Avantgardet skrev:Vad skulle ben vara annat än det vi menar ben vara? Alltså är det fullt rimligt att påstå att jag har ben, det är ingen trosfråga, det är något som upplåter sig för kontroll och undersökning (så att även du kan bli viss ifråga om mina bens existens). Om jag däremot skulle säga att jag hade en "själ" så är det en helt annan typ av fråga, och det är i anslutning till detta det blir uppenbart vad jag menar. Vissa frågor som ställes kan besvaras, och kan vi också få sanna svar på, andra frågor - t.ex. de meningslösa hårklyverier som skolastiken sysselsatte sig med - kan inte rendera några sanna eller riktiga svar (förvisso logiskt koherenta svar kan de rendera) emedan premisserna inte är riktiga - deras giltighet motbevisas av den empiriska verkligheten. På samma sätt förhåller det sig med din utsaga om ditt skratt av förtjusning. Det går med all säkerhet säga, för dig, att du skrattade, däremot blir det direkt svårare att säga varför du skrattade. Vi kan konstatera ett faktum - skrattet - men dess orsak, dess "varför", är inte ett faktum utan något som kräver en tolkningsakt (med det sagt att inte också "faktum" kräver tolkning, men det sker på en annan nivå och är här inte relevant). Det är inget snurrigt i att förklara detta, givet att man tar sig tid och gör de nödvändiga distinktionerna. Gör man däremot inte detta så trasslar man ofrånkomligen in sig i snurriga självmotsägelser, och så är det med det.
Fast problemet med detta "själ" ligger väl i att det blir orimligt att anta vår kropp som vad som utgör vår identitet. Men det blir lika orimligt att anta vår psykologi som det som utgör identiteten.
Jag menar våra betraktelse ger oss fakta, och vårt förnuft sorterar dem. Från det kan vi komma fram till deduktiva slutsatser som gör att vi närmar oss ett svar.
Jag skulle säga att det mesta infinner sig för undersökning. Och jag instämmer i din poäng att vi måste göra våra distinktioner. Men du pekar ju just på berättigandet av diskussioner rörande "andliga" saker. "Varför" besvaras bara av tolkning. Därav som jag stuckit in här.
Det är fullt möjligt att undersöka hur vida vi har en själ eller inte. Vi kan allt mer reducera upplevelser, både fysiskt och psykiskt, och vad som blir kvar är rimligtvis vad vi söker. Det är ju en stor fråga inom filosofin och en som går tillbaks årtusenden.
Det som är en funktion av hjärnan kan knappast sägas vara "vi". Även om detta till stor del är en definitionsfråga.
Jag tycker det är fullt rimligt att tvivla på sina bens närvaro, inte i det att de är här. Utan varför de är här. Alltså, är vad kommer upplevelsen av.
Det är ju så man blir kvitt sina illusioner, alltså att man frågar sig vad det som är kommer från. Varför?
Och jag skulle vilja säga att en närmare titt på de flesta religioner visar just det. En vetenskap i grunden som säger, titta på varför du är här, så att du slipper ditt egoistiska beteende. Att de sedan inte överlevt som vetenskapsinstitutioner behöver inte nödvändigtvis klandras deras föresatser. Jag menar det är svårt att veta kontexten de växt ur. Språket då behöver inte ha varit mystiskt. Man får ju tänka på de ansträngningar som gjorts i vår europeiska kultur att rensa ut metafysik, vidskepelse och gammal oredovisad kunskap som folkmedicin och dyl.
Problemet är ju bara att naturvetenskapen jagade bort det som de själva inte testat. Och således så försvinner erfarenhetskunskap, empirisk kunskap, genom att man utkräver bevis, istället för att acceptera "sanningen" och undersöka vad den är. Idag så uppstår ju mycket kunskap om läkedroger genom att undersöka vad som kan motivera folktro kring läkedroger.
Så länge man inte accepterar alla dessa "sfärer" av frågor som vi bär på som vetenskapliga, så kommer det fortsätta att omgärdas av myter.
Bättre att acceptera religionen, och undersöka dess anspråk. Samma sak med "mystiska" traditioner. Det är ju kunskap för fan, och vi måste falsifiera dem först för att kunna avfärda det. Om du ställer frågor som ingen kan besvara så har du ju fått sitt svar för tillfället. Men det mesta är möjligt om man ser till den samlade evidensen av olika vetenskapliga discipliner. Allt som går att tala om är något, och detta något underlåter sig för undersökning. Således är "själ" alltid något nåbart. Men vad det betecknar avgörs ju av det som det betecknar, så den frågan får vi vänta med, eller den är alltid öppen givet inte definitionen av själ är en sluten fråga.
