Psykologin i praktiken

[Kiifen]

Siffran 50% kan faktiskt stämma, eftersom det finns så många olika psykiska sjukdomar och olika vanlighet. Olika sjukdomar är olika svåra att behandla. Man måste också göra skillnad på de som kommer för att dom själva vill bli behandlade och de som tagits in på tvångsvård.

Nån sa att man måste vara någorlunda frisk för att kunna behandlas av psykolog för själva terapin är så pass krävande och känslomässigt smärtsam för klienten. Man kan inte alltid förklara klientens situation för denne i alla lägen eftersom klienten inte kan känna igen beskrivningarna och är för känslomässigt avskuren från att kunna ta in informationen. Det blir för smärtsamt. Ligger kanske nåt i det, men samtidigt är jag skeptisk till det uttalandet eftersom det är för allmängiltigt. Terapi kan ske på olika sätt och olika snabbt.

Just därför är förtroendet för terapeuten och teurapeutens professionalitet och respekt för klienten ett a och o. Man lägger ju sitt känsloliv i en annan människas händer. Men fri vilja existerar inte, dysfunktionaliteten är inprogrammerad i nervsystemet på en och just därför inser många psykiskt sjuka inte sitt eget bästa. De agerar utifrån deras eget inre system av belöningar och bestraffningar. Eller så har de en genetisk störning eller t.o.m. en tumör i hjärnan.

[Skogsälvan]

Svåra fall var kanske lite klumpigt uttryckt av mig. Jag syftade på vad som betraktas som allvarligare störningar.

50% ställer jag mig väldigt skeptisk till. Jag tycker att det är sorgligt att en välutbildad person i ämnet slänger ur sig dylika kommentarer i media. Finns inget som helst bevis för det mig veterligen och sprider enbart fördomar och försvårar kommunikationen.

[suchanother]

Håller inte riktigt med Jimmy.
Diagnostisering definierar sjudomens art, därmed säger den oftast något om den bakomliggande problematiken.
Men visst finns det gott om undantag; psykoser kan ha många orsaker, individuella problem, skilsmässa, mobbad, orealistiska krav, tiden läker alla sår är receptet.(läker alltså själva psykosen, inte problematiken)
Hur graderar man hur "svår" en sjukdom är?
Man får ta den allmänt accepterade utgångspunkten (som Skogsälvan var inne på); hur mycket påverkas klientens verklighetsuppfattning, kan klienten fungera socialt, kan klienten skada sej själv eller andra etc.
I detta perspektiv är en psykos mkt svår.

[PopJimmy]

Diagnostisering definierar sjudomens art, därmed säger den oftast något om den bakomliggande problematiken.

Ja det är en definitionsfråga ja, men poängen är att vi pratar om psykiska och inte rent fysiologiska problem. Psykiska problem är mycket svårare att definiera, eftersom det rör som om en väldigt hög nivå av komplexitet, det är många variabler. Jag håller med om att många fysiologiska definitioner antagligen är väldigt "träffande", men i den psykologiska sfären så blir det mycket mer diffust. Jag upplever att det fortfarande råder mycket förvirring kring just "högre" psykologiska problem.

Det finns t.ex. ingen klar definition på depression, även fast jag själv upplever att jag förstår problematiken relativt bra.


När jag tänker på "svåra fall" så tror jag att jag associerar "svåra" med komplexa.

Man får ta den allmänt accepterade utgångspunkten (som Skogsälvan var inne på); hur mycket påverkas klientens verklighetsuppfattning, kan klienten fungera socialt, kan klienten skada sej själv eller andra etc.
I detta perspektiv är en psykos mkt allvarlig.

Jo, men sen är "verklighetsuppfattning" ett filosofisk problem också.

Men jag kan nog hålla med om att ett "svårt fall" är någon som har stora praktiska problem med sin vardag.


Känner mer och mer att vi glider iväg från ursprungspunkten. Vad är vi oense om?

[suchanother]

Psykiska problem är mycket svårare att definiera, eftersom det rör som om en väldigt hög nivå av komplexitet, det är många variabler.

Nädå, många psykiska problem orsakas av "simpla" ting som inte alls är av "intellektuell" karaktär; arbetslöshet, skilsmässa, missbruk.

[PopJimmy]

Psykiska problem är mycket svårare att definiera, eftersom det rör som om en väldigt hög nivå av komplexitet, det är många variabler.

Nädå, många psykiska problem orsakas av simpa ting som inte alls är av "intellektuell" karaktär; arbetslöshet, skilsmässa, missbruk.

Men "arbetslöshet" och "skilsmässa" är inte direkta orsaker till psykiska sjukdomar. Då skulle alla som tar ut skillsmässor och alla som är arbetslösa vara sjuka. Problemet ligger i individens sätt att förhålla sig till sina idéer om sitt liv, och sina behov.

Alla människor som är arbetslösa mår inte dåligt. De som dock mår dåligt kan göra det för att de har brist på grundläggande behov som ändamålsenlighet/mening i tillvaron. Den aktuella människan är beroende av en situation för hitta mening, eftersom hon är beroende av massa idealbilder om hur livet bör vara. Det handlar först och främst om föreställningar/förväntingar om livet. Det handlar om mentala investeringar och hur adaptiv människan är till livet, hur beroende hon är av olika givna yttre företeelser.

Det finns människor som inte mår dåligt, trots att de är luspanka, arbetslösa och ensamstående, men detta erfordrar medvetna kvalitéer hos människan. Hon måste vara totalt autonom och förstå hur man skapar sina egna meningar i livet totalt oberoende av yttre förhållanden, och de flesta människor kan dock inte detta, de är beroende av andra människor och vissa givna villkor för att må bra.





Missbruk är dock ett tydligare problem med direkt psykologisk koppling. Det är ett beteende människan upprätthåller för att hon är okapabel att hantera andra situationer i livet. Detta är alltså inte som "händer", utan detta är ett flyktmönster människan upprätthåller.,.

[suchanother]

Men "arbetslöshet" och "skilsmässa" är inte direkta orsaker till psykiska sjukdomar.

De flesta människor är inte så komplicerade.
Arbetslöshet kan många gånger vara en utlösande faktor. Sen beror allt på individens "disposition". Många är redan skörda och mer utsatta.
Men problemet, Jimmy, är att i vardagslivet är man tvungen att generalisera, använda begrepp. Jag upplever att du ofta hakar upp dej på detta, vågar inte komma "till skott" utan spinner på varje ord i all oändlighet.
Vi har våra begrepp (tidigare diskussion), låt oss jobba utifrån dem och bringa åtminstone lite ordning i tillvaron. Ty det är så kunskapsinhämtningen går till; utgå från begreppet, kanske visar det sej begreppet inte överrensstämmer med verkligheten, ok då reviderar vi begreppet och skapar ett nytt begrepp. Poängen är att vi måste börja någonstans och inte bara glida omkring och ifrågasätta allting.
Atomär-diskussionen är på sin plats ibland men inte i praktiken.

[PopJimmy]

Men "arbetslöshet" och "skilsmässa" är inte direkta orsaker till psykiska sjukdomar.

Arbetslöshet kan många gånger vara en utlösande faktor.

Ja, men inte en direkt orsak, det är en indirekt orsak. Den direkta orsaken går alltid och måste alltid, härledas till den aktuella individen.

Så som vårat samhällssystem är konstruerat, eller rättare sagt värderingarna (Marx superstructure), är arbetslöshet något "fult", eftersom alla ska vara "effektiva".

Men allt det där är bara skitsnack, samhället är inte något vi ska servra, det är vi som är samhället, och vi ska bara må bra. Vi är inte "sända till jorden" för att arbeta. Arbetet är något som är tänkt att göra livet mer meningsfullt och praktiskt.

Vi behöver egentligen bara arbeta för våran mat och husrum, det sociala är egentligen givet. Men som samhället kommit att utveckla sig, så lever vi i ett slags "system", en slags "räls" alla måste åka på. Vi behöver inte all den skit vi producerar, människan är en simpel varelse som bara ska krångla till allting för att hon utvecklat en förmåga för resonerande.

Jag är inte "antiprogressiv", men, saken är den att vi föds in i en slags social hets, ungefär som en gladiatorarena, där alla åskådare deltar.


Jag behöver inte den här skiten, jag vill bara leva simpelt och kanske bidra med lite förståelse i världen, men på något sätt så måste människor krånga till saker för att de är så rädda för varandra och aldrig orkar lyssna på varandra. Allt krig är helt onödigt nu, men människor är inte tillräckligt civiliserade.

Sen beror allt på individens "disposition". Många är redan skörda och mer utsatta.

Ja, men vi västerlännigar är rätt psykiskt veka också. Men det är klart, vi lever ju i en väldigt kaotisk tid just nu, när clowner från varje hörn av världsaltet ska komma och säga sitt.

Men problemet, Jimmy, är att i vardagslivet är man tvungen att generalisera, använda begrepp. Jag upplever att du ofta hakar upp dej på detta, vågar inte komma "till skott" utan spinner på varje ord i all oändlighet.

Här förstår jag inte vad du menar. Jag härleder psykiskt lidande till grundläggande psykologiska mekanismer hos människan. Vad är egentligen problemet?

Vi har våra begrepp (tidigare diskussion), låt oss jobba utifrån dem och bringa åtminstone lite ordning i tillvaron. Ty det är så

Okej, jag förstår inte riktigt vad du pratar om här. Du börjar prata om "arbetslöshet" och "skillsmässa", men dessa är bara kulturella konstruktioner, det är inget som säger att en människa måste "arbeta", det är något vi i vårat samhälle bästämt. Svårt att tro att arbetslöshet var ett problem hos människor för 4000 år sedan.

Fast det är klart, skillsmässor har alltid funnits, men de var nog betydligt mer enkla förut.

Som sagt, jag är intresserad av hur hjärnan arbetar, det är det enda jag någonsin varit intresserad av, klura ut hur jag ska sluta styras av en autopilot och ta över spakarna själv.

kunskapsinhämtningen går till; utgå från begreppet, kanske visar det sej begreppet inte överrensstämmer med verkligheten, ok då reviderar vi begreppet och skapar ett nytt begrepp. Poängen är att vi måste börja någonstans och inte bara glida omkring och ifrågasätta allting.
Atomär-diskussionen är på sin plats ibland men inte i praktiken.

Men som sagt bara för att jag inte satt etikett på varje upplevt upphackat händelseförlopp jag i hela mitt liv upplevt så innebär inte detta att jag nödvändigtvis förstår hur processer går till. Jag är öppen i mitt språk, eftersom jag inte försöker banka in allt jag upplever i trånga kategorier. Min värld är flytande och öppen. Men har du något specifikt du vill disutera så föreslår jag att du bara lägger fram några punkter, eftersom jag känner att den här diskussionen mer och mer tappar fokus och jag är inte den som drar gränser för när saker är "nog".

[PopJimmy]

De flesta människor är inte så komplicerade.

Inte på ett ytligt plan nej. De följer bara samhällets arketypsideal. Jag är dock ingen sådan människa.

Men det är samma komplexa mekanismer som spelar hos alla. Vi är likadana allihop.

[suchanother]

Vad jag ville säga var att den praktiska psykologin (trådens rubrik) är just praktisk. Här måste man utgå från vissa generaliseringar för att öht. komma nånvart.
Sen ska man inte överdriva komplexiteten hos alla klienter. De flesta är enkla människor med slavmentalitet, "jag vill jobba" (indirekt slava mer), "frun lämnade mej" (våran dröm (som var lånad, jag måste vara som alla andra annars tror mina lika enkla jobbarkompisar att jag är bög), blev krossad eftersom frugan hittade en kille som tjänar 2 kr mer i timmen. Hon tog ciggen med sej också, så jag får leta efter fimpar i askkoppen).

[PopJimmy]

Such:
Folk psychology är kanske något för dig such? (dock är det inget man behöver läsa in sig på tror jag, alla är redan bra på detta )

Folk psychology (sometimes called naive psychology or common sense psychology) is the set of background assumptions, socially-conditioned prejudices and convictions that are implicit in our everyday descriptions of others' behavior and in our ascriptions of their mental states. It includes concepts such as belief ("he thinks that Peter is wise"), desire ("she wants that piece of cake"), fear ("Alex is afraid of spiders") and hope ("she hopes that he is on time today"). Such ascriptions are collectively known as propositional attitude ascriptions

http://en.wikipedia.org/wiki/Folk_psychology

[suchanother]

Såååååååååååå …du nervärderar min spontanpsykologi som jag har nött in sen urminnes?
Jimmy, ta inte den etablerade psykologin på så stort allvar.
Läste en gång en bok om psykiatrins historia. Freud var huvudpersonen i wienskolan. Men då, 1880 ung., var disciplinen helt ny och folk strömmade till från alla håll. Naturligtvis mest intellektuella; läkare, advokater, författare…dessa skapade den nya disciplinen som vi kallar psykologi/psykiatri.
Psykiatrins/psykologins problem är att den är avhängig av samhällets värderingar. Varje diagnos är avhängig av det rådande samhällsklimatet., samhällssituationen.
Sa detta till en psykiater en gång och han svarade: "jo, men du vet det finns alltid galningar oavsett samhällssystem".
Kanhända, vad vet jag.

[PopJimmy]

Den etablerade psykologin? Menar du Psykoanalysen? Hmm... Den börjar iofs få ganska många år på nacken nu....

Hur går det med fenomenologin då? Har du börjat läsa något ännu?

[Skogsälvan]

Ajabaja, jimmy... inte den där attityden, tack om vi ska ha en meningsfull diskussion. Lyssna på such istället.

[PopJimmy]

SKogs:
Vänta vad syftar du till?
Folk psykologin?

Eller att jag sa att psykoanalysen börjar "få år på" nacken.

Eller att jag försöker få honom att läsa fenomenologi?