Begreppet pröva betyder mycket här.
Hur pröva tron på Poseidon?
Att se tron på Poseidon som ointressant i sammanhanget förutsätter att tron på "EN om sig själv och sina ingående delar medveten orsak, där den behovsmotiverade aktiviteten, funktionen, rörelsen pågår INOM helheten dvs Gud" är korrekt, eller hur jag ska uttrycka det.
Hur pröva tron på "EN om sig själv och sina ingående delar medveten orsak, där den behovsmotiverade aktiviteten, funktionen, rörelsen pågår INOM helheten dvs Gud"?
Att se det som en filosofisk prövning hjälper inte.
Varför är EN orsak/EN gud att föredra, t ex?
Empiriskt har människa visat att Poseidon är passé, så som guden begreps för länge sedan.
Filosofiskt finns han kanske fortfarande om vi med filosofiskt i sammanhanget menar "inte logiskt omöjlig".
Nöjer vi oss med att Poseidon eller "EN om sig själv och sina ingående delar medveten orsak, där den behovsmotiverade aktiviteten, funktionen, rörelsen pågår INOM helheten dvs Gud" talar till oss så blir vi intellektuellt slappa och slutar ställa frågor.
531bts skrev:Hubert skrev:Vem tror att universum är skapat av slump, eller en slump?
Visst finns det något att förlora. Nöjer vi oss med att ta emot Poseidons talan till oss så slocknar lusten att veta mer om stormar och jordbävningar.
531bts skrev:Ja, vi kan antingen bejaka en medveten orsak till universum helt grundat på ett antagande, en tro som livet ut måste prövas genom att filosofiskt ställa sig frågan vad som talar emot det. På samma sätt är det en tro, antagande att universum är skapat av illusionen slump som uttrycker ett dött, teknologiskt fungerande universum som därmed saknar en allmängiltig mening.
Det finns inget att förlora på antagandet att universum är ett sammanhängande system, helhet och att vi aldrig kan se dess orsak, existens, endast den medvetna levande orsakens uttryck, aktivitet, funktion som är bilden av universum. Detta uttryck är en behovsmotiverad rörelse, aktivitet som vi lever i, av och i förhållande till och som vi kan ta emot som Guds "talan" till oss. Då får vår medfödda filosofiska förmåga, abstrakta tankeförmåga och heltäckande språk sin behörighet och mening att tillfredsställa vårt yttersta utbyte av det mänskliga livet.
Nej, det finns inget att förlora att pröva tron på
EN om sig själv och sina ingående delar medveten orsak, där den behovsmotiverade aktiviteten, funktionen, rörelsen pågår INOM helheten dvs Gud. Uttryckt för oss ingående delar som "bilden" av universum. För att pröva den tron krävs frågeställningen på vilket sätt "bilden", skapelsen är uppbyggd, dvs hur? Det genererar nödvändig kunskap för frågan varför? dvs frågan om en allmängiltig mening med det mänskliga livet och "bilden" av universum.
Kunskap är nödvändigt för att rationellt pröva och förstå vad som motsäger antagandet, tron att universum, skapelsen är helhetens, Guds "talan", riktad inåt mot sina ingående delar, människan. Det Gudsbegreppets filosofiska prövning går inte att jämställa med en prövning av tron på Poseidon, då gudar inte utgör en helhet utan är beskrivna som individuella agenter. Nej, man förlorar inte initiativet till förkovring att filosofiskt pröva ovannämnda Gudsbegrepp, tvärtom, det är en naturlig konsekvens och nödvändigt attribut för en allmängiltig möjlighet att besvara meningsfrågan med förnuftet.