Form eller innehåll - dialektiskt förnuft

[JimmyAberg]

Ja, han upprepar bara vad Hegel redan sagt långt, långt innan. Så inget nytt där. Jag har sagt det många gånger förr, men jag upphör verkligen aldrig att förvånas över hur vetenskapen (i synnerhet psykologin) av idag gör "upptäckter" som är som hämtade direkt ur Hegel. Det beror förstås på att han under en längre tid misstolkats å det grövsta av den i den anglosaxiska världen förhärskande filosofin (den analytiska), varför man kommit att försumma och negligera honom. Bertrand Russels tolkning av Hegel är ju rent av ett skrämmande exempel på en felläsning av värsta sort.

Alltså inte för att kritisera dig, men en sak som jag ofta upplever att du gör (vilken även är vanligt med Wilber) är att du påstår något, jag menar t.ex. detta exempel: "vad Hegel redan sagt långt, långt innan." Alltså jag menar kanske inte att det inte kan vara så, det jag menar är att detta: kommer du inte med ett resonemang så blir ett sådant påstående endast retoriskt, dvs värdet i det du förmedlar är att vi ska köpa din historia, men det säger inget om historien. Wilber gör detta väldigt ofta - in fact - så är mycket hans stil att göra dessa typer av påståenden -  men problemet är detta: detta är att lova, utan att kanske i slutändan leverera, det är alltså "hype". Jag säger inte detta för att underminera något du försökt förmedla, utan ett slags utpekande kring hur du kan vara mer noggran och ärlig i din presentation. Nog om ditt generella mönster att "hypa" det du läser, det jag specifikt i denna fråga egentligen fundera på var detta: Vad är det som Hegel Bohm bara upprepar?

Jag tycker Bohm har en annan "emphasis"/"betoning" och tycker därför man inte kan reducera in Bohms idéer in i Hegel, även fast saker kanske "faller in" (vilket, åter igen, är upp till dig att påvisa, och inte bara lova/hype:a, - och detta är inte menat som en anklagelse - utan vädjan om förtydelse).

Nu till huvudpoängen:
Den idé som Hegel introducerade, som inte funnits tidigare, är inte att Anden är "absolut-genomfattade", eftersom detta idé redan funnits i Hinduism, dvs Brahman.

Skillnaden mellan Geist och Brahman, det som gjorde Hegels idéer nya, var att "den absoluta Anden" (Geist eller Brahman) var en progressiv kraft till skillnad från en konservativ kraft.

Och jag har varit inne på detta tidigare, Marx tog influens av Hegel, skilladen mellan Hegel och Marx, är att den progressiva kraften är materiell hos Marx och andlig hos Hegel. Tidigare, dvs. all förmodern filosofi/religion (t.ex. Hinduist, Kristendom, osv) antog att det fanns ett "givet grundtillstånd" och att de "givna samhällsklasserna/samhällsstrukturerna"  (Präster, Brahamins, osv) var den struktur som "representerade" den "givna ordningen", att bryta mot denna ordning var att gå emot hela skapelsen. Men Hegels idé om att Anden är progressiv, lade på ett sätt grunden till den moderna "framstegstanken" som är genomgripande hos oss i väst och uttrycks både i väsnterpolitik genom t.ex. Marx och i högerpolitikens tilltro på "tillväxt", dvs. deras eviga framtidsoptimism vare sig det är konservativa  eller progressiva högerideologier, konservativa högerideologier som t.ex. kristdemokrateran har haft menar att man genom "hårt arbete" och sparsamhet förvärvar ett "lager av välstånd" som man i framtiden kan inkassera (detta är även den gamla versionen av kapitalsm), den mer moderna (dvs progressiva) versionen av kapitalism, är inte som den tidigare/konservativa kapitalismen att uppmuntra sparsamhet  (antingen inför hårdare tider, eller festligheter/belöning) utan att uppmuntra "slösaktighet", det är inte "slösaktigiheter" för "sin egen skull" utan för att behov skapar efterfrågan vilket skapar arbetstillfällen och tillväxt. Det ligger alltså något i både den tidigare och den senare kapitalismen, men båda har problem om "dras för långt".

...

Jag kan inte min Marx speciellt bra, och detta är något jag frågat dig tidigare: om det är materiella förhållanden som är den progressiva kraften, vad är det så som driver fram utvecklingen? Alltså jag har aldrig fått ett bra svar från dig, det du sagt är att om människor har makt över sina egna produktionsmedel så kommer detta leda till utveckling, eftersom människor inte känner aliention (olust/etc) kring sina produktionsförhållanden. Jag vill gärna att du utvecklar vad det är som är skapande med materiella förhållanden.

Som jag ser det, så är det inte materiella kraften som är den drivande kraften, utan den andliga kraften - dvs. in-spiration. De materiella förhållanden är en förutsättning för utveckling (därav varför människor med dåliga ekonomiska förhållanden har svårt att "utveckla" och vara skapande).

Kolla in den här killen innan du läser vidare:
http://www.youtube.com/watch?v=FFnLuqP0LfU

Varför är detta in-spirerande? Jo, inte eftersom han produktionsförhållanden, han spelar trots allt på kastruller och brukar. Precis varenda västerlännig har tillgång till dessa verktyg, varför blir då inte alla lika duktiga som honom på att trumma? Jo, eftersom han har ande, han har in-spiration. Och det är detta som kommuniceras från honom till andra. De materiella förhållanderna, är basala, men de är en förutsättning - eftersom utan kastruller och pinnar kan inte ljud uppstå - men detta betyder inte att det är pinnarna som spelar trummorna, precis som (jag sagt innan, dvs) att våra böcker inte läser sig själva på natten, det måste till något mer än bara trummor och trumpinbnar.

Formulerat på ett annat sätt: En musikaffär är inte samma sak som en orkester..

Anden är alltså en kvalité, och Materien är kvantitet. Stora hus och nya bilar har inget värde i sig självt, utan är en symbol för ansträningen, för anden.

Men varför imponerar denna trummis mig mer än en person som åker runt i en BMW? Jo, eftersom BMW:n är en symbol för anden - dvs. den representerar hans ande, hans kraft, hans arbete - hans arbete motsvarar alltså bilens värde - men det garanterar det inte - och därför blir jag inte inspirerad av någon i en BMW.

Kreativitet är andens förmåga att göra inflytande på materien, trots dåliga materiella produktionsförhållanden - och det är därför street art trummisen inspirerar. Han är för mig alltså en symbol för "the american dream", dvs att alla han utveckla anden men att just han gjort det.

[JimmyAberg]

Avantgardet:
Kul att läsa ditt senaste inlägg, det märks verkligen att du mer och mer börjar uttrycka en förståelse för andlighet, inte andlighet ála New Age, utan att du rör dig bort från ditt tidigare socialkonstruktivistiska dogma att "språket är allt" (idéen att all kognitiv är begreppsanvänding + att begreppen alltid är är flytande, dvs att alla är begreppsmässiga geurillasoldater).

Du har ofta tidigare förkastat mina tankar kring det "rena subjektet" utifrån antagandet att allt måste underkasta sig språket/begreppen, men genom din läsning av Hegel, så börjar du mer och mer ge uttryck för att det finns ett "begreppens upplösande" då vi går "bortom" "begreppens underkastelse" genom att förstå begreppens begränsning (inte begreppens begränsing som ett faktum, utan som en händelse), och därför inte längre tvångsmässigt vara "underkastad begreppen".

...

Det du tillför (från naiva idealister) är naturligtivs att du har en kritik av naiva idealister postulerande av det (av mig kallat) "rena subjektet" som något a priori essentialism, då du menar att "upplösningen" är något som sker då vi ordnar klarhet i begreppsbildningen (och därigenom begreppsbildningens be-gränsning) dvs "essentialismens dubbel-negation" vilket leder till det du kallar Hegels objektivitet, att det (av mig kallat) "rena subjektet" (som jag varken menar att du använder eller ekänna ).

Forumlerat på ett annat sätt:
Du har alltså börjat ge uttryck för att det finns en "upplösning" (annars vanligtvis kallat "upplysning").

...

Jag förstår om du nu kommer kritisera mig för det jag säger här. Jag välkomnar naturligtvis din kritik, som kritik, inte som godtyckligt avfärdande.

[Avantgardet]

"Inte för att kritisera, men...", det är aldrig helt smärtfritt att få såna tillrättalagda om man har svårt för kritik. Ser man däremot kritik som nånting bra, och det som något bra att man får rätsida på saker, så gör det emellertid mindre ont. I såna fall är det enda som gör ont den mån i vilken man investerat sitt ego i verksamheten, och förhoppningsvis har du avstått från att göra det. Jag vill inte vara nån bitchig djävel, men vad fan, lite ordning får det vara, så here goes...

Det Bohm upprepar från Hegel var precis allt det du skrev, han har i stort sett bara bytt namn på begreppen. Sen så kommer du ju här med precis den ytliga felläsning av Hegel som jag avskyr, och inte på ett enda ställe backar du upp den med nått konkret, vilket förstås ger intrycket att du bara hypar vad du läst... osv... Lustigt att du inte har samma krav på dig själv som på mig, varför har du inte det? Anden hos Hegel är inte det du förstår med Brahman, eller nån transcendent Gud (hittar du något sånt hos Hegel så var snäll och visa mig det!), utan den är något ytterst konkret. Kanske Bohm gör det, men i såna fall så skiljer de sig däri. Det är, som sagt något ytterst konkret, mer att förstå som vår kultur, och vårt språk, inte någon metafysisk storhet som står bortom vår fattningsförmåga! Det är precis på det där sättet man läst honom fel inom den analytiska traditionen, och det är så förbannat tröttsamt, för Hegel är inte ens otydlig på den här punkten, utan understryker det gång på gång på gång. Idealismen hos Hegel är inte en värld bortom den fenomenala, utan det handlar om att våra idéer externaliserar sig själv i den materiella världen (som är den enda världen), och när de externaliserar sig i den materiella världen, först då får de objektiv existens. Det finns ingen "Ande" som svävar bortom molnen, eller nåt mystiskt subjekt, som skulle liksom vara den "egentliga" verkligheten i Hegel. Det där är en myt, och det är bara göra sig kvitt den omgående.

Att jag påstår saker utan att redogöra för dem alla gånger måste jag nog säga vara av ganska naturliga skäl. Kolla mitt förra inlägg, notera längden på det. Och hur många punkter har jag redogjort för i detalj där? Så många är det inte, jag behandlar huvudsakligen kanske två-tre problem i det, inte mer. Och jag förutsätter att den som diskuterar med mig kan sätta sig in i saken själv, inte att jag ska vara nån djävla specialpedagog åt vederbörande. Så, som sagt, att jag inte redogör för exakt allt jag säger är inte konstigare än att du inte redogör för allt som du säger heller. Är det fel av dig? Nej, jag tycker du kan förutsätta att jag är förmögen att förstå det du skriver, och att om jag inte gör det så kan jag googla eller på annat sätt anstränga mig för att begripa. Så, det jag betraktar som sådant man ska veta, sånt som hör till allmänbildningen, så redogör inte jag för det, precis som du inte gör det. Skillnaden här ligger helt enkelt i vad vi anser höra till allmänbildningen.

Nåväl:

Jag kan inte min Marx speciellt bra, och detta är något jag frågat dig tidigare: om det är materiella förhållanden som är den progressiva kraften, vad är det så som driver fram utvecklingen?

Det är inte materiella förhållanden som är den "progressiva kraften" hos Marx, och det är heller inte någon skäggig gubbe bland molnen som är den "progressiva kraften" hos Hegel, det är arbetskraften som förbinder människan med naturen. Det gäller såväl i Marx som i Hegel, eller hos Hegel heter det kort och gott "arbetet". Vad som sen driver historien framåt är dialektiken, i fallet Marx så handlar det om spänningsförhållandet mellan olika socio-ekonomiska klasser. Ett klassiskt exempel som Marx använder sig av i första bandet utav "Kapitalet" är arbetstiden. Hur den kapitalägandeklassen alltid försökt förlänga den, medan den arbetande klassen alltid försökt korta ned den. Ett materiellt förhållande är emellertid t.ex. en sån sak som vilken faktisk arbetslängd som det i ett land är lagstiftat om. Det är alltså ingen "kraft", progressiv eller annan, utan det hör till det specifika ramverk genom vilket kraften (arbetskraften) uttrycker sig.

Alltså jag har aldrig fått ett bra svar från dig, det du sagt är att om människor har makt över sina egna produktionsmedel så kommer detta leda till utveckling, eftersom människor inte känner aliention (olust/etc) kring sina produktionsförhållanden. Jag vill gärna att du utvecklar vad det är som är skapande med materiella förhållanden.

Absolut ingenting är "skapande" med materiella förhållanden, det är ett ramverk. Utveckling är inget som nånting "leder till", utveckling går överhuvudtaget inte att förhindra. Det är första läxan som dialektiken lär oss. Världen är aldrig statisk, utan ständigt i omvandling. Och det här skiftet i perspektiv från ting och stillhet, till processer i ständig utveckling, är vad som är så revolutionerande med Hegel. Förövrigt borde du väl veta detta när du säger att Marx lånat av Hegel? Eller just ja, du påstod att nåt fjäderfä var den "progressiva kraften" hos Hegel.

Nåväl, du frågar också efter "alienationen", så jag antar att du vill ha nåt slags förtydligande där. Alienation är inte primärt någon "olust" till något, det är en process där vi berövas produkten av vårt arbete, så att vi möter den "som en främmande makt" (för att tala med Marx). Alienationen är väsentligen den materiella motsvarigheten till religionen. Vi föryttrar våra egna ideal, och i religionens form konfronterar vi dem som något främmande, av oss själva oberoende. Men man ska komma ihåg att det är här den tidige Marx, det här är filosofen, inte vetenskapsmannen, Marx. Det är en antropologi han frambesvärjer i sitt "Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844":

Det praktiska frambringandet av en objektsvärld, bearbetandet av den oorganiska världen är proberstenen på människan som ett medvetet artväsen, dvs som ett väsen som förhåller sig till sin art som till sitt eget väsen eller till sig själv som artväsen. Visserligen producerar också djuret. Det bygger sig bon, som biet, bävern, myran osv. Men det producerar blott det som det omedelbart behöver för sig självt och för sina ungar; det producerar ensidigt, medan människan producerar universellt, det producerar blott under trycket av ett omedelbart fysiskt behov, medan människan producerar oberoende av fysiska behov och djupast sett endast gör det i frihet från dessa behov. Djuret producerar blott sig självt medan människan återskapar hela naturen.

Det sista här är viktigt. Människan skapar hela sin natur, hela den värld hon bebor. Det är därför Heidegger (i "Brev om humanismen") kan säga att alienationen hos Marx, och hans egen konception utav "hemlösheten", är ett och samma fenomen, i Marx fall betraktat metafysiskt och i hans eget fall tänkt utifrån varat självt. På samma sätt som jag hävdade att du tänkte Hegel fel när du låste dig vid föreställningen om "Anden" så pekar Heidegger ut (helt riktigt) att:

Materialismens väsen består inte i hävdandet att allt är materia, utan snarare i en metafysisk bestämning enligt vilken allt varande framträder som material för arbete.

Vilket ju är precis vad Marx hävdar med att "människan återskapar hela naturen". Det "vara-skick" (varats historiska framträdelseform) som både Marx och Heidegger underförstår med "alienation" och "hemlöshet" är kapitalismen. Människan blir rotlös, hemlös, alienerad, hennes tillvaro blir mer eller mindre meningslös för att hon förlorar kontakten med sig själv, eller med sitt föryttrade själv, och möter detta föryttrade själv som en främmande makt. Men vi ska inte föregripa saker här, åter till Marx där vi lämnade honom! Människan skapar alltså sin värld:

Denna produktion är hennes verksamma artliv. Genom den framstår naturen som hennes verk och hennes verklighet. Arbetets objekt är därför att objektivera människans artliv, på så sätt att hon inte bara som i medvetandet intellektuellt, utan i praktiken fördubblas och att hon därmed kan betrakta sig själv i en av henne skapad värld.

Nu är ju vi så alienerade redan så vi betraktar vårt arbete som något externt som väsentligen inte tillhör oss, vilket bara gör det än mer angeläget att tänka denna skillnad. Människan är inte bara sin kropp, det är lärdomen från Hegel och Marx när det gäller arbetsbegreppet (som först dyker upp i "Andens fenomenologi"), hon är också sitt arbete. Hon är inte ett ting som står ensamt och i förhållande till en massa andra ting, utan hon är väsentligen en process. Arbetet tillhör alltså människan på ett fundamentalt sätt, på samma sätt som hennes minnen och känslor tillhör henne. Men när någon lägger beslag på hennes arbete så innebär det inte att hon är kvar som hon är och blott säljer bort saker, utan vidare; hon blir i själva verket aldrig av med sitt arbete, det utför hon ju hela tiden, hon kan inte upphöra att producera, hennes relation till naturen är ju just en sådan relation, och hon är en process; vad som händer är helt enkelt att någon lägger beslag på produkten av arbetet, och denna del av henne framstår följakligen som någon annan inför henne själv. Men det är mer som pågår här:

Genom att det alienerade arbetet berövar människan ibjektet för hennes arbete, berövar det henne därför också hennes artliv, den verkliga objektiveringen av hennes art och förvandlar hennes fördel i förhållande till djuren till nackdelen att hennes oorganiska kropp, naturen, undandras henne.
På samma sätt är det det alienerade arbetet som deklasserar självverksamheten eller den fria verksamheten till ett medel.

Eller, som han skriver på en sida innan:

Genom att det alienerade arbetet alienerar människan 1) från naturen, 2) från henne själv, från hennes egen verksamhet, så gör det henne främmande för sin art.

Vårt artliv är ett produktivt liv, vi är skapande varelser, men genom alienationen så framstår arbetet som blott ett medel för överlevnad. Det hade gått fortsätta med det här i all djävla evighet, men om du nu är mån om att begripa det, vilket du säger dig vara, varför läser du inte bara Marx själv då? Jag menar, vad fan skulle poängen vara med att jag sitter och i bästa fall lyckas säga det han säger? Är det inte bättre att jag säger som det? Alltså: FINNS I SJÖN FÖR HELVETE! Vill du veta exakt var så kan jag visa - här: http://www.marxists.org/archive/marx/wo ... reface.htm  Jag menar, du anpassar inte precis allt du säger så att varenda en ska kunna hänga med i det (utvecklingsstörda, eller spädbarn, eller hundar, eller what not), så varför ska jag behöva göra det?

Som jag ser det, så är det inte materiella kraften som är den drivande kraften, utan den andliga kraften - dvs. in-spiration.

Har den uppstått ex-nihilo, eller vad? Det är inte så att du blev inspirerad, eller att du s.a.s. inspirerades, att du fann inspiration, i världen. Sen måste jag säga att jag har förbannat svårt att se hur inspiration överhuvudtaget skulle kunna vara en "kraft".

Vad gäller din film, så kan jag inte se annat än att det är snubben som trummar, inte nån djävla "inspiration" utan en människa av kött och blod. Men han svängde som fan dock. Jag gillar också folk som spelar på skitgrejer, lite av en principgrej för mig.

Varför är detta in-spirerande? Jo, inte eftersom han produktionsförhållanden, han spelar trots allt på kastruller och brukar.

Här visar du bara hur fruktansvärt du missförstått den dialektiska materialismen. Det du tycks syfta på är det borgerligt ideologiska begreppet för "materialism", ett slags etik som går ut på att vilja konsumera saker till skillnad från att konsumera idéer eller stillhet eller andra mer abstrakta värden. Att skilja så vitt skilda saker åt är ingen svårighet, om du bara hade haft en aning om att det var skilda saker, vilket du skulle ha haft om du hade läst Marx - han och Engels är inte sena att påpeka det där ideologiska språkbruket. Men du brukar ju gå i taket när jag säger att du gör bruk av borgerliga begrepp. Här är det dock helt nödvändigt att påpeka faktumet. Det där har, kort och gott, ingenting överhuvudtaget att göra med den dialektiska materialismen. Och följaktligen inte heller det här:

Precis varenda västerlännig har tillgång till dessa verktyg, varför blir då inte alla lika duktiga som honom på att trumma?

Däremot förtjänar det här en utläggning:

Varför är detta in-spirerande?... Jo, eftersom han har ande, han har in-spiration.

Ke? Har är inspirerande för att han har inspiration? På vilket sätt skulle det motsäga Marx eller den dialektiska materialismen? Ja, förutom att du då säkert lägger in nåt hokus-pokus spöklikt i detta "ande". Han har arbetskraft, och det är den han ger uttryck för. Om denna arbetskraft i uttryck kan betraktas som ägandes kvaliteten "inspirerande" eller inte kan jag inte svara på. Det förvånar mig i själva verket att du är så djärv att du gör anspråk på att kunna förklara varför en kvalitet av det slaget skulle erfaras av oss. Dock kan jag personligen inte påstå att jag blev nämnvärt inspirerad av honom. Det är väl just därför jag betraktar dig som djärv, du verkar förutsätta att din upplevelse är universal.

Sen försöker du, högfärdig som vanligt, göra nåt slags poäng (men vilket enastående magplask!), och hänvisar till och med till dig själv, i det följande:

... detta betyder inte att det är pinnarna som spelar trummorna, precis som (jag sagt innan, dvs) att våra böcker inte läser sig själva på natten, det måste till något mer än bara trummor och trumpinbnar.

Varför inbillar du dig ens att Marx skulle ha sagt nåt sånt? Det här är ju höjden av ignorans! Däremot kan man, förutsatt att man går genom Derridas kvasi-begrepp "arke-skrift", hävda att all diskursiv verksamhet är tecken som spelar mot sig själva, eller text som kommenterar text. Det innebär alltså att subjektet primärt ses som en narrativ verksamhet inte som ett ting eller en essens. Här skulle det förstås vara på sin plats att du argumenterade för varför vi överhuvudtaget skall anta subjektet som sådant, istället för att bara påstå det. Annars gör du dig skyldig till just det du beskyllde mig för. Och på tal om det så ska du alls inte ursäkta dig om du har kritik att presentera mig, kritik är nånting bra, men i det här fallet så var det inte mycket till kritik. Försök igen!

Formulerat på ett annat sätt: En musikaffär är inte samma sak som en orkester..

Låt mig göra det här så klart det bara kan bli för dig: det är det INGEN, nånsin, som har påstått, mig veterligen, ingen i hela djävla världshistorien!

Anden är alltså en kvalité, och Materien är kvantitet. Stora hus och nya bilar har inget värde i sig självt, utan är en symbol för ansträningen, för anden

Här ligger du inte så långt från Marx och Hegel, däremot så (utifrån det här lilla stycket text åtminstone) tycks du ha en hemskt ytlig och platt föreställning om kvalitet och kvantitet. Dessa begrepp åtnjuter en mycket speciell plats i dialektiken. Kan vi ta en annan gång, men jag skulle ändå vilja säga här och nu att materia är i själva verket inget annat än kvaliteter, inget annat och inget mer, utan blott och bart det - kvaliteter. Man kan dock emellanåt ha flera kvantiteter av samma kvalitet - till exempel flera röda skor, eller vad som helst. Sen finns det, som antytt, en mycket speciell relation mellan kvantitet och kvalitet som negligeras av många, trots att det är oerhört självklart och vi erfar det i vårt vardagliga liv hela tiden. Om man t.ex. har vatten av en viss kvantitet värme, och adderar till den fler kvantiteter värme, så kommer man snart bli på det klara med att man inte bara får en större kvantitet, utan den ackumulerade kvantiteten slår över i kvalitet när vattnet börjar koka. Det övergår från fast flytande form till gas. Likadant fungerar det förstås åt andra hållet, men där övergår det från gas till flytande, och, när vi når fryspunkten, till fast. Så här fungerar det i en rad olika sammanhang, och det är ett exempel på dialektiskt förnuft. Och det är förstås inget begrepp som förnuftet påtvingar den fenomenala världen, utan det är en inre bestämmelse hos verkligheten själv.

Men varför imponerar denna trummis mig mer än en person som åker runt i en BMW? Jo, eftersom BMW:n är en symbol för anden - dvs. den representerar hans ande, hans kraft, hans arbete - hans arbete motsvarar alltså bilens värde - men det garanterar det inte - och därför blir jag inte inspirerad av någon i en BMW.

Inte ens om det var just den där snubben som satt i en BMW?

Kreativitet är andens förmåga att göra inflytande på materien, trots dåliga materiella produktionsförhållanden - och det är därför street art trummisen inspirerar.

Du är som sagt fast i den där borgerliga konceptionen av "materialism", men vi bortser från det. Och bortsett från det så håller jag både med och inte med i det du säger här. 1) Det är sant att det kan vara (inte nödvändigt dock) inspirerande att se någon spela på lousy grejer, i själva verket så gör jag aldrig annat själv, men detta gör jag för 2) utmaningens skull, och det har alltså ingenting med kreativitet att göra. Kreativitet kan man ge uttryck för på såväl dåliga som bra verktyg. Däremot kommer denna kreativitet att få delvis annorlunda uttryck beroende på vilket verktyg man har i handen, emedan det pågår en växelverkan mellan verktyget och den som arbetar med det. Det i sig vittnar, åtminstone för mig, om att det materiella hela tiden bestämmer arbetets karaktär, eller "the outcome" så att säga, och inte någon abstrakt "kreativitet" eller "inspiration". Inspirationen har sitt upphov i den materiella världen. Kan var nåt så subtilt som att det "känns" på ett visst sätt (på grund av gitarrens kroppsform, eller hur skitiga strängarna är, vad som helst) som gör att en viss idé tar form hos mig, och får sitt utlopp på gitarren. Kreativitet, för mig, låter som en blandning av inspiration och energi/arbetskraft.




Sen ditt andra inlägg:

Kul att läsa ditt senaste inlägg, det märks verkligen att du mer och mer börjar uttrycka en förståelse för andlighet, inte andlighet ála New Age, utan att du rör dig bort från ditt tidigare socialkonstruktivistiska dogma att "språket är allt"

Var finner du några tecken på att jag skulle röra mig bort från mitt "tidigare socialkonstruktivistiska dogma"? Vad jag redogjort för är Hegels ståndpunkter, och Hegel är givetvis ingen postmodernist.

Du har ofta tidigare förkastat mina tankar kring det "rena subjektet" utifrån antagandet att allt måste underkasta sig språket/begreppen, men genom din läsning av Hegel, så börjar du mer och mer ge uttryck för att det finns ett "begreppens upplösande" då vi går "bortom" "begreppens underkastelse" genom att förstå begreppens begränsning (inte begreppens begränsing som ett faktum, utan som en händelse), och därför inte längre tvångsmässigt vara "underkastad begreppen".

Här läser du både mig och Hegel fel, skulle jag säga. Tvärtom är det ju en relativism som uppdagas med "händelsen", en oförmåga att bestämma den som en närvaro, "différance" osv. Och Hegels kritik av Kant bottnar ju delvis just i detta att Kant förutsätter eviga begrepp, medan Hegel menar dem vara beroende av tid och rum. Av detta skäl ensamt kan man kalla Hegel för just en "socialkonstruktivist", och det gör ju också de som använder sig (urskiljningslöst) av det begreppet; man klumpar ihop såväl strukturalister, som poststrukturalister, som marxister, som hegelianer, som existentialister, som en massa annat under en och samma etikett: "socialkonstruktivister". Med det begreppet så kommer emellertid alltid, av nödvändighet, att missförstå poststrukturalismen, då man tar den för något istället för ett intet. Notera också citatet av Hegel där han pratar om negationen, risken finns att man annars föreställer sig det hela allt för platt och missar poängen. På det sättet skall också "händelsen" eller "överraskningen" tänkas, inte dialektiskt som negationens negation (det var inte vad jag menade med uppmaningen att kolla in hegelcitatet), utan som ett intet snarare än ett något. Det innebär egentligen bara det enkla faktum att frågan "Vad är 'händelsen'?" inte kan ställas emedan den förutsätter just att det som frågas efter är närvarande, i sig, eller åtminstone är möjligt att presentera i sig. Men det är inte händelsen, den är väsentligen inte något substantiellt, utan just det som föregår och möjliggör varje s.k. "substans", eller åtminstone varje företeelse man till skriver föreställningen om en substans, såväl som denna föreställning själv och allting annat.

Att begreppen skulle kunna upplösas, det har jag väl aldrig motsatt mig? Tvärtom har jag ju alltjämt hävdat att det inte finns någon en gång för alla giltig mening hos något överhuvudtaget! Däremot, om du menar att man kan frigöra sig från begreppsligheten så menar jag att du är helt ute och cyklar. Det är en fruktansvärt naiv dröm. Vad jag hävdat är, med Heidegger, att "språket är varats hus". Något som egentligen också måste antas när det gäller Hegel - för språket är platsen för andens medvetandegörande av sig själv, det är där förnuftet lever så att säga.

Dock så undrar jag lite över det du skriver sen och summerar som:

Du har alltså börjat ge uttryck för att det finns en "upplösning" (annars vanligtvis kallat "upplysning").

"Börjat erkänna" och "börjat ge uttryck för"? Det har jag väl alltid hävdat? När har jag nånsin sagt nånting annat? Vad jag däremot inte går med på är att detta skulle vara någon "upplysning" eller att det ens behöver vara önskvärt. Snarare så hävdar jag det vara ett faktum, och detta för att subjektet väsentligen är en narrativ konstruktion ("socialkonstruktivism"), vilket innebär, inte att det idag är en realitet och att det omsider blir en fiktion som man genomskådar någon gång senare utan att det alltid-redan är upplöst för samtliga individer (eller upplöst implicerar fortfarande att det skulle ha inträffat någon gång, att det skulle ha funnit ett tillstånd som var annorlunda, och är därför ett ord som borde skrivas genomstruket), att det aldrig har hållit ihop överhuvudtaget, att just detta att det "hållit ihop" har varit en fiktion från första början. Detta följer dock av Derridas "arke-skrift", men det är en annan historia. Jag blir förvirrad av din läsning av mig. För att vara tydlig dock: ser inget skäl till att kalla "upplösningen" (som inte är en upplösning i och med att den alltid varit ett faktum, och inte en händelse, det vill säga subjektet har aldrig varit ett ting [eller subjekt] överhuvudtaget) av subjektet för upplysning. Ser det rent av som en ganska fånig och dum fixidé att sträva efter nåt sånt. För det första för det absurda i det hela, och för det andra eftersom det är ett faktum och därför förefaller bra dumt att sträva efter (och inte minst för att strävan i sig alltjämt är en bekräftelse av att man inte accepterar det som det faktum det är).

Jag förstår om du nu kommer kritisera mig för det jag säger här. Jag välkomnar naturligtvis din kritik, som kritik, inte som godtyckligt avfärdande.

Bra! Fast det verkar som att en hel del behöver redas ut innan det ens kan bli frågan om någon kritik, jag menar det går ju inte kritisera saker om man inte har en (i någon mån) riktig föreställning om dem. Nära skjuter ju ingen hare. Kritik vill jag dock gärna ha, ju mer desto bättre. Det är väl det primära skälet till att jag skriver här, möjligheten till kritik, till andras perspektiv, vilket är just det som man aldrig kan uppamma på egen hand, just det som den Andre innebär.

[Fromm]

Som jag ser det, så är det inte materiella kraften som är den drivande kraften, utan den andliga kraften - dvs. in-spiration.

Vi måste erkänna att alla människor har stressen inom sig och att det är stressen som motiverar människor.

Jimmy varför kallar du numera stressen för den andliga kraften?
Popjimmy håller jag med för vi undviker ju stressen som belastar hjärnan  mycket.

[Logos]

Äter inte fisk heller. Tanken är väl dock att försåvitt vi vet är det bara människan som handskas med den här "rationaliteten", eller åtminstone är hon den enda som i hegeliansk perspektiv är intressant emedan hon använder sig av språket/kulturen.

Tanken med det "Absoluta" är väl att tänka sig det som en helhet, som i sig innesluter såväl det enskilda som det allmänna, och inte som vare sig ett partikulärt eller allmänt ensamt. Så jag tycker nog inte Hegel är inkonsekvent, däremot kan man beskylla honom för att vara lite väl abstrakt på den punkten kanske. Även om du givetvis har rätt, en sån här svårighet föreligger ändå, men man får nog bortse från den om man skall ha med metafysiska storheter av det slaget att göra. Å andra sidan faller de allra flesta (eller, rättare, alla rätt och slätt - till och med jag när jag gör bruk av en sån storhet som "alla") ifall vi ska vara så kräsna, vilket jag nog tycker vi skall vara, så värdet av Hegels tänkande kanske ska ses i vidare termer.

Tja, du efterfrågade ju formell kritik. Och jag tycker att Hegel egentligen är sin egen bäste kritiker här. Även om det föreligger en metafysisk storhet så ligger den bortom tanken eller andens räckvidd (typ som problemet med att föreställa sig något oändligt eller sin medvetandes icke-existens). Detta betyder ju dock inte att vi inte kan göra bruk av dylika begrepp, men vi bör vara på det klara med språkets begränsningar. Nu spånar jag lite här, men kanske är det språkinlärningens gång från det ostensiva till det abstrakta som ger det en så viktig roll? Eller vår matematiska besatthet? Eller helt enkelt för att det är enklast rent kommunikativt?

Fast jag är inte så säker på den där gången från det ostensiva till det abstrakta. Jag menar hur vet man att en gest är ostensiv? Förutsätter inte det redan en abstrakt förståelse av den? Ett språk före språket med andra ord. Själv tänker jag mig inte språket så mycket ett verktyg som en existentiell sfär (om uttrycket tillåts). Vi har en tendens att tänka oss människan som ett (redan komplett) ting, och allt det hon företar sig som något externt och valfritt. Jag tror vi misstar oss om vi tänker oss henne i så rigida termer. Människan, i den mån hon är ett ting, är en kulturvarelse. Hon kan aldrig vara utan kultur helt och hållet, blott det partikulära innehållet i den kan skifta. Det innebär att hennes sätt att vara-till är att leva genom en kultur, i en specifik existentiell-sfär som innefattar vissa saker (däribland, inte minst, språket). På samma sätt som en hund inte väljer huruvida den ska lära sig vifta på svansen eller inte, eller en katt att kurra och jama, eller en fågel att kvittra. Dessa "predikat" ingår redan i bestämningen av subjektet som sådant, och förutan vilka det inte hade varit ett subjekt överhuvudtaget.

Fast här menade jag snarast språkinlärningen, där ett begrepp inte sällan lärs in genom att något partikulärt (lampa) relateras till ett flertal fenomen (andra lampor) och tar formen av ett abstrakt begrepp (lampa). Som småbarn som springer runt och säger "mjau" om allt som rör sig och inte är människor... men givetvis kräver allt detta bekräftelse, annars vore det inte relevant. Språket förutsätter den Andre, även om den Andres likhet med mig och därigenom särskiljande från mig måste läras in.

[Logos]

Sen måste jag säga att JR:s Kant är långt mycket mer intressant än någon annan Kant som jag har läst, vilket står kvar oavsett den historiske Kants faktiska åsikter. Kanske kunde det vara värt att starta en tråd om hermenutisk metod på FF?

[J R Auk]

Sen måste jag säga att JR:s Kant är långt mycket mer intressant än någon annan Kant som jag har läst, vilket står kvar oavsett den historiske Kants faktiska åsikter. Kanske kunde det vara värt att starta en tråd om hermenutisk metod på FF?

Kul att höra.

Jag tror att ett problem när jag läser texter är att jag läser dem från förståelse jag har eller förståelse jag kan ge det. Det kanske är att göra avkall på korrekthet i läsningen, men det gagnar mig som läsare mer i min mening.

Dock med Kant så ser jag faktiskt en antydan av en fenomenologi som grund för undersökningarna. Det är förstås en rationell fenomenologi och inte en metod som den senare kommer att formuleras. Men om man skall göra tex hans grundläggning av etiken rimlig så måste man anföra det på en fenomenologisk undersökning enligt mig.

Har du själv läst hans Kritik av förnuftet? Alltså orginal, då jag är övertygad om att alla läst om den vid det här laget

[J R Auk]

Avantgardet nu har du ju ålagt mig att skriva en mindre uppsats i ämnet om jag skall besvara dig i samma maner du gav mig svar

Skall läsa in mig lite så jag inte sitter o svamlar, men jag har en del punkter som jag känner måste utvecklas.

Nån som vet om Hegels verk på nätet? Och i vilka av hans verk tas de här frågorna som här relateras upp?

[Logos]

Sen måste jag säga att JR:s Kant är långt mycket mer intressant än någon annan Kant som jag har läst, vilket står kvar oavsett den historiske Kants faktiska åsikter. Kanske kunde det vara värt att starta en tråd om hermenutisk metod på FF?

Kul att höra.

Jag tror att ett problem när jag läser texter är att jag läser dem från förståelse jag har eller förståelse jag kan ge det. Det kanske är att göra avkall på korrekthet i läsningen, men det gagnar mig som läsare mer i min mening.

Dock med Kant så ser jag faktiskt en antydan av en fenomenologi som grund för undersökningarna. Det är förstås en rationell fenomenologi och inte en metod som den senare kommer att formuleras. Men om man skall göra tex hans grundläggning av etiken rimlig så måste man anföra det på en fenomenologisk undersökning enligt mig.

Har du själv läst hans Kritik av förnuftet? Alltså orginal, då jag är övertygad om att alla läst om den vid det här laget

Jag har läst delar av den, men aldrig hela verket från pärm till pärm, även om jag gjorde en ansats till att börja plöja igenom den för några månader sedan. Får väl ta och ta tag i den snart, det hör ju till allmänbildningen...

[Fry]

Nån som vet om Hegels verk på nätet? Och i vilka av hans verk tas de här frågorna som här relateras upp?

På Google Scholar finns en del verk av Hegel. Dessvärre finns inte alla sidor i böckerna med, men "Phenomenology of Spirit" verkar någerlunda komplett efter en snabb titt.

http://scholar.google.se/scholar?q=hege ... G=S%C3%B6k

[J R Auk]

Nån som vet om Hegels verk på nätet? Och i vilka av hans verk tas de här frågorna som här relateras upp?

På Google Scholar finns en del verk av Hegel. Dessvärre finns inte alla sidor i böckerna med, men "Phenomenology of Spirit" verkar någerlunda komplett efter en snabb titt.

http://scholar.google.se/scholar?q=hege ... G=S%C3%B6k

Tack så mycket, skall förska hämta en schematisk bild av det hela då.

[JimmyAberg]

Anden hos Hegel är inte det du förstår med Brahman, eller nån transcendent Gud (hittar du något sånt hos Hegel så var snäll och visa mig det!), utan den är något ytterst konkret.

Har tyvärr inte ännu tid att svara på ditt långa inlägg.

Tillsvidare kastar jag ut några randomcitat från wikipedias artikel om Schelling då jag tänkte att det kanske nappar bättre om jag kommer med mig egna tyska gubbe:

# "Nature is visible Spirit; Spirit is invisible Nature."
# "History as a whole is a progressive, gradually self-disclosing revelation of the Absolute."
# "[The Godhead] is not divine nature or substance, but the devouring ferocity of purity that a person is able to approach only with an equal purity. Since all Being goes up in it as if in flames, it is necessarily unapproachable to anyone still embroiled in Being."

http://en.wikipedia.org/wiki/Friedrich_Wilhelm_Joseph_Schelling#Quotations

[Avantgardet]

Har läst alldeles för lite Schelling för att kunna uttala mig egentligen, har bara läst den föreläsningsserie som finns utgiven på Daidalos.

Måste dock säga att Hegels lösning på "den filosofiska grunden" är snygg. Vad som framförallt kritiserades hos Kant var just att han saknade en enande princip från vilken kategorierna kunde härledas. Hans förläggare (Reinhold) publicerade själv ett par verk där han försökte rädda det kantska systemet genom att utgå från en sådan - föreställningen/representationen. Det försöket gick dock i stöpet ganska snabbt, inte minst p.g.a. Fichtes kritik. Det var helt enkelt otillräckligt (inte minst, som Fichte sade, så verkar det ju som vi måste tänka oss att subjektet föregår representationen emedan subjektet ansvarar för att relatera och skilja sig, objektet, och representationen åt). Dock menade Fichte, till skillnad från mer skeptiskt lagda kritiker, att det därmed inte var kört. Fortfarande var det möjligt att rädda förnuftet, det enda som (den samlade) kritiken hade visat var att Reinholds föreställningen/representationen inte kunde vara den riktiga grunden.

Kants subjektivism var också ett stort problem, just emedan den mynnade ut i en typ av relativism då vi bara har tillgång till "fenomenvärlden", vilket i princip innebär att var och en utav oss skulle kunna ha en helt unik värld, eller att våra "medvetanden" så att säga skapar våra världar åt oss. Detta var inte godtagbart, eftersom det innebär att ingen kunskap är möjlig.

His [Kants] chief thought is to vindicate the categories for self-consciousness as the subjective ego. By virtue of this determination the point of view remains confined within consciousness and its opposition; and besides the empirical element of feeling and intuition it has something else left over which is not posited and determined by thinking self-consciousness, a thing-in-itself, something alien and external to thought––although it is easy to perceive that such an abstraction as the thing-in-itself is itself only a product of thought, and of merely abstractive thought at that.

Så man var tvungen att överbrygga Kants antinomi, mellan subjektet och objektet. Men:

If this principle is to unify Kant's dualisms, it also has to explain them, to do full justice to them. For it is just a blunt fact of experience that sensations are given and contingent, that what we see, hear or feel does appear independent of our conscious control; it is just a hard reality that we are finite beings, who cannot create all of our world. Fichte, Schelling, and Hegel all insist that a transcendental idealism, as opposed to a transcendent and dogmatic one, must account for these basic facts of experience. Hence their problematic now seemed paradoxical: they had to unify and divide the subject and object. They had to unify them to explain the possibility of knowledge, which requires their intimate connection: and they had to divide them to explain the basic facts of experience. Somehow they had to find, then, some means of unifying both subject-object identity and subject-object non-identity. What they were looking for, to use Hegel's paradoxical language, was the "identity of identity and non-identity."

Fichte snurrade, som bekant, in sig i sig själv, och en solipsism av sällan skådat slag. Schelling började tala med nån ande i naturen, men hur löser Hegel det här problemet? Jo, Hegel gör den geniala grejen att börjar med början!

As yet there is nothing and there is to become something. The beginning is not pure beginning, but a nothing from which a something is to proceed; therefore being, too, is already contained in the beginning. The beginning, therefore, contains both, being and nothing, is the unity of being and nothing; or is non-being which is at the same time being, and being which is at the same time non-being.
Further, in the beginning, being and nothing are present as distinguished from each other; for the beginning points to something else––it is a non-being which carries a reference to being as to an other; that which begins, as yet is not, it is only on the way to being. The being contained in the beginning is, therefore, a being which removes itself from non-being or sublates it as something opposed to it.
But again, that which begins already is, but equally, too, is not as yet. The opposites, being and non-being are therefore directly united in it, or, otherwise expressed, it is their undifferentiated unity.
The analysis of the beginning would thus yield the notion of the unity of being and nothing––or, in a more reflected form, the unity of differentiatedness and non-differentiatedness, or the identity of identity and non-identity.

Kan inte bli mycket stiligare än så. Nu är det förvisso så att Heidegger riktar kritik mot Hegel för att han skulle ha någon förförståelse av "varat" som han inte redogör för, vilket är på pricken den kritik som Hegel själv riktar mot Kant (och antinomierna i den transcendentala dialektiken, alltså beviset för att universum inte kan ha någon början, och heller inget slut). Själv vet jag inte riktigt vad jag ska säga om det. Hegel lägger ju ner stor möda på att precisera varat i dess renhet, som just det omedelbara obestämda. Och vad förutsätter det egentligen för underliggande varaförståelse? I själva verket så tycker jag nog att Heideggers och Hegels respektive varabegrepp står varandra hemskt nära. Men men...

[Avantgardet]

Fortsätter min nästintill idéhistoriska exposé här, men tänker fokusera på precis det jag lämnade hängande i sista inlägget (om nån mer än jag är intresserad av de här sakerna). Heideggers kritik av Hegels varabegrepp alltså, vilket fått bli mitt studieobjekt för natten. Mitt fynd visar sig vara så att Heidegger, i större utsträckning än vad jag anade, vänder en insikt hos Hegel mot honom själv (men som givetvis gått genom Heideggers metabolism, och omstöpts i heideggersk terminologi). Vad han i huvudsak beskyller Hegel för, eller vad han snarare konstaterar (utan att påpeka något egentligen konkret känntecken för detta - vilket är oerhört svårt emedan Hegel föreställer sig varat i dess mest abstrakta, eller rena, form: frukt, i allmänhet, är, som Hegel påpekar, ingen partikulär instans av frukt, alltså druvor, äpplen, päron osv., utan just ett allmänt), är att det varabegrepp Hegel gör bruk av är "skickat" (det vill säga: har en specifik historisk framträdandeform), och därför, med nödvändighet, inte "objektivt". I själva verket drabbar den här kritiken också Heideggers eget varabegrepp såsom det framträder i hans tidiga skrifter, och i synnerhet "Varat och tiden".

Så några klargöranden. Heidegger låter sin kritik utgå från "tänkandet" (vilket hos Hegel blir varat i relation till sig självt - eller, kanske bättre, tänkandet som tänker sig självt):

För Hegel är tänkandets sak varat med avseende på det varandes tänkthet i det absoluta tänkandet, och som sådant. För oss är tänkandets sak det Samma, det vill säga varat, men med avseende på dess differens gentemot det varande. Eller ännu skarpare: för Hegel är tänkandets sak tanken som det absoluta begreppet. För oss är tänkandets sak, preliminärt sagt, differensen såsom differens.

Hegels relation till historien (i egenskap av den egentligen första tänkaren av historien som sådan) är liksom ackumulativ, och där han betraktar sig själv (egentligen helt riktigt på sätt och vis) som kronan på verket, i egenskap av just den första tänkaren av historien som sådan, som den första som sammanfattar tänkandet i ett utvecklings-narrativ. Han blir den första som omfattar "hela" tänkandets historia. Heidegger söker emellertid inte sammanfatta traditionen, utan ställa sig utanför den, eller, som han säger, "ta ett steg bak" för att just genom det steget blir närheten till den, som sådan, synlig för första gången. Hegel söker, och bygger vidare på, "kraften hos det redan tänkta" (för att tala med Heidegger) medan Heidegger:

inte [söker] kraften i det redan tänkta, utan i ett otänkt, från vilket det tänkta mottar sitt väsensrum.

Han vill med andra ord, som han vill med allt sitt senare tänkande, tänka det otänkta, det som har förblivit otänkt i metafysikens historia, det som har blivit övertäckt så att säga, och bortglömt. Främst gäller det, förstås, att tänka den onto-ontologiska differensen (skillnaden mellan varat varande), i vars tjänst han introducerade "destruktionen" (av metafysiken), vilket, som bekant, i Derridas händer blev till de-konstruktionen. Här kommer vi så till hans huvudpoäng i kritiken:

Tänkandets sak har i det västerländska tänkandet traderats under namnet »vara«. Om vi tänker denna sak en smula sakligare, om vi på ett mer omsorgsfullt sätt beaktar det som står på spel i saken, då visar sig: överallt betyder vara: det varandes vara, en vändning i vilket genitivet skall tänkas som genitivus obiectivus. Varande innebär alltid: varats varanden, en vändning i vilken genitivet skall fattas som genitivus suiectivus. Vi talar emellertid på ett förbehållsamt sätt om ett genitiv som är riktat mot objektet eller subjektet, ty uttrycken subjekt och objekt är i sin tur framsprungna ur en prägling av varat. Det förblir klart att både vad gäller det varandes vara och varats varanden, så handlar det om en differens.
Varat tänker vi således sakligt bara när vi tänker det i sin differens mot det varande, och det varande i differens mot varat. På så vis får vi syn på differensen själv.

Tänker vi denna differens själv, så riskerar vi emellertid att förvandla den till en relation mellan de två, och därmed framstår den som något instiftat av vårt tänkande, och vi är då snärjda av just den problematik vi söker undkomma. Heidegger konstaterar med den här kritiken att all metafysik är endera ontologi eller teologi (men i själva verket båda, i och med att differensen som sådan täcks över oavsett vilken linje man väljer, den differens ur vilken de både framspringer):

Tänker metafysiken det varande med avseende på den grund som är gemensam för vart och ett av dess varanden, då är den logik såsom onto-logik. Tänker metafysiken det varande som sådant i dess helhet, det vill säga med avseende på det högsta, allbegrundande varandet, då är den logik som teo-logik.

Så, vad Heidegger säger är i korthet att: ingen "grund" kan tänkas som inte redan täckt över denna differens ur vilken grunden och det grundade framspringer.

[JimmyAberg]

Ang abstraktion/generalisering och språk. Här kommer något som relaterar till diskussionen lite, jag tänkte att det kanske var av intressse, som en kontrast till vårat västerlänska språkbruk....

Läste en diskussion kring primitiva språk som förs på det integrala underforumet på gaia.com, källa: http://groups.gaia.com/ips/conversations/view/449382

Diskssonen är kring en artikel om primitiva språk, skriven av Lev Vygotskij. Här kommer en kortfattad beskrivning från svenska wikipedia om Vygotskij:

Vygotskij var en pedagogisk teoretiker vars verk blev kända i västvärlden under 1960-talet. Han lanserade idén om att barns utveckling sker i samspel med deras omgivning i högre grad än att det är en oberoende individuell process. Särskilt intresserade han sig för skillnaden mellan vad barn kan lära sig på egen hand och vad som kräver en vuxens hjälp. Beroende på vilken assistans de får kan barn antingen befinna sig i sin faktiska utvecklingsnivå, eller i sin potentiella nivå, där den förra avser situationen när barn lär sig av egen kraft och den senare när de blir stimulerade av föräldrar eller lärare.

Vygotskijs infallsvinkel brukar kallas sociokulturell, då han ser omgivningen som avgörande för individens utveckling och prestation. Med utveckling avser han tankeförmåga, språk, och mental och personlig utveckling. Utveckling sker enligt Vygotskij genom relationer, i synnerhet till föräldrarna, och strävar till den kulturella förståelsen (begreppsvärlden). Den kulturella förståelsen och den kognitiva utvecklingen kallar Vygotskij internalisation. För att ett barn ska internalisera begrepp och kunskaper krävs att det undervisas och har goda relationer med äldre (föräldrar, lärare, förebilder etc). Enligt Vygotskij påverkar alltså de sociala faktorerna intelligensen, som inte enbart beror av biologiska förutsättningar.

Länge var Vygotskij bortglömd, och Jean Piaget var den mest tongivande teoretikern om barns utveckling. Men under 1980-talet blev Vygotskij dock återupptäckt i samband med glasnost, och är idag mycket inflytelserik i forskningen om maturation och om barns språkliga utveckling.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lev_Vygotskij



Här kommer utdrag från tråden om artikeln:

Vygotsky has an essay on the relationship of language and thought that is relevant here, I think:  The Connection Between Thought and the Development of Language in Primitive Society.  I will post an excerpt from it below, and then will add a few comments afterwards.  If you're at all interested in the topic, the full essay is worth reading, if only for the interesting examples of linguistic conventions among different 'primitive' people.

Hela orginalartikeln finns här:
http://www.marxists.org/archive/vygotsk ... n/ch05.htm

Här är några citat, kring artikeln

Some quotes regarding primitive languages from the article:

   endlessly complex, accurate, plastic and photographic description of an event with the finest details

   practically no word denoting general concepts

   no word to designate qualities

   huge wealth of vocabulary

   it is almost impossible to count the number of nouns in such languages

   he does not know how to express himself abstractly

   the words of primitive man have not yet become differentiated from things, and are still closely linked to immediate sensory impressions

   speak to the eyes

   the language of one primitive tribe has ten thousand verbs, further augmented by the use of numerous prefixes and suffixes

   the languages of primitive man conveys images of objects and transmits them exactly as they present themselves to the eyes and ears

   thinking that uses this language, like the language itself, is thoroughly concrete, graphic and pictorial and full of details

   the language of primitive man is a mirror image of the special traits of that group

   the concreteness of primitive language … is evidence of … its inability to express anything separate or general, or to define a relationship to other things

...