neutralisera/balansera obalans i grundtillståndet, G.
Obalans kan ses som koncentrationsavvikelser från G:s neutralstatus.”

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=bQqysr0 ... rt_radio=1

[Hubert]

Jag vet inte hur många gånger jag har frågat - Vem påstår att allt är fysik?
Inget svar.
"Ingen påstår att kartan är terrängen!
Tvärtom vet alla att kartan är osann, liksom alla teorier vi har om verkligheten. Men kartan fungerar, teorierna fungerar, och vi gör nya kartor och jobbar på att söka nya bästa förklaringar till observerade fenomen."
Om du menar att "nervceller formar minnen, känslor och beteenden i en levande hjärna" är en felaktig beskrivning av verkligheten, så är det givande att veta vilka empiriska data som stöder din invändning.
Det är helt okej att vara skeptisk, men skepticism gör ingen filosof - bara argument.

Galileo Galilei såg efter, och insåg att jorden inte var universums mitt.
Empiri har alltid gett upphov till nya intressanta tankar som gett frisk luft till diskussioner och forskning kring det inre, medvetandet, mänsklighet, liv, en mer rik natur och mening, värde, kreativitet och det andliga.

Empiriska teorier försöker inte ge svar på verklighetens natur, utan vill ge korrekta beskrivningar, förklaringar och förutsägelser rörande observerade fenomen.
Om det verkar futtigt vill jag åter erinra om att studier av observerade fenomen har spin off-effekter som kan vara omvälvande för vår världsbild och inte minst sårande för fåfängan - se Galileo Galilei!

Min verklighet just nu är att jag skriver svar på det Smisk skriver och jag vet att andra läser vad jag skriver och reagerar.
Kanske är det "en verklighet" som Smisk ser flera sätt att attackera.

Ingen påstår att kartan är terrängen!
Tvärtom vet alla att kartan är osann, liksom alla teorier vi har om verkligheten. Men kartan fungerar, teorierna fungerar, och vi gör nya kartor och jobbar på att söka nya bästa förklaringar till observerade fenomen.
Ingen påstår att allt är fysik!
Erinrar igen om motiveringen till årets nobelpris i fysiologi och medicin:
"2026 års Nobelpris i fysiologi eller medicin tilldelas optogenetiken – en metod som gör det möjligt att visa hur nervceller formar minnen, känslor och beteenden i en levande hjärna."
Det här är är nya intressanta "tankar som ger lite frisk luft till saker som det inre, medvetandet, mänsklighet, liv, en mer rik natur och mening, värde, kreativitet och det andliga (som i Whitehead och Spinoza)."

Fysikalism är en metafysik som just säger att all existens är fysisk. Detta invänder jag emot på flera sätt.
När du tänker dig att "min verklighet just nu är x" så är detta en sammansatt psykologisk mental process som varken är fysisk eller kan bekräftas empiriskt.

Angående nervceller och fysiska processer som korrelerar med inre så är detta givetvis saker vi kan veta genom dessa perspektiv.
Att nervceller existerar och inre erfarenheter säger eller förklarar inget om verklighetens natur och alla slutsatser dragna från dem om en sådan är då att just blanda kartan och terrängen eftersom man tar den där "min verklighet just nu" och klistrar på den på konceptet "verklighet" man på förhand har med sig psykologiskt.

Filosofiskt sätt kan man givetvis här ha olika tankar men för mig är det värt att tänka klart här och inte bara avvisa dessa invändningar med den "naiva realismens" perspektiv.

Jag är som sagt både skeptisk till fysikalism och idealism och egentligen alla former av "en verklighet" som slutsats och det finns inga bevis för att detta perspektiv fungerar som ett ultimat ontologiskt perspektiv.

[Smisk]

Jag vet inte hur många gånger jag har frågat - Vem påstår att allt är fysik?
Inget svar.
"Ingen påstår att kartan är terrängen!

Fysikalister är svaret. Jag påstår inte att någon påstår att kartan är terrängen utan att någon misstar kartan för terrängen.
En metafor för tankeglappet man gör där då.

https://en.wikipedia.org/wiki/Reification_(fallacy)

Tvärtom vet alla att kartan är osann, liksom alla teorier vi har om verkligheten. Men kartan fungerar, teorierna fungerar, och vi gör nya kartor och jobbar på att söka nya bästa förklaringar till observerade fenomen."
Om du menar att "nervceller formar minnen, känslor och beteenden i en levande hjärna" är en felaktig beskrivning av verkligheten, så är det givande att veta vilka empiriska data som stöder din invändning.
Det är helt okej att vara skeptisk, men skepticism gör ingen filosof - bara argument.

Galileo Galilei såg efter, och insåg att jorden inte var universums mitt.
Empiri har alltid gett upphov till nya intressanta tankar som gett frisk luft till diskussioner och forskning kring det inre, medvetandet, mänsklighet, liv, en mer rik natur och mening, värde, kreativitet och det andliga.

Empiriska teorier försöker inte ge svar på verklighetens natur, utan vill ge korrekta beskrivningar, förklaringar och förutsägelser rörande observerade fenomen.
Om det verkar futtigt vill jag åter erinra om att studier av observerade fenomen har spin off-effekter som kan vara omvälvande för vår världsbild och inte minst sårande för fåfängan - se Galileo Galilei!

Jag tolkar det som att du bekräftar att inget här bevisar något om verklighetens natur?
Jag tänker att du är inne på det främst med denna delen: "Empiriska teorier försöker inte ge svar på verklighetens natur,"

Det jag talar om är alltså att man som fysikalist (filosofi) har den modellen inför verklighetens natur.
I denna tråden talar vi om verklighetens natur och om citat A och B som intressanta att får klarhet i och där de kan tänkas vara nödvändiga att få klarhet i för just verklighetens natur.

Jag håller mest med här och därför talar vi då om lite oklarheter man vanligtvis skippar om man är Rand eller fysikalist.
Hur nervceller eventuellt skapar "det inre" är helt oklart. Ett problem här är att det finns ett logiskt felslut i att dra slutsatser från om A orsakar B så ÄR A B ontologiskt.

Om jag förstår Illusionens tankar rätt så är han inne på att ett grundtillstånd G varierar och att variationen på något sätt "är verkligheten".
Jag är då inne på att jag är skeptisk inför konceptet av "en verklighet" men jag är inte skeptisk inför allt det du talade om så som att Galileo kan visa saker eller att man kan visa korrelationer mellan celler och "det inre" eller något som helst tveksam inför att fysiken kan användas i praktiken.

[Hubert]

1. Jag frågar igen Vem påstår att allt är fysik?
Vem och vilka är olika - singularis och pluralis.
I min fråga syftar VEM på ett namn, ditt svar är FYSIKALISTER vilket indikerar det finns en massa namn att hänvisa till, men jag ser inget.
2. Tråden finns under rubriken VETENSKAP. Och jag sa bara sanningen att vetenskapliga teorier inte söker svar på verklighetens natur.
Måste man inte veta vad verkligheten är för att kunna tala om dess natur?
Hur går det här ihop med att det kanske finns flera verkligheter? Kan verkligheten vara flera verkligheter? Hur testar vi det? Vi resonerar här under rubriken VETENSKAP.

Jag vet inte hur många gånger jag har frågat - Vem påstår att allt är fysik?
Inget svar.
"Ingen påstår att kartan är terrängen!

Fysikalister är svaret. Jag påstår inte att någon påstår att kartan är terrängen utan att någon misstar kartan för terrängen.
En metafor för tankeglappet man gör där då.

https://en.wikipedia.org/wiki/Reification_(fallacy)

Tvärtom vet alla att kartan är osann, liksom alla teorier vi har om verkligheten. Men kartan fungerar, teorierna fungerar, och vi gör nya kartor och jobbar på att söka nya bästa förklaringar till observerade fenomen."
Om du menar att "nervceller formar minnen, känslor och beteenden i en levande hjärna" är en felaktig beskrivning av verkligheten, så är det givande att veta vilka empiriska data som stöder din invändning.
Det är helt okej att vara skeptisk, men skepticism gör ingen filosof - bara argument.

Galileo Galilei såg efter, och insåg att jorden inte var universums mitt.
Empiri har alltid gett upphov till nya intressanta tankar som gett frisk luft till diskussioner och forskning kring det inre, medvetandet, mänsklighet, liv, en mer rik natur och mening, värde, kreativitet och det andliga.

Empiriska teorier försöker inte ge svar på verklighetens natur, utan vill ge korrekta beskrivningar, förklaringar och förutsägelser rörande observerade fenomen.
Om det verkar futtigt vill jag åter erinra om att studier av observerade fenomen har spin off-effekter som kan vara omvälvande för vår världsbild och inte minst sårande för fåfängan - se Galileo Galilei!

Jag tolkar det som att du bekräftar att inget här bevisar något om verklighetens natur?
Jag tänker att du är inne på det främst med denna delen: "Empiriska teorier försöker inte ge svar på verklighetens natur,"

Det jag talar om är alltså att man som fysikalist (filosofi) har den modellen inför verklighetens natur.
I denna tråden talar vi om verklighetens natur och om citat A och B som intressanta att får klarhet i och där de kan tänkas vara nödvändiga att få klarhet i för just verklighetens natur.

Jag håller mest med här och därför talar vi då om lite oklarheter man vanligtvis skippar om man är Rand eller fysikalist.
Hur nervceller eventuellt skapar "det inre" är helt oklart. Ett problem här är att det finns ett logiskt felslut i att dra slutsatser från om A orsakar B så ÄR A B ontologiskt.

Om jag förstår Illusionens tankar rätt så är han inne på att ett grundtillstånd G varierar och att variationen på något sätt "är verkligheten".
Jag är då inne på att jag är skeptisk inför konceptet av "en verklighet" men jag är inte skeptisk inför allt det du talade om så som att Galileo kan visa saker eller att man kan visa korrelationer mellan celler och "det inre" eller något som helst tveksam inför att fysiken kan användas i praktiken.

[xion]

Verkligheten är kanske som ett av Kants "ting i sig", någonting utanför och bortom oss själva som vi ej kan nå.
Vår inre verklighet däremot är vår egen och kan bara uppfattas av oss själva.
Den finns i lika många varianter som det finns människor. Varje människa är unik och vår inre verklighet likaså.
https://www.bing.com/videos/riverview/r ... &FORM=VIRE

[Pilatus]

Verkligheten är kanske som ett av Kants "ting i sig", någonting utanför och bortom oss själva som vi ej kan nå.
Vår inre verklighet däremot är vår egen och kan bara uppfattas av oss själva.

Det vi kan ha någon kunskap om är fenomenen, det är om dessa som forskning sker och nobelpris delas ut.

[Smisk]

1. Jag frågar igen Vem påstår att allt är fysik?
Vem och vilka är olika - singularis och pluralis.

Jag påstår att alla fysikalister säger så, jag har inte påstått något annat.

2. Tråden finns under rubriken VETENSKAP. Och jag sa bara sanningen att vetenskapliga teorier inte söker svar på verklighetens natur.
Måste man inte veta vad verkligheten är för att kunna tala om dess natur?
Hur går det här ihop med att det kanske finns flera verkligheter? Kan verkligheten vara flera verkligheter? Hur testar vi det? Vi resonerar här under rubriken VETENSKAP.

Det finns många problem med konceptet verklighet som sagt och alla är filosofiska. Tråden handlar om verklighetens natur och lite sakar runt det.
Hur som helst så är jag tveksam inför att konceptet verklighet syftar på något verkligt alls