så, för att handikappade kostar samhället pengar så ska inte vård ges till patienter som inte har möjlighet att bli friska ?
vi kan ju lika gärna sluta betala ut pensioner och sociala avgiter sjukpensioner mm.
Gravt handikappade människor
Moderator: Moderatorgruppen
Mr.M skrev:så, för att handikappade kostar samhället pengar så ska inte vård ges till patienter som inte har möjlighet att bli friska ?
vi kan ju lika gärna sluta betala ut pensioner och sociala avgiter sjukpensioner mm.
jag pratar inte om sånt
det första man skall slopa är TRON om att rätt/fel kan DEFINERAS
vi lever inte naturligt
vi är så långt borta man kan komma från naturligt
inga djur pratar om moral, etik och sånt
de agerar spontant i nuet
och så skall också människan leva
om det är så att vi tar hand om gamla eller inte får det naturliga avgöra
ibland kanske vi tar hand om dom, ibland inte
RÄTT- FEL - BRA - DÅLIGT - ONT - GOTT .... det är ju bara trams människan skapat
och det är onaturligt att ge gravt handikappade vård ?
Mina barn var runt en handikappad person, satt i hans knä medans vi promenerade med rullstolen i shoppingcentrat,
Dom var alltid med, och för dom blev det nog en naturlig bit att vara och se en handikapadds liv.
Dom har nog säkert fått värderingar från detta som följer livet ut. Det har aldrig fallit mig in att fråga vad dom tänkte om det, så jag ser framemot att göra det.,
jag själv är inte emot 'dödshjälp' i vissa situationer, men det är inte upp till mig att avgöra när folk ska dö eller inte.
Mina barn var runt en handikappad person, satt i hans knä medans vi promenerade med rullstolen i shoppingcentrat,
Dom var alltid med, och för dom blev det nog en naturlig bit att vara och se en handikapadds liv.
Dom har nog säkert fått värderingar från detta som följer livet ut. Det har aldrig fallit mig in att fråga vad dom tänkte om det, så jag ser framemot att göra det.,
jag själv är inte emot 'dödshjälp' i vissa situationer, men det är inte upp till mig att avgöra när folk ska dö eller inte.
Mr.M skrev:och det är onaturligt att ge gravt handikappade vård ?
Mina barn var runt en handikappad person, satt i hans knä medans vi promenerade med rullstolen i shoppingcentrat,
Dom var alltid med, och för dom blev det nog en naturlig bit att vara och se en handikapadds liv.
Dom har nog säkert fått värderingar från detta som följer livet ut. Det har aldrig fallit mig in att fråga vad dom tänkte om det, så jag ser framemot att göra det.,
jag själv är inte emot 'dödshjälp' i vissa situationer, men det är inte upp till mig att avgöra när folk ska dö eller inte.
kanske är det naturligt kanske inte
jag är själv inte helt naturlig, kanske är jag 65% naturlig kanske mindre kanske mer
...... vem vet hur Adam levde, vem vet vad som är naturligt
vi kanske aldrig hittar HEM igen
eller så gör vi det
vi kan använda ordet naturligt och onaturligt på olika vis,
jag ser det lite som att det som är naturligt för mig kan vara onaturligt för dig.
Sen kan vi jämföra globala värden som allt liv har,
det är naturligt att celler delar sig, det är naturligt att hundar har svans,
det är naturligt att känna ilska och avsky,
det är naturligt att äta, osv osv.
men egentligen så är allt som sker naturligt,
om vi så spränger jorden i bitar med alla atombomber så är det en naturlig händelse..
det var en olycklig evolution som slog ut livet på jorden.
Vi sätter bara gränser för vad vi tycker e bra och kanske vanligt,
mot det som är dåligt och ovanligt.
jag ser det lite som att det som är naturligt för mig kan vara onaturligt för dig.
Sen kan vi jämföra globala värden som allt liv har,
det är naturligt att celler delar sig, det är naturligt att hundar har svans,
det är naturligt att känna ilska och avsky,
det är naturligt att äta, osv osv.
men egentligen så är allt som sker naturligt,
om vi så spränger jorden i bitar med alla atombomber så är det en naturlig händelse..
det var en olycklig evolution som slog ut livet på jorden.
Vi sätter bara gränser för vad vi tycker e bra och kanske vanligt,
mot det som är dåligt och ovanligt.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Försökte dela den här tråden. Den långa chatttråden ligger nu under tankar och känslor: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=8137
Så kan den här tråden få en ny chans eller lämnas därhän.
Så kan den här tråden få en ny chans eller lämnas därhän.
Man säger generellt att tillgång och efterfrågan är det som styr en varas pris och även dess produktion i samhället.
Värt att betänka då är att vad som är efterfrågan är inte behovet hos de som lider ett handikapp. Utan det är politiken som omgärdar deras situation, en politik som kan vara rationell, eller kan vara populistisk. Med andra ord våra åsikter kring hur vi skall ta ställning till vårdpolitik.
Så vi kan säga att efterfrågan är vår attityd före handikappades faktiska behov.
Tillgången är arbetslösa eftersom vi menar att vem som helst kan göra detta okvalificerade arbete.
Så priset om vi inte reglerar det blir minimalt, detta till trots att vi menar det vara centralt för en välfärdsstat och klappar oss för bröstet för att vi har ordnat samhället på detta sätt.
Jag har egentligen inget problem med att man ger mycket stöd till handikappade. Men jag har börjat märka tendenser till att denna vård blir vårt avlatsbrev. Idag ser jag argumentation för stöd till handikappade som inkluderar mycket som de som inte har något handikapp får se uteslutet ur sitt liv. Man talar om rätten till en meningsfull aktivitet, arbete som en slags terapeutisk tillvaro. Och mot det måste man ställa kraven på den friske att ta vilket jobb som helst, och vart som helst i Sverige likväl. Det har alltså uppstått en asymmetri mellan människovärden. Där de sjuka faktiskt har en positiv tilldelad position. De har alltså mer rättigheter än vad som är allmänt.
Varför det här är värt att uppmärksamma är dels för att det är ett positivt människoideal, eller ett ideal för vår samvaro, som ryms inom den politik som sörjer för handikappades vård. Men det idealet har kommit att styras av vinstintressen också. Eller av intressegrupper där många är professionella i sitt intresse före privata. De sörjer för sig själva lika mycket som de sörjer för sin intressegrupp. Då försvinner rationaliteten, eftersom det är en demagog som argumenterar. Det fenomenet är förvisso inte på något sätt isolerat till stöd för handikapp utan ses i nykterhetsrörelser, mänskliga rättighetsorganisationer eller bistånd generellt. De som jobbar med frågorna sörjer till stor del just för sin egen försörjning främst och frågan kommer sekundärt (till exempel för detta kan vi titta på varför så liten del av de summor som samlas in för bistånd når fram, kakan äts upp på vägen). Så vi har ett bra ideal men en dålig realisation av det idealet (det gäller bara specialfallen, de med en diagnos eller liknande istället för människan allmänt).
Vad beror problemet på? Och hur löser man det?
Ja till en början skall det kosta, och inte tjänas på, att involvera sig i dylika intressegrupper. Om jag vill fördela vad andra ger skall jag också vara en givare. Annars perverterar jag insatsen de andra gör och omintetgör till viss del resultatet av ansträngningen. Detta betyder inte att jag måste skänka pengar, men väl att jag när jag jobbar för att tex sörja för att pengar som skänks i Sverige når fram till det land man avser ge bistånd så bör jag mer sörja för mina omkostnader än att tjäna pengar på det likt ett kommersiellt arbete.
Så varför känner sig folk tvingade att agera på detta sättet. Varför gör dem det?
Svaret är enkelt, vi har en politik som tar av de fattiga för att ge till de rika. Skattebasen belastar människor mer ju mindre de har. Detta då mat, husrum, rusmedel, el och liknande, är belagda med höga skatter. Jämför detta med att lån, kapitalinvesteringar, varucirkulation och liknande är subventionerat eller ej skattebelagt.
Man talar om att de som tjänar mycket betalar så mycket skatt. Men det är irrelevant då man då utgår från summan. Vad som är relevant är i vilken proportion som man betalar relativt sin lön. Och det är då den här bittra sanningen blir synlig. Det är när man tar i beaktande vad som är nödgat en människa oavsett inkomst som man ser hur vi sörjer för de gemensamma angelägenheterna som vård och omsorg (vilken ju beror på hur mycket man vill jobba/kan jobba, såväl som vilken position man tilldelas/kan tilldelas i samhället). För betänk också att kostnaden för vård och omsorg står i proportion till kostnaderna för levernet.
Så när vi ställer krav på att god vård, stort personligt stöd till handikappade. Men gör detta utan att samtidigt ställa krav på att de som sörjer för detta skall värderas högt och få en god lön för sin möda. Då dömer vi dem att vara våra slavar. De får en minimal lön som bekostar deras nödvändiga behov, och dessa är hårt beskattade. Så de är relativt sin lön de stora betalarna av sitt eget arbete. De betalar för att upprätthålla sina arbeten.
Därför ställde jag er frågan. Skulle ni vara beredda att göra dessa arbeten? Skulle ni gå ner till den där lönen på 100 kr timmen när ni jobbar med det? Om inte så bör ni se över hur er attityd till att "alla skall ha vård" ser ut, och vad dess resultat blir. Och sen hoppas jag att ni inte beslutar er för att färre skall ha vård utan snarare att det måste värderas högre att ge vård till någon annan.
Värt att betänka då är att vad som är efterfrågan är inte behovet hos de som lider ett handikapp. Utan det är politiken som omgärdar deras situation, en politik som kan vara rationell, eller kan vara populistisk. Med andra ord våra åsikter kring hur vi skall ta ställning till vårdpolitik.
Så vi kan säga att efterfrågan är vår attityd före handikappades faktiska behov.
Tillgången är arbetslösa eftersom vi menar att vem som helst kan göra detta okvalificerade arbete.
Så priset om vi inte reglerar det blir minimalt, detta till trots att vi menar det vara centralt för en välfärdsstat och klappar oss för bröstet för att vi har ordnat samhället på detta sätt.
Jag har egentligen inget problem med att man ger mycket stöd till handikappade. Men jag har börjat märka tendenser till att denna vård blir vårt avlatsbrev. Idag ser jag argumentation för stöd till handikappade som inkluderar mycket som de som inte har något handikapp får se uteslutet ur sitt liv. Man talar om rätten till en meningsfull aktivitet, arbete som en slags terapeutisk tillvaro. Och mot det måste man ställa kraven på den friske att ta vilket jobb som helst, och vart som helst i Sverige likväl. Det har alltså uppstått en asymmetri mellan människovärden. Där de sjuka faktiskt har en positiv tilldelad position. De har alltså mer rättigheter än vad som är allmänt.
Varför det här är värt att uppmärksamma är dels för att det är ett positivt människoideal, eller ett ideal för vår samvaro, som ryms inom den politik som sörjer för handikappades vård. Men det idealet har kommit att styras av vinstintressen också. Eller av intressegrupper där många är professionella i sitt intresse före privata. De sörjer för sig själva lika mycket som de sörjer för sin intressegrupp. Då försvinner rationaliteten, eftersom det är en demagog som argumenterar. Det fenomenet är förvisso inte på något sätt isolerat till stöd för handikapp utan ses i nykterhetsrörelser, mänskliga rättighetsorganisationer eller bistånd generellt. De som jobbar med frågorna sörjer till stor del just för sin egen försörjning främst och frågan kommer sekundärt (till exempel för detta kan vi titta på varför så liten del av de summor som samlas in för bistånd når fram, kakan äts upp på vägen). Så vi har ett bra ideal men en dålig realisation av det idealet (det gäller bara specialfallen, de med en diagnos eller liknande istället för människan allmänt).
Vad beror problemet på? Och hur löser man det?
Ja till en början skall det kosta, och inte tjänas på, att involvera sig i dylika intressegrupper. Om jag vill fördela vad andra ger skall jag också vara en givare. Annars perverterar jag insatsen de andra gör och omintetgör till viss del resultatet av ansträngningen. Detta betyder inte att jag måste skänka pengar, men väl att jag när jag jobbar för att tex sörja för att pengar som skänks i Sverige når fram till det land man avser ge bistånd så bör jag mer sörja för mina omkostnader än att tjäna pengar på det likt ett kommersiellt arbete.
Så varför känner sig folk tvingade att agera på detta sättet. Varför gör dem det?
Svaret är enkelt, vi har en politik som tar av de fattiga för att ge till de rika. Skattebasen belastar människor mer ju mindre de har. Detta då mat, husrum, rusmedel, el och liknande, är belagda med höga skatter. Jämför detta med att lån, kapitalinvesteringar, varucirkulation och liknande är subventionerat eller ej skattebelagt.
Man talar om att de som tjänar mycket betalar så mycket skatt. Men det är irrelevant då man då utgår från summan. Vad som är relevant är i vilken proportion som man betalar relativt sin lön. Och det är då den här bittra sanningen blir synlig. Det är när man tar i beaktande vad som är nödgat en människa oavsett inkomst som man ser hur vi sörjer för de gemensamma angelägenheterna som vård och omsorg (vilken ju beror på hur mycket man vill jobba/kan jobba, såväl som vilken position man tilldelas/kan tilldelas i samhället). För betänk också att kostnaden för vård och omsorg står i proportion till kostnaderna för levernet.
Så när vi ställer krav på att god vård, stort personligt stöd till handikappade. Men gör detta utan att samtidigt ställa krav på att de som sörjer för detta skall värderas högt och få en god lön för sin möda. Då dömer vi dem att vara våra slavar. De får en minimal lön som bekostar deras nödvändiga behov, och dessa är hårt beskattade. Så de är relativt sin lön de stora betalarna av sitt eget arbete. De betalar för att upprätthålla sina arbeten.
Därför ställde jag er frågan. Skulle ni vara beredda att göra dessa arbeten? Skulle ni gå ner till den där lönen på 100 kr timmen när ni jobbar med det? Om inte så bör ni se över hur er attityd till att "alla skall ha vård" ser ut, och vad dess resultat blir. Och sen hoppas jag att ni inte beslutar er för att färre skall ha vård utan snarare att det måste värderas högre att ge vård till någon annan.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 11 och 0 gäster