ingenspeciell skrev:Nej. Det är t.ex. vanligt att tjejer tände sexuellt på att INTE ha kontroll, medan de på samma gång (liksom alla vi andra) uppskattar rent praktiskt, att kunna ha kontroll på saker och ting. Det vore konstigt om libidon och överjaget sa samma sak. Den som inte förstår skillnaden har nog inte känt efter tillräckligt vad ens egna känsla i maggropen säger. Jobbar man med prostitution blir ju det där potentiella motsatsförhållandet extra stort, eftersom man rent professionellt måste tänka på sin säkerhet, samtidigt som man kanske njuter sexuellt av att känna sig "utlämnad" och "använd". (Jag påstår såklart inte att detta gäller alla prostituerade, eller att alla prostituerade njuter på arbetstid)
Ok, bra att du nämner och står fast vid att män är mer benägna att ta kontroll sexuellt, jag får helt enkelt kolla upp det och bilda mig en egen uppfattning.
OK. Observera att jag inte säger att män oftare tänder på att vara dominanta, för så är det inte, de tänder något oftare på att vara undergivna. Vad jag säger är att tjejer sällan tänder sexuellt på att vara dominanta. Följdaktligen blir det en skillnad mellan kön om man tittar på gruppen dominanta.
Observera också att vad man tänder på inte är ekvivalent med vad man gör. Det händer inte sällan att tjejer agerar sexuellt dominant, vilket fördenskull inte betyder att de tänder på det. Utan de gör det för att tillmötesgå en önskan från deras partner (oftast). Alternativt för att de är allmänt experimentella, eller för att de vill få utlopp för frustrationer.
Kan vara, för vissa tjejer. För andra tjejer kan det vara motsatsen. För en kille kan det vara dominans. Eller motsatsen. Ungefär lika ofta - man kan inte säga att det ena är överlägset vanligast.
Hur detta ingår i ett kontrollerande beteende ska jag också bilda mig en uppfattning om eller ialla fall försöka, men rent spontant så har jag svårt att se detta(teas...) som något annat än ren sexuell kontroll. Rent spontant, så ser jag det som lika mycket kontroll, som att ta det första fysiska initiativet.
Någon objektiv dominans finns tyvärr inte, även om man gärna vill bygga upp den myten i BDSM-världen, där man ofta pratar om "åh, han är Äkta dominant". Vad man i själva verket pratar om då, oftast, är hur personen uppfattas på den så kallade BDSM-scenen, subjektivt. Vad dominans är, är subjektivt. Så när jag pratar om dominans, så syftar jag på att tända på dominans.
Att ta första steget kan såklart
upplevas, subjektivt, som dominant, men det innebär inte att initiativtagande personer skulle tända just sexuellt på att ta första steget. Huruvida man tar första steget kan bero på mycket annat, t.ex. hurpass benägen man är att ta risken att bli dumpad. Och nog kan man vara rädd för att bli dumpad, även om man är sexuellt dominant.
Jag menar bara att, om två människor har en romantisk relation till varandra och den ene parten har en affär vid sidan om. Den parten som har varit trogen och får reda på det här tänker ju inte först och främst på själva samlaget, utan istället på hur sin partner kände/ tänkte under, före och efter samlaget. Därav att den som blivit drabbad av otrohet tex. har lättare att acceptera en strikt fysisk otrohet utan allt för mycket känslor inblandade.
Aha, då förstår jag. Ja, otroheten sitter ju i känslan. Jag håller med om att även en lite flirtig formulering, är mer otrohet än att bli t.ex. knullad ovetande när man sover. Dvs att det otrogna sitter i tanken och inte nödvändigtvis i handlingen.
Jag håller dock inte med om att man kan vända på resonemanget, och säga att all åtrå till andra än partnern, är otrohet eller på annat sätt elakt. För man kan aldrig rå för vad man tänder på. Det är först om man aktivt agerar på vad man tänder på, som det är elakt. T.ex. om man plötsligt inser att man är kåt på sin arbetskamrat, så kan man inte rå för det. Om man råkar tänka på arbetskamraten när man har sex med sin fru, så kan man tyvärr heller inte rå för det. Men om man börjar flirta eller ens skojflirta med arbetskamraten, då är det elakt (otrohet), om man nu är i en monogam relation.
Många otroheter får ju dessutom bränsle av att man redan är "upptagen" eller att den man är tillsammans med är "upptagen", och jag förstår dom mycket väl(tänker ju likadant själv) men samtidigt så får man inse att man har begått bland dom mest själviska handlingar en människa kan göra?
Ett sidospår kanske, men det låter som att du använder ordet "självisk" i betydelsen "elak" här, och det tycker jag är en trist och typisk svensk syn. Själviskhet betyder ju egentligen bara att man är egennyttig, vilket i sig inte är elakt. Det är först om man skadar andra genom sin egennytta, eller genom något annat för den delen, som det är elakt.
Men visst, jag håller med om att det är elakt att svika vad man lovat, och dit hör ju otrohet.
Att spela och dra fördel av en annan människas känslor är för mig ett oskick, och slutsatsen för mig är att man är en 1/2 människa både inom en själv(man lever i en pervers illusion)
Även här måste jag invända mot ordvalet. Nu kanske det bara var slarvigt formulerat, men ifall du menar att själva ordet "pervers" skulle implicera att något är dåligt, så håller jag inte med. "Pervers" är tyvärr ett negativt laddat ord för något som skiljer sig från normen. Jag tycker det säger rätt mycket om den (s)venska kulturen. Att skilja sig från normen är i sig inget dåligt, även om det mesta som skiljer sig från normen är dåligt. Vi får inte vara rädda för att pröva nya tankar, och för att göra det måste vi skilja oss från normerna. Våga vara "pervers", eller som det egentligen borde heta: oliktänkande, eller parafil.
och vad gäller relationen till den man påstår(det gör man ju uppenbarligen inte fullt ut) sig älska. Med det sjätte sinnet, så menar jag den känslomässigt intuitiva tanken. Tror att det kan bli ungefär såhär,
intuition: förmågan att ta in, och att lämna saker och ting fritt för tolkning
god intuition: förmågan att tolka och att tolka rätt
Det du här kallar "god intuition" kallar jag snarare objektivitet, som jag anser följer av rationellt tänkande i form av social talang, dvs förmågan att förstå andra människor egentligen tänker, utan fördomar. Soc-kärringar är ett exempel på folk med dålig intuition, de sitter på sitt kuratorsrum, tänder rökelse och utstrålar så kallad empati, och plötsligt kommer det in en klient varpå hon utbrister typ "åh, stackars barn, du har huvudvärk va? Jag vet precis hur det är, för det har jag också! Här får du en Ipren, hoppas det går över! Och åh, jag ser att du är mörkhyad, du är mobbad va? Av rasister? Åh, jag blir så arg!" innan klienten ens öppnat munnen. (Ursäkta min ständiga upprepningar av "soc-tant", men det är en stereotyp jag använder som exempel på dessa subjektivister som drivs av intiution och så kallad empati, som tyvärr blir helt missriktad och bara slutar som politiskt korrekta fördomar, pga brist av rationellt tänkande)
Den rent vetenskapliga intuitionen är också den bra, den har ju förmågan att vara grundligt exakt (ialla fall om man ser det ifrån ena hållet) och måhända mer oberoende av förändring? Problemet är bara om alla tänker så, då ser man mycket en yta(men korrekt) tror jag, men ofta när man frågar någon med en mer vetenskaplig framtoning vidare om samma sak, så kan man tydligt tyckas se att innehållet egentligen var tomt ifrån första början.
Jaså? Kan du utveckla det? Exempel, kanske?
Dom med en vetenskaplig förmåga däremot kan ju tycka att det är konstigt att vissa av oss andra vill se(vi ser faktiskt)saker som dom inte ser och/ eller vidhåller inte finns.
Menar du kanske att du föredrar konkreta framför abstrakta svar? Och att vetenskapsmän helst svarar abstrakt för att undvika misstolkningar av deras svar?
Dessutom så kan ju inte vi se vad ni(den det nu gäller) ser(är svårt eftersom jag inte riktigt vet hur ni andra ser det), men när vi hör era förklaringar så förstår vi vad det är ni säger. Ialla fall ytligt förstår vi det hela, men då tänker vi .. "tänkte ni verkligen så simpelt"?(när vi är på dåligt humör).
Ibland är sanningen komplex, men ibland är den mycket enklare än vad man nånsin kunde förvänta sig. Det är olika.
Men frågan är ju om en del verkligen tänker så konkret som det ibland verkar, jag tror att ni har något abstrakt i det konkreta som vi inte förstår? Medan vi då har något abstrakt i känslolivet som ni inte förstår, saken är bara den att vi inte har någon vilja att bevisa(om vi inte mår dåligt och är frustrerade, men då kan det bästa beviset vara att en nära vän verkligen förstår en..) saker och ting medan ni verkar ha det+att bilar, himlakroppars uppbyggnad etc. och även kroppens uppbyggnad är möjlig att bevisa genom ert tänkande. Och då kan jag tänka som såhär, om ni verkligen kan bevisa allting, då kanske ni kan bevisa våra tankar också, det tror jag faktiskt att ni kan men då måste vi ju lyssna på varandra först.
Det finns många saker som vetenskapen ännu inte kan förklara. Fast det betyder ju inte att det vetenskapliga tänkandet är bristfälligt, utan snarare att informationen vi känner till ännu inte är tillräcklig för att ge dessa svar. Vill man veta sanningen är det vetenskapliga tänkandet alltid den effektivaste metoden. Flum, eller vad man nu ska kalla motsatsen, har också sin plats - t.ex. när det gäller att skriva vackra dikter som glädjer många människor, fast då är det ju också en sorts vetenskap - vetenskapen om hur man når ut med sina dikter. Marknadsföring.
Och om det skulle finns någon som fullt utvecklat kan tänka på dom båda sätten(för dom är faktiskt helt annorlunda, ialla fall ifrån mitt håll att se det)? Om det fanns, så skulle den människan vara en gudagåva till mänskligheten tror jag.
Felet kanske inte är att folk flummar för lite, utan att de inte förstår att flum också kan vara vetenskapligt, konstruktivt och produktivt. Ta världshistoriens bästa filmproduktion som exempel, Sagan om Ringen-filmerna. Regissören Peter Jackson är verkligen att tacka för sin skapartalang, som glatt många miljoner människor oerhört.
Ska man bota en psykiatrisk åkomma ska man såklart vända sig till en duktig psykolog. Men vad menade du med "hela sambandet", finns det nåt dåligt med att använda bdsm som terapiform menade du - isåfall vad? Visst gör det det, man kan kanske förvärra eventuella trauman om man gör fel, eller så kan man förstärka en stigmatiseringsidentitet (något som för övrigt soc-kärringar är effektiva med). Var det detta du menade, eller menade du att det fanns några ytterligare potentiella problem?
Jo, men detta som du nämnde "allt botande är bra botande" låter fint just som det är, håller med. Och visst, jag håller med om att "allt botande är bra botande" men det inbegriper att man förstår (också, men klart det är bra att man kan bli botad hursomhelst), vad det är vad man botar, eller experimenterar och blir att förstå det efteråt. Om man inte förstår det efteråt så kan man ju inte förebygga det nästa gång någon får problem. Då blir ju allt att handla om botande av problem men inte förebyggande.
Jovisst, att förstå varför bdsm botar (om det nu gör det) är såklart ett plus. Fast jag tror inte att bdsm som terapiform botar sådär omedelbart, det är väl som med KBT, att det dröjer nåt år innan man märker nån effekt.
När jag föreställer mig idén att "förverkliga sig själv genom sexualitet (libon underordnad)" så föreställer jag mig golddigger-tjejer som hittar nån gammal oljemiljardär som ligger för döden, som de kan gifta sig med
Ja, ok. Men som jag ser det hela så är det du beskriver en illusion utav en förverkling. Jag tänkte mer såhär,
.att man kan lära känna sig själv i det sociala samspelet med andra människor
Ursäkta, men i mina öron låter det inte som mer än en klyscha, men utveckla gärna så ska jag försöka förstå.
Angående självförverkligande tror jag det räcker om man självförverkligar sig en gång på ett område. Om man t.ex. har som sin dröm att bli filmstjärna, så räcker det att man får sitt namn i rollistan för en storfilm, för att man ska ha blivit självförverkligad. Då är man lycklig sen. Man måste inte hävda sig varje sekund inom allt man gör. Man behöver inte ha sex med Miss Universum eller nån annan svärmorsdröm, det går minst lika bra att ha sex med en slynig hora man sett på gatan tidigare, om man nu tänder på slyn-typen dvs.
Jo, jag förstår(hoppas det ialla fall) vad du menar, men för mig är självförverkligande någonting som är förknippat med känslor och inte något som man uppnår i ren faktiskhet.
Det menar jag heller inte. Det är förstås uppfattningen "nu är jag självförverkligad" som utgör självförverkligandet. Om ens idéal/ambition är att hitta en sällsynt blomma i Afrika, så blir man såklart självförverkligad den stunden man hittar den, även om ingen annan vet om det. Eller även om det bara hänt i en psykos, och inte i verkligheten. Sålänge man känner sig självförverkligad, är allt bra. Blir man t.ex. helt självförverkligad av nåt litet, t.ex. att lyckas banta ner sig 2 kilo, så är allt frid och fröjd. (Därmed inte sagt att man blir självförverkligad av att tro sig vara självförverkligad, för man kan faktiskt tro sig vara lycklig/självförverkligad även om man inte är det, och vice versa)
Om man däremot måste hävda sig inom varenda område, även sex, handlar det inte om självförverkligande, utan om ett sjukligt självhävdelsebehov.
Som jag menar då, så säger jag återigen att man kan nå känslor som man tidigare inte trodde fanns, och även lära sig att pussla ihop tidigare kända känslor till samband, även inom sexualitet. Men att man mer kan bli självförverkligad inom sexualitet gentemot något annat område, det tror jag ingenting om. Jag kan bara svara för mig och då skulle jag inte välja sexualitet för at bli sjävförverkligad, ialla fall inte just nu.
Jag menade heller inte att man kan bli mer självförverkligad inom sex än inom andra områden, eller att det är viktigare med nån sorts "sexuellt självförverkligande" än annat självförverkligande. Jag menade snarare att sex är ett stort och därför viktigt område för varje människa med sexualdrift. Så vi verkar vara överens.
Nu förstår jag inte hur du menar. Om jag lägger ner en massa energi på att kedja ihop en slavinna snyggt med hänglås, sätta på en munkavle över ansiktet och knulla henne hängande från taket, är detta då "brist på fantasi" enligt dig? Jag tycker snarare det borde vara tvärtom! Bristen på fantasi borde väl snarare vara den som sätter på frugan under täcket på lördagkvällen i missionärsställning, på samma gamla sätt varje gång.
Jo, men jag tycker att du hade haft lika mycket fantasi om du endast tänkt ut skeendet, utan att nödvändigtvis realisera planen. Rent spontant tycker jag som så, att realisera en plan är att vara osäker på huruvida den egna tanken är vattentät eller ej.
Aha, nu förstår jag, du verkar tala om föreställningsförmåga. Visst kan man tycka att "det räcker" med sexuella fantasier, man behöver inte förverkliga dem. Fast varför kan man inte förverkliga dem också, vad finns det för skäl emot det? Om de dessutom blir lyckade och båda parter får en enormt njutningsfull upplevelse, som såklart är starkare än vad bara en fantasi är. Eller menar du att det är lika njutbart att fantisera om aktiviteter, som det är att utföra dem? Kan man lika gärna fantisera om en god tårta istället för att äta den? Enligt vad vetenskapen känner till om smaklökar etc så låter det snarast som du självsuggesterar, om du tror att fantasi kan bli lika bra som verkligheten.
Å andra sidan kan det såklart vara bra att kunna nöja sig med det lilla. Resa i tanken är billigare än att resa jorden runt i verkligheten, etc. Dock hävdar jag att verkliga upplevelser är mer kraftfulla och därför att föredra, även om vägvalet i slutändan blir en kostnadsfråga (väga praktiska fördelar mot praktiska nackdelar).
