Social isolering

[Algotezza]

Det finns inget mer skrämmande än ingenting men ingenting är mer skrämmande ändå.

A

Vad är ingenting? Varför är vi så rädda för det? Biter ingenting? Slåss och sparkar?

Das Nichts nichtet nichts.

Ingenting - den yttersta döden. Existenskollaps. Inte bara det fysiska eller det andliga livets utslocknande.

A

[Tony The Pony]

Är den yttersta döden något skrämmande; eller är du vid just temat döden; epikuré (?)

[Algotezza]

Är den yttersta döden något skrämmande; eller är du vid just temat döden; epikuré (?)

Inte att vara där men att inte vara där men se det som en möjlighet. Transporsträckan dit kanske inte är så angenäm. Få rädes döden som tänkbart slutgiltigt tillstånd - men vägen dit. Borttynadet, lidandet, smärtan.

A

[Tony The Pony]

Är den yttersta döden något skrämmande; eller är du vid just temat döden; epikuré (?)

Inte att vara där men att inte vara där men se det som en möjlighet. Transporsträckan dit kanske inte är så angenäm. Få rädes döden som tänkbart slutgiltigt tillstånd - men vägen dit. Borttynadet, lidandet, smärtan.

A

Så det är själva processen att "dö" som är det de flesta räds för; inte att vara "död". ??

[Algotezza]

Är den yttersta döden något skrämmande; eller är du vid just temat döden; epikuré (?)

Inte att vara där men att inte vara där men se det som en möjlighet. Transporsträckan dit kanske inte är så angenäm. Få rädes döden som tänkbart slutgiltigt tillstånd - men vägen dit. Borttynadet, lidandet, smärtan.

A

Så det är själva processen att "dö" som är det de flesta räds för; inte att vara "död". ??

Prexis - men man projicerar rädslan på döden som "absolut tillstånd".

"Där döden är är inte jag och där jag är är inte döden", kan låta som en tröst om man glömmer transportsträckan dem emellan. Detta är väl Epikuros dödsrädslebesvärjelseformel. Håller den?



A

[Tony The Pony]

Epikuréernas syn på döden är minst sagt fridfull..

Var det inte Lucretius som sa tyP:

"Vi anser inte evigheten innan vi var födda som någon, för oss, fruktansvärd tid; därför borde vi inte heller tänka oss den eviga tiden efter våran död, som något fruktansvärt."

[Algotezza]

Epikuréernas syn på döden är minst sagt fridfull..

Var det inte Lucretius som sa tyP:

"Vi anser inte evigheten innan vi var födda som någon, för oss, fruktansvärd tid; därför borde vi inte heller tänka oss den eviga tiden efter våran död, som något fruktansvärt."

Besvärjelser...

A

[Tony The Pony]

Så det är själva processen att "dö" som är det de flesta räds för; inte att vara "död". ??

De fyra rädslorna angående döden:

1. Rädslan för "att vara död"
2. Rädd för just själva vetskapen om att man en dag kommer att dö.
3. Rädslan för att dö i "förtid" (som i en olycka, sjukdom und so weiter)
4. Själva processen "att dö".

Mer rädslor kring döden?? Vilken av dessa punkter är DU rädd för?

Ångest över att vara "förgänglig"?

[Tony The Pony]

I vilket fall som hellst tror jag, att i alla fall jag - det är bäst att bli epikuré i temat döden, för annars blir det väl dödsångestgrubbling tills man en dag faktist går och dör..

"What joy can there be in life when we have to contemplate day and night the fact that inevitable death is imminent?" Cicero

Jag håller mig till:

"Let us live while we are alive!" Epikuros

[Tony The Pony]

fel tråd-  :?

[J R Auk]

Interaktion, en strålande utgångspunkt. För vad är det att umgås? Det är att ge och ta, utbyta; i rummet. Men därav min poäng. Social isolering är självfallet inte det fysiska bortfallet av samtalspartner utan är det tillstånd då orden inte tar fäste som kommunicerande. När ordens betydelse är förskjuten så att utbytet avstannar. Självklart har vi alltid närvaron kvar, men utbytet kräver mer än bara fenomenets uppenbarelse.

Det skall alltså vara ett annat medvetande som projicerar sig självt i rummet mellan jag och den Andre, och vars intentioner jag då kan ta del av? Ett byte. Men detta medvetande är förborgat för oss, därför alltid förmedlat. Vi misstänker förvisso ett slags intentionell impuls under huden på en annan, men det är i slutändan en, kanske nödvändig, fantom som vi postulerar. Så säkert vet jag bara att jag läser min omgivning som en textuell matris i meningar, betydelser och intentioner, varigenom jag navigerar och erhåller viljade ting som en förvirrad Freudian i driftslivet, och filtrerad Schopenhauer. Det enda som skiljer utbytet från ickeutbytet, i fallet ovan, är en "sinnestämning" av mottagande, en forskande blick, till skillnad från värderande, ägande. Det är i sista hand mitt eget ansvar att inte inbilla mig isoleringen, och att lida den skall vi inte ens tala om. Jag är alltså inne på att dra likhetstecken mellan "isolering" och "självcentrering", och håller med om att det inte är fenomenets uppenbarelse det hela beror på.

Och är inte detta skälet till att intelligenta ofta är olyckliga? Ingen strålande uppenbarelse att ty sig till, ingen med svar förtydligade det som inte ses i ljuset av ensamvaron.

Och här menar jag att det bara är individen sökandes svaren på fel ställen, där de inte står att finna. Ett begränsande av tankens omfång, letandes i intets mörker. Liksom, gör nåt vettigt av tiden istället.

Och vad är ords betydelse om inte vidhäftning till det som är? Därav talet om paradigmet, för att låna Carnarp. Vad händer när tillvarons skimmer förbytts, när allt framstår i en ny dager och inte alla är innefattade i bytet? Är vi då i samma sociala rum? Är inte det ett brott?

Spelar det nån roll? Inbillar vi oss att det finns ett enhetligt socialt rum? En konvention som innefattar alla?

Och betänk; hur betungande är det inte för den starke att alltid vara den som uppfyller den goda viljan och lever moraliskt? Och är det inte det samma för den spåkligt virtouse? Auktoriteten utan anspråk har ingen flykt att ta till annat än ett förnekande av sin existens.

Så vad gör vi då? En språklig lek undan anspråk, uppmärksammar de maktspel som redan pågår i språkliga figurer. Det finns sätt att kringgå problematiken, men det gäller ju att se till framtidsutsikterna och genomslagskraften för en akademisk strömning ner på gräsrotsnivå, vilken påverkan kan den tänkas ha på medvetenheten t.ex. Eller så återstår möjligheten med att använda vapnen i den vetenskapliga diskursen som en subversiv manöver.

Visst är vi själva ansvariga för vår isolering. Men till skillnad från dig ser jag något positivt i det. För om vi ska kunna nå meningen måste vi se vad som menas till, och det är något som inte finns i andra. Utan i en själv, som en del av andra. Då inte bokstavligt förstås.

För är det inte genom att skapa oss vår egen värld, så som den framträder för oss som vi kan närma oss utbytet. Eller snarare göra utbytet konstruktivt. Att vi utbyter, eller snarare att det utbytes, garanterar ju inte innehållet. Och där ser jag isoleringens nytta. Att stå själv, helt ensam, (i den mån det går) för att skapa det fundament som möjliggör konstruktivt samtal. För vi vill väl tala om det som är och inte bara det som framträder?

När du talar om vad som bör göras. Förutsätter du inte då? Varför och hur baserar du i det fallet?

Medvetenheten. Det är väl vad som spelar roll? Det är väl vad vi är. Och är det inte däri som vi finner vårt humanitas raison de etre?

Eller har du något annat mål?

[Avantgardet]

Nej, jag tror faktiskt vi är eniga, och det bör som du finner hos mig ligger implicit i din egen beviskedja när du talar om "det konstruktiva samtalet". Frågan jag ställer mig är emellertid inte dess vara eller ickevara utan "vilket?", och "hur skulle den se ut?".

Men vad gör du för distinktion på det som är och det som framträder?

[Zokrates]

Egentligen var väl meningen med tråden;

Vad har ni för tankar och funderingar kring "social isolering" ?? [b]kan social isolering under en kortare tid vara bra?

(a)Samhällets utdömande av fängelsestraff med påföljande inlåsningar och isoleringar gör ju att det finns många förespråkare för att social isolering är bra, KKV och dess anställda vore ju annars utan jobb, med försämrade ekonomiska konsekvenser och kanske till och med social isolering som följd. ( b) Det vore väl synd?:roll:

[J R Auk]

Nej, jag tror faktiskt vi är eniga, och det bör som du finner hos mig ligger implicit i din egen beviskedja när du talar om "det konstruktiva samtalet". Frågan jag ställer mig är emellertid inte dess vara eller ickevara utan "vilket?", och "hur skulle den se ut?".

Men vad gör du för distinktion på det som är och det som framträder?

Ja då är jag med på ditt bör.

Egentligen gör jag bara den distinktionen att det som framträder framträder från.

Och detta från är det som vi tolkar i fenomenet. Således gör vi rätt i att se denna dualitet i allt som framträder för oss. Sen kan vi stanna där. Egentligen är språket alltför begränsat. Därav mitt dryftande av dimensioner. Då en sådan distinktion skulle låta oss behålla begreppen men samtidigt förklara mer konkret vad vi talar om.

Vi måste betänka att även om fenomenet björn räcker som bevekelsegrund för oss att flytta oss, det vill säga räcker för att vi skall i enlighet med våran vilja undkomma det, så kan inte det samma sägas gälla om exempelvis sjukdomar. Där är fenomenets benämning inte tillräckligt för att vi skall uppfylla våran vilja gentemot det som vi betecknar i begreppet.

[Avantgardet]

Du börjar komma in på intressanta ting här. Jag ogillar dock användandet av begreppet dimension här, eftersom det krånglar till mer än vad det löser. Jag tror att vi måste se till hur saker och ting faktiskt går till innan vi kan börja jobba med en hypotes. Som jag ser det så är det snarast så att olika textuella matriser (jag är en text, på precis samma sätt som en bok är det - det vill säga den betydelsebärande/betydelseskapande dimensionen av min existens) möts i vissa ständigt skiftande punkter eller noder (vilket motsvarar var vår koncentration för tillfället är belägen) och där ömsesidigt transfigurerar varandra i olika utsträckning (det är t.ex. svårt att se hur jag som läsare påverkar själva boken, men bokens innehåll som konvention förändras - och det finns ju de som vill dra likhetstecken mellan tradition och essens, även om jag själv finner det vanskligt -, men jag påverkar den ju också i den bemärkelsen att den blir läst, bokpärmarna slits osv.). Det här var dock bara spontana tankar som jag för tillfället måste lämna som svar på de frågor du fört fram genom denna konversation, jag ger mig själv friheten att revidera dem när som helst.

Jag är inte säker på att jag hänger med i exemplet med björnen och sjukdomen. Det finns väl också många försiktighetsåtgärder vi tar för att undvika sjukdomar?