Om jag förstår teorin rätt, finns det också en teoretisk möjlighet att två objekt kan röra sig i eller över ljusets hastighet sinsemellan. De skulle däremot aldrig få någon som helst information om varandras existens. Och relativitetsteorins filosofiska styrka, som jag ser det, var att den förde in det subjektiva i den annars objektiva vetenskapen. Alltså finns (enligt vetenskapen) bara det vi kan få information om att det finns. Styrka förresten; många skulle nog hävda att det är just det som är både relativitetsteorins och vetenskapens begränsning
De övriga dimensionerna är klart, och för de flesta logiskt avgränsade. Jag menar att detta gäller också för tiden. Tiden existerar enbart mellan ickerörelse och ljushastighet; det vill säga, mellan oändlig tid utan förändring och oändlig förändring utan tid. Och kan tiden på det sättet avgränsas, borde den också platsa som någonting faktiskt.
Vad gäller tidsresor och dylikt, sker de hela tiden; vad man lätt glömmer bort är att vi bara kan påverka vår subjektiva tid här och nu, och inte någon objektiv tid, eller något annat subjekts tid. Vi ägnar oss hela tiden åt att förflytta oss i tiden, precis som vi hela tiden förflyttar oss i rummet. Vad man oftast menar med tidsresor är däremot att förflytta sig i rummets (jordens) tid, utan att påverka sin subjektiva tid; det tror jag inte heller Einstein ansåg var en meningsfull diskussion.
Kände mig smått förvirrad när jag skrev, så gnäll om det märks i texten
