Banana tree skrev:Algotezza skrev:Banana tree skrev:Jag tycker mig kunna se samma tendenser hos unga barn. Det måste ju onekligen vara härligt att bara kunna vara sådär lycklig. Nu är det sällan jag är med unga barn, men de gånger jag träffar mina yngsta kusiner (de är väl drygt fem år eller något sådant) så märker jag att det liksom smittar av sig på mig. Jag blir också sådär lycklig, utan egentlig anledning. Man skulle kanske bli en dagisfröken eller ja, dagis ... magister? ... eller vad det nu heter. Pedofil?
Vår förmåga att känna olyckVår förmåga att känna olycka och vara deprimerade är till vår nackdel, undra a och vara deprimerade är till vår nackdel, undra hur Moder natur tänkte där...
Barn har nära mellan skratt och tårar. Jag minns min barndom ganska väl, trots att det är över femtio år sedan jag var barn. Jag kommer ihåg lvad jag lekte och vad jag funderade på, men jag kan inte minnas att jag kände mig mer glad överlag då än nu. Under mina depp-perioder har det inte bara varit mörker, utan också stunder av magisk angstglück mitt i mörkret.
Tidigt var tänkandet min högsta njutning även om jag inte hade verbala begrepp för allt. Jag hade ett eget tänkarträd där jag klättrade upp och satt och tänkte på det jag upplevt den senatse tiden. Ibland var det martyrtankar, ibland ljusa, ibland mörka tankar, precis som nu. Så jag var väl ett lillgammalt barn och nu en barnslig vuxen.
Barndomen som en enbart ljus och glad och lycklig tid är för mig en myt som det riktigt skräller om. Den odlar jag inte men jag odlar mina egna minnen från den tiden, eller håller dem vid liv. Vill ni kan jag berätta om ljus och mörker från min barndom men det får bli en annan tråd i så fall.
MVH
Algotezza
Heh, du var mig en komplicerad unge då. Och ett tänkarträd var ju bara för charmigt. Jag tror jag var för upptagen för att egentligen tänka över saker och ting. Så länge jag hade mitt LEGO och min radio så var jag nöjd. Jag minns det i alla fall som att jag i överlag var mycket lyckligare då. Men visst, jag målade nog upp en liten för ljus bild av barndomen. Fast jag kan inte erinra mig att jag var olycklig utan någon anledning som jag lätt kan bli (eller snarare är) nu. Blev du det under din barndom eller?
Snarare skedde det oftare då, att jag blev glad utan att veta varför och ledsen utan att veta varför. Nu tycker jag oftast att allt är så mycket mer kausalt begripligt. Eller också har jag lättare att rationalisiera och psykologisera nu och att peka ut möjliga orsaker fast de kanske bara är skenorsaker.
MVH
Algotezza