Att vara arg på människor som flyr?

[JimmyAberg]

Försök inte förena alla - gör dig fri från kraven att få alla att förstå varandra.

Du vet vad den "högsta strävan är", dvs. kärlek. Det är just nu ingen idé att försöka förälda detta. Andra kommer inte förstår detta TROTS att du föräldar detta för dig själv - det enda som händer är att du kommer närmare Gud - men samtidigt längre ifrån människorna du försöker hjälpa. Vad de behöver att du tar (en bit av) denna strävan och applicera denna i dina möten.

Landa på jorden, ge andra kärlek i att låta dem vara okompletta.

Detta är att röra sig mot Gud i himlen Gud, samtidigt som att möta människorna på Jorden..

[Anna Sara]

Försök inte förena alla - gör dig fri från kraven att få alla att förstå varandra.

Du vet vad den "högsta strävan är", dvs. kärlek. Det är just nu ingen idé att försöka förälda detta. Andra kommer inte förstår detta TROTS att du föräldar detta för dig själv - det enda som händer är att du kommer närmare Gud - men samtidigt längre ifrån människorna du försöker hjälpa. Vad de behöver att du tar (en bit av) denna strävan och applicera denna i dina möten.

Landa på jorden, ge andra kärlek i att låta dem vara okompletta.

Detta är att röra sig mot Gud i himlen Gud, samtidigt som att möta människorna på Jorden..

Mmm. Det är så svårt att inte ha något att "göra" bara. Men om man "tömmer" sig uppstår kanske också en annan slags tidsuppfattning. När jag fått mediciner jag har jag tvingas sluta ställa så höga krav på mig själv, och har inte längre -vad jag uppfattade det som, kunnat tänka, så som jag ville, så som jag kontrollerade innan. Jag vet inte om man någonsin tycker det finns substans i tankar, när man tittar tillbaka på det. Det skapas en intensitet när man "slutar bry sig", det är alltså den extrema döden vi pratar om. Jag känner att jag har en potential att kunna förlåta, livet och mig själv.

Tack för råden.

[Anna Sara]

Jag behöver inte göra något. Vilken jävla befrielse. Jag är helt seriös. Men frågan är, hur ska jag komma ihåg detta? Jag är liksom fast i memoreringar, de är så jag lever mitt liv, det är när man försöker göra avtryck på sin historia för att rättfärdiga sitt inflytande som "dualismen" skapas hur ärlig man än är. Sanning och frihet eldar upp varandra.

Jag förstod det här faktiskt. Det spelar ingen roll -det är det enda jag kan säga för att komma ifrån det, för jag mår dåligt igen så fort jag besuldar mig med mig själv. Men jaja, nu har jag inget i försvar längre i alla fall, men när jag har det i alla fall, kommer det synliggöra det krypande egot mer.

Jag låter som ett jävla skämt jag vet men jag är bara tydlig. Jag har skapat ytlig intellektuell mystik och dualitet, flexibla sceniska färdigheter, för att nå något privat, "gåtans tragedi" och därför har jag en bedräglig förstorad idealism för allting. Det är svårt att kliva ner från sina glada käpphästar eftersom det påminner om förnedring. Man tror att någonting tar slut. Men jag tror man kan hitta sig själv på ett annat sätt I det här om man älskar ärligheten igen och kommer ner i rötterna. Jag är seperationsängslig, det sabbar allt då jag undertrycker min feminintet (alltså att hysa transparent kärlek inför livet) och blir förvirrad av min vulgaritet.

[JimmyAberg]

När jag fått mediciner jag har jag tvingas sluta ställa så höga krav på mig själv, och har inte längre -vad jag uppfattade det som, kunnat tänka, så som jag ville, så som jag kontrollerade innan.

Känner igen detta - trots att jag inte ätit mediciner. Jag hamnade i ett "bitter svacka" p.g.a. mina sjukdomar, börjar dock komma ur den. Känner att mitt tänkande börjar "komma tillbaka", jag har börjat spela spel vilket tvingar en att aktivera hjärnan, i ett begränsat regelsystem. Hur som helst så tänker jag inte lika mycket nu, jag känner att jag aktiverar mitt tänkande "vid behov". Är kanske inte helt lika skarp som förut, men jag känner att jag mår bättre av att inte gå runt och döma/intellaktualisera osv.

Hur som helst, jag har ganska kraftiga humörsvängingar nu för tiden, men det är bättre än hur jag mådde innan. Det är viktigt att ha ett eget hem där man trivs och får ta plats - kravlöst, samt att man har stöd från vänner&bekanta.

[JimmyAberg]

Jag behöver inte göra något. Vilken jävla befrielse. Jag är helt seriös. Men frågan är, hur ska jag komma ihåg detta? Jag är liksom fast i memoreringar, de är så jag lever mitt liv, det är när man försöker göra avtryck på sin historia för att rättfärdiga sitt inflytande som "dualismen" skapas hur ärlig man än är. Sanning och frihet eldar upp varandra.

Jag förstod det här faktiskt. Det spelar ingen roll -det är det enda jag kan säga för att komma ifrån det, för jag mår dåligt igen så fort jag besuldar mig med mig själv. Men jaja, nu har jag inget i försvar längre i alla fall, men när jag har det i alla fall, kommer det synliggöra det krypande egot mer.

Jag låter som ett jävla skämt jag vet men jag är bara tydlig. Jag har skapat ytlig intellektuell mystik och dualitet, flexibla sceniska färdigheter, för att nå något privat, "gåtans tragedi" och därför har jag en bedräglig förstorad idealism för allting. Det är svårt att kliva ner från sina glada käpphästar eftersom det påminner om förnedring. Man tror att någonting tar slut. Men jag tror man kan hitta sig själv på ett annat sätt I det här om man älskar ärligheten igen och kommer ner i rötterna. Jag är seperationsängslig, det sabbar allt då jag undertrycker min feminintet (alltså att hysa transparent kärlek inför livet) och blir förvirrad av min vulgaritet.

Jag känner igen mycket av det, har varit där.

Ska man minnas något, tror jag uteslutande att man måste praktiera det, det spelar ingen roll vilken nivå det är: kroppslig, emotionellt, mentalt, etc.

Praktisera!

[Anna Sara]

Lågan och renheten finns i den enkla närvaron i möten. Att "upplysa" om att vi inte behöver något.

-

Jag kom alltså på att mitt inre översättningsproblem handlar om att jag satt ihop sanning och frihet med trasiga muttrar och kallat det perfekt, vilket leder till lidande/föruttnelse. Jag behöver kollapsa min intellektuella struktur.

Sanningen och friheten är varandras motsatser, man ser det i mytologi. T ex jag ska förskingra pengar och bedrar min chef, men om sanningen avslöjas av en klipsk kollega så förlorar jag min frihet att resa ur landet och leva mitt nonchalanta liv. Frihets moder är dualitet och sanningens moder är holism. I exemplets använder jag min relation till sanningen för att blåsa upp "girighet" och begäret av lycka/överdrift, vilket tjänas av min djupt rotade dualism, att spela dubbelspel vilket påminner mig om något nära mig själv att det häftigaste kan vara att ingen vet vem jag eller någon annan är.

När jag upplevde mitt möte med gud för några år sen förstod jag "myten", jag såg  t ex att vårt falska jag är de behov vi hade i går, och det vi fortsätter att göra i dag för att omge oss av en miljö som konfronterar oss, mycket som en sketch/fars. Jag menar att vi lever kvar i dessa utvecklingsspår eftersom de är romantiska, vi tror på tryggheten och bekräftelsen, samtidigt kommer vi aldrig ifrån verkligheten bara det förflutna, men vi har svårt att separera syftet om vi går för mycket in i oss själva -glaumorens impolsion.

Sanningens och frihetens syfte rör att komma ihop i en möjlighet/intelligens, men inte "medvetet".


Jag skrev att lågan och renheten finns i mötet, men jag förstår nu också att det är för naivt att tro att det labila hoppet kan skapa varaktighet. Man måste få uttryck för en aggressivitet, livet fortgår och de starka vanor och idenfikationer man använt måste snarare upphöjas än städas bort.

Man kan säga att jag har en mentalt missbruk, min dödsrädsla för att jag inte "är något annat", jag omger mig med tänkande hela tiden och är rastlös. Jag BEHÖVER tänkandet, det finns redan en potentiell framtid i jaglösheten, där jag når min framgång inom begreppverkstadens område.. så det handlar alltså om att komma förbi min skuld.

Jag saknar en centraliserad lägereld i den kollektiva flyktiga kulturen. Den gemensamma dedikationen av ge en del av oss som någongång erkänt smärtan, flytande men stark, utan att fråga mer. Att inte trolla utan erkänna att det fula är vackert, lyssna till det okontrollerade.

Jag tror kreativiteten skapas när intellektet blockeras kreativt, där kommer vi nära gud. Om vi ser vår strävan som tillräckligt stark hittils kan vi ge upp den och belönas av den.

[Anna Sara]

Nej, jag inser att det enda jag undermedvetet vill är att väcka min passion för sanningen igen, som det som konfronterar mig, det har eller är balans. Var finns sannigen inom tänkandet även om tänkandet har råkat illa ut och smakat på råegot?

Sanningen handlar för mig om att rena huset och skapa en ny tillhörighet. Kanske undertrycker jag den kulturella-kollektiva-holistiska verkligheten/värdet, jag har inte varit tillräckligt vuxen för att se oss.

Pratar om att se sanningen på ett nytt sätt, och gå från "absolutism" till acceptans.

Jag skäms för mycket för min snobbism som kommer fram här, och visar min tidsmässiga trasighet, jag kan inte "häfta" inuti mig själv längre, jag BLIR den verklighet jag begreppmässigt förstorat.

Men också.. nej, det finns en annan frihet också, som alltid i hemlighet och tragedi legat närmast mitt hjärta, det är att "bära" det här.. att göra det jag gör, jag vill IDENTIFIERA mig med dualiteten för att "splittra" t ex sexuell form. Det är det mångfacetterade och uridealistiska, något som är så rent att det inte ens "finns". Jag kan inte uttrycka kärleken annars.

Svaret är att tänka utan att tänka, precis som Jimmy sa. Att "bestämma" sig. Att använda SIG SJÄLV i uttrycket, och inte abstrakt energi, smådelar.

[Anna Sara]

Kommentar/tillägg:

Anledningen till att mitt självvärde (som jag upplever "djupa problem med") attackeras, alltså det sker på ytterst subtila opersonliga nivåer, jag "identiferar" mig i mitt anspråk av förståelse med allting, detta kanske alla gör, eller.. jag har i alla fall ingen vilja att vilja ställa mig utanför som speciell, som man ofta tidigare i sin utveckling vill för att hitta sig själv.

Jag inser att det jag hela tiden gör är att FLY istället för att MÖTA situationer -det sker helt enkelt en jävla KORTSLUTNING i min VERKLIGHETSBILD; jag söker sanningar för att bygga upp självvärdet rent primitivt och fortfarande är jag ju inne i det där -dvs, jag skapar en förvirring om jag finns eller inte, i varje svaghet jag tar åt mig.. och kan inte fortsätta -det är alltså för att jag inte "får ut något" längre, och slutar se..

Hur fan transformerar jag "sanningen inom mig"? -den verkar hindra mig att fullfölja varje rörelse, eftersom "jag tar slut" med den, och jag ser inte det bakomliggande här, men är jäkligt intresserad.

T ex.. så känner mig för dimmig/glömsk mentalt, dov/dunkel utan "skarp" effektivitet. Jag kan inte "fortsätta samtalen", jag kan inte relatera på samma plan som jag skulle vilja.. (t ex rörande känslan för balans/människans spel) -jag undrar vad fan felet är.

Samtidigt har jag I det dunkla en annan sorts mänsklighets/själs-identfikation med alla sorters begrepp, i grund är de samma.. men i en annan översättning, och detta drar jag ner allting i, men det är väl bara en flotte av förvridenheter jag glider runt i det formlösa med. Jag kanske känner mig klar över något och kommer "upp" framåt, men jag går in i dimman mycket snart.. upprepningarna är mardrömslika, och därför idealiserar jag dem, gör ytliga planlösa förändringar, var jag än befinner mig.


Det har inte hänt något med närvaron, det är mitt "hem" som krakelerat. Jag förstår, men ALLTING verkar ytligt, och jag kan inte "hålla i det". Känner t ex att jag skulle kunnat förklara denna bild betydligt bättre, men sen är det kanske något bra med att INTE identifera sig syftemässigt med ens mentala resurser, utan målet/meningen bakom. Inser en djupt SKRÄCK bakom detta, att inte kunna förmedla innehållet -saken är att mitt hem är uppbrunnet, falskt.