Tatjana skrev:Jag skulle vilja påstå att det är tvärtom. De kristna har ett ansvar gentemot en skapare, att uppföra sig gott och att vara oklanderliga inför världen/.../En icke kristen kan (i många fall) bete sig hur som helst gentemot andra utan att känna samvetsskuld eller ånger.
Jaså? Så, om jag har dåligt samvete eller känner ånger över någonting jag gjort är jag (a) för tillfället kristen, eller (b) ogrundat mesig och allmänt bedrägligt mot mig själv?
Kan till viss del förstå vad du menar, men jag håller inte med om att en kristen tro per automatik gör mig empatisk eller att en brist på tro gör mig egoistisk. Man måste inte tro på högre makter för att vilja leva väl, vara medkännande och ha etiska principer (om än personliga sådana). Kanske sparkar jag in en öppen dörr här, i så fall får du ha överseende med mig.
Tatjana skrev:Att blint lyssna till vetenskapsmän är för mig ett skrämmande sätt att inte tänka själv, vem säger att h*n vet mer än ngn annan?
Att blint lyssna på någon (präst, vetenskapsman, "profet", sig själv, sin bibel, sin mamma etc. etc.) är att inte tänka själv. "Utan tvivel är jag inte klok" skrev "hedningen" Tage Danielsson, jag instämmer!
Tatjana skrev:Visst en utbildning kan ge ett bra jobb och en ansedd ställning i samhället, men hade du läst samma sak så hade det varit du som satt där och informerade om stjärnor och planeter och vatten på Mars, men i slutändan så kostar det bara en massa pengar och det blir inga konkreta svar.
Det är ju det som är det fina med kråksången - vetenskap skall vara "replikerbar", dvs. du skall vara så tydlig i din framställning av hur du har kommit fram till det du kommit fram till, att jag (om jag går tillväga på samma sätt) kommer att komma fram till samma sak som du (eller inte, och då blir detta en invändning mot din slutsats).
Jag tycker väl att mycket av svaren inom vetenskapen är konkreta, kanske snarast lite väl konkreta. Däremot, och det kanske är det du syftade på, har vetenskapen svårt för att alls besvara de stora livsfrågorna. Här kan vi söka oss till religionen för att få svar, eller förneka att det finns någonting bortom den horisont vetenskapen hittills kunnat bidra med, eller så kan vi (som ex. sådana som jag) slå oss till ro med att hålla vissa av existensens mest grundläggande frågorna öppna i brist på "vetande".
Tatjana skrev:Hur många gudar kan det rimligtvis finnas i denna världen? Hur många sanningar finns det?
En sak har ju blivit uppenbar och det är ju att det finns ett tomrum hos människorna, som de ivrigt försöker fylla med en massa olika saker, allt från materialism till 100% fromhet och isolering. Men vi har väl fått en förnuftig hjärna?
Visst kan vi väl sålla bort agnarna från vetet och verkligen få napp?? För mitt liv är inte ämnat för att letas efter, det är ju ämnat för att levas?
Mvh Tanja
Instämmer! Vi måste själva välja någonting att ta ställning för (eller emot). Jag bär, som jag ser det, ensam ansvaret för hur jag lever mitt liv och vilka konsekvenser det får. För min del innebär det att jag måste stå för mina val inför mig själv och mina medmänniskor, för andra att de måste vara sanna inför gud osv. Spelar det någon roll vad som motiverar empati så länge det är empati det handlar om? Hur var det förresten med den barmhärtige samariten?
