Jon Hallqvist skrev:Johan Ågren skrev:Demokrati borde handla om att få komma till tals, men att sedan genomföra det som är förnuftigt; det bäst argumenterade. Vem vill igentligen ha ett styre som är dåligt, kalla det vad ni vill. Fast jag vet mycket väl problematiken med att kunna argumentera till en nivå där något framstår som tveklöst förnuftigt. Lika bra då kanske att låta ett flertal få sin röst räknad i varje sakfråga, även om de har låtit sig tjusas av Bert Karlsson eller motsvarande. För när allt kommer omkring så kan jag inte ens hävda mitt eget förnuft.
Av denna anledning så måste jag, tvunget, opponera mig mot alla typer av hierarkier. Att bestämma över sig själv måste ju ses som ett, ofrånkomligt, personligt ansvar men att sedan besluta över andra är en helt annan femma.
Som jag ser det har det aldrig existerat ett samhälle där inte en ideologisk struktur uppbådas och försvarats av en form av maktelit. Det är själva grundförutsättningen för ett samhälle. Endast genom vissa val kan sådana strukturen bevaras, men genom att vi gör val som inte upprätthåller de ramar som utgör samhällets grund får vi sönderfall. Jag är inte skeptiskt till den enskilda människans suveränitet och att hon ska få göra vilka val hon vill - vad jag är skeptisk till är att alla får göra som de vill i ett komplext samhälle. Det fungerar inte. De starkaste kulturerna - typ gamla Egypten - förmår att upprätthålla en avancerad kulturell utveckling under lång tid just därför att det råder strikta ideal som inte ifrågasätts. Personligen är jag skeptisk i huvudtaget till komplexa kulturer och samhällen. Själva formen är ett brott mot mänskliga möjligheter som individualism och självbestämmande. Genom att införa direktdemokrati kommer samhället att förvandlas och sönderfalla, och det är väl inget fel i det. Jag tror själv på lokal småskalighet, men frågan är om vi inte börjar bli för många människor på denna jord för detta.
Att människor ges möjlighet att rösta ofta om något de inte känner till innebär att själva de riktlinjer som utgör samhällets grundstrukturer löses upp. Endast om vi förmår att rösta för de förslag som verkar gynnsamma för samhällets upprätthållande så kan kulturen/samhället bestå. Samhället är inte en självreglerande organism, utan består av ett skelett av förhållningsregler som ger oss själva formen/modellen. I själva verket är det en koloss på lerfötter som kräver ett ständigt ballanserande för att det inte ska kollapsa. Men när själva de värderingar som upprätthåller en kultur vittrar sönder så börjar även kulturen vittra. De postmoderna trenderna är fragmentariska och individualistiska. Modernismens ideal var enhetliga, starkt uttalade, och vi gick man ur huse för att försvara de grundläggande principer som utgjorde samhällets ramar.
Lösningen? Frågan är om någon idag vågar motivera några enhetliga ideal som skulle kunna ligga till grund för en ny social ingenjörskonst. Eftersom jag förespråkar postmodernismen som en rationell utgångspunkt annars så borde jag även göra det nu. Jag förespråkar då inte en metafysisk existentialism utan snarare en existentialism som utgår från den enskilda individens sökande. Var och en får då ansvara för sitt sökande, men det måste då ske på en annan nivå än i dagens samhälle; mer lokalt och individualistiskt. Samtidigt måste det nog ändå existera enhetliga lagar som reglerar brytpunkterna mellan de olika lokala samhällsprojekten, annars kan det lätt uppstå konflikter. Människan ges då frihet, men endast så långt att hon inte inverkar destruktivt på andra människors frihet. Men det är som sagt tveksamt om resurserna skulle räcka till en fragmentarisk samhällsmodell.
Väljer vi att fortsätta försvara enhetliga ideal som kan ligga till grunden för ett enhetligt samhällsprojekt, så måste vi samtidigt erkänna en grupp människor som dess försvarare; de som har kunskap att upprätthålla samhällets ramar på ett sådant sätt så modellen inte kollapsar. Får vi direktdemokrati så uppfyller vi inte detta kriterium. Om var och en röstar för sina visioner - i en postmodernistisk anda - så kommer den enhetliga samhällsstrukturen att kollapsa. Att tro att vi kan göra stora ingrepp - genom ett politiskt maktbyte - utan att ändra på själva modellen är ett fatalt felsteg. Petar vi på ett ställe så får det konsekvenser för allt annat i en integrerat komplext system som vårt samhälle.
Personligen är jag opolitisk. Jag försöker bara se vad olika handlingar får för konsekvenser. Men om jag skulle göra ett uttalande skulle det nog kunna sammanfattas med: Människan bör ha frihet att själv söka efter rationella förhållningssätt (då vi i stort saknar dessa). Så länge vi har ett komplext samhälle som vårt anser jag det vara befogat att med makt tillse att ingen blir lidande på grund av att vissa vill prova andra strategier i samhället som verkar skadande på de individer som är uppväxta i samhället och beroende av de ideal som en gång uppbådat samhället. Om de ska göra det så får de i så fall skapa ett eget samhälle där de utför dessa experiment. Alla ska få ha rätt att bryta sig ur samhället och skapa egna fraktioner (det är ett rationellt agerande i en tid av skeptisism), men det måste då finnas övergripande enhetliga lagar som tillser att de inte skadar andra fraktioner. Stora samhällen som vårt är som sagt ingen idealisk konstruktion i tider av skeptisism och oliktänkande, men samtidigt är den postmodernistiska utgångspunkten den mest rationella i sådana tider. Den övergripande enigheten måste alltså omfatta mångfallden, men inte att vi transformerar om enheten på ett sådant sätt så människor blir lidande. Samma funktioner som uppbådat komplexiteten måste bevaras, och experimentella strukturer måste ske i pereferin - för att vi sedan ska kunna anamma de som fungerar och de som är rationella, något som framtiden får utvisa (kanske).
Ett problem med kapitalistisk frihet är att klassklyftorna ökar ohämmat till en nivå där maktbalansen slutligen går överstyr; revolutionen. Därför är det bra att stifta lagar som hindrar att samhällsstrukturen flukterar på detta ogynnsamma sätt. Detta begränsar människors frihet, men det är då friheten att utgöra en del av samhällets kollaps. Kapitalistisk frihet är ingen självreglerande organism utan en konstant glidning mot det enhetliga och stora samhällets fragmentering. Problemet löses inte genom att förespråka liberalism eller socialism, utan att vi måste ner på en småskalighet och självförsörjning. Vi måste helt enkelt ge upp en stor del av vår välfärd för att samtidigt kunna leva som hela människor; med både frihet och trygghet. Frågan är vad som är verklig välfärd? Det är inget problem att tänka olika - så länge vi inte av omständigheterna tvingas att tänka lika, det är då oenighet uppstår. Själva behovet att definiera sin övertygelse bleknar när vi inte tvingas in i större komplexiteter.
Johan
