Hejsan...
Noterade att en del läsare undrade vart vi tagit vägen! Jo, det är ju trots allt så här att äro en medverkande i svängen, så måste man ibland även, för att använda ett försiktigt uttryck, vårda de öma plantor som försöker få med en till tropikerna, framåt senvintern. Och då kan det ibland hända att man får göra ett så kallat offer, denna gång hos hemma på chefsideologens balkongas, suga i sig sommerasolens nakna glans, och utverka en så kallad teknisk planläggning. Och då gäller det att lägga upp spelet på diverse fronter, en viktig front är medel till tre veckor, i och med att våra egna medel för tillfället äro låsta på obestämd plats! Om man säger......
:wink:
Och då kan det hända att herr chefsideologen frångår de vanliga rutinerna och accepterar jbig:s stående krav - vi måste må gott där nere! Vilket vid ordinär överenskommelse bör firas med tre sortes dryckjom, dock sparar vi päronncognacen till midsommar! :lol:
Vi noterar för övrigt vidare att vi denna gång även tager med oss två sköterskor ner - utifall att! :D
Nog om detta, nu kör vi vidare, vad händer på Kuba - då? Jo, en hel del!
"Saken är klar, spiken sitter fast, det spanska Amerika har blivit fritt och om vi inte helt missköter våra affärer är det vårt."
Canning, brittisk minister år 1824
Kuba under invasion, ockupation och ogudaktig terror
Kubas historia under 1800-talets andra halva blev våldsam och mycket blodig. Värst var tioårskriget 1868-1878, den efterföljande lågkonjunkturen som varade i åratal, fattigdomen och slutligen befrielsekriget åren 1895-1898. Tioårskriget var ett första försök från kreolernas sida att utropa en självständig stat. Istället blev det ett tio år långt inbördeskrig mellan spanjorernas arméer och kubanska upprorsmän. Kriget orsakade mycket förstörelse och hela öns ekonomi slogs i spillror, bl.a. sockerindustrin blev så illa åtgången att Kuba därefter blev förbipasserat av konkurrenter från Hawaii, andra karibiska öar och sockerbetsodling i Europa och USA. Vilket snart minskade behovet av kubanskt socker. Hur många som dukade under i kriget är osäkert men det är frågan om inte närmare en kvarts miljon människor fick sätta livet till. Därefter drabbades många fattiga av lågkonjunkturen 1883-1890 då många blev arbetslösa eller dog av undernäring dessa efterkrigsår. Kuba beräknas ha haft en befolkning på cirka 1,5 miljoner strax före upprorets utbrott 1868. Inte blev det bättre av att just under dessa år, 1885-1886, frisläpptes omkring 200 000 svarta slavar när slaveriet förbjöds. I sig en god sak, men de kastades rakt ut i arbetslösheten. Mellan 1882 och 1894 invandrade till Kuba cirka 250 000 spanjorer i en politik som syftade till att göra Kubas befolkning mer ”vit”. Också dessa hamnade snart i arbetslöshet och problem, åtminstone under de första åren. Många sockerodlare förlorade sina gårdar och andra tvingades erlägga högre skatter vilket Spaniens regering lastade över på Kuba vid mitten av 1880-talet.
Samtidigt började delar av landsbygden avfolkas p.g.a. krisen och svårigheterna. Åren 1883-1885 tvingades banker slå igen och krediter var svåra att erhålla för de mindre jordägarna. Många jordägare tvingades sälja och flytta in till städerna som också började fyllas av fattiga från mitten av 1880-talet och framöver. Några enstaka stora jordägare började systematiskt köpa upp de mindre gårdarna och överallt planterade man socker. Också på jordar som förr hade försörjt en familj med livsmedel, lades nu under sockerodling. Överallt på Kuba minskade livsmedelsproduktionen under 1880-talet. Inte bara odlade livsmedel; även får, getter och svin minskade i antal. Priserna sköt i höjden och hela ön hamnade i en ekonomisk och social depression. Inte alla drog in till städerna, en del stannade kvar och började leva utanför lagen. Banditismen ökade markant mot slutet av 1880-talet, och var en logisk följd av den förstörelse tioårskriget och depressionen åren efter innebar för så många kubaner. Det gick så långt att delar av landsbygden inte längre kunde hållas under spanjorernas kontroll. Banditerna rånade transporter, byar, gårdar, haciendor och enskilda resenärer. Spanjorerna tvingades hålla stora truppkontingenter på landsbygden för att åtminstone hålla de större vägarna öppna. De inre delarna av Kuba blev ett laglöst land.
All denna problematik lockade konstigt nog till sig utländska investerare, främst från USA, under 1880-talets andra halva. Förmodligen lockade av de låga lönerna, möjligheter till stora vinster inom sockerindustrin, närheten till USA och tron att oron nu lagt sig för ett eller två årtionden framåt. Det var inte sällan nordamerikansk kapital bakom de stora sockerplantagernas utbredningar under årtiondet. Många gamla haciendaägare föll nu socialt och ekonomiskt, och hamnade ofta i beroendeställning till de nya ägarna. En del kubaner bytte t.o.m. sin kubanska nationalitet mot en nordamerikansk i syfte att både erhålla större hjälp från myndigheterna och slippa trakasserier, dessutom hade man USA:s militär bakom ryggen. Nordamerikaner, och kubaner med nordamerikanskt medborgarskap, exporterade omkring 1890 över 90 procent av sin sockerproduktion till USA. Öns större jordägare och sockerproducenter blev allt mer beroende av den nordamerikanska marknaden. Kommunikationerna mellan USA och Kuba blev intensivare och det var denna intensitet som tvingade regeringen i Madrid att skriva under McKinley-tariffen år 1891, där sockerimporten från Kuba erhöll lägre införselavgifter mot att Kuba införde liknande lättnader på nordamerikanska importvaror. Därmed började det ljusna för den kubanska exporten till USA och under de följande åren började samhället sakta återhämta sig. Åren 1891-1894 ökade både produktionen av socker och arbetstillfällena ökade något - även om många förblev fattiga. Sakta började hoppet spira bland de mindre jordägare som hade lyckats behålla sina jordar.
År 1893 gick USA in i en "s.k" lågkonjunktur och redan året efter upphörde McKinley-tariffen att gälla. Med ens rasade den kubanska ekonomin samman. Sockerexporten minskade med över 75 procent bara mellan åren 1894 och 1895. Också andra exportvaror tappade, liksom importen som blev dyrare. Särskilt gällde det industri- och byggnadsmaterial från USA. År 1895 var Kuba åter i kris. Denna gång ledsnade de sista småproducenterna och hela samhällsmaskineriet på landsbygden stannade av. Banditismen ökade igen och nu började banditerna bli ett hot mot den spanska ordningen. Kubanerna började förlora hoppet. I februari bröt upproret ut. De välbärgade sökte sig in till städerna, visa av sina erfarenheter efter det långa kriget 1868-1878. Att stanna på landsbygden innebar stora risker; för banditer som rånade och stal, frihetskämpar som ville ha stöd i olika former eller för de spanska trupperna som kunde ta en person för revoltör och skjuta denne utan föregående rättegång. Denna gång var spanjorerna dock bättre förberedda än år 1868 och inom loppet av några veckor hade man spårat upp flera av upprorsbanden och avrättat deras ledare. I mars månad hade man faktiskt slagit ned upproret överallt utom i den östra delen av ön. En del upprorsgrupper hade även tagit sig till bergsområdena i det inre av ön. Upproret såg ut att misslyckas. I städerna var några för ett ingripande från USA, andra såg ingen annan lösning än att förbli under spanjorerna ytterligare en tid.
Ironiskt nog hade den spanska regeringen i Madrid redan år 1894 börjat fundera i banor där autonomi skulle erbjudas Kuba liksom ett visst självstyre. Idéerna såg ut att kunna tilltala de moderata inom självständighetsrörelsen. Med den nya överbefälhavaren - Martinéz Campos - ankomst i april 1895, hoppades spanjorerna på förhandlingar och ett snabbt slut på upproret. Han hade besegrat upprorsmännen redan under tioårskriget. Samma månad anlände flera av de gamla upprorsledarna till Kuba och i Oriente-provinsen började de samla sig till en offensiv. Spanjorerna hade fått informationer om att upprorsledare hade landstigit i öster, och några även i väster, vilket gjorde att de koncentrerade sina trupper till dessa delar av ön. Därmed försummades de mellersta delarna - vilket de fåtaliga självständighetsgrupperna där noterade. Under maj månad reste sig några byar och småstäder på mellersta delen av ön och plötsligt hade upprorsmännen kontroll över hela den mellersta delen av ön. Snart även den östra delen. Spanjorernas ledning på Kuba fruktade dock en spridning av upproret till de västra delarna - dit sockerplantagerna hade koncentrerats under de sista sju-åtta åren före upprorets utbrott. Där fanns även en stor del av de utländska, främst nordamerikanska, investeringarna. Attackerades dessa skulle USA dras in i kriget, fruktade spanjorerna. Vilket var helt rätt, eftersom tidningarna i USA redan under våren 1895 började rapportera från striderna - och ställa sig på upprorsmännens sida. Den spanske militärbefälhavaren, Martínez Campos, var en skicklig strateg och soldat som redan när han landsteg på Kuba i april 1895 insåg att det skulle bli besvärligt. Han fruktade ett gerillakrig, vilket det också blev redan under sommaren samma år.
Vi bromsar, noterar, och därefter lägger vi in en ny växel.....naturligtvis inväntar vi de sedvanliga protesterna, och den nedbrytande kvertilitet som våra inlagor så ofta framkallar hos några få av våra numera, tiotusentals läsare! :lol:
MVH
jbig
Att verka för det goda...
